I liberala Kvartal har statsvetaren Johan Wennström skrivit en text som är väl värd att läsa och fundera över. Hans uppfattning om att det är märkligt att Magdalena Andersson får bli ny statsminister trots att hennes budget har blivit nedröstad och att Miljöpartiet har lämnat regeringen. Vilket är en helt riktig slutsats. Att detta i sin tur beror på att Ulf Kristersson och andra ledande moderater inte har nog med mod eller tillräckligt med politisk fingertoppskänsla för att ta strid för statsministerposten och för att få bilda en ny borgerlig regering. Är också en relevant synpunkt. Wennströms artikel är publicerad under rubrik: ” Moderaterna är inte förberedda på makten.” En rubrik som säger en hel del av det budskap om Wennström för fram i sin text. Och som tyvärr till stora delar är en korrekt analys.
Här kan du läsa Wennströms artikel
Wennström har också rätt i sin uppfattning om att det är denna rädsla som räddar ett fortsatt innehav av regeringsmakten för (S) och för Andersson. Och att (S) självuppfattning om sin egen förträfflighet eller av sin regeringsduglighet borde ha fått sig en törn. (S) agerande har inte haft någon positiv betydelse för vad som har inträffat i riksdagen. Tvärt om. Spektaklet i vårt parlament visar tydligt upp att det brast när det gäller Anderssons förmåga att förhandla och att det finns brister i hennes förmåga i att säkra stöd för sin kommande regering. Jag delar den uppfattning som Wennström för fram att hur (C) skulle komma att reagera på det faktum att Vänsterpartiet nu har lyckats förhandla sig till ett reellt inflytande både över budget och på det framtida samarbetet inom vänsterblocket (vilket jag kan förstå i sak) inte kan utgöra en överraskning för verken (S) eller (MP).
Jag delar också Wennströms uppfattning om att Kristersson i sina samtal med talmannen skulle ha vågat att föra fram ett krav på att bli prövad som statsminister. Ett budskap som han också borde förmedla ut i media. I stället för att föra fram sitt förbehåll om att få stöd från Annie Lööf och (C). Vilket är en helt orealistisk förhoppning av flera skäl. Förutom att riskera att förlora prestige genom att erkänna att talet om ”Den breda mitten” endast är en retorisk figur så har centerns ledning målat i sig i ett ideologiskt hörn av nyliberal kulturradikalism som man nu måste fortsätta driva för att inte förlora sina positioner inom partiet. En utveckling som har uttrycks som en partilednings vandring från hembygdsgården på landet till storstadens exklusiva nöjesliv runt Stureplan.
Precis som Wennström antyder finns i det ledamöter inom centerns riksdagsgrupp som inte gillar denna nya kultur inom partiet och som i besvikelse tyst knyter näven i sina fickor. Precis som Wennström skriver borde därför Kristersson, i stället, gärna med stöd av Ebba Bush och Nyamko Sabuni, ha vädjat personligen till enskilda (C) ledamöter att ta ansvar för en icke socialistisk utveckling av svensk politik genom att ge sitt stöd för en ny borgerlig regering. En annan aspekt av detta är att det finns tydliga tecken på en medveten maktstrategi i kretsen runt Lööf om att (C), på sikt, ska roffa åt sig makten och statsministerposten genom att medvetet blockera eller försvåra regeringsinnehav både för (S) och för de borgerliga. En strategi som går ut på att medvetet spela ut dessa båda alternativ mot varandra genom att bedriva politisk utpressning. För att i det fördolda lyckas "avslöja" båda sidors sämsta sidor för väljarna. Detta har jag kommenterat i ett tidigare inlägg på denna blogg.
Mitt inlägg om (C) kan du läsa här
Jag tycker Wennström har en viktig poäng i sitt konstaterade om att en viktig anledning för denna passivitet och rädsla hos (M) är att frågan om Sverigedemokraternas medverkan i en ny borgerlig regering troligen ännu inte är slutgiltigt avgjord inom (M). Medan (KD) nog kommer att ha lättare att släppa in statsråd för (SD) i en regering om saken ställs på sin spets. Att frågan är besvärlig beror dels på (SD):s något tvivelaktiga förflutna i rasism och politisk högerradikalism. Precis som (V) har (SD) ännu inte helt gjort upp med sitt förflutna. Men (SD) har på allvar, tillskillnad emot (V), börjat vädra ut lik och annan unken luft från sina garderober. En process som bland innehåller ett beslut om att ta fram en vitbok. Och glöm inte att (SD) i sin uppgörelse med sin historia kastade ut både sitt ungdomsförbund som sitt studentförbund. Medan övertygade marxister ännu finns kvar och kan verka fritt inom (V). Särskilt i deras ungdomsförbund Ung Vänster. Vilket innebär att renläriga kommunister t.ex. tillåts bekänna sig till klasskamps retorik, uttrycka förståelse för Rysslands politik mot sina grannländer och att öppet ge sitt stöd för kommunist diktaturen på Kuba.
Ett annat problem för en medverkan för (SD) i en borgerlig regering är att det finns viktiga sakpolitiska skillnader mellan (M) (KD) o (L) ) och ena sidan och (SD) på andra sidan inom flera viktiga politikområden som t.ex. ekonomi och ang socialförsäkringar, men framför allt inom utrikes- och säkerhetspolitik. Där (SD):s motstånd mot (EU) och (Nato) är besvarande för borgerliga partier. Liksom (SD):s försiktiga stöd för den politik som förs i Warszawa, i Prag, i Bratislava och i Budapest (Visegradländerna: Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien). Och att (SD) valt att gå med i en partigrupp i Europaparlamentet som innehåller flera demokratiskt tvivelaktiga medlemspartier. Ett beslut som inte alls gillas av borgerliga politiker i Sverige.
Dessutom har Moderaterna, likt Liberalerna, en vänsterfalang inom sitt parti som inte överhuvudtaget kan tänka sig att samarbeta med (SD). Detta innebär att regeringsfrågan inom borgerligheten ännu inte är löst. Ett problem som förmodligen både Kristersson och Bush bedömer kan lösas på sikt. Vilket inte alls är omöjligt. Se på utvecklingen inom (L). Men detta utgör ett problem vars lösning inte alls kan tas för given. Märkligt nog har detta knappast alls uppmärksammas i den offentliga debatten. Denna mentala knut av beröringsskräck och handlingsförlamning måste lösas upp inom (M) om vi inte på nytt, i Sverige, skall tvingas leva med (S) regeringar under flera mandatperioder. En socialdemokrati som under Anderssons ledning tydligt kommer att dra vänster ut. När det gäller både (SD) och (V) så utgör dessa två partiers växande självförtroende med ökat inslag av kaxighet ett stigande problem för respektive blocks trovärdighet som ett regeringsdugligt alternativ. Något som i lönndom välkomnas av Lööf och numera kanske även av (MP).
En aspekt på det som hände den märkliga dagen i riksdagen och som ännu knappast alls har diskuterats är om den ordning vi har i Sverige där omröstning om budget hålls åtskild från beslut om regeringens förtroende eller val av ny statsminister. Detta är inte rimligt. Och detta har jag tyckt länge. I flertalet andra västerländska demokratier som t.ex. Danmark, Norge, Tyskland, Nederländerna får regeringen automatisk avgå om dess budget blir nedröstad. Så borde vi ha det även i Sverige. Vilket innebär att för att kunna bli vald som statsminister måste en kandidat för detta ämbete i förväg vara säker på att få stöd för sin budget. Men så länge vi har den något märkliga ordning så nu har. Förstår jag den frustration som talmannen Andreas Norlén (M) har givit uttryck för ang att (MP) lämnade regeringen efter att budgeten hade fallit. Både (S) och (MP) borde ha informerat Norlén om detta förbehåll i förväg. I så fall hade talmannen haft möjlighet att lösa problemet genom att hålla omröstning om budget förre ett beslut om ny statsminister. Det finns all anledning att ta Norléns oro på allvar om att detta spektakel, som nu ägde rum inför öppen ridå, har skadat medborgarnas tilltro både för riksdagen och för demokratin i sig.
Dessutom jag har en känsla av att man inom (MP) en längre tid har önskat lämna regeringen för att fritt ha möjlighet att profilera sig inför valet. För att därigenom få en möjlighet till att rädda sig kvar i riksdagen. Och när budgeten röstades ner i kammaren med stöd av (SD) så tyckte partiets ledning att ett lämpligt ögonblick hade infunnit sig för att kunna stiga av från Rosenbad, utan att riskera att förlora ansiktet utåt.
Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi och Per Bolund.
Frågan är nu: Kommer vi fortsatt att ha det stökigt i svensk politik och finns det något positivt i detta? Ja fram till nästa val kommer regeringen få svårt att få genom sin politik. Vilket tvingar fram att förhandla i alla frågor med målsättning att lyckas skapa så kallade "Hoppande majoriteter". Det positiva i allt detta är att riksdagens makt över regeringen stärks. I så fall skulle Sverige få en politisk kultur som alltmer överensstämmer med vad som är brukligt i övriga Västeuropa. En konkret konsekvens av detta för arbetet i riksdagen blir att förhandlingar i olika utskott kommer att bli viktigare för att lyckas få ihop tillfälliga majoriteter som behövs i olika frågor och som kan hålla vid votering i plenisalen. Och detta har jag ingenting emot, då jag är en person som är övertygad om parlamentarismens förtjänster för demokratin. Men visst finns det en uppenbar risk för att detta kan leda till ökat förakt for politiker om denna svaga regeringsmakt fortsatt manifesteras genom fler meningslösa och onödiga spektakel i riksdagen.
Riksdagens finansutskott.
Inom kort kommer troligen beslut om att förändra den ordning som nu gäller ang beslut om budget, regeringens förtroende eller val om ny statsminister (en omprövning som de senaste dagarnas cirkus har aktualiserat). En förändring som kräver två beslut med ett val emellan. När detta sker vore det bra att andra partier accepterade Kristdemokraternas förslag om att när en regering träder till efter ett Nyval, då får denna en ny mandatperiod på fyra år. Att styrka den märkliga ordningen med Extraval och Fasta mandatperioder vore en välsignelse. En nyordning om skulle lösa upp flera låsningar som nu finns och som skulle ta bort partiernas skräck för ett Nyval. Det är helt rimligt att väljarna fick pröva det nya politiska landskap, i ett Nyval, som nu har uppstått när (S) och (MP):s regering har havererat och när deras gemensamma budget har röstats ner.
