I en artikel, med rubrik: "Hotet från Ryssland: Baltstaterna ska vara rädda", på SVT-Nyheter av Kicki Ahlm intervjuas en av Vladimir Putins närmaste rådgivare Sergej Markov. I SVT:s program Korrespondenterna finns en längre intervju med Markov. Detta program kan ses i efterhand på SVT-play.
Artikel med Markov på SVT-Nyheter
I sin artikel skriver Ahlm en klok sammanfattning på situationen i östra Europa:
"Efter den ryska annekteringen av Krim och våldsamheterna i östra Ukraina växer oron i flera av Rysslands grannländer. I Baltikum undrar många hur de ryska planerna ser ut för närområdet.".
Längre ner skriver Ahlm bl.a. följande:
"Ni i Sverige behöver inte vara rädda. Lettland och Estland har däremot anledning att var rädda. Om det blir ett stort krig är det möjligt att det inte blir något kvar av de här länderna, säger Markov när Elin Jönsson och Anton Koposov träffar honom i Moskva. "
Ett nytaget foto på ryska militärfordon på väg
till Donesk i östra Ukraina.
Markov presenterar här en syn på europeisk politik som går tillbaka till tsartiden. En tradition som Stalin byggde vidare på. En politik som kännetecknas både av en imperialistisk strävan av att härska över omgivande folk och en stark misstro mot väst och dess samhällsystem som den rådande makteliten i Kreml både föraktar och fruktar. I det Ny-totalitära-och det Ny-imperialistiska Ryssland, som Putin återinfört, finns en rädsla för att den demokratiska smittan med personlig frihet, markandsekonomi och ett juridiskt system uppbyggd på rättstatens principer, ska sprida sig först till Vitryssland och sedan till Ryssland.
Putins politik i Ukraina har är ett medvetet försök att hindra detta grannland för att förändras till ett demokratisk skyltfönster för ryssar och andra slaviska i det forna Sovjetunionen.
Ett tydligt exempel på Kremls Ny-totalitära ambitioner är att Putin nyligen uttalade ett tydligt försvar för den så kallade Molotov-Ribbentroppakten från 1939 då Hitler och Stalin delade upp Europa mellan sig, vilket ledde till att flera länder senare ockuperades, t.ex. Polen och de Baltiska staterna: Litauen, Lettland och Estland. Och Finland anfölls av sovjetarmén.
I Svenskspråkiga Hufvudstadsbladet från Helsingfors finns en intressant artikel om detta:
HBL:s artikel om Putins försvar för pakten
Foto taget när Stalins utrikesminister Molotov
skriver under avtalet mellan Tyskland och Sovjet
den 23 augusti 1938 i Moskva. Bakom Molotov
finns tyska utrikesministern Ribbentrop och Stalin.
Lägg märke till Lenins proträtt.
Putin är väl medveten om att en demokratisk förändring i Ryssland skulle stoppa den rådande eliten, med sina rötter i det kommunistiska sovjetsystemet, fortsatta plundring av privata- och offentliga medel samt av lydstaters tillgångar. Putin noterade säkert med fasa att den första demonstrant som sköts till döds på Euromajdan i Kyiev (Kiev) var en känd demokratiaktivist från Vitrysslands huvudstad Minsk.
Tyvärr har Putin och övriga i Kremls maktelit kunna notera att hitintills har priset för Rysslands aggression och hotfulla agerande betalat sig. Väst har ännu vidtagit några som helst kraftfulla åtgärder. Inte ens ockupationen av Krim medförde några kännbara motåtgärder från USA eller Europas demokratier.
Bland många inom politik, journalistik, kultur och statsförvaltning tycks en anda av likgiltighet och naivitet, likt den attityd som Neville Chamberlain mötte Hitler med 1938 i München, vara väl spridd. Att i detta sammanhang framföra ordspråket om: "Att de som inte lär av historien är dömda att återupprepa förgångna tiders misstag", har tyvärr en alltför stor relevans just nu i Europa. Här utgör Sverige inget undantag, utan tvärt om. I vår offentlighet finns ovanligt många makthavare och opinionsbildare med ett synsätt som ligger nära Chamberlains mot Hitler innan Andra världskriget.
Foto från en Pro-rysk och en Pro-sovjetisk demonstration av
separatister i Donetsk under demokratiupproret på
Euromajdan i Kyiev.
Vår nya utrikesmister Margot Wallström (S) är en tidtypisk representant för denna anda av Ny-Chamberlainisk utrikes-och säkerhetspolitik. Som kan exemplifieras med Wallströms uttalande om: "Att man måste förstå att Ukrainas associationsavtal med EU väcker starka reaktioner i Moskva." Eller hennes dogmatiska uttalande om: "Att denna regering kommer aldrig att söka medlemskap i Nato."
Anne Applebaum.
En annan mer verklighetförankrad syn framförs av Anne Applebaum, en amerikansk expert på Central-och Östeuropas moderna historia, som har gett uttryck för sin uppfattning att ett tredje storkrig i Europa inte är en hysterisk vanförställning utan en påtaglig risk. Applebaum som är bosatt i Polen sedan flera år är också välkänd för sina prisbelönta böcker: "GULAG boken som de sovjetiska fånglägren" och "Bakom Järnridån" som handlar om hur kommunisterna tog makten i Östra Europa efter Andra världskriget.
Kjell Albin Abrahamsson.
Kjell Albin Abrahamsson, som också är bosatt i Polen, är en annan kännare av Ryssland och Östeuropa som framfört en likartad uppfattning. Abrahamsson var under flera år korrespondent för Sveriges Radio i Östeuropa och är utifrån sin bostad i Warszawa numera verksam som frilansjournalist och författare. Abrahamsson utkom nyligen med bok om vår aningslöshet för kommunismen i Sverige: "Låt mig få städa klart."
Sofie Oksanen.
Även den finsk-estniska författaren Sofie Oksanen har också givit uttryck för en annan syn än Wallström. Oskanen har sina prisbelönta böcker om den ryska terrorn i Estland: "Stalins kossor" och "När duvorna tystnade." Oskanen har vid ett flertal tillfällen givit uttryck för sin oro om att USA och Västeuropa ska komma att överge Balitikum och Ukraina för att få lugn och ro med Putin. Precis som Storbritannien och Frankrike gjorde med Nazi-Tyskland ang Tjeckoslovakien 1938.
På detta blogg har jag skrivit inlägg om Applebaum, Abrahamsson Oksanen:
Inlägg om Applebaum
Inlägg om Abrahamsson
Inlägg om Oksanen
Nuvarande utveckling i Ryssland och Ukraina sker i ett perspektiv att det var 25 år sedan Berlinmuren föll, Tyskland återförenades, Järnridån togs bort och en av Europas värsta diktaturer, östtyska DDR, gick i graven. En händelse som ledde till att förtrycka folk i Öst- och Centraleuropa äntligen fick frihet och mänskliga rättigheter. En händelse som Putin offentligt har beklagat som 1900-talets största geopolitiska katastrof för Ryssland. Putin var stationerad som KGB-officier i Östberlin när demokratirörelsens protester satte hela DDR-regimen i gungning vilket en kort tid senare ledde till murens fall.
Massdemonstration mot DDR-regimen i Östberlin den 4
november 1989.
En frihet som nu åter är under hot. Rysslands angrepp på Ukraina, Putinismens allians med europeisk höger- och vänsterextremism och Kremls ambitioner om att återinföra Sovjetväldet. Är ett hot som vi inte kan negligera.
Applebaum, Abrahamsson och Oksanen har rätt. Putin kommer att gå så långt som vi tillåter honom att gå. Precis som med Hitlers Nazi-Tyskland och Stalins Sovjetvälde 1939-1940. Precis som Applebaum, Abrahamsson och Oksanen framför måste vi västvärlden också ha en insikt om att detta kan kräva att vi måste ta till militära medel. Dessa tre författare har också rätt i sin tes om att ju längre vi väntar med att vidta kraftfulla motåtgärder ju högre pris får vi betala när vi väl tar konflikten.
På min blogg har jag kommenterat Berlinmurens fall och den villighet som många vänsterintellektuella i Sverige hade för att gå DDR-regimens ärenden:
Inlägg om DDR, DDR-regimens svenska medlöpare
Herta Müller, som fick Nobelpriset i litteratur 2009, uttalar i en artikel på DN-Kultur, där hon intervjuas av Mats Almgård,: "Att Putin är en simpel tjuv och nationalist.".
DN:s artikel om och med Müller
Müller har utifrån egna personliga erfarenheter av diktaturens förtryck och nationalism ifrån det kommunistiska Rumänien engagerat sig emot Putinismen. Müller tillhör landets tyskspråkiga minoritet och skriver på tyska. Utifrån sin egen levnadshistoria har Müller med kraft kritiserat allt medlöperi med regeringen i Kreml. Müller var en välkänd dissent under Nicolae Ceausescus regim. Landets säkerhetstjänst Securitate övervakade Müller och utsatte hennes familj för trakasserier i årtionden.
Bild ovan: Från Vladimir Putins senaste
installationstal som Rysslands president.
Bild nedan: Herta Müller.
Etiketter: Vladimir Putin, Ryssland, Ukraina, Sovjetväldet, Imperialism, Europa, Östeuropa, Centraleuropa, Krim, Kyiev, Kiev, Herta Müller, Sofie Oksanen, Anne Appelbaum, Kjell Albin Abrahamsson, KGB, Tyskland, Nazityskland, Sovjetunionen, Josef Stalin, Ribbentrop-Molotov pakten, Münchenöverenskommelsen, Neville Chamberlain, Margot Wallström, Socialdemokraterna, S, Nato, Natomedlemskap, Medlemskap i Nato, Västerregeringen, Den röd-gröna regeringen, Löfvenregeringen, Litteratur, Nobelpristagare, Nobelpristagare i litteratur, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik, Försvarspolitik, Krig, Sergej Markov, Korrespondenterna, SVT-Nyheter, Hufvudstadsbladet, Helsingfors, Donetsk, Östra Ukraina, Dagens Nyheter, DN, DN-Kultur, Kreml, Vitryssland, Minsk, När duvorna tystnaden, Stalins kossor, GULAG, Gulag de ryska fånglägerens historia, Bakom Järnridån, Låt mig få städa klart, Moskva, EU, Baltikum, Estland, Lettland, Litauen, Nicolae Ceausescu, Rumänien, tyska, nationalism, Securitate, Polen, Warszawa,
En intressant debatt förs om förakt mot vanligt folk och klassfördomar mellan Dagens Industri (DI) och Aftonbladets ledarredaktioner ang. beslutet om att lägga ner Bromma flygplats.
DI:s politiska redaktör P. M Nilsson har publicerat en intressant ledare i ämnet under rubrik:
"Aftonbladet ser ner på vanligt folk."
P.M. Nilsson
I sin artikel framför Nilsson bland annat att:
"Det nuvarande nedläggningsbeslutet är som Aftonbladets ledarsida – ett omoget utslag av storstadsarrogans, klassförakt och ringaktning av landsbygden."
Nilssons artikel i DI
Nilsson har rätt. Hans argument har relevans om att Bromma flygplats (flertalet av de flyglinjer som landar på Bromma är från från mindre flygplatser) har gjort vårt avlånga land kortare. Som exempel kan nämnas Visby, Ängelholm, Umeå, Östersund, Halmstad och Växjö. Endast linjerna till Malmö och Göteborg är till större städer som har gott om andra alternativ för kollektivresor till Stockholm.
Nilsson har en poäng i att Bromma har blivit en folklig flygplats tack vare att biljettpriserna från många mindre- och medelstora städer ute i landet ligger på hälften av vad det kostar att ta tåget till Stockholm (i andra klass). En första klass biljett på SJ har ett pris som få har råd med. Särskilt alla dom som ska betala sin resa ur egen plånbok.
Ett plan inför start ifrån bolaget Malmö Aviation.
Vi glömmer ofta bort, inte minst i Stockholm, hur avlångt vårt land faktiskt är. Vänder man upp och ned på Sverige så hamnar vår nordligaste punkt Treriksröset vid Neapel i södra Italien. Nilsson har också rätt i sin analys ang. att Aftonbladets argumentering om nedläggning av Bromma kan ses om ett utslag för vad jag brukar benämna som vår olyckliga tradition av ett samhällsperspektiv som kännetecknas av Mälardalsdominans och Stockholmsfixering.
Ett annat perspektiv på de geografiska förutsättningarna är att jag från min bostad i Arlöv, strax utanför Malmö, har närmare till Köpenhamn, Oslo, Berlin, Warszawa, Haag och London, än vad jag har till Stockholm. Huvudstäder som Dublin, Bryssel, Luxembourg, Paris och Prag, ligger endast något längre bort för mig än vad Stockholm gör.
Nilsson har också rätt sin argumentering om att det är viktigt för hela landets utveckling, även för Stockholm, för såväl näringslivet som för vanligt folk, att ha tillgång till billiga och snabba resor mellan huvudstadsområdet och landets övriga regioner. Som Nilsson med all rätt uttrycker saken:
"Den dag tåget kan lösa det behovet kanske flyget konkurreras ut på vissa linjer, det vet vi inte, men vi är inte där i dag. Och den dag Arlanda eller någon annan flygplats kan ersätta Brommas flygkapacitet kan det vara dags att bygga en ny stadsdel, men vi är inte där heller."
Flygledartornet på Bromma flygplats.
Nilsson har en annan argumentering för att bevara Bromma som han på ett mästerligt formulerar så här:
"Orsaken till Brommas tillväxt är inte höginkomsttagarnas plötsliga flyglust (som Aftonbladet påstår, mitt tillägg) utan att urbaniseringen flyttat mängder av funktioner till de stora städerna, framför allt till Stockholm och att allt fler antingen måste flytta efter eller kunna åka dit."
Sedan måste man likt P.M. Nilsson, inte minst för det mentala klimatet i vår samhällsdebatt, ge Aftonbladet en knäpp på näsan för sin föraktfulla argumentering med tydliga kännetecken av 1970-talets radikalism. Nilssons formulering om detta är klockren. Han skriver:
"Aftonbladets främsta argument var att husorganets intresse för Stockholms flygkapacitet gynnar direktörerna, det vill säga en föreställd överklass som minsann borde kunna åka X2000 som vanligt folk."
SJ:s nya tåg SJ-2000.
Jag instämmer med Nilssons uppfattning om att Aftonbladet i denna debatt, liksom i många andra, har en neo-socialistisk klasskamps retorik som för länge sedan borde ha slängs på historiens sophög. Inte minst i ett perspektiv om att nu i november var det 25 år sedan Berlinmuren föll, Tyskland återförenades, Järnridån togs bort och en av Europas värsta diktaturer, östtyska DDR, gick i graven. En händelse som ledde till att förtrycka folk i Öst- och Centraleuropa äntligen fick sin demokrati.
En frihet som nu åter är under hot. Rysslands angrepp på Ukraina, Putinismens allians med europeisk höger- och vänsterextremism och Kremls ambitioner om att återinföra Sovjetväldet, gör Aftonbladets klasskamps retorik ännu mer orimlig.
På min blogg har jag kommenterat Berlinmurens fall och den villighet som många vänsterintellektuella i Sverige hade för att gå DDR-regimens ärenden:
Inlägg om Berlinmurens fall och DDR-diktaturen
Det är inte P.M. Nilsson som är uppe och svävar bland molnen ang. Bromma flygplats. Där finns Aftonbladet fast förankrat sedan länge. Att Nilsson förstår det regionalpolitiska perspektivet kanske kan förklaras utifrån hans skånska bakgrund. Kommer man utifrån landsbygden har man ett annat perspektiv än om man sällan har rört sig utanför tullarna. Ideologisk vänster dogmatism underlättar inte heller för en publicistisk verksamhet med verklighetsförankring.
Bild ovan: Avgångshållshallen, sedd från "plattan".
Bild nedan: Interiör från avgångshallen
Etiketter: Bromma Flygplats, Dagens Industri, DI, Chefredaktör P. M. Nilsson, P.M. Nilsson, Aftonbladet, Aftonbladets ledarsida, DI:s ledarsida, SJ, X2000, Flyg, Inrikesflyg, Tåg, Arlanda flygplats, Arlanda, Bromma, Stockholm, Mälardalen, Stockholmsfixering, Östtyskland, DDR, DDR-dikaturen, Ukraina, Vladimir Putin, Storstadsarrogans, Landsbygd, Mäldardalsdominans, Klasskamp, Klassförakt, Neo-socialism, Ny-socialism, 1968, 1970-talet, 1970-tals radikalism, Putnismen, Sovjetväldet, Visby, Ängelholm, Umeå, Östersund, Halmstad och Växjö, Malmö, Göteborg, Arlöv, Köpenhamn, Oslo, Berlin, Warszawa, Haag, London, Bryssel, Luxembourg, Dublin, Paris, Prag, Neapel, Italien, Treriksröset, Urbanisering, SJ-2000, Malmö Aviation,
I Norrköpings Tidningar har Hans Stigsson Michajlov skrivit ett tankvärt inlägg om sin världsbild utifrån att det på söndag (den 9 november) var det 25 år sedan Berlinmuren föll, Tyskland återförenades, Järnridån togs bort och Östeuropas befolkningar befriades från diktaturens förtryck:
Stigsson Michaljovs artikel i NT
Naturligtvis är det särskilt angeläget att vi inte glömmer bort alla offer för DDR:s kommunistiska säkerhetstjänst Stasi. Alla dom som dödades, torterades, eller kallblodigt sköts ner vid muren. Alla dom som fängslades, blev avskedade eller fick yrkesförbud på politiska grunder.
DDR:s partihymn, på Youtube, om att Partiet alltid har rätt
Vi bör också komma i håg att flera svenska intellektuella på vänsterkanten frivilligt ställde sig till Stasis förfogande för flyktingsspionage i Sverige, infiltration av olika oppositionsgrupper i DDR eller att sprida regimens propaganda här hemma eller utomlands.
Flera DDR-medlöpare hamnade på inflytelserika positioner i det svenska samhället. En var de kända var S-riksdagsmannen Stellan Arvidsson (senare generaldirektör för dåvarande Skolöverstyrelsen) som i många år var ordförande för vänskapsförbundet Sverige-DDR. Arvidson var mannen bakom införandet av den så kallade enhetsskolan 1948 som innebar att en 9 årig gemensam grundskola infördes och att den fria läringsutbildningen togs bort. Denna "reform" präglar fortfarande svensk skola och utbildning. Arvidsson erkände senare offentligt att han hämtade inspiration för sin utbildningspolitik i DDR.
Vi bör inte heller glömma alla de inom vänstern i Sverige som beklagade murens fall. Väl kända personer som exemplifieras av (V):s f.d. partiledare Lars Ohley eller Aftonbladets nuvarande kulturchef Åsa Lindeborg.
Att 25 års dagen av denna avgörande händelse inte kommer att uppmärksammas av svenska politiker och i svensk media är inget att förvånas över. Inte minst nu med vår nya vänsterregering som för en neo-socialistisk utrikespolitik med en tydlig 1970-tals prägel av avståndstagande från Västeuropas demokratier och en nostalgisk längtan efter att åter få propagera utifrån en så kallad: "Tredje ståndpunkt" mellan öst och väst. Att kampen då, i Central- och Östeuropa, såväl som nu, i Ukraina, står mellan demokrati och diktatur är fakta som många inte riktigt vill kännas vid i den svenska offentligheten.
En bit av Berlinmurens så kallade "Dödsremsa" med
självavfyrande vapen, vakttorn, mineringar och hinder.
På denna blogg har jag skrivit flera inlägg om att vi i Sverige har en betydligt större tolerans för politiskt extremism än i flertalet andra jämförbara länder. Inte minst om man jämför med våra nordiska grannländer. Detta gäller även för högerextremism. Men störst avvikelse finns när det gäller vår tolerans för vänsterextremism.
Detta arv har i hög grad påverkat vår utrikespolitik.
Mitt inlägg om vår acceptans av politisk extremism
En återgång till gamla svenska synder i utrikespolitiken märks även när det gäller Rysslands angrepp på Ukraina. Vår nya utrikesminister Margot Wallström (S) explicerar denna ny-Palmeitiska anda med sina uttalanden om att det är naturligt att Ryssland blir provocerad av Ukrainas associationsavtal med EU. Ett annat inslag i denna politiska kultur är en makering av regeringens Nato-noja. Ett medlemskap får inte på några villkor diskuteras ännu mindre utredas.
Regeringens Nato-noja har jag kommenterat på min blogg:
Mitt inlägg om regeringens Nato-noja
På min blogg har jag kommenterat vilka politiska krafter som förenas inom EU i kampen mot Ukraina:
Mitt inlägg om vänster- och högerextremismens anti-Ukraina allians
Vi ska inte vänta oss att det ligger i svensk medias trygghetszon att uppmärksamma högtidsdagar om när befolkningar i våra europeiska grannländer välte kommunistiska regimer över ända och medvetet valde demokrati och marknadsekonomi framför socialism och planlösningar.
Stigsson Michaljov har rätt! I sin artikel har han en viktig poäng i sitt konstaterade av:
"Inga världspolitiska händelser har präglat mig personligen, liksom många ur min generation, mer än Berlinmurens fall."
"Sålunda var det 1989 års mentalitet som präglade Euromajdan i Ukrainas huvudstad Kyiv. Mod och förhoppningar bland hundratusentals demonstranter, men också beslutsamhet och offervilja."
Läsa mer:
Jag rekommenderar en krönika i Sydsvenska Dagbladet av Per T Ohlsson publicerad med rubrik: ”DDR var det svenska etablissemangets europeiska favoritdiktatur.”
Ohlsson i SDS om DDR-diktaturen
Bild ovan: Ett foto från det sista officiella firandet av årsdagen
för bildandet av den östtyska diktaturen DDR.
Bild nedan: Ett foto från Frihetstorget i Kyiev (Kiev) av demokrati aktivisterna
omdöpt till Euromajdan (Europatorget).
Etiketter: Berlinmuren, Östtyskland, DDR, 25 års jubileum av Berlinmurens fall, Järnridån, Ukraina, Krim, Euromajdan, Margot Wallström, Olof Palme, Den tredje ståndpunkten, En tredje ståndpunkt, Murens Dödsremsa, Norrköpings Tidningar, Hans Stigsson Michajlov, EU, EU:s associationsavtal, Ukrainas associationsavtal med EU, Nato, Natomedlemskap, Medlemskap i Nato, Kyiev, Kiev, Nato-noja, Västeuropa, Sverige, Sveriges regering, Västerregeringen, Löfvenregeringen, De röd-gröna, Den röd-gröna regeringen, Socialism, Kommunism, S, Socialdemokraterna, Marknadsekonomi, Neo-socialism, Utrikespolitisk, Ny-socialism, Västerextremism, Högerextremism, Europa, Stasi, Lars Ohley, Åsa Lindeborg, V, Vänsterpartiet, Aftonbladet, Tyskland, Tysklands återförening, Västtyskland, Tysk återförening, Centraleuropa, Östeuropa, Vänskapsförbundet Sverige-DDR, Stellan Arvidsson, Generaldirektör, Enhetsskolan, Grundskolan, Skolöverstyrelsen,
Ett läsvärt inlägg på bloggen: "Mellanöstern i dag" om att Jordanien är en Palestinsk stat:
Inlägg på bloggen Mellanöstern i dag
Det har relevans att försöka förstå den historiska bakgrunden till konflikten mellan den judiska staten, palestinierna och Israels arabiska grannländer. Inte minst just nu med tanke på västerregeringens märkliga erkännande av en Palestinsk stat som saknar folkrättslig grund. Sveriges erkännande är också tveksamt ur en politisk aspekt. Särskilt med tanke på att Israel är Mellanösterns enda demokrati. Man kan också fråga sig vilket Palestina som regeringen har erkänt; PLO:s eller Hamas? Jag har kommenterat detta på denna blogg:
Mitt inlägg om vänsterregeringens erkännande av Palestina
Det är intressant att denna text på Mellanöstern i dag tar upp aspekten av att en tvåstatslösning redan är genomförd. Israel och Jordanien har delat upp den största delen av forna brittiska mandatet Palestina mellan sig
(se ovanstående karta).
Jordaniens annektering av Västbanken från 1948 fram till sexdagarskriget 1967 var olaglig och Västbankens status är fortfarande en dispyt mellan Israel och Jordanien. Det kan vara värt att notera att enligt fredsavtalet mellan Jordanien och Israel så är Jordaniens kung Abdullah beskyddare av de heliga platserna i Jerusalem (en titel som också den Saudiska kungafamiljen gör anspråk på). Detta innebär att Israel garanterar Abdullah och hans familj tillträde till både västra- och östra Jerusalem.
I texten slås vidare fast att om man accepterar det judiska folkets rätt till en egen stat så måste man avvisa en Palestinsk stat vänster som Jordan floden, som nu utgör gräns mellan Israel och Jordanien, annars är alternativit en förintelse av Israel.
Det är inte allmänt känt att Palestinierna utgör en majoritet (70 procent) av kungadömet Jordaniens befolkning. Jordaniens c:a 600 000 Palestinier måste få bli fullvärdiga medborgare i kungariket precis som Israel gjorde med de c:a 800 000 judar som fördrevs mellan 1948-1967 från flera arabstater i Nordafrika och i Mellanöstern.
Jag delar också den bedömning som framförs i texten om att Palestinierna i Jordanien inte i längden kommer att acceptera nuvarande ordning med att utgöra andra klassens medborgare. Det Hashemitiska kungadömet måste reformeras och integrera sin palestinska befolkning eller på sikt gå under.
Jordaniens Palestinier måste både tillåtas och uppmanas att lämna de flyktingläger som de har levt i sedan 1948 eller 1967. De inskränkningar som finns för olika minoriteter och för palestinier att fritt välja bostad, utbildning och yrke måste tas bort. Israel och det internationella samfundet måste ha beredskap att hjälpa landet att emot Palestinier från väster om Jordan som inte kan acceptera att leva i en judisk dominerad stat innanför 1967 års gränser.
Just nu tar Israel emot kristna flyktingar från flera av sina grannländer. Denna flyktingsström har uppmärksammas i utländsk media, tillskillnad emot svensk media, som inte alls har rapporterat om detta. Positiva nyheter från Israel ryms inte i den mentala trygghetszon som utformar svensk nyhetsrapportering från Mellanöstern.
En intressant film (5 minuter) med Israeliska argument varför landet inte kan dra sig tillbaka till 1948 års gränser:
Varför 1948 års gränser inte är acceptabla för Israel
Bild nedan: Kung Abdullah II av Jordanien.
Etiketter: Israel, Judar, Araber, Mellanöstern, Jordanien, Saudi Arabien, Saudiska kungafamiljen, Palestina, En palestinsk stat, den judiska staten, Fredsavtal, Jordan floden, Brittiska mandatet Palestina, Västbanken, Löfven regeringen, Vänsterregeringen, Sverige, Sveriges regering, Tvåstatslösning, Kung Abdullah II, Hashemiter, Hashemitiska kungadömet, Trans-Jordanien, Transjordanien, 1948, 1967, Sexdagarskriget, Nordafrika, PLO, Hamas,
I en signerad ledare i Dagens Nyheter gör sig Carl Johan von Seth lustig över de tankar som den nye försvarsministern Peter Hultqvist (S) har presenterat om att under en övergångsperiod kombinera nuvarande yrkesförsvar med en återinförd begränsad värnplikt.
Peter Hultqvist (S)
Von Seths ledare i DN
Skribenten gör det lätt för sig och ger inte en rättvisade bild av det danska systemet (det norska har jag mindre kunskap om). Värnplikten i klassisk tappning är omodern bl.a. för att alltmer avancerad utrustning ställer allt högre krav på professionell hantering. Men, och det är ett viktigt men, ett försvar har vi inte för skojs skull. Vi saknar i nuläget c:a 7000 soldater för kunna besätta samtliga poster i nuvarande- och planerade förband.
På denna blogg har jag skrivit om hur avvecklingen av värnplikten misskötes och att det är illusion att tro att vi kan klara försvarets personalförsörjning endast genom frivilligt rekryterad personal. Främst Kristdemokraterna och Folkpartiet har vågat att tänka om och har tidigare framfört förslag i linje med de tankar som Hultqvist nu framför.
Inlägg om ökad militär spänning runt Östersjön
Inlägg om KD:s o. FP:s kritik mot försvarets svarta hål
Inlägg om att utreda svenskt medlemskap i Nato
Bild från HMS Norrköping under övningen BALTOPS 2003
Tyvärr har Hultqvist och S-ledningen inte visat samma öppenhet när det gäller ett medlemskap i Nato. Även här har (FP) och (KD) vågat gå före. Nu har även Moderaterna vågat att öppet förespråka ett medlemskap. Tidigare har (M) svajat i frågan. Västerregeringen vill inte ens att frågan diskuteras ännu mindre att den utreds. Vår Nato-noja är märklig och helt ologisk inte minst med tanke på hur säkerhetsläget i Europa kraftigt har försämrats under senare år. Den förra Alliansregeringen gav ambassadör Tomas Bertleman i uppdrag se över hur nuvarande säkerhets- och försvarspolitik fungerar i perspektiv av måluppfyllelse och förslå förändringar. I onsdags presenterade han sina slutsatser.
Bertleman förslår bl.a. ett medlemskap i Nato för att han betvivlar vår förmåga att kunna försvara oss på egen hand. Ett annat skäl för ett Nato-medlemskap, enligt Bartleman, är att detta kommer att krävas för att Sverige ska kunna efterleva våra utfästelser om stöd till våra grannländer, i Norden och i Baltikum, i händelse av konflikt med Ryssland. På detta har utrikesminister Margot Wallström (S) svarat att "Denna regeringen kommer aldrig att föreslå ett medlemskap i Nato."
Margot Wallström (S)
Det var en stor omställning, inte minst mentalt, för den svenska folksjälen när värnplikten skrotades. Men samtidigt måste man vara ärlig att slå fast att rekrytering av soldater har misskötes. T.ex. genom att erbjuda anställningsvillkor som inte är acceptabla för flertalet svenska ungdomar. Att endast erbjuda lön på 18000 och nyligen införa förbud att bo på kasern efter grundläggande utbildning är naturligtvis fel. Dessutom har Sverige vägrat, tillskillnad mot Danmark och länder som har haft professionella soldater länge, t.ex. Storbritannien, Kanada och USA, att införa olika belöningssystem för soldater, t.ex. gratis barnomsorg, förtur till civila statliga tjänster, möjligheter till kostnadsfri högre utbildning under- och efter tjänstgöring, erbjuda subventionerat boende etc.
Förutom dessa misstag som har med bristande försvarsresurser och en missriktad jämlikhets reflex att göra, så försvåras rekrytering av militär personal i Sverige av två grundläggande faktorer.
1. I t.ex. England finns gott av förebilder för unga av f.d. professionella soldater i form av äldre släktingar, och yrkesverksamma inom t.ex. idrott, utbildning, säkerhetsbransch, polis, kustbevakning, tull och räddningstjänst. Vi saknar denna tradition.
2. Vi saknar också i vår moderna historia de erfarenheter som många andra västeuropeiska länder har av krig och ockupation, som t.ex. Danmark och Norge, vilket gör att vi tenderar att inte ta försvaret och det militära på samma allvar som våra nordiska grannländer.
Därför kommer ett i huvudsak frivilligt rekryterat försvar behöva förstärkas av värnpliktiga under en övergångsperiod på 10-20 år. Men dessa ska naturligtvis få hygglig lön under sin utbildning, med privilegier, enligt vad som jag har skissat ovan, och därför placeras i reserven och kunna kallas in till tjänstgöring eller repetitionsutbildning, under 5-8 år efter utbildning. I Danmark är det främst mekaniker, personal inom samband, kommunikation och förråd, sjukvårdare, kockar och liknade som kallas in med tvång, medan "vanliga soldater" och befäl är yrkessoldater.
Bild ovan: Foto från ett logement ifrån värnpliktens senare decennier.
Bild nedan: Foto från ett sammanträde med Nato-ländernas utrikes- och
försvarsministrar i Bryssel.
Etiketter: Försvar, Säkerhetspolitik, Försvarspolitik, Värnplikt, Mönstering, Begränsad mönstering, Danmark, Norge, Personalförsörjning, Personalreserv, Nato, Medlemskap i Nato, Natomedlemskap, Personalförsörjning, Peter Hultqvist, Försvarsminister, Vänsterregeringen, De röd-gröna, Den röd-gröna regeringen, Löfvenregeringen, Socialdemokraterna, S, S-ledningen, Kristdemokraterna, KD, Folkpartiet, FP, Moderaterna, (M), Storbritannien, Kanada, USA, Tomas Bartleman, Carl Johan von Seth, DN, Dagens Nyheter, Grannländer, Sveriges grannländer, Baltikum, De baltiska staterna, Lettland, Litauen, Estland, Danmark, Norge, Finland,
Vår nye justitieminister Morgan Johansson (S) har meddelat i en intervju i Sydsvenska Dagbladet att han vill införa en ny lagstiftning som ska göra det straffbart att delta i väpnat våld för organisationer som har stämplats som terroristorganisationer av FN. Johansson kan också tänka sig att snabbt införa en lag mot jihadistresorna.
Johansson i SDS
Morgan Johansson (S)
Bra och helt rätt. Men detta är inte tillräckligt. Jag kan inte förstå varför den nya västregeringen inte vill införa möjligheter att efter rättslig prövning kunna återkalla pass för de som deltar i olika terrororganisationers- eller i olika staters folkrättsbrott. Ett sådant förslag har redan införts av Storbritannien, Kanada och är på gång i flera andra västländer. Det finns dessutom redan nu en bred parlamentarisk majoritet för detta i riksdagen. Samtliga fyra Allians partier är numera för (sedan moderaterna har svängt) plus Sverigedemokraterna. Jag förmodar att S-ledningen har valt att inte vill ta strid med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i denna fråga. Jag beklagar detta djupt.
Tillsammans med folkpartiet och kristdemokraterna skulle S kunna också får igenom att möjligheter att återkalla medborgarskap för svenska medborgare som döms för krigs- eller folkrättsbrott. Flera västländer har redan en sådan lagstiftning. USA införde detta efter andra världskriget för att kunna återkalla medborgarskap för personer som bevisligen hade deltagit i nazismens brott. Danmarks S-ledda regering överväger en liknande lagstiftning.
Ett nytt foto från IS i Irak som organisationen medvetet
sprider på sociala medier.
Schweiz har infört en lag som förbjuder alla aktiviteter i Kalifatets namn. Vilket innebär även aktiviteter som finansiering, rekrytering av soldater och medlemmar eller att sprida propaganda för IS eller liknande organisationer. Jag skulle välkomna om Sverige och andra demokratier också vidtog liknande drastiska åtgärder emot islamistiska organisationer som Muslimska Brödarskapet, IS och al-Quaida.
Det finns flera skäl för att stoppa jihadistresorna till Mellanöstern.
Säkerhetspolisen (Säpo) tror att så många som 150 personer från Sverige kan ha rest ner till det syriska inbördeskriget för att strida med grupper inspirerade av al-Qaida. Säpo har bekräftade uppgifter om 90 av dem.
Källa: The Economist, augusti 2014
Länk till The Economist
Tyvärr har siffrorna klart i underkant för Sverige och de flesta andra länder.
I Washington Post finns en intressant kartläggning av den norske islamistforskaren Thomas Hegghammer om varifrån de utländska jihadisterna kommer och hur många de är. Hegghammar uppskattar att mellan 1000-1700 jihadister kommer ifrån Europa.
Hegghammers artikel i Washington Post
Vid en presskonferens på onsdagen uppdaterade den operative chefen vid Säpo Anders Kassman lägesbilden gällande jihadresenärer från Sverige. Kassman sade att resandet ökat sedan sommaren, och att det tycks vara Islamiska staten (IS, tidigare ISIS) som har den starkaste dragningskraften på krigarna från Sverige.
I början av sommaren angav Säpo att antalet jihadresenärer uppgick till runt 80. Under sommaren växte siffran till minst 85. På senare tid har Säpo också börjat nämna att det finns ett mörkertal, dock utan att någonsin presentera en uppskattning av detta. Nu anger Kassman att 90 personer hitintills har rest till Syrien, men påpekar att detta tal gällde individer vars resor Säpo anser sig kunna verifiera enligt en rad egenformulerade kriterier, och att det verkliga antalet jihadresenärer "är betydligt många fler". Kassman tilla att mörkertalet antas ligga i linje med vad Magnus Ranstorp ,internationellt välkänd terroristforskare och numera professor vid Försvarshögskolan, tidigare har uppgivit; det vill säga att runt 150 personer har rest för att strida i Syrien och i Irak.
Kassman uppgav vidare att Säpo har utgifter om att 23 namnangivna svenska jihadister har stupat.
En annan fara är naturligtvis när stridvana och traumatiserade jihadister återvänder hem till sina länder i västvärlden. Olika säkerhetstjänster, t.ex. brittiska MI-5, har bedömt att minst var tionde återvändare kan anses vara särskilt benägen att begå terroristbrott även på hemmaplan.
Bild ovan: Ett foto på en samling internationella jihadister i Syrien.
Bild nedan: Ett avskyvärt foto från IS i Irak.
Etiketter: Islamism, Terror, Terrorism, Mellanöstern, IS, ISIS, Irak, Syrien, al-Quaida, Säkerhetspolisen, SÄPO, Säpo, Jihad, Jihadister, Jihadistresor, Morgan Johansson, Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan, Anders Kassman, S, Socialdemokraterna, Vänsterregeringen, Löfvenregeringen, Svenska regeringen, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Riksdagen, Kanada, Storbritannien, USA, Danmark, Schweiz, FN, Muslimska Brödarskapet, Thomas Hegghammer, Washington Post, Sydsvenska Dagbladet, Kalifatet, MI-5,
I en klok ledare på Svenska Dagbladets, SvD-Opinion, under rubrik: "Rädda Sverige och avsett regeringen.", kommenteras vänsterregeringens första budget. I artikeln kan vi läsa bl.a:
SvD:s ledare
"När i dag statsbudgeten bärs fram genom huvudstaden till riksdagen är det en promenad som snarare bär karaktären av Golgata än Eriksgata. Förtroendet för finansministern har redan skadats svårt av den lika ovanligt flitiga som skarpa offentliga kritiken från en rad prestigefulla institutioner.
Budgeten är redan till stora delar känd och dess signalspråk har redan lagt en blöt och tung filt över den så nödvändiga tilliten och tron på framtiden som avgör i vilken mån människor och samhällen växer. Ökade skatter på arbete, dyrare kostnader för att anställa unga, ansvarslös bidragspolitik för sjukskrivna, den famösa utredningen om entreprenörer i välfärden som nu kommer att fungera som effektiv stoppkloss för investeringar i sektorn – sammantaget ser vi en skadlig politik som kommer att hämma samhällsutvecklingen. Dessutom: Det är en politik som går mycket längre till vänster än vad väljarna gav stöd för i valet."
Det är uppenbart att väljarna inte hade förväntat sig att vänsterpartiet och en alltmer radikaliserad miljöparti skulle komma att få en det stora genomslag på regeringens budget som nu har skett. Vänstersvängen är kraftig och mycket mer påtaglig än vad jag (många andra alliansväljare med mig) hade förväntat sig. Nu för att inte tala om vad många många S- och MP-väljare har gjort. Det är tydligt att miljöpartiet under sina nya språkrör ligger nära vänsterpartiets syn i flera viktiga frågor. Det är också tydligt att Stefan Löfven och andra ganska vettiga som finns i socialdemokratins ledning inte bara har fått vika sig för V och MP utan också för det egna partiets vänsterflygel. Det blir alltmer påtagligt att socialdemokratins ideologiska utveckling präglas av neo-socialistisk syn på människa och samhälle.
Miljöpartiets svek mot sin tradition av att värna valfrihet och mångfald inom vård-skola- omsorg och av att värna decentralisering samt småföretag är väldigt tydlig. Redan när Åsa Romson och Gustav Fridolin hade blivit valda kunde man ana denna utveckling, men denna radikalisering inom MP har gått betydligt mer långt och med en intensitet har överraskat mig. Det är tydligt att de delar av MP som har sin hemvinst ifrån hembygdsrörelsen, kooperationer och andelsföreningar, friskolor, småbrukare, hantverk och olika ideella organisationer har mist allt sitt inflytande sedan Mikaela Valterson förlorade sin strid mot Romson om att bli kvinnligt språkrör. I stället styrs nu MP av partiets vänsterfalang som har sina rötter i 1968 års kulturvänster.
Finansminister Magdalena Anderssons första budget innebär att de politiska motsättningarna mellan höger- och vänster kommer att öka. Det enda parti som kan ha anledning att jubla över denna budget är kommunisterna i vänsterpartriet. Det finns även andra traditionalister som politiskt gynnas av denna utveckling. Nationalisterna och rasisterna i Sverigedemokraterna är också vinnare.
Ny-socialism och en återgång till en neo-socialism av 1970-tals snitt skapar ett politiskt klimat i samhället som passar extremisterna både till vänster och höger. De största förlorarna är ungdomar och äldre som blir dyrare att anställa, verksammma inom alternativa välfärdsverksamheter eller de som arbetar med RUT-tjänster (ofta invandrar kvinnor), över en miljon löntagare som får ökad skatt och småföretag, inte minst i glesbygd. Arma Sverige!
Bild ovan: Finansminister Magdalena Andersson (S)
Ettiketter: Budget, Maglena Andersson, Svenska Dagbladet, Åsa Romson, Gusav Fridolin, Mikaela Valterson, Miljöpartiet, MP, Vänsterpartiet, V, Budget, Budgetpropositionen, Nådiga luntan, Vänsterregeringens budget, Löfvenregeringens budget, S, Socialdemokraterna, Socialdemokratin, Stefan Löfven, Neo-socialism, Vänstersväng, Vänstervridning, Kommunister, Traditionalister, Nationalister, Rasister, SD, Sverigedemokraterna, Kulturvänster,
