Påskhelgens kravaller till följd av en danske högerradikala politikern Rasmus Paludans manifestationer i form av att offentligt bränna Koranen har diskuterats intensivt ur flera aspekter. Alltifrån en förvirrad diskussion om att reservationslöst försvara yttrandefrihet oavsett sammanhang, till kommentarer angående Kristdemokraternas partiordförande Ebba Busch vars festklänning blev fotograferad utanför ryska ambassaden. Ett arrangemang som Bush tog initiativ till efter att hon hade blivit portad från att medverka i modetidningen Elles gala på Grand Hotell i Stockholm. Ett beslut som motiverades av arrangörerna med att Bush hade gett uttryck för en värdegrund, i Ekots Lördagsintervju, som inte föll arrangörerna i smaken. Det var hennes yttrande i detta radioprogram om att det är anmärkningsvärt att över 100 poliser skadades i påskhelgens upplopp medan åskådare, ledda av islamister och vänsteraktivister som gick till våldsam attack mot polis och räddningstjänst, nästan helt gick skadefria medan flera poliser fick allvarliga skador. Dessutom sattes flera polisfordon i brand och ambulanser vandaliserades. I detta sammanhang har några mammor som direkt uppmanade sina ungdomar att delta i kravallerna och som själv kastade sten särskilt uppmärksammas. Att Bush klänning, klädsamt nog skapad av en ukrainsk designer som hon hade tänkt ha på sig under Elles arrangemang, kom att väcka mer medial uppmärksamhet än hur deltagarna på denna modegala var klädda har många noterat med öppen skadeglädje.
Men vad som särskilt tycks ha retat upp kulturvänstern ang. påskhelgens upplopp är att Busch offentligt gav uttryck för en åsikt om att det inte är "Gatans parlament" som skall bestämma över offentliga platser. Och att polisen, när situationen så kräver, måste vara beredda att hävda rättssamhällets legala monopol på makt och rätt genom ta till våld. I detta uppdrag att skydda demokratin får inte statens ordningsmakt rygga tillbaka för olika våldsverkare. Och en uppfattning om att i särskilt allvarliga situationer måste polis vara beredd att ta till direkt dödligt våld. Hennes yttrande och den massiva kritik från olika vänsterhåll följde är intressant. Dels för att diskussionen är viktig i ett rättssamhälle om vilka regler och begränsningar skall finnas för polisens användning av sina skjutvapen. Här måste både regelverk ses över och bli tydligare. Polismän ute på fältet i en allvarlig situation måste känna en ökad säkerhet om vad som gäller vid våldsamma upplopp.
Sydbom skriver bl.a. i sin artikel om den debatt som
följde på Bush yttrande. ”Vad hände? Jo
Polisförbundet drog sin lans till försvar för sittande regering. Den regering
som i ärlighetens namn själva har det absolut största ansvaret för att vi poliser
skall behöva hamna i de här situationerna. År efter år. Gång efter gång. Vårt
förbund (Polisförbundet) blev i en viktig aktör i den aktiva fokusförflyttning
som uppstod. Från det vidriga våldet och oviljan från dessa medborgare att
inställa sig under Sveriges lagar, regler och normer. Till ett enskilt
uttalande som också förvrängs/klippts.”
Den frustration som Busch kände och gav uttryck i
intervjun över den laglöshet och det samhällshat som påskhelgens olika
kravaller visade upp. Blev både medvetet och omedvetet misstolkad. Bland annat
utifrån det perspektiv som Sydbom tar upp. Om detta skriver Nya Wermlandstidningens politiska redaktör Henrik L. Barvå en mycket läsvärd artikel som är publicerad under
rubrik: ” Spelad upprördhet mot Ebba Bush.”
Barvås artikel i NWT kan du läsa här
Påskens upplopp sätter fokus på andra frågeställningar som stora delar av det svenska samhället helst vill slippa att hantera. Inte vill ta i. Och värderingsfrågor som sedan mitten av förra århundradet, det offentliga har fått en allt mindre förmåga till hantera t.ex. att både värna religionsfrihet såväl som rättsstatens grundläggande principer om laglighet och statens våldsmonopol. Denna oförmåga utgör en viktig anledning till att olika radikala grupper, både i form av extrem höger (t.ex. Paludan) och i form av extrem vänster (t.ex. anarkister med stöd av islamister), har lyckats få monopol på att ta upp dessa frågor i samhällsdebatten ur sina förvridna perspektiv.
Att mina rättigheter liksom alla andras inte kan vara
absoluta i den meningen att det är ointressant vilka konsekvenser de för med
sig när jag brukar dem, med vilket syfte de brukas och med vilket mål jag använder dom, är ett tydligt
exempel på en övergripande existentiell samhällsfråga som man inte bör försöka komma undan. Inte
minst för de av oss som faktiskt vill försvara demokratin och rättsstaten. Det
är i detta sammanhang som jag anser att Paludans Koranbränningar skall ses. Att
dessa aktiviteter kan anses stå i strid mot annan lagstiftning som t.ex.
förbund för hets mot folkgrupp är en sak. En annan aspekt är att
religionsfrihet som tillhör kärnan av våra medborgerliga fri- och rättigheter
knappast alls tas upp i sammanhanget. En Koranbränning kan anses vara en
inskränkning av muslimers religionsfrihet, liksom bränning av en Bibel för
kristna eller bränning av en Torah (den religiösa lagen) för judar. Fram 1960-talet
hade vi en hädelselag i Sverige som innebar ett förbund mot att använda
religiösa föremål med en djup inre mening hur som helt i offentliga sammanhang.
Samma skydd bär även gälla för övriga världsreligioner: Buddism och Hinduism. Varför
någon skall ha rätt att bränna Biblar har
jag svårt att se.
Dessutom kan vi lära av historien att där men bränner böcker
så kommer man senare även att bränna människor. Dessa visdomsord från den tyska
författaren Heinrich Heine har ännu
relevans. När Adolf Hitler kom till
makten och innan Nazismen påbörjade sina massmord i koncentrationslägren
började man med att bränna böcker i olika offentliga bokmål bl.a. verk av Heine
och Albert Einstein bara för att
dessa två var framgångsrika judar. Är inte Paludans provokationer ett missbruk
av yttrandefrihet? Och utgör dessa verkligen en manifestation av denna viktiga
rättighet? Frågar jag mig. Att Paludans aktiviteter hotar yttrandefrihet
istället för att stärka denna borde vara lätt att förstå. Sedan undrar jag varför
de lagrum som finns i ordningslagen om att begränsa eller att stoppa
aktiviteter som kan anses utgöra en allmän fara av särskild vikt. Inte
utnyttjas oftare. Liksom den lagstiftning som faktiskt finns mot att uppvigla
(uppmana) till brott. Som jag kan tänka mig ha förekommit vid kravallerna när
personer och grupper kontaktades via sociala medier för att ansluta till den
stenkastning som förekom mot polis och annan blåljuspersonal. Men det är sällan
någon lagförs eller blir åtalad enligt denna lagstiftning.
En annan aspekt på påskhelgens kravaller som få har uppmärksammat.
Är en viktig fråga om hur det kommer sig att vi i västra Europa till skillnad
mot nationer som domineras av islam så har klanväldet bryts och ersätts av ett
allmänt perspektiv på individen som en enskild samhällsmedborgare? Denna fråga tar Per Brinkemo upp i en artikel i Bulletin. Där under rubrik: ”Kristendomen blev klansamhällets bane.” Brinkemo som under flera år har arbetat
med integration bl.a. av personer från Somalia skriver i sin artikel:
” Bibeln är till stora delar berättelsen
om stam- eller klansamhällets upplösning. De ursprungligen tolv stammarna blev
ett folk.
Nya Testamentet börjar med att härleda Jesu förfäder. Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Judas, Judas födde Fares som födde Hesrom, och så vidare. 41 led räknas upp, ända fram till Jesu födelse.
Det var ju exakt det här jag hade lärt mig om somaliska, arabiska och andra folks klaner, att man lär sig namnen på sina förfäder.
I Nya Testamentet
försvinner sedan fixeringen vid blodsband. Något nytt händer, diametralt
annorlunda: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna.
Alla är ni ett i Kristus Jesus.”
Brinkemos artikel kan du läsa här
Att alla har ett värde både som individer med också som
medborgare i ett samhälle. Och genom att vara en del av människosläktet. Att
detta värde är unikt och lika för alla. Och att vårt värde har en djup religiös
legitimitet. Är faktiskt, precis som
Brinkemo skriver, unikt för den västra kristendomen. Att i vår tid, som djupt
präglas av sekulära uppfattningar och ryggmärgsreflexer präglade av teofobi
(Gudsrädsla), ta upp den kristna tron och dess kulturella normer som ett
redskap för att förstå vårt samhälle. Kräver ett personligt mod. Precis som för
att våga föra fram en uppfattning om att lösningar på akuta problem kan finnas att hämta från
denna tradition. Brinkemo ger också genom denna insikt ett exempel på att han verkligen
förstår vad vi svenskar på djupet är. Att det svenska samhället inte kan komma
förbi de kristna värderingar som präglar oss mer än vad vi tror eller vill
erkänna är en viktig insikt som Brinekmo förmedlar. Att detta väcker både förvåning samt motstånd bland många innebär inte att dessa fakta blir mindre sanna för den sakens skull.
Etiketter: Rasmus Paludan, Ebba Busch, Kristdemokraterna, Elle, Elles gala, Ekots Lördagsintervju, Polisförbundet, Koranen, Bibeln, Torah, Judendom, Kristendom, Islam, Islamister, De Grå Vargarna, Påskupplopp, Anders Sydbom, Nya Wermlandstidningen, Henrik L. Barvå, Adolf Hitler, Heinrich Heine, Albert Einstein, Per Brinkemo, Bulletin, Yttrandefrihet, Religionsfrihet, Klaner, Ghettoisering, Stenkastning, Vänsterextremism,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar