I Norrköpings Tidningar har Hans Stigsson Michajlov skrivit ett tankvärt inlägg om sin världsbild utifrån att det på söndag (den 9 november) var det 25 år sedan Berlinmuren föll, Tyskland återförenades, Järnridån togs bort och Östeuropas befolkningar befriades från diktaturens förtryck:
Stigsson Michaljovs artikel i NT
Naturligtvis är det särskilt angeläget att vi inte glömmer bort alla offer för DDR:s kommunistiska säkerhetstjänst Stasi. Alla dom som dödades, torterades, eller kallblodigt sköts ner vid muren. Alla dom som fängslades, blev avskedade eller fick yrkesförbud på politiska grunder.
DDR:s partihymn, på Youtube, om att Partiet alltid har rätt
Vi bör också komma i håg att flera svenska intellektuella på vänsterkanten frivilligt ställde sig till Stasis förfogande för flyktingsspionage i Sverige, infiltration av olika oppositionsgrupper i DDR eller att sprida regimens propaganda här hemma eller utomlands.
Flera DDR-medlöpare hamnade på inflytelserika positioner i det svenska samhället. En var de kända var S-riksdagsmannen Stellan Arvidsson (senare generaldirektör för dåvarande Skolöverstyrelsen) som i många år var ordförande för vänskapsförbundet Sverige-DDR. Arvidson var mannen bakom införandet av den så kallade enhetsskolan 1948 som innebar att en 9 årig gemensam grundskola infördes och att den fria läringsutbildningen togs bort. Denna "reform" präglar fortfarande svensk skola och utbildning. Arvidsson erkände senare offentligt att han hämtade inspiration för sin utbildningspolitik i DDR.
Vi bör inte heller glömma alla de inom vänstern i Sverige som beklagade murens fall. Väl kända personer som exemplifieras av (V):s f.d. partiledare Lars Ohley eller Aftonbladets nuvarande kulturchef Åsa Lindeborg.
Att 25 års dagen av denna avgörande händelse inte kommer att uppmärksammas av svenska politiker och i svensk media är inget att förvånas över. Inte minst nu med vår nya vänsterregering som för en neo-socialistisk utrikespolitik med en tydlig 1970-tals prägel av avståndstagande från Västeuropas demokratier och en nostalgisk längtan efter att åter få propagera utifrån en så kallad: "Tredje ståndpunkt" mellan öst och väst. Att kampen då, i Central- och Östeuropa, såväl som nu, i Ukraina, står mellan demokrati och diktatur är fakta som många inte riktigt vill kännas vid i den svenska offentligheten.
En bit av Berlinmurens så kallade "Dödsremsa" med
självavfyrande vapen, vakttorn, mineringar och hinder.
På denna blogg har jag skrivit flera inlägg om att vi i Sverige har en betydligt större tolerans för politiskt extremism än i flertalet andra jämförbara länder. Inte minst om man jämför med våra nordiska grannländer. Detta gäller även för högerextremism. Men störst avvikelse finns när det gäller vår tolerans för vänsterextremism. Detta arv har i hög grad påverkat vår utrikespolitik.
Mitt inlägg om vår acceptans av politisk extremism
En återgång till gamla svenska synder i utrikespolitiken märks även när det gäller Rysslands angrepp på Ukraina. Vår nya utrikesminister Margot Wallström (S) explicerar denna ny-Palmeitiska anda med sina uttalanden om att det är naturligt att Ryssland blir provocerad av Ukrainas associationsavtal med EU. Ett annat inslag i denna politiska kultur är en makering av regeringens Nato-noja. Ett medlemskap får inte på några villkor diskuteras ännu mindre utredas.
Regeringens Nato-noja har jag kommenterat på min blogg:
Mitt inlägg om regeringens Nato-noja
På min blogg har jag kommenterat vilka politiska krafter som förenas inom EU i kampen mot Ukraina:
Mitt inlägg om vänster- och högerextremismens anti-Ukraina allians
Vi ska inte vänta oss att det ligger i svensk medias trygghetszon att uppmärksamma högtidsdagar om när befolkningar i våra europeiska grannländer välte kommunistiska regimer över ända och medvetet valde demokrati och marknadsekonomi framför socialism och planlösningar.
Stigsson Michaljov har rätt! I sin artikel har han en viktig poäng i sitt konstaterade av:
"Inga världspolitiska händelser har präglat mig personligen, liksom många ur min generation, mer än Berlinmurens fall."
"Sålunda var det 1989 års mentalitet som präglade Euromajdan i Ukrainas huvudstad Kyiv. Mod och förhoppningar bland hundratusentals demonstranter, men också beslutsamhet och offervilja."
Läsa mer:
Jag rekommenderar en krönika i Sydsvenska Dagbladet av Per T Ohlsson publicerad med rubrik: ”DDR var det svenska etablissemangets europeiska favoritdiktatur.”
Ohlsson i SDS om DDR-diktaturen
Bild ovan: Ett foto från det sista officiella firandet av årsdagen
för bildandet av den östtyska diktaturen DDR.
Bild nedan: Ett foto från Frihetstorget i Kyiev (Kiev) av demokrati aktivisterna
omdöpt till Euromajdan (Europatorget).
Etiketter: Berlinmuren, Östtyskland, DDR, 25 års jubileum av Berlinmurens fall, Järnridån, Ukraina, Krim, Euromajdan, Margot Wallström, Olof Palme, Den tredje ståndpunkten, En tredje ståndpunkt, Murens Dödsremsa, Norrköpings Tidningar, Hans Stigsson Michajlov, EU, EU:s associationsavtal, Ukrainas associationsavtal med EU, Nato, Natomedlemskap, Medlemskap i Nato, Kyiev, Kiev, Nato-noja, Västeuropa, Sverige, Sveriges regering, Västerregeringen, Löfvenregeringen, De röd-gröna, Den röd-gröna regeringen, Socialism, Kommunism, S, Socialdemokraterna, Marknadsekonomi, Neo-socialism, Utrikespolitisk, Ny-socialism, Västerextremism, Högerextremism, Europa, Stasi, Lars Ohley, Åsa Lindeborg, V, Vänsterpartiet, Aftonbladet, Tyskland, Tysklands återförening, Västtyskland, Tysk återförening, Centraleuropa, Östeuropa, Vänskapsförbundet Sverige-DDR, Stellan Arvidsson, Generaldirektör, Enhetsskolan, Grundskolan, Skolöverstyrelsen,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar