Tysk feghet om folkmordet i Ukraina

 

I Smålandsposten har Fredrik Haage skrivit en ledarartikel om den tyska eftergiftspolitiken mot Ryssland. Haages text är läsvärd och tänkvärd. Hans artikel här publicerad under rubrik: ”Tysk röta i folkmordets skugga.”

Här kan du läsa Haages text i SMP

Men sak saknas i Haags text. En analys om eftergiftspolitikens långsiktiga rötter. Haage tar den tyska återföreningen som utgångspunkt för politiska attityder i nutida tysk offentlighet om att det finns ett moraliskt behov att stryka Moskva medhårs. Haage har rätt. Återföreningen förstärkte en rädsla i Berlin för att inte ha betalat av sin historiska skuld till Ryssland för nazismens övergrep under Andra världskriget. En känsla som Kreml och Putin inte har varit sen att utnyttja. I detta sammanhang är det intressant att precis som Haage notera det faktum att Ukraina proportionellt drabbades hårdare av tyska övergrepp under Andra världskriget än Ryssland.

Foto från firandet av den tyska återföreningen 

den 3 oktober 1990.

Till synes märkliga beslut om t.ex. att vägra Ukraina medlemskap i Nato eller att ge Nordstream projektet både politisk stöd och skydd kan förstås utifrån en långvarig tysk tradition av pro-slavism. Vilket märkes även under nazismen. Fram till det tyska angreppet 1941 hade Adolf Hitler och Josef Stalin en god relation. Under den så kallade Ostpolitik under 1960- och 1970-talen återknöt förbundskanslern Willy Brandt (S) till en gammal tysk tradition från mellankrigstiden av nära samarbete österut. Ett exempel är att de restriktioner mot utveckling av olika vapensystem som påtvingats Tyskland efter Första världskriget kringgicks genom ett nära militärt samarbete med Sovjet.

Gerhard Schröder (S), tysk förbundskansler

1998-2005, möter Putin i Moskva.

Schröder är huvudarkitekt för den moderna

eftergiftspolitiken mot Ryssland som 

hans efterträdare kristdemokraten Angela 

Merkel drev vidare. Efter sin politiska karriär 

har Schröder varit verksam inom flera

ryska energibolag och har varit lobbyist

för gasledningen Nordic Stream.

Att Tyskland delvis mentalt vänder västra Europa ryggen är en tradition med djupa historiska rötter från reformationen. Under t.ex. 1800-talet hade det tyska området flera konflikter med Frankrike och övriga västra Europa t.ex. Napoleonkrigen, Dansk-tyska kriget 1864 och Tysk-franska kriget 1870. Och naturligtvis Första världskriget under tidigt 1900-tal.

Tyska soldater på västfronten i Frankrike

under Första världskriget.

Denna tradition har efter Det kalla krigets slut åter etablerats i tysk politik. Inom flera inom tyska vänsterpartier: (S), (MP) och inom ex-kommunistiska Die Linke finns en uttalad olust inför USA och Storbritannien som man upplever vara för kapitalistiska och socialt okänsliga för lågavlönande och andra marginaliserade grupper. I detta sammanhang finns också en kritik där man menar att Västeuropa i allt för hög grad har kommit att präglas av en individualism och av en värderealism. En kritik som särskilt förs fram av högerradikala AfD men som delas av politiker inom bl.a. (S) och (MP). I dessa avseende har man i Berlin haft en kulturell grundsyn som delvis legat närmare Moskva än både London och Washington. Inom Kristdemokraterna och liberala FDP finns en uppfattning om att Tyskland som är ett land utan egna naturresurser måste ha goda handelsförbindelser med Ryssland för att bevara sitt välstånd. I allt detta finns en tydlig parallell mellan Sverige och Tyskland. I Berlin, liksom i Stockholm, har funnits en stark tilltro på att genom goda relationer med Moskva kunna medverka till demokratisering och till att skapa ett mer humant ryskt samhälle.

Ukrainas president Wolodymyr Zelenskyj.

Bland många tyskar, framför allt yngre som växt upp efter Det kalla krigets slut, finns en insikt om att Ukraina inte bara för en kamp för sin egen överlevnad som nation, sin kultur, sitt språk och för sin demokrati. Kombinerat med en förståelse om Putin tillåts vinna i Ukraina så kan andra nationer, inklusive Tyskland, sedan stå på tur. Men för äldre tyskar finns dels skuldkänslor för det förgångna ännu kvar kombinerad med en djup ekonomisk och kulturell pragmatism. Utifrån det tyska sammanhanget blir det ännu mer påtagligt att Ukraina inte bara kämpar för sin egen demokrati och frihet. Utan att Ukraina också för vår kamp mot Putinismen. Slava Ukraini!

Slava Ukraini, Leve Ukraina!

Kollage överst:

En skildring av Moskvas makt över Berlin genom att placera de senaste tyska regeringscheferna: Olaf Scholz (S), Angela Merkel (CDU) och Gerhard Schröder (S) i en bur som kontrolleras av Putin. 

Länk till denna blogg

Etiketter: Tyskland, Ostpolitik, Pan-slavism, Ukraina, Vladimir Putin, Wolodymyr Zelenskyj, Olaf Scholz, Angela Merkel, Gerhard Schröder, Willy Brandt, Första världskriget, Andra världskriget, Nato, Det kalla kriget, Mellankrigstiden, Socialdemokrater, Nordic  Stream, Kristdemokrater, FDP, Die Linke, AfD, Fredrik Haage, Smålandsposten, Hitler, Stalin, USA, Storbritannien,     

Väst o Putins panslaviska imperium

 

Martin Kragh som är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska Institutet i Stockholm och docent vid Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier vid Uppsala Universitet har skrivit en väldigt intressant ny bok om Ryssland, Putin och hans kulturkrig mot väst: ”Det fallna imperiet: Ryssland och väst under Vladimir Putin”. Utgiven av Fri Tanke förlag. Kragh skriver återkommande för Svenska Dagbladets kultursida om östeuropeisk politik och historia. Kraghs bok finns redan nu att ladda ner som e-bok och kan förbeställas i bokhandeln. Kragh blev känd då han efter att ha kritiserat Aftonbladets politiska ledarskribent Åsa Lindeborg för att vara en "Putinist", vilket resulterade i att han själv blev beskylld av tidningen för att vara en agent för brittiska underrättelsetjänsten. Publiceringar som senare blev fällda i Pressens Opinionsnämnd. Till saken hör att Lindeborg är en öppet bekännande kommunist som inte har gjort avbön efter Berlinmurens fall och vid ett flertal tillfällen fört fram Kreml trogna synpunkter i svensk offentlighet bl.a. när det gäller Rysslands annektering av Krim och Donbas i Ukraina. 

Åsa Lindeborg.

Kraghs bok kan du beställa här på Adlibris

Kraghs bok kan du beställa här på Bokus

Militärpolis griper en person utanför en

tunnelbanestation i Moskva. I tunnelbanan

är det militärpolis (MP) som ansvarar för ordningen.

Ett arv från kriget i Afghanistan där jakt

på desertörer och värnpliktsvägrare blev en

hög prioriterad uppgift. Ofta rekryteras dessa MP

från olika asiatiska minoritetsfolk. 

Det märks att Kragh kan ryska och har levt under några år i Moskva. Jag som själv har besökt Moskva några gånger känner igen mig i hans beskrivning av den ryska oförsonliga mentaliteten som bl.a. präglas av en genuin misstänksamhet emot omvärlden, en förkärlek att lösa konflikter med våld (vilket också tydligt märks mellan individer), en nationell kultur med starka inslag av rättslöshet, en attityd av makt är rätt kombinerat med ett öppet förakt för svaghet

och förkärlek för centralism. En annan företeelse som slår en med häpnad är en offentlig attityd som utgör en motsägelsefull blandning av både ett kulturellt mindervärdighets komplex och ett grandiost storhetsvansinne. 

Boris Jeltsin.

När jag har varit i Ryssland har fått en bestämt känsla av att arvet från både mongolerna och de enväldiga tsarerna ännu är stark i det ryska samhället. Jag delar Kraghs uppfattning att Boris Jeltsins tid vid makten, 1991-1999, var ett positivt undantag, med alla dess brister, i en tradition som annars präglats av envälde och diktatur. Och att Vladimir Putin egentligen bara återgår till en normal rysk offentlighet av auktoritär imperiebyggande uppbyggd utifrån en panslavisk kulturuppfattning om Ryssland som en naturlig ledare för alla slaviska folk som även omfattar områden utanför Rysslands nuvarande gränser t.ex. Polen, Ukraina, Belarus och Lettland. Det har ofta förvånat mig att ryssar i gemen ser ner på andra f.d. sovjetiska folk. Inte minst från forna muslimska republiker. Umgås man med vanliga ryssar får man också höra negativa omdömen om vitryssar och ukrainare som ”Lillryssar”. Det är utifrån denna tradition som man förstå att flertalet ryssar faktiskt stöder anfallskriget mot Ukraina.

En illustration om att Ukrainas kamp mot Ryssland 

inte bara är militär. Flickor i Ukrainsk folkdräkt.

I sin bok (har den som e-bok) gör Kragh en viktig poäng av det som hände i Ryssland 2012 när Alexej Navalnyj samlade oppositionen mot vad som uppfattades vara en märkbar åter-sovjetisering av det ryska samhället utgör en viktig brytpunkt i det moderna Rysslands historia. Att Navalnyj lyckades mot alla odds få hundra tusentals demonstranter att delta i olika offentliga möten med krav på olika demokratiska reformer sände chockvågor in i Kreml. Protester som slogs ner med kraftfullt våld. Och ledde till att klimatet hårdnade ytterligare för olika demokratiaktivister. 

Alexej Navalnyj på de anklagades bänk

i en av flera politiska rättprocesser som förts

mot honom efter att han återkom till Ryssland

efter att ha vårdats i Tyskland på grund av att ha

förgiftas av den militära underrättelsetjänsten GRU.

Under detta år började Kreml tala klarspråk om att Ryssland befann sig i en kulturell kamp emot väst. Redan då kunde man ana, menar Kragh, vad som nu händer i Ukraina. En utveckling som för första gången manifesterades internationellt i Putins ökända tal i München 2007 som närmast var en en kulturell- och politisk krigsförklaring mot väst. Och sedan har det bara utvecklingen rullat på mot det stup där Ryssland och Europa nu befinner sig. Jag delar denna uppfattning. Och Kragh har även rätt i sin analys om det enda som kan förändra läget är ett regimskifte i Kreml och demokratisering av Ryssland. Denna insikt gör det klart för mig att Putin och Ryssland inte kan få tillåtas vinna i Ukraina även om detta skulle leda till en väpnad konflikt mellan Nato och Ryssland. Kragh har en viktig poäng i sitt konstaterade att Rysslands tryck mot Sverige och Finland kommer att öka oberoende av om vi går med i Nato eller ej.

Vladimir Putins ökända anförande i München 2007.

Läs mer:

En intervju med Martin Kragh i Aftonbladet ang sin bok:

Som du kan läsa här 

I Svenska Dagbladet har Kragh själv skrivit en intressant artikel om hur han ser på utvecklingen i Ryssland, dess anfallskrig i Ukraina och allt sämre relationer med väst utifrån inhemska historiska, kulturella och religiösa faktorer.

Som du kan läsa här

Foto från ukrainska Butja efter att staden

befriats efter rysk ockupation och en massaker

på civila. 

Länk till denna blogg

Etiketter: Martin Kragh, Fri Tanke förlag, Det fallna imperiet, Vladimir Putin, Kreml, Ukraina, Nato, Sverige, Finland, Lillryssar, Polen, Belarus, Lettland, Moskva, Boris Jeltsin, Alexej Navalnyj, Butja, GRU, Krim, Donbas,  

Tack o hej Sabuni, adjö (L)

 

I dag (2022-04-08) meddelande Nymako Sabuni att hon avgår som partiordförande för Liberalerna (L). Detta besked överraskade de flesta av oss. Men egentligen var detta ett logiskt besked. Under de tre år som Sabuni var ordförande fick hon egentligen aldrig chansen. På dagens presskonferens märktes att Sabuni hade fått nog. Vilket man kan förstå med tanke på partiets usla opinionssiffror. Men minst lika viktigt för Sabuni var nog de ständiga interna påhopp och dolkstötar i ryggen som som många på partiets vänsterflygel ständigt utsatte henne för. I bland tog dessa personliga påhopp i uttryck av ren smutskastning. I dag meddelade även partiets partisekreterare Juno Blom att hon avgår. Och att partistyrelsen har utsatt Johan Pehrson, nu gruppledare i riksdagen och 1:vice ordförande, till tillfällig partiordförande fram till en extra partistämma som hålls i december efter valet. 

Johan Pehrson (L), ny partiordförande.

Att en minoritet inte accepterar de beslut som partiets majoritet har tagit angående att lämna samarbetet med Socialdemokraterna (Jöken), att komma tillbaka till borgerligheten och att släppa fram en moderat statsminister även om detta innebär att en borgerlig regering blir beroende av Sverigedemokraternas (SD) stöd är anmärkningsvärt. Att Sabuni var en tydlig motståndare mot Jöken och besegrade partivänsterns kandidat, Erik Ullenhag till att efterträda Jan Björlund har fått partvänstern att se rött. Om man vill vara elak så tror jag att Sabunis annorlunda bakgrund också har legat henne i fatet. Liberalerna som av tradition har varit borgerlighetens intelligentsia har haft svårt att förstå att Sabuni med sin bakgrund som flykting från Kongo och uppväxt i ett invandrartät område har givit henne andra referensramar än de som är vanligt bland Liberalernas politiker och medlemmar. Vilket bland annat har tagit uttryck i hennes engagemang för integrationsfrågor som kamp mot hederskultur och klanvälde. Dessutom blev Sabuni vald vi en tidpunkt då gamla och de ideologiska motsättningar som länge har funnits inom partiet växte och fördjupades. Detta klimat inom partiet gjorde det svårt för en något osvensk politiker typ som Sabuni som är tydlig, beredd att ta konflikter och utformar sin politik utifrån djupa inre övertygelser, att verka inom (L). Pehrson som sakpolitiskt står Sabuni nära kanske har något lättare att skapa frid inom partiet med sin mer finstämda personlighet. Sammanfattningsvis kan man uttrycka saken som att flertalet allmänborgerliga väljare har uppfattat att Sabuni har varit bättre än sitt parti.

Lars Leijonborg, partiordförande 1997-2007.

Under Sabuni och långt innan dess är det uppenbart att Liberalerna (f.d. Folkpartiet) är ett parti som befinner sig i svår kris. En viktig anledning till detta är att (L) är sedan länge i praktiken är två olika partier med var sin uppfattning om vilken roll (L) skall ha i svensk politik. Och denna motsättning är inte ny utan går längre tillbaka än en delad syn på Jöken och om att samarbeta med (SD). I sin moderna tappning går denna ideologiska motsättning tillbaka till Lars Leijonborgs tid som partiledare 1997-2007. Där hans krav på språktest för medborgarskap gav en stor valframgång 2002. Men samtidigt resulterade i att en djup spricka inom partiet blev synlig. Flera ledande folkpartister ogillade då som nu starkt Leijonborgs mer kravfyllda inställning när det gällde partiets politik ang migration och integration. Hans företrädare på partiledarposten Bengt Westerberg är ett exempel på en välkänd folkpartist som öppet kritiserade Leijonborg för hans invandringspolitik.

Bengt Westerberg, f.d. partiordförande 1983-1995.

Denna tradition av motstridiga viljor inom (L) har djupa historiska orsaker. Under Folkparti epoken bestod partiet av tre ganska motstridiga politiska "familjer". En del utgjordes av en grupp Frisinnade med sina rötter i 1800-talets rösträttsrörelse, ofta aktiva inom nykterhetsorganisationer och äldre frikyrklighet som metodister, missionsförbundare (som Leijonborg själv) och baptister. Kombinerat med lågkyrkliga inom svenska kyrkan. Denna grupp bestod av borgerligt småfolk, med ett starkt inslag av verksamt inom traditionella hantverksyrken, småföretag och lägre tjänstemän. Till denna del av partiet räknades också personer aktiva i olika andra slags idéburna organisationer som t.ex. Röda Korset, Hem och Skola och Amnesty. Folkpartister från landsbygd och mindre städer tillhörde oftast denna partifalang. Social trygghet, rättvisa och ett försvar för en traditionella borgerliga dygder som t.ex. flit, sparsamhet och offervilja har varit centrala begrepp för personer inom denna del av partiet. Denna grupp återfinns numera till stor del inom Kristdemokraterna (KD). Ett tydligt exempel på denna utveckling är att riksdagens nykterhetsgrupp som historiskt har domineras av liberaler i dag knappast har någon medlem alls från (L).

Ett foto från en av Röda Korsets second hand butiker.

En annan del av partiet brukar benämnas den Socialliberala som består främst av akademiker och intellektuella från storstad samt universitets- och högskoleorter. Där en dominans av lärare, forskare och journalister varit tydlig. Till denna del av partiet hör också yrkesverksamma inom kultur och olika fria yrken som författare, skådespelare och konsulter. Detta är en grupp inom (L) som av tradition står (S) ideologiskt nära. För denna del av partiet är kulturella- och intellektuella frågor centrala. Feminism och HBTQ tillsammans med internationella frågor anses viktiga. Denna grupp är ofta ganska kallsinniga till traditionella begrepp som familj, släkt, hembygd och religion. Självförverkligande och modernitet är centralt för denna del av partiet. Är vanliga bland förtroendevalda men utgör en minoritet av partiets väljare. Leijonborgs efterträdare Jan Björklund får räknas hit, liksom Sabunis utmanare om partiledarskapet efter Björklund, Erik Ullenhag. Denna del av partiet har under senare år tappat stort till (C) sedan detta parti slog in på sin kulturradikala kurs när Annie Lööf blev partiledare. Mindre delar har gått till (S) eller (MP). 

Foto från Stockholm Pride.

Liberalernas tredje del i Sverige utgörs av en mer allmänborgerlig del som brukar benämnas Marknadsliberaler. Låga skatter, värna alternativ inom välfärdssektorn, olika frihetsfrågor samt lag och ordning är viktigt för denna del av partiet. Där flertalet är yrkesverksamma inom finanssektorn, exportindustrin och rättsväsendet. Sabuni och majoriteten av fotfolket ute i landet finns här. Johan Pehrsson hör också hit. Två f.d. partiledare i modern tid har särskilt tydligt representerat denna idétradition inom partiet. Per Ahlmark ordförande 1975-1978 och inte minst professorn i nationalekonomi och nobelpristagaren Bertil Ohlin ordförande 1944-1967. 

Per Ahlmark, författare och f.d. partiordförande.

Denna del av partiet står ganska nära moderaterna och brukar vara tydliga motståndare till (S) och förespråka borgerlig samverkan med ett uttalat syfte att få tillstånd ett regimskifte. Denna del av partiet vill återvända till Leijonborgs och Ahlmarks mer tydligt borgerliga politik och för fram en åsikt om att (L) och Sverige måste byta sig loss för att inte för lång tid framöver fastna i Jöken. Vilket i sin tur anses skapa en ny period av långvarig socialdemokratisk maktdominans. Denna grupp inom partiet är beredd, under vissa villkor, att regera med (M) och (KD) i minoritet och kan tänka sig att acceptera att sådan regering blir beroende av stöd från (SD). Enligt valforskarna vid SOM-Institutet i Göteborg är marknadsliberaler i klar majoritet bland väljarna som röstar eller som kan tänka sig rösta på partiet. Det var marknadsliberaler bland Liberalernas gräsrötter som såg till att Nyamko Sabuni blev vald till ordförande i stället för Erik Ullenhag. Vilket skedde i en öppen strid mot tidigare partiledarna Bengt Westerbergs, ordförande 1983-1995, och Jan Björklunds, ordförande 2007-2019, vilja. Westerberg själv valde att avgå när han inte fick partiets stöd för sitt förslag om att samarbeta med Socialdemokraterna. Och han var också ledande i det interna partiuppror mot Leijonborg som tvingade honom att avgå.

Sofie Carsten Nielsen ordförande för socialliberala

Radikale Venstre.

I vårt södra grannland Danmark har den "knut" som en tydlig och öppen ideologiskt splittring mellan olika liberala ”familjer” medför lösts upp genom att det finns tre olika liberala partier i parlamentet. Men i Sverige där denna splittring har varit lika påtaglig har detta liberala problem aldrig hanteras på allvar. Dessa tre partier är: socialliberala Radikale Venstre (RV) som av tradition är ett stödparti till (S), nyliberala Liberal Alliance (LA) och högerliberala Venstre (V). Där (LA) ligger närmast den politik som Sabuni och Pehrson förespråkar. Och (V) mest påminner om moderaterna i Sverige. Det andra stora borgerliga partiet i Danmark, tillsammans med (V), Konservative Folkeparti (K) ligger närmst de svenska Kristdemokraterna i sin praktiska politik. (K) kännetecknas av sitt engagemang för etik, aktiv socialpolitik, en medveten strävan efter ordning och reda plus en effektiv förvaltning. Har sitt starkaste stöd av borgerliga akademiker anställda inom offentliga verksamheter som utbildning, sjukvård, försvaret och rättsväsendet. Medan (LA) är ett parti för städernas småföretagare och privatanställda tjänstemän. (V) har sitt starkaste stöd bland jordbrukare och hantverkare på landsbygd och i städerna från tjänstemän inom industri och handel. Medan (RV) numera är ett renodlat storstadsparti för intellektuella och fria yrkesutövare. Från början av sin historia bestod partiet främst av småbönder och landsbygdens småfolk. Olika ideella verksamheter som kooperativ och friskolor har varit centrala inslag inom (RV). Att inte försöka samla alla möjliga liberala yttringar inom ett och samma parti tror jag skulle kunna vara en framgångsväg också för Liberalerna i Sverige. Danmark visar vägen för hur liberalism kan få politisk framgång även i vår tid.  

Alex Vanopslagh, partiordförande för nyliberala

 Liberal Alliance.

(L) måste stanna kvar i den borgerliga familjen även om det sker till priset av partiet spricker. Vilket i sig inte behöver vara av ondo på sikt. Om den socialliberala minoriteten inom (L) inte kan acceptera Sabuni- och Pehrson linjen bör man lämna partiet. Vilket skulle äntligen ge ett lugn som (L) alltför länge har saknat. Partiet skulle då bli homogent och slippa att jämnt och ständigt att lägga kraft och tid på interna ideologiska konflikter som har funnits i (L) sedan 1920-talet. De kulturradikala opponenterna kan med fördel bilda ett nytt parti Radikalerna, enligt dansk förebild, eller gå över till (C) eller (MP). Men om en sådan utveckling räcker till för att (L) skall få tillräckliga många borgerliga taktröster för att klara 4 procent spärren och hålla sig kvar i riksdagen är en annan sak. Kanske är det redan för sent. Men det finns inget alternativ. Det är bara att chansa. Kör på Pehrson! 

Jakob Ellerman-Jensen, avgående ordförande

för högerliberala Venstre.

Länk till denna blogg

Foto överst: 

Nyamko Sabuni, f.d. partiordförande.

Etiketter: Liberalerna, Liberaler, Folkpartiet, Nyamko Sabuni, Johan Pehrson, Bengt Westerberg, Per Ahlmark, Bertil Ohlin, Lars Leijonborg, Erik Ullenhag, Jöken, Decemberöverenskommelsen, Uno Blom, Socialliberaler, Marknadsliberaler, Ny-liberaler, Danmark, Radikaler, Borgliga oppositionen, Integration, Borgerligt samarbete, Venstre, Liberal Alliance, Radikale Venstre,

Ukraina öppnar vår dörr till Nato

 

I Bulletin har Magnus Lagerkvist skrivit en debattartikel som är publicerad under rubrik: Sverige måste gå med i Nato nu.

Lagerkvists artikel kan du läsa här

Nato ländernas utrikes- och försvarsministrar 

sammanträder i Bryssel.

Lagerkvist har rätt i sin analys om att Sverige snabbt måste gå med i Nato. Och detta borde vi ha gjort för länge sedan. Redan när denna försvarsorganisation bildades 1949. Att vi inte ens gick med efter att Berlinmuren föll och Sovjetunionens kollaps 1989 är mycket märkligt. Vårt beslut att inte bli medlem efter Andra världskriget motiverades bland annat med hänsyn till Finland som av Sovjetunionen hade påtvingats den så kallade Vänskaps- och säkerhetspakten (VSK). Ett avtal på Moskvas villkor som begränsade Finlands självständighet i utrikes- och säkerhetspolitik. Detta avtal sa Helsingfors upp efter Sovjetunionens sammanbrott och ersatte den med en så kallad Nato-option.

Mauno Kovisto (S), president 1982-1994, som på allvar

påbörjade Finlands nya orientering mot väst och gjorde

upp med Finansieringen.

Lagerkvist har också rätt i sin uppfattning, att just nu när Putins militär åker på stryk i Ukraina, står en unik dörr öppen för oss till att trygga vår frihet och demokrati genom att bli medlemmar i Nato. Efter kriget kan det bli svårare att gå med. Liksom för Finland. Och efter att de bevis vi fått av mycket grova och systematiska övergrepp i Butja och andra ukrainska städer har blivit kända förstår var en av oss att vi kan överge alla hopp om en demokratisk utveckling i Ryssland under överskådlig framtid. Detta är ett krig som Putin inte får tillåtas vinna. Jag är övertygad om att inte bara Putin måste bort utan att det krävs ett regimskifte i Moskva för att säkra en varaktig fred och demokratin i Europa. Och att Nato och EU mentalt måste vara förberedda på att vi kan tvingas ta till militära medel mot Putin. T.ex. vad gör vi om Putin tar till biologiska eller kärnvapen i Ukraina? Sedan kan man undra hur länge väst skall sitta still och se på när den ukrainska civilbefolkningen blir utsatt för grova krigsbrott?

Foto från ryska massakern i Butja.

Med all rätt pekar Lagerkvist på Putins ambitioner om att återskapa ett nytt rysk imperium med Sovjetunionen som förebild. Putin själv och stora delar av den ryska offentligheten blev tyvärr aldrig av-sovjetiserad. Ett exempel av många på detta är att ryssar i allmänhet ser positivt på arvet från gamla KGB och Stalin. Och att personer verksamma inom nuvarande FSB eller SVR (utlandsspionaget, FSB ansvarar för Ryssland och det nära utlandet bl.a. Belaruss, Ukraina och Baltikum) fortfarande allmänt tituleras tjekister, precis som personal inom Lenins eller Stalins säkerhetstjänster). Och att detta ord uppfattas som någonting positivt. Trots de övergrepp som Tjekan genomförde mot helt oskyldiga runt om i Sovjetunionen bl.a. i Ukraina under Holodomor 1932-1933 när mellan 3,5-5 miljoner ukrainare svalt ihjäl (i Europas kornbod) och 1-2 miljoner ytterligare mördades i en påtvingad kollektivisering av familjejordbruk.

Den berömda statyn: En svältande flicka i

minnesparken för Holodomors offer i Kyiev.

I Ryssland är det förbjudet att nämna denna terror.

Lagerkvist gör klokt i att varna för att Putin efter Ukraina kan gå till anfall mot Moldavien, Polen, Baltikum och Finland i ett andra steg. Lagerkvist har rätt i sin uppfattning om Finland och Baltikum (för att befria rysk språkiga) angrips av Ryssland då kommer Sverige att direkt påverkas. Och att Gotland särskilt ligger i frizonen för att bli utsatt är en bedömning som både har politisk som militär relevans. Nato medlemskap nu. Genast! 

Soldater vid Visby ringmur från det

återupprättade Gotlands Garnision P 18.

Foto överst:

Ukrainska soldater ha rest flaggan efter att ha återintagit staden Slovjansk.

Länk till denna blogg

Etiketter: Bulletin, Magnus Lagerkvist, Ukraina, Sovjet, Ryssland, Putin, Kreml, Nato, Sverige, Finland, Baltikum, Polen, Moldavien, KGB, FSB, SVR, Andra världskriget, Nati-option, VSK, Vänskaps- och säkerhetspakten, Tjekan, Tjekister, Lenin, Stalin, Holodomor, Slovjansk, Mauno Kovisto, Gotland, P18, Kyiev, En svältande flicka,