måndag 2 maj 2022

Påskupplopp, klaner o yttrandefrihet!

 


Påskhelgens kravaller till följd av en danske högerradikala politikern Rasmus Paludans manifestationer i form av att offentligt bränna Koranen har diskuterats intensivt ur flera aspekter. Alltifrån en förvirrad diskussion om att reservationslöst försvara yttrandefrihet oavsett sammanhang, till kommentarer angående Kristdemokraternas partiordförande Ebba Busch vars festklänning blev fotograferad utanför ryska ambassaden. Ett arrangemang som Bush tog initiativ till efter att hon hade blivit portad från att medverka i modetidningen Elles gala på Grand Hotell i Stockholm. Ett beslut som motiverades av arrangörerna med att Bush hade gett uttryck för en värdegrund, i Ekots Lördagsintervju, som inte föll arrangörerna i smaken. Det var hennes yttrande i detta radioprogram om att det är anmärkningsvärt att över 100 poliser skadades i påskhelgens upplopp medan åskådare, ledda av islamister och vänsteraktivister som gick till våldsam attack mot polis och räddningstjänst, nästan helt gick skadefria medan flera poliser fick allvarliga skador. Dessutom sattes flera polisfordon i brand och ambulanser vandaliserades. I detta sammanhang har några mammor som direkt uppmanade sina ungdomar att delta i kravallerna och som själv kastade sten särskilt uppmärksammas. Att Bush klänning, klädsamt nog skapad av en ukrainsk designer som hon hade tänkt ha på sig under Elles arrangemang, kom att väcka mer medial uppmärksamhet än hur deltagarna på denna modegala var klädda har många noterat med öppen skadeglädje. 

Ebba Busch med sin ukrainska festklänning.

Men vad som särskilt tycks ha retat upp kulturvänstern ang. påskhelgens upplopp är att Busch offentligt gav uttryck för en åsikt om att det inte är "Gatans parlament" som skall bestämma över offentliga platser. Och att polisen, när situationen så kräver, måste vara beredda att hävda rättssamhällets legala monopol på makt och rätt genom ta till våld. I detta uppdrag att skydda demokratin får inte statens ordningsmakt rygga tillbaka för olika våldsverkare. Och en uppfattning om att i särskilt allvarliga situationer måste polis vara beredd att ta till direkt dödligt våld. Hennes yttrande och den massiva kritik från olika vänsterhåll följde är intressant. Dels för att diskussionen är viktig i ett rättssamhälle om vilka regler och begränsningar skall finnas för polisens användning av sina skjutvapen. Här måste både regelverk ses över och bli tydligare. Polismän ute på fältet i en allvarlig situation måste känna en ökad säkerhet om vad som gäller vid våldsamma upplopp. 

En polis i gasmask osäkrar sitt vapen.

Men också för att den diskussion som följer på dessa upplopp har avslöjat en djup motsättning mellan de (inklusive mig själv) som anser att den makt som klaner och organiserad brottslighet har byggt upp i våra förorter i allians med islamister och yttervänster måste brytas. Och för att lyckas uppnå detta måste samhället vara beredda att ta till olika tvångsmedel inklusive våld. Ett viktigt argument för denna åsikt är det faktum att när stat och kommun har låtit andra få makt över förorten och alla de som är bosatta där, så använder områdets nya makthavare sitt inflytande till att bygga upp ett alternativ samhälle där bland annat hedersförtyck och laglöshet härskar. Mot detta synsätt finns en uppfattning från olika vänsterhåll om att problemen antigen överdrivs eller kan lösas genom att olika sociala insatser kombinerat med en förstärkning av skola samt socialtjänst.

Foto från påskhelgens upplopp.

I en intressant debattartikel i Polisförbundets tidning ställer Anders Sydbom som är polisbefäl i region öst och facklig förtroendeman en intressant fråga. Sydbom undrar: ”Vems ärenden går Polisförbundet?”, som också är rubrik på hans artikel.


Sydbom skriver bl.a. i sin artikel om den debatt som följde på Bush yttrande. ”Vad hände? Jo Polisförbundet drog sin lans till försvar för sittande regering. Den regering som i ärlighetens namn själva har det absolut största ansvaret för att vi poliser skall behöva hamna i de här situationerna. År efter år. Gång efter gång. Vårt förbund (Polisförbundet) blev i en viktig aktör i den aktiva fokusförflyttning som uppstod. Från det vidriga våldet och oviljan från dessa medborgare att inställa sig under Sveriges lagar, regler och normer. Till ett enskilt uttalande som också förvrängs/klippts.” 

Poliser under påskhelgens kravaller.

Den frustration som Busch kände och gav uttryck i intervjun över den laglöshet och det samhällshat som påskhelgens olika kravaller visade upp. Blev både medvetet och omedvetet misstolkad. Bland annat utifrån det perspektiv som Sydbom tar upp. Om detta skriver Nya Wermlandstidningens politiska redaktör Henrik L. Barvå en mycket läsvärd artikel som är publicerad under rubrik: ” Spelad upprördhet mot Ebba Bush.”


Barvås artikel i NWT kan du läsa här


Ebba Busch i Ekots studio. 

Påskens upplopp sätter fokus på andra frågeställningar som stora delar av det svenska samhället helst vill slippa att hantera. Inte vill ta i. Och värderingsfrågor som sedan mitten av förra århundradet, det offentliga har fått en allt mindre förmåga till hantera t.ex. att både värna religionsfrihet såväl som rättsstatens grundläggande principer om laglighet och statens våldsmonopol. Denna oförmåga utgör en viktig anledning till att olika radikala grupper, både i form av extrem höger (t.ex. Paludan) och i form av extrem vänster (t.ex. anarkister med stöd av islamister), har lyckats få monopol på att ta upp dessa frågor i samhällsdebatten ur sina förvridna perspektiv.

De Grå Vargarna, en nationalistisk rörelse
på islamistisk grund som
står den turkiska regeringen nära,
demonstrerar på Sergels Torg i Stockholm.
Lägg märkte till den islamiska hälsningen
två fingrar i luften.

Att mina rättigheter liksom alla andras inte kan vara absoluta i den meningen att det är ointressant vilka konsekvenser de för med sig när jag brukar dem, med vilket syfte de brukas och med vilket mål jag använder dom, är ett tydligt exempel på en övergripande existentiell samhällsfråga som man inte bör försöka komma undan. Inte minst för de av oss som faktiskt vill försvara demokratin och rättsstaten. Det är i detta sammanhang som jag anser att Paludans Koranbränningar skall ses. Att dessa aktiviteter kan anses stå i strid mot annan lagstiftning som t.ex. förbund för hets mot folkgrupp är en sak. En annan aspekt är att religionsfrihet som tillhör kärnan av våra medborgerliga fri- och rättigheter knappast alls tas upp i sammanhanget. En Koranbränning kan anses vara en inskränkning av muslimers religionsfrihet, liksom bränning av en Bibel för kristna eller bränning av en Torah (den religiösa lagen) för judar. Fram 1960-talet hade vi en hädelselag i Sverige som innebar ett förbund mot att använda religiösa föremål med en djup inre mening hur som helt i offentliga sammanhang. Samma skydd bär även gälla för övriga världsreligioner: Buddism och Hinduism. Varför någon skall ha rätt att bränna Biblar har jag svårt att se. 

En Torah (den religiösa lagen) som
om fattar de fem Moseböckerna, som inleder den 
kristna Bibelns Gamla Testamente, anses vara
nedtecknade av Mose själv. Utgör därför centrum 
för judisk tro och kultur efter att romarna
intog templet i Jerusalem år 70 e.Kr.
Här upprullad på så kallade Torah rullar
för undvika direkt fysisk beröring av Guds ord.

Dessutom kan vi lära av historien att där men bränner böcker så kommer man senare även att bränna människor. Dessa visdomsord från den tyska författaren Heinrich Heine har ännu relevans. När Adolf Hitler kom till makten och innan Nazismen påbörjade sina massmord i koncentrationslägren började man med att bränna böcker i olika offentliga bokmål bl.a. verk av Heine och Albert Einstein bara för att dessa två var framgångsrika judar. Är inte Paludans provokationer ett missbruk av yttrandefrihet? Och utgör dessa verkligen en manifestation av denna viktiga rättighet? Frågar jag mig. Att Paludans aktiviteter hotar yttrandefrihet istället för att stärka denna borde vara lätt att förstå. Sedan undrar jag varför de lagrum som finns i ordningslagen om att begränsa eller att stoppa aktiviteter som kan anses utgöra en allmän fara av särskild vikt. Inte utnyttjas oftare. Liksom den lagstiftning som faktiskt finns mot att uppvigla (uppmana) till brott. Som jag kan tänka mig ha förekommit vid kravallerna när personer och grupper kontaktades via sociala medier för att ansluta till den stenkastning som förekom mot polis och annan blåljuspersonal. Men det är sällan någon lagförs eller blir åtalad enligt denna lagstiftning.

Foto från ett nazistiskt bokbål.

En annan aspekt på påskhelgens kravaller som få har uppmärksammat. Är en viktig fråga om hur det kommer sig att vi i västra Europa till skillnad mot nationer som domineras av islam så har klanväldet bryts och ersätts av ett allmänt perspektiv på individen som en enskild samhällsmedborgare?  Denna fråga tar Per Brinkemo upp i en artikel i Bulletin. Där under rubrik: ”Kristendomen blev klansamhällets bane.” Brinkemo som under flera år har arbetat med integration bl.a. av personer från Somalia skriver i sin artikel: Bibeln är till stora delar berättelsen om stam- eller klansamhällets upplösning. De ursprungligen tolv stammarna blev ett folk.

Nya Testamentet börjar med att härleda Jesu förfäder. Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Judas, Judas födde Fares som födde Hesrom, och så vidare. 41 led räknas upp, ända fram till Jesu födelse.

Det var ju exakt det här jag hade lärt mig om somaliska, arabiska och andra folks klaner, att man lär sig namnen på sina förfäder.

I Nya Testamentet försvinner sedan fixeringen vid blodsband. Något nytt händer, diametralt annorlunda: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”

Brinkemos artikel kan du läsa här

Jesus inviger sina lärjungar i deras ämbete.
En scen från TV-serien Jesus från Nazareth. 

Att alla har ett värde både som individer med också som medborgare i ett samhälle. Och genom att vara en del av människosläktet. Att detta värde är unikt och lika för alla. Och att vårt värde har en djup religiös legitimitet. Är faktiskt, precis som Brinkemo skriver, unikt för den västra kristendomen. Att i vår tid, som djupt präglas av sekulära uppfattningar och ryggmärgsreflexer präglade av teofobi (Gudsrädsla), ta upp den kristna tron och dess kulturella normer som ett redskap för att förstå vårt samhälle. Kräver ett personligt mod. Precis som för att våga föra fram en uppfattning om att lösningar på akuta problem kan finnas att hämta från denna tradition. Brinkemo ger också genom denna insikt ett exempel på att han verkligen förstår vad vi svenskar på djupet är. Att det svenska samhället inte kan komma förbi de kristna värderingar som präglar oss mer än vad vi tror eller vill erkänna är en viktig insikt som Brinekmo förmedlar. Att detta väcker både förvåning samt motstånd bland många innebär inte att dessa fakta blir mindre sanna för den sakens skull. 

Ansgar kristnar Birka.
Målning av Erik Cornelius 1993.


Kollage överst:
Rasmus Paludan och en brinnande Koran.

Etiketter: Rasmus Paludan, Ebba Busch, Kristdemokraterna, Elle, Elles gala, Ekots Lördagsintervju, Polisförbundet, Koranen, Bibeln, Torah, Judendom, Kristendom, Islam, Islamister, De Grå Vargarna, Påskupplopp, Anders Sydbom, Nya Wermlandstidningen, Henrik L. Barvå, Adolf Hitler, Heinrich Heine, Albert Einstein, Per Brinkemo, Bulletin, Yttrandefrihet, Religionsfrihet, Klaner, Ghettoisering, Stenkastning, Vänsterextremism,   

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar