Ukraina, Finland, oss o Nato

 

Med bakgrund till det pågående ryska attacken mot Ukraina, dess demokrati och den ordning för öppenhet, säkerhet, fred och samarbete i Europa som slogs fast efter det Kalla krigets slut. Kan det vara lämpligt att inte "bara" fördöma vad som nu sker. Utan också försöka lära sig av de senaste dagarnas utveckling. En första slutsats man måste dra att denna utveckling inte bör ha kommit som en överraskning för någon. Vilket märkligt nog har varit fallet för många i svensk offentlighet. De baltiska staterna varade för denna utveckling direkt vid Sovjetunionens fall. Deras klarsyn om att Sovjetunionen aldrig mentalt, kulturellt och politiskt försvann som ett ideal från Kremls maktelit samt för många inom militären, säkerhetsorganen och delar av det gamla kommunistpartiet har visat sig vara en helt riktig analys. Balterna tillsammans med andra nationer som hade tvingats leva under Moskva såg faran men också vilken unik möjlighet som nu låg öppen för dem, tog snabbt chansen valde vägen till demokrati samt välstånd genom medlemskap i EU och Nato. Utvecklingen under Vladimir Putins tid vid makten har tydligt visat att de östeuropeiska folken har haft rätt och att det officiella Sverige med socialdemokraterna i spetsen har haft fel. Varit på fel sida om både historien och stått på sidan om förnuftet.

Mauno Koivisto (S).

I denna mörka stund för hela Europa där inte bara Ukraina blir utsatt våld och hot. Nu när ukrainska styrkor slåss för nationens överlevnad som en fri demokratisk stat och tvingas att med vapen i hand försvara grundläggande västerländska värderingar. Är det klokt och se vad vi Sverige kan lära från vårt nordiska broder nation i öst. Finland. Alla med finska rötter vet av egen erfarenhet hur det är för en mindre nation och för dess folk att ha Ryssland och tidigare Sovjetunionen som granne. Sedan Berlinmurens fall har finsk säkerhets- och utrikespolitik förändras och fått ett tydligt närmande mot västvärlds demokratier. Den så kallade Finlandiseringen som innebar en omfattade politisk självcensur och undergivenhet inför Moskva i finsk offentlighet har sedan Mauno Koivestos presidentskap, 1982-1994, förbytts i en medveten och pågående omorientering till väst. Koivesto som man närmast får beteckna politiskt som en gråsosse, inledde en medveten uppgörelse med Urho Kekkonens (C), president 1956-1982, agrara halvdemokratiska eftergiftspolitik gentemot Moskva.  

Urho Kekkonen (C).

När man skall jämföra Finlands och Sveriges vägval efter Berlinmurens fall är det klokt att studera de stora skillnader som finns när det gäller utvecklingen av de båda nationernas försvars- och säkerhetspolitik under senare årtionden. Där det mentala klimatet i Helsingfors har genomgått en djup förändring som är tämligen okänd för de flesta i Sverige. Denna nyorientering märks på många plan. Och kan sammanfattas med att Finland har valt att inta en mer självständig och kritisk hållning gentemot Putins regim i Kreml än vad Sverige har gjort. Vilket också märks i hur man har reagerat i Helsingfors på den ryska upptrappningen utmed gränsen till Ukraina inför det anfall som nu har inletts. Särskilt tydligt har denna skillnad i officiell attityd mellan dessa två nationer kunna märkas sedan anfallet på östra Ukraina och Krim 2014. Man var även märkbar redan efter Putins tillträde 2002 då han öppet avslöjande sin dröm om uppdelning av Europa i intressesfärer mellan stormakter precis som skedde i Wienkongressen 1814 och i Jalta efter Andra världskriget. Precis som efter hans utfall mot väst under sitt ökända tal i Davos 2007, eller hans anfall på Georgien 2008. Det är först nu när ryska styrkor har gått in övriga delar av Ukraina som den officiella hållningen i Sverige yrvaket börjar nyktra till och börjar anpassas efter hur verkligenheten faktiskt ser ut i Europa. Medan Finland hela tiden likt balter och östeuropéer har lärt av historien och varit mindre idealistiska samt världsfrånvända och istället intaget en realistisk hållning ang Putin och Kreml.

Eurosedlar.

Ett annat exempel på denna kursändring är att det är tydligt att Finland deltar mer helhjärtat i EU-samarbetet än vad Sverige gör. Vårt östra grannland införde med stor politisk majoritet Euron som valuta istället för den finska marken. Inom säkerhetspolitiken så avvecklade man, tillskillnad emot oss, aldrig värnplikten inom det militära försvaret. Men behöll ett civilförsvar med förråd av medicinsk utrustning och materiell som består både av frivilliga som av värnpliktiga. Att man snabbt kunde få ut skyddsutrustning till både kommuner och sjukvård när Corona pandemin bröt ut, vilket Sverige inte allas hade resurser till. Just detta utgör en viktig förklaring till varför Finland har haft färre dödsfall i Covd-19 per capita än vad vi har haft. Detta faktum är en av de många kritiska slutsatser som Coronakommissionen nu slår fast i sin slutrapport. 

En broschyr på svenska om Finlands totalförsvar.

Man har dessutom en mer öppen attityd i Helsingfors inför ett framtida medlemskap i Nato än vad som råder i Stockholm. Finland har tagit beslut om att skaffat sig en så kallad Nato-option som innebär man dels har deklarerat för omvärlden (läs Moskva) att vid ett ännu mer försämrat säkerhetspolitiskt läge är det troligt att Finlands regering snabbt ansöker om medlemskap. Med all sannolikhet kommer Finland att bli medlemmar i Nato före oss. Beslutet om en Nato-option ska också ses som tydlig markering att man inte tänker låta Kreml att få vetorätt när det gäller finsk utrikes- och säkerhetspolitik. Det finns numera också en majoritet i den svenska riksdagen för att bejaka en Nato-option, men den nuvarande regeringen med de socialdemokratiska statsråden: försvarsminister Peter Hultqvist, utrikesminister Ann Linde och statsminister Magdalena Andersson i spetsen aktivet motsätter sig beslutet och argumenterar emot detta i media. Nu, samtidigt när gatustrider utkämpas i Kyiev och flera andra ukrainska städer. Kan man konstatera att vi i Sverige har vi en märklig ordning att det är regeringen som på egen hand för vår utrikes- och säkerhetspolitik. Och kan därför i praktiken strunta i vad riksdagens majoritet tycker. Så länge det inte finns en majoritet för att avsätta regeringen. Frågan är hur läge det svenska centerpartiet som är för ett medlemskap skall acceptera regeringens passiva och farliga hållning?

En sorglig bild av den slakt som genomförs av

våra militära sjukvårdsresurser.

Det är troligt att en ny borgerlig regering efter valet beslutar att vi skall följa Finlands exempel. Om det då inte redan är försent. Men i detta avseende är Sverigedemokraterna tyvärr något av ett osäkerhet kort. I denna fråga har partiet svajat hit och dit. En klar majoritet av deras väljare är för ett medlemskap i Nato. Och detta vet Jimmie Åkesson och övriga i partiets ledning. Under senare tid har (SD) öppnat upp för man kan tänka sig säga ja till en Nato-option. Under vissa villkor. Men flera av partiets ledande företrädare har utifrån olika nationalromantiska ryggmärgsreflexer en dokumenterad ovilja emot både EU och Nato. Det kan krävas att det borgerliga partierna tydligt visar (SD) man inte tänker vika undan i denna fråga. Men ett fortsatt nej till fullvärdigt medlemskap tycks delvis fortfarande vara viktigt för (SD):s självbild om sig själv som ett högerradikalt nationalistisk parti. Åkesson och övriga i (SD) är likt Andersson och (S) svaret skyldig på frågan om man tror att Putin hade angripit Ukraina nu om denna nation redan hade varit medlem av Nato? Däremot när det ukrainska styrkornas motstånd har kämpats ner, vilket tyvärr troligen kommer att ske inom kort, så kan Putin stärkt av framgången med Belarus och Ukraina bli inspirerad gå vidare mot Baltikum, Polen och Finland.

Jimmie Åkesson (SD) o Natos logga.

Ett annat exempel på Finland närmade till väst och Nato är att man konstant under senare år har valt att köpa in amerikanska och andra västerländska vapensystem som flygplan, fartyg, fordon och missiler i stället för som tidigare där svenska flygplan och vapen från andra neutrala nationer utgjorde betydande delar av den totala arsenalen. Hultqvist, som i opposition mot delar av UD byråkratin, hårt driver på för ett utökat säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete mellan Stockholm och Helsingfors. Har två viktiga målsättningar för sin strävan. Dels en förhoppning om att ett utökat samarbete skall politiskt kunna bidra till att förhindra ett framtida svenskt Natomedlemskap, en fråga som han vet djupt splittrar socialdemokraterna, precis som skedde vid beslutet om att gå med i EU. Hultqvist har en medveten strategi om att detta samarbete med Finland skall utgöra ett attraktivt alternativ till ett Natomedlemskap för svensk opinion. Ett annat skäl är en förhoppning om att detta samarbete förutom ge de båda nationerna ökad militär förmåga även kan komma att underlätta svensk vapenexport till Finland. 

Två finska jaktflygplan av typ amerikanska Hornet som Finland 

valde att köpa in i stället för svenska JAS-Gripen.

Detta utökade två stats samarbete är bra. Och bör backas upp av oppositionspartierna. Men tvärtom, vad Hultqvist och andra ledande inom (S) tycks tro, skulle beslut om medlemskap i Nato både i Helsingfors samt i Stockholm underlätta en fördjupning av detta samarbete. Bland annat genom att i så fall skulle samtliga demokratier runt Östersjön äntligen ha samma spelregler för sin utrikes- och säkerhetspolitik. Vilket skulle stärka samtliga nationers möjlighet att stå emot ryska hot. Och skulle också underlätta både vapenexport och utveckling av egen producerade vapensystem. T.ex försäljning av JAS-Gripen, artillerisystemet Archer samt vår nya u-båts typ till Polen och de tre baltiska staterna. Regeringens krigsförklaring emot riksdagens beslut om Nato-option har noterats i Helsingfors och ökar på den misstro som finns om att Sverige inte skulle orka stå emot påtryckningar från Moskva om att inte leverera vapen och ammunition till Finland som denna nation hamnade i en konflikt med makthavarna i Kreml. Samma tvekan som regeringen nu har givit uttryck för ang leveranser av vapen till Ukraina.

En bild på Sveriges nya U-båts typ A 26.

Hitintills har två beställs till marinen.

Till detta kommer de övriga nordiska nationernas erfarenhet av krig och ockupation. I Finland minns man ännu väl att både Tyskland eller Ryssland inte respekterade Finlands neutralitet verken under frihetskriget när nationen vann sin självständighet efter Första världskriget såväl som under Andra världskriget. Utifrån sin historia har man i Finland, tillskinnad emot i Stockholm, lärt sig en viktig läxa. Att man måste våga stå upp mot Kreml liksom mot andra nationer med stormaktsambitioner. Ett tydligt exempel är att Finlands president Sauli Niinistö, från konservativa Samlingspartiet, tydligt sa ifrån till sina ryska värdar vid ett besök i Moskva. Då han medvetet gick utanför det diplomatiska protokollet och inför öppen ridå kritiserade i hårda ordalag den ryska regeringens mentalitet. Som han ansåg är oacceptabel i en relation mellan två nationer som vill ha fredliga relationer med varandra. Niinistö framförde sin kritik öga mot öga, t o m när media var närvarande, som ett svar på hur han uppfattade att den ryska utrikesministern Sergej Lavrov hade uppträtt mot honom vid deras privata samtal. Där Lavrov med sedvanlig arrogans och nonchalans mot Niinistö, försökt skrämma till tystnad för att den finska presidenten hade tagit upp den försämrade situationen i Ukraina och framfört synpunkter på ökade militära aktiviteter utmed den finsk-ryska gränsen. En tuff finsk attityd som noterades i Kreml. Som har givit finsk utrikes- och säkerhetspolitik respekt på hemmaplan såväl som utomlands.

Lavrov till vänster och Niiistö till höger.

Även i detta avseende har vi i Sverige en hel del att lära av vårt östra grannland. Heja Finland! Och vi får hoppas på svensk tillnyktring efter nästa val. Och att Sverige likt Finland inte darrar på manschetten inför Moskva ang Putins överfall på Ukraina. Det är just nu väldigt tydligt att vi måste sända tydliga signaler till Kreml om vad som sker i Ukraina kommer att följas av tydliga svenska åtgärder som nya sanktioner, beslut om Nato-option och att vi i så fall snabbt och drastiskt förstärker vår militära kapacitet genom vapeninköp av t.ex. amerikanska kryssningsmissiler. Och att vi inom kort löper linan fullt ut och blir medlemmar av demokratiklubben Nato. 

Tecknar Olles bild av "Den ryska björnen" och Ukraina.

Foto överst:

Den ukrainska flaggan på Frihetstorget (Euromaidan, Europatorget) i huvudstaden Kyjiv (Kiev).

Länk till denna blogg

Etiketter: Finland, Ukraina, Sverige, Östersjön, Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik, Nato, EU, Nato-option, Magdalena Andersson, Peter Hultqvist, Ann Linde, (S), Socialdemokraterna, (SD), Sverigedemokraterna, Euron, Corona, Covid-19, Coronakommissionen, Borgerlig regering, U-båtar, Stridsflygplan, Kryssningsmissiler, Sauli Niinistö, Sergej Lavrov, Mauno Koivisto, Urho Kekkonen, Finlandisering, Jimmie Åkesson, JAS-Gripen, U-båt A 20, Vladimir Putin, Kreml, Den ryska björnen, Euromaidan, Frihetstorget, Kyjiv, Kiev,

GW Persson o rättsskandalen i Kevinfallet

 

I en intervju i TV-4 kommenterade f.d. polisforskaren Leif GW Persson beslutet om att svenska staten inte ger skadestånd till två bröder som 1998 felaktigt utpekades, då 7 och 5 år gamla, att ha mördat ett annat barn, fyraåriga Kevin, i Arvika. 

Du kan se intervjun med Leif GW Persson här

De oskyldigt utpekade bröderna som dom såg ut 

då och som de ser ut nu.

Det är lätt att förstå att GW Persson är mycket upprörd. Dels av utpekandet i sig. Det är ytterst sällsynt att så unga barn mördar ett annat barn. Och mycket tyder på att mordet av Kevin var ett sexuellt relaterat dåd. Också det faktum att Kevin har blivit utsatt grovt fysiskt våld talar emot att bröderna då skulle vara tänkbara gärningsmän. Dessa fakta borde ha fått varningslampor att lysa illrött hos samtliga inblandade. Likt GW tyckte jag som ren amatör att detta var mycket märkligt när media började rapportera om fallet. 

Att polis och åklagare nästan direkt låser sig fast vid en övertygelse om att bröderna måste vara gärningsmän är därför ur ren polisär aspekt märkligt. Sedan uppger GW Persson att polisutredningen är undermålning. Slarvig och ofullständig. Vilket han förmodligen har helt rätt i. När det gäller ett så pass alvarligt brott som mord brukar polis och åklagare anstränga sig extra för att göra ett bra jobb. Dessa två bröder avskrevs som möjliga gärningsmän av åklagare först 2018 efter att TV-program 2017 (Uppdrag Granskning) och artiklar i Dagens Nyheter tydligt visade att pojkarna inte ens var på plats när Kevin mördades. Eftersom pojkarna var minderåriga och därför inte kunde juridiskt ställas till svars så genomfördes ingen rättegång. Men när det gäller allvarliga brott och där de misstänkta är minderåriga brukar åklagare se till att det genomförs en så kallad Bevistalan, som innebär en rättegångsliknande process för att slå fast vad som har skett och reda ut frågan om skuld.

Ett foto av Kevin tagit strax innan 

han mördades.

I Göteborgs Posten har Håkan Boström kommenterat detta i en läsvärd artikel som är publicerad under rubrik: ”Bidrog S-regeringen till övergrepp i Kevinfallet?”

Här kan du läsa Boströms artikel i GP

Till skillnad emot Boström anser jag de fakta som GW Persson för fram och som som redan har framkommit vid andra personers granskning av fallet räcker för att slå fast att detta måste granskas av en oberoende kommission. Vilka politiska påtryckningar som den dåvarande (S)-regeringen med justitieminister Laila Freidvalds i spetsen riktade emot polis och åklagare måste klargöras. Och ansvar måste krävas ut de personer som uppenbarligen har brustit i opartiskhet och professionalitet. Även dåvarande rikspolischef Dan Eliassons roll måste klaras ut. Eliasson som är en välkänd aktiv socialdemokrat får inte komma undan granskning för att han har nära personliga kontakter med ministrar och andra ledande socialdemokrater. Det är en stor skillnad mellan GW Persson och Eliasson. GW Persson som själv är socialdemokratisk sympatisör och som har varit tjänsteman under socialdemokratiska ministrar och (S)-märkta rikspolischefer har visat på ett personligt mod. GW Persson har ansträngt sig att inte ta partipolitisk hänsyn i sin tjänsteutövning och senare i sin forskning. Vilket dåvarande socialdemokratiska justitieministern Lennart Geijer fick känna av i den så kallade Bordellhärvan.  

Dan Eliasson, f.d. rikspolischef.

Men det stannar inte vid detta. Enligt Leif GW Persson finns en annan person som ganska tydligt är en trolig gärningsman till mordet på Kevin. En, då, 13-årig pojke vars familj var politiska flyktingar från Kurdistan. En pojke som 8 månader efter mordet på Kevin blir åtalad och fälld när han blir tagen på bar gärning vid ett sexuellt överfall på en pojke närheten av den plats där Kevin mördades. C:a 100 meter. Om inte annat borde denna händelse fått polisens utredare att reagera. Liksom det faktum att denna 13-åriga pojke hördes tidigt i utredningen och då angav ett alibi om att ha varit på biblioteket när mordet begicks. Vilket visade sig vara en felaktig uppgift. För biblioteket hade aldrig öppet på söndagar. Att denna uppgift inte kontrollerades av utredarna är ett direkt tjänstefel. Ett annat argument som GW Persson för fram för att denna 13-åriga pojke borde ha granskas närmare i utredningen är det stora intresse som han, vid ett flertal tillfällen, hade visat för Kevin. Vilket flera personer som har granskat fallet har reagerat på genom årens lopp. Ett intresse som naturligtvis borde ha fått polisens utredare att reagera och ana oråd.

f.d. justitieminister Lennart Geijer (S).

Persson har rätt i sin kritik av det är helt oacceptabelt i en rättsstat att ingen Bevistalan genomfördes på grund av politiska hänsyn. Åklagaren motiverade sitt beslut om detta eftersom mordet inträffade inför valet 1998. Att personer från statsrådsberedningen när Laila Freidvalds (S) var justitieminister och Dan Eliasson rikspolischef vid flertal tillfällen hörde av sig till utredare och åklagare är minst sagt anmärkningsvärt. Påstötningar som direkt upphörde när valet över. Sedan kan man inte komma ifrån att reagera på det faktum att regeringen, polis och åklagare kan medvetet ha mörkat denna troliga gärningsman för att inte starta upp en invandrarpolitisk debatt som man bedömde skulle kunna skada den sittande (S)-regeringen.

Dåvarande justitieminister Laila Freivalds (S).

Att den svenska rättsstaten och regeringen medvetet offrar två oskyldiga pojkar för att inte få en offentlig debatt som man anser sig inte vilja ha. Är inget annat en politisk skandal. En juridisk skandal och en moralisk skandal. Oskyldiga får aldrig offras av politiska skäl eller av andra orsaker. T.ex. för att värna chefstjänstemäns eller politikers framtida karriärer. Den politiska sidan av Kevin fallet är ett tydligt exempel på att det långvariga dominansen från (S) i svensk politik har medfört en politiserad offentlig sektor. Vilket strider emot rättsstatens principer. Precis det som nu Polen och Ungern kritiseras för inom EU. För mig är detta ett huvudargument för att Sverige behöver ett regeringsskifte. Jag håller med Leif GW Persson att Kevinfallet är en av de allra största skandalerna i Sverige sedan Andra världskriget. Att Arvika kommun vägar erkänna skuld för socialtjänstens negativa inverkan i Kevinfallet mot bröderna och deras familjer är en skandal i sig och en skandal av många i denna rättshärva. Detta kommenteras på ett förtjänstfullt sätt av Henrik L. Barvå i Nya Wermlandstidningen. Hans artikel är publicerad under rubrik: "En ursäkt utan värde." 

Barvås artikel kan du läsa här

Arvikas kommunhus.

Att svenska staten inte erkänner skuld och ber ursäkt genom att ge skadestånd av god vilja, när vanligt skadestånd inte är juridiskt möjligt på grund av tidsfaktorn, är en tydlig markering av ett bristande rättspatos. En frånvaro av en känsla för rätt och fel. Och är en tondövhet inför medborgarnas allmänna rättsmedvetande. En regering kan alltid i särskilda fall besluta om skadestånd. Ett så kallade Pro-Bono beslut. Vilket en ny regering efter nästa val genast måste göra. De borgerliga partierna måste ge vallöfte om göra just detta. Och naturligtvis infria det direkt efter regimskifte. Detta är det minsta man kan begära efter att svenska staten har bestulit bröderna på deras barn-och ungdomsår.

En annan super skandal där rättsväsendet

tog politisk hänsyn. Är den så kallade Bordellhärvan

där misstankar riktades på att flera framstående

politiker, bl.a. statsminister Olof Palme (S) 

besökte minderåriga prostituerade flickor.

Skildrat i filmen Call Girl som detta foto är tagit

ifrån.

Läsa mer:

Bordellhärvan, av Deanne Rauschser, Gösta Elmquist och Janne Mattsson.

Denna bok kom först ut på Vertigo förlag och senare på Pocketförlaget.

Jag har Pocketförlagets utgåva i min bokhylla. 

Foto överst:

Leif GW Persson intervjuas på Kevinfallet i TV-4.  

Etiketter: Leif GW Persson, TV-4, Kevinfallet, Arvika, Rättsskandal, Uppdrag Granskning, Göteborgs Posten, Håkan Boström, Leila Fredvalds, Socialdemokraterna, (S), Statsrådsberedningen, Dan Eliasson, Rikspolischef, Åklagare, Bordellhärvan, Call Girl, Lennart Geijer, Olof Palme (S),     

Ukraina o Putins finlandisering av Europa

 

Utifrån en mycket läsvärd artikel som har publicerats i Dagens Nyheter av den finska författaren Sofie Oksanen om arvet efter Sovjetunionens Finlandisering av Finland. Slår en tanke mig. Att vad vi nu får uppleva ang Ukraina följer ett alltför väl ett traditionellt ryskt mönster. Som Moldavien, Georgien och Armenien också har fått känna av under Putins tid vid makten. En utveckling som dels är ett Sovjetunionen 2.0. Men också är en återgång till den aggressiva och imperialistiska politik som Sovjet kommunismen förde emot sin omvärld. Oksanens artikel är publicerad under rubrik: ”Föreställ dig tystnaden i ett finlandiserat Europa.”

Oksanens artikel kan du läsa här

Uhro Kekkonen (C) Finlands president

1956-1982. Vars långa ämbetstid

kännetecknades av ett aktivt försvar

för Finlandiseringen. 

Förutom att Oksanen tecknar en korrekt och fullvärdig beskrivning av den så kallade Finlandiseringen och dess konsekvenser för finsk offentlighet och för breda folklager nu och innan Sovjetunionens fall, så tar Oksanen även upp två andra mycket intressanta aspekter i hennes artikel. Oksanens beskrivning av att man åter i Moskva styrs av en målmedveten strävan att härska över sina grannländer och att detta faktiskt har konsekvenser för hela Europa. Men också en insikt om att detta inte bara har med maktpolitik att göra. Utan också hotar vår demokrati och värnandet av mänskliga rättigheter i väst. En annan intressant aspekt är att Oksanen tillskillnad emot många i Sverige är helt klar över att Sovjets totalitära kultur och tradition går i arv. Och att Kreml och Putin inte kommer att nöja sig med Ukraina. Hennes fråga om var skall telefonen ringa nästa gång och vem skall få motta hotfulla brev med maffialiknande erbjudanden som man inte kan säga nej till? Är en relevant frågeställning. Det märks att Oksanens familj delvis har estniska rötter. Och att hon har lärt av de baltiska folkens historia.

Ett frimärke om 25 års jubiléet

av den 60 mil långa mänskliga kedja som 

1989 förband de tre Baltiska staternas 

huvudstäder i en manifestation för

självständighet och demokrati.

En folklig aktion som satte stopp för 

Rysslands ockupation av Estland, 

Lettland och Litauen.

Oksanen har rätt i sin analys om att vad som nu händer i Ukraina och vad inträffade med de tre baltiska staterna under och efter Andra världskriget har tydliga paralleller med Finlands efterkrigshistoria. Sovjetunionen anföll Finland som trots att denna nation var helt utan skuld till att kriget bröt ut, dels fick betala skadestånd men som också tvingades till att överge stora landområden, t.ex. hela Karelen med nationens andra största stad Viborg (som innan kriget hade en stor svensk språkig befolkning) och sin enda hamn till Norra Ishavet Petsamo. Under flera årtionden hade dessutom utom Sovjet en flottbas strax utanför Helsingfors på Hangö. Precis som för Ukraina med Krim, Donbas och Luhansk. Den oppositionella ryska tidningen Novaja Gazeta publicerade dokument 2014 (vilket hade varit omöjligt att göra idag) som visade att den ryska annekteringen av Donbas och Luhansk hade varit planerad sedan våren 2013, d v s 1,5 år innan den genomfördes. Liksom i Finland hade Ryssland hyrt en flottbas på ukrainskt territorium, Sevastopol på Krim. Ett hyresavtal som hade förlängs 2013 med 25 år. Dessutom hade Ryssland ingått ett internationellt avtal med Ukraina och USA efter Sovjetunionens fall om att Ukraina skulle garanteras full självständighet och kontroll över sina gränser. Som motprestation skulle Ukraina lämna över sina kärnvapen till Ryssland. Vilket också skedde. Redan 1975 hade Sovjetunionen dessutom skrivit under den Europeiska Säkerhetskonferensens (ESK) slutdokument om förbjud emot att förändra gränser i Europa med våld eller hot om våld. Ett dokument som som tydligt innehöll en princip om att samtliga nationer i Europa själv har rätt att på egen hand få utforma sin egen säkerhets- och utrikespolitik. 

Ryska soldater på Krim 2014.

Just nu är det mycket som pekar på att Ryssland kommer att gå till anfall mot övriga Ukraina inom kort. Även innan vinter-OS tar slut. Man kan fråga varför då? Dels finns en tradition i rysk politik av misstänksamhet  mot väst. En rädsla som bl.a. grundas på att man oroar sig för att andra nationer skall behandla Ryssland som man själv har behandlat andra. Vilket Nazityskland och Napoleons Frankrike faktiskt har gjort. Men detta ursäktar inte Ryssland agerande mot sina grannländer i dag. Ukraina precis som Belarus, Baltikum, Finland, Sverige eller Georgien utgör inget hot mot Ryssland. Inte heller Nato som är en försvarsallians som består av demokratier, med Turkiet som ensamt undantag.

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg,

f.d. socialdemokratisk statsminister i Norge,

här tillsammans med Finland president,

Sauli Niinstö (M) som tillskillnad

emot Kekkonen varit tydlig mot Moskva

om Finlands rätt att själv få

bestämma sin utrikes- och säkerhetspolitik.

Man får inte glömma att trots många etniska ryssar uppfattar sig själva som européer så är Ryssland kulturellt ingen europeisk nation. Och en nation som har präglats av en historia som skiljer sig mycket även från övriga Östeuropa samt ifrån andra slaviska folk. Den mongoliska erövringen av ättlingar till Djingis Khan och det faktum att Ryssland, tillskillnad emot både Belarus och Ukraina, aldrig kom att påverkats av det kulturella arvet från den europeiska antiken är två betydelsefulla skeenden som en rad experter brukar föra fram. Jag har kommenterat detta i ett tidigare inlägg på denna blogg.

Detta inlägg kan du läsa här

En mur i staden Nizjnij Novgorod.

Ett försvarsverk som ursprungligen, 

precis som Kremls murar, 

byggdes för att skydda mot mongolerna.

Men det finns ett skäl till. Vad som har skett i Ryssland under de senaste 10-15 åren kan felaktigt uppfattas som ett tecken på Putin regimens styrka och på ett ökat självförtroende i Moskva. Jag och flera andra experter tror att det är tvärtom. Tillskillnad emot kommunistdiktaturen i Bejing så känner sig den styrande makteliten i Kreml inte säker. Man fruktar att om två stora samt kulturellt- och geografiskt närliggande slaviska broderfolk, det belarusiska och ukrainska, lyckats bygga upp framgångsrika pluralistiska demokratier, ge sina befolkningar ett klart ökat välstånd samt lyckas få bukt med korruption och annat maktmissbruk så skulle detta kunna leda till att den demokratiska ”smittan” förs över till Ryssland. Vilket har varit en betydelsefull orsak för Kremls lågintensiva krig mot Ukraina. 

Demokrati demonstranter i Minsk

med den försovjetiska belarusiska

flaggan från den korta självständigheten

efter Första världskriget.

Men vad främst oroar sig för är en utveckling där en lyckad demokratisering kan leda till ett folkligt uppror i Moskva och i Sankt Petersburg. Av samma slag som skedde på Frihetstorget i Kyiev och i Minsk. Och med tanke på Rysslands historia så befarar Putin och andra i hans krets att man då tvingats att fly utomlands för sina liv. Därför stoppar Kreml målmedvetet alla demokratiförsök i sina grannländer samt i Ryssland och vill vrida tillbaka utvecklingen till det kalla kriget. I detta ligger också en tydlig Sovjet nostalgi som Putin likt många andra med rötter i säkerhetsorganen har givit uttryck för. Sedan anser man nog i Kreml, tyvärr med all rätt, att västvärlden och USA nu är svagare än på mycket länge. Så man passar på så länge denna möjlighet står öppen för Moskva. Ett starkare och mer isolerat Ryssland gör en övergång till den pluralistisk demokrati i Moskva mindre trolig. Och det förstår Putin och hans krets mycket väl. Om Sovjetväldet skall kunna återskapas så måste Moskva kuva och lägga Ukraina under sig. Detta förstår man i Moskva och Kyiev. Men denna insikt saknas hos många i västvärlden.

Demokrati demonstranter på Frihetstorget i Kyiev 2013-14.

Som döptes om till Euromaidan (Europatorget).

Att Putins nära allierade Viktor Janukovitj avsattes

och tvingades att fly till Ryssland sände chockvågor

in till de styrande i Kreml.   

Oksanen har även rätt i sitt påpekande om att Putin, men även ryssar i gemen, har ett förakt för svaghet och tenderar att se maktutövning genom våld som någonting naturligt. Att vika undan för Putin nu genom t.ex. försök från väst att få Ukraina att acceptera Putins krav. Leder till en utveckling som skulle få förödande konsekvenser för oss alla. Putin och Kreml kommer att få den makt över oss i Europa som vi i väst tillåter Ryssland att få. Ukraina i dag, Baltikum i morgon, Polen, Slovakien, Finland och Sverige i övermorgon. Vi måste börja på allvar att inse att det t o m kan komma att krävas militära insatser mot Ryssland för att värna vår demokrati och våra medborgliga rättigheter. Hade väst satt hårt emot hårt redan efter ryska anfallet på Georgien 2008 och inte minst efter anfallet mot Ukraina 2014 så hade nuvarande höga risk för ett storkrig i Europa inte funnits. Att det är så enkelt är en riktig analys av Oksanen. Vi har en hel del är lära av de baltiska folkens erfarenheter. Men detta kräver att vi slutar dagdrömma och ser nyktert på nuvarande utveckling. Ibland gör detta ont. Men alternativet är sämre. Problemet försvinner inte för att vi likt en struts stoppar huvudet i sanden. Natomedlemskap nu. 

Janukovytjs sommarhus i Ukraina.

Nu nationellt korruptions museum.

Foto överst:

Sofie Oksanen.

Oskanens böcker på Adlibris

Oksanens böcker på Bokus

Länk till denna blogg

Etiketter: Sofie Oksanen, Dagens Nyheter, Ryssland, Ukraina, Krim, Luhansk, Donbas, Finland, Karlen, Viborg, Petsamo, USA, Europa, Baltikum, Estland, Polen, Slovakien, Mongoler, Djings Khan, Belarus, Kalla kriget, Kina, Moskva, Sankt Petersburg, Bejing, OS, Vinter OS, Vladimir Putin, Viktor Janukovitj, Nato, Slovenien, Polen, Sverige, Urho Kekkonen, Jens Stoltenberg, Euromaiden, Kyiev, Minsk, Sauli Niinstö,

Grattis Sámpi och minoritetspolitik?

 

I dag, 6 februari, är det samernas nationaldag som firas över hela Sámpi (Sameland). Grattis till en av Sveriges fem nationella inhemska minoriteter och Europas enda naturfolk. Mina gratulationer gäller till samtliga samer även till de ryska som numera inte får högtids hålla denna dag eller få använda sig av deras gemensamma flagga. Just i dag är det därför särskilt lämpligt att reflektera över den svenska minoritetspolitiken för våra inhemska nationella-, regionala-, samt lokala minoriteter. Och att fråga sig hur ligger Sverige till i ett allmänt europeiskt perspektiv och särskilt jämfört med våra nordiska grannländer?

Inuitiska kvinnor på Grönland.

Tyvärr ligger Sverige långt efter övriga Norden och jämfört med flertalet övriga EU-nationer. Några exempel: tillsammans med Ryssland är Sverige i Europa ensam (av berörda nationer) att inte skriva under FN:s särskilda konvention om naturfolks särskilda rättigheter (ILO-169) vilket Danmark har gjort sin inuitiska befolkning på Grönland och som Norge samt Finland har för sina samiska befolkningar. Sverige är tillika med Frankrike ensam inom EU om att inte skriva under en konvention som är gemensam för EU och Europarådet ang inhemska lokala- och regionala minoriteters språkliga- och kulturella rättigheter.

Europarådets huvudbyggnad i Strasbourg.

Vilka konsekvenser får detta vidmakthållande av en föråldrad och delvis odemokratisk statscentralism? Att Sverige ännu bestämt vägrar att acceptera ILO-169 påverkar den samiska kulturen och samers livsvillkor i grunden, inte minst inom renbetesområdet. Om Sverige skrev ILO-169 skulle den svenska staten tvingas att ge samerna rätt till att få vara med att påverka beslut ang prospektering, annan användning av mark som t.ex. skogsbruk, jakt, fiske och turism för de samebyar som bedriver renskötsel. En frågeställning som har blivit aktuell ang att bevilja gruvbrytning i Kallak och efter att Girjas sameby vann en fler årig rättslig strid mot svenska staten i Högsta Domstolen. Dessutom skulle en svensk ratificering av ILO-169 ge det samiska språkets ställning en stärkare ställning t.ex. när det gäller ortsnamn på vägskyltar och kartor. 

Ett exempel på gruvnäring i Sámpi.

Gruvan i Stekenjokk,

Ett annat exempel är att riksdag och regering vägrar att acceptera att de inhemska lokala- och regionala minoritetsspråk (folkspråk) som EU och Europarådet erkänner i sin småspråkskonvention ens existerar. Vilket påverkar skåneländskan, gutiska, värmländska, jämtländska, orsamål och älvdaliskan. Detta innebär att dessa folkspråk överlevnad är hotad. I praktiken förhindras att dessa språk kan utvecklas genom t.ex. språkundervisning eller kulturella aktiviteter men också att dessa landsdelars traditioner inte längre blir tillgängliga för nuvarande samt framtida generationer på sitt original språk. Vilket är allvarligt då kunskaper om våra folkspråk håller på att dö ut. Vilket i sin tur förhindrar för många i Sverige att erhålla samt bevara en kulturell identitet som är autentisk för den egna individen och för sin närmaste omgivning t.ex. familj, släkt eller vänner. 

Från en broschyr om älvdaliska.

Sedan kan man undra varför svenska politiker och byråkrater känner en stark motvilja mot etnisk mångfald och har en rädsla för kulturellt aktiva och medvetna medborgare? Här har rent maktpolitiska skäl en viktig roll. Myndigheter och politiker fruktar att förlora makt t.ex. genom att gruvor stoppas i Sámpi. Eller att en växande folklig medvetenhet om sina kulturella rötter och sina specifika traditioner skall leda till att olika landsdelar söker egna lösningar för bl.a. sin arbetsmarknad och kultur. Och inte minst att börja ifrågasätta fortsatt centralisering från Stockholm. T.ex. om Skåne börjar orientera sig mot danska Själland samt norra Tyskland, Gotland mot Baltikum, Värmland och Bohuslän mot norska Sörlandet med Oslo, Norra Uppland med Roslagen mot Åland och Helsingfors, Jämtland och Dalarna mot mellersta Norge med Trondheim, Norrbotten mot finska Lappland och Österbotten. Dessutom finns i svensk offentlighet en övertygelse om att myten med ett land, en flagga och ett folk är sann. Vilket inte stämmer för Sveriges del liksom för flertalet andra nationer i Europa. En annan orsak till att denna naturliga mångfald avvisas är okunskap om olika landsdelars historia och kulturella traditioner. 

Skyltar vid Treriksröset.

Vad beror denna ganska unika utveckling på? Sedan reformationen och Gustav Vasas dagar har svensk samhällsutveckling präglats av en stark- och målmedveten centralisering till Mälardalsområdet runt Stockholm. Dessutom kom Sverige aldrig att påverkas av den renässans för regionalism som följde i flertalet västeuropeiska nationer som ett naturligt led en allmän uppgörelse av de totalitära ideologierna som genomfördes efter Andra Världskrigets barbari. Där även nationalism ansågs utgöra ett hot mot demokrati, fred och mänskliga rättigheter.

Tysklands delstater (Förbundsländer).

I arvet från Gustav Vasas enhetsstat ligger också en religiös legitimering av nationalstaten som upplevs främmande för de flesta västeuropéer efter 1945. Vår lagstiftning som aldrig kom att påverkas av negativa erfarenheter från kriget vilket kom att ske i t.ex. Danmark, Norge, Tyskland och Beneluxländerna. I en uppgörelse med den modernistiska juridik som hade dominerat i Europa sedan mitten av 1800-talet, Rättspositivism, resulterande i att denna rättsfilosofi  övergavs. En syn på lag och rätt som ännu finns kvar och som dominerar svensk offentlighet. Rättspositivism innebär bl.a. att lagstiftning och politik inte anses skall få ha någonting med sant eller rätt i någon högre mening att göra. Utan att politiker och andra makthavare har rätt att efter eget tycke fatta vilka beslut som man vill så länge de direkt inte bryter mot aktuell lag. En återgång till en traditionell naturrättslig juridik efter 1945 innebar bl.a. en målmedveten strävan att begränsa statlig makt genom att nya grundlagar infördes som bl a. gav ökat regionalt självstyre, att författningsdomstolar infördes, ett ökat legalt skydd för etniska - och religiösa minoriteter, skapande ett oberoende rättsväsende, fria marknadsekonomier, samt att garantera frihet för ideella organisationer samt oberoende medier. 

Domslut förkunnas av domare i din tyska författningsdomstolen

i Karlsruhe. Denna domstol infördes för att skydda den

demokratiska författningen efter Andra Världskriget.

Grattis till alla våra samer från en annan del av vår nation som ligger utanför det traditionella rikssvenska området. Som skåning hoppas jag att nästa gång ni firar er nationaldag att vi då tillsammans med andra inhemska minoriteter kan fira att Sverige har skrivit under ILO-169 och EU:s- och Europarådets konvention om våra inhemska folkspråk.

Samiska flaggan.

Foto överst:

Samer friar sin nationaldag.

Länk till denna blogg

Etiketter: Sámpi, Samland, Samer, ILO-190, Naturfolk, Kallak, Gruvbrytning, Girjas sameby, Sverige, Ryssland, Finland, Norge, Danmark, EU, Europarådet, Folkspråk, Småspråk, Statscentralism, Nationalism, Gustav Vasa, Skåneländska, Värmländska, Jämtländska, Gutiska, Älvdaliska,  Skåne,  Bohuslän, Värmland, Jämtland, Gotland, Älvdalen, Orsabygden, Folkrätt, Naturrätt, Positivrätt, Reformationen, Andra Världskriget,

Avslöja identitetspolitikens rasism!

 

Utifrån en tydligt förvirrad artikel på Aftonbladet Kultur (25/1) av Nioosha Sahams publicerad under rubrik: ”Med, vit okunnig blick på rasifierades verk”, har Jonatan Lönnqvist i Nya Wermlandstidningen skrivit en läsvärd ledare med rubrik: ”Kultur är till sin natur färgblind.” 

Här kan du läsa Lönnqvists artikel i NWT

Miles Davis.

Lönnqvist har rätt. Identitetspolitiken är vänsterns nya älsklingsprojekt i deras ständigt pågående krig mot vad som anses utgöra en borgerlig kultur. Denna nya favorit är starkt präglad, dels av en relativism ang konstnärligt skapade vilket manifesteras med ett motstånd mot traditionella begrepp som t.ex. estetik, harmonilära, formspråk, färgskalor etc. Men dessutom vad få hittills har upptäckt i Sverige så innehåller identitetspolitiken märkligt nog en tydlig omvänd rasism. Trots att man påstår sig bekämpa just detta. Liksom att stå för feminism och allas lika värde. Kulturellt skapade från vita personer anses allmänt överlag inte vara någonting av värde och skall negligeras eller rent av aktivt motarbetas. Det vill säga ren rasism.

Ett tydligt bevis om att identitetspolitiken har fel.

På denna skiva tolkar John Coltrane den 

"helvita" musicalen A sound of music.

Men också en relativism som säger att ingenting är övergripande bra eller dåligt. Vita män, som jag, kan inte förstå t.ex. litterärt skapade av svarta. Att jazz är min favorit musik och att Miles Davis tillsammans med John Coltrane samt Billie Holiday (Davies, Coltrane och Holiday, alla tre är svarta afroamerikaner) är några av mina allra största musikaliska idoler är inte, enligt denna förvirrade kultursyn med rötter i akademisk ny-marxism från 1980-och 90-talen, möjlig. Utan är bara någonting som jag och andra vita går omkring inbillar oss.

Cardi B, en av de allra största kvinnliga

rappartisterna i USA, flerfaldigt Grammy nominerad.

Cardi B har talat klarspråk om sitt eget kriminella

förförflutna men också om rappens mörka sidor,

t.ex. kvinnoförakt, rasism mot vita, asiater och judar,

samt dess glorifiering av våld, brott och droger.

Med all rätt varnar Lönnqvist för vilka konsekvenser som denna kulturrelativism kan få. Ett närliggande exempel är den så kallade rappkulturen, som för övrigt visst kan utföras av vita. Och som med rätta har kritiserats i USA för att vara rasistisk mot vita, asiater och judar, samt innehålla kvinnoförnedrande sexistiska inslag med ett förakt för olika sexuella minoriteter och att dessutom förhärliga våld, kriminalitet samt droger. Jag har kommenterat detta i ett tidigare inlägg på denna blogg där jag tar upp den svenska Gangsterrappen.

Här kan du läsa detta blogginlägg

Gangsterrapparna Haval och Yasin, åtalade för sin 

medverkan i bortförandet av en annan rappare Einar som

senare sköts till döds.

Enligt denna kultursyn skall jag som vit inte kunna läsa klassikern Onkel Toms stuga av Harriet Beecher Stowe från 1852, trots att den skrivs av en vit kvinna, och en vit kvinna kan inte anses kunna skildra slaveriets förtryck. Trots att Onkel Toms stuga ännu, allmänt, anses utgöra en av de allra mest trovärdiga skildringen av slaveriet i USA. Och var en viktig anledning till att inbördeskriget bröt ut och att slaveriet avskaffades 1865. 

George Gershwin.

George Gershwin, en judisk kompositör född av välbärgade emigranter från Europa skulle därför omöjligen, enligt en identitetspolitisk uppfattning, kunna skriva en opera som på ett trovärdighet sätt skildrar socialt marginaliserade svartas tröstlösa liv i ett slumkvarter, vilket han faktiskt gjorde med sitt mästerverk: Porgy and Bess. Och eftersom opera anses vara en vit musikform så kan den inte, enligt identitetspolitikens apostlar, framföras av svarta. Vilket var fallet när hans mästerverk uruppfördes 1935 och som vi kunde se i en ny inspelning från Metropolitan i New York som SVT visade för några dagar sedan.

Foto från Metropolitans berömda nyuppsättning av 

Porgy and Bess.

Eller jag som skåning kan inte intressera mig eller ens förstå samernas eller tornedalsfinnars situation. Vilket jag faktiskt engagerar mig för bland annat genom att vara aktiv medlem i Intresseföreningen för en Regional framtid i Europa. Att Gershwin och hans familjs erfarenheter av antisemitism liksom mina skånska erfarenheter av rikssvensk statscentralism från Mälardalen har underlättat min förståelse av andra landsdelar och våra inhemska minoriteters situation, t.ex. samers eller gotlänningars, så har Gershwins egen upplevd rasism naturligt underlättat hans förståelse av svartas situation. Men detta är en annan sak.

Officiella flaggor för Sámpi (Sameland), för den 

finsktalande gruppen i Sverige och 

Meänemaa (Tornedalen).

Det är precis som Lönnqvist skriver i sin artikel avslutningsvis: ” Det är välkommet om fler personer med utländsk härkomst kan ge ut böcker samt skriva på kultursidorna. Men de bör göra det för att de något att säga till oss alla. ” Just så. Precis som Harriet Beecher Stowe vill jag utbrista.

Harriet Beecher Stowe.

Sedan kan jag inte låta bli att kopiera Lönnqvist träffsäkra argumentering om identitetsvänsterns rasism. Lönnqvist skriver: ”Men idén att den mänskliga produktionen av tankar och konstnärliga uttryck på olika sätt skulle vara reserverade för vissa grupper har tyvärr blivit vanligt förekommande inom kulturvärlden, synnerhet i Förenta Staterna. Där är det exempelvis numera en tämligen okontroversiell ståndpunkt att vita personer inte bör sjunga spirituals – de svartas musik. Skulle någon argumentera omvänt och hävda att mörkhyade inte skall framföra verk av Bach eller Mozart, skulle den personen med rätta bli kallad rasist.”

En scen ur filmen Amadeus från 1984.

Där Mozarts liv och musik skildrades delvis på ett nytt sätt.

Identitetspolitikens syn på kultur liksom deras uppfattning av människa och samhället i stort bygger på en ny-revolutionär samt kvasi-religiös metafysik där all utveckling och allt mänskligt skapade kan reduceras till en ständig kamp mellan över- och underordning. Precis som i den klassiska marxistiska värdeläran med styrande- och tjänande produktivkrafter, samt dess syn på en ständig och en absolut förutbestämd konflikt mellan arbete, jord och kapital. 

Marxismens syn på samhället.

Kunskap är ett effektivt vapen emot att göra om misstag som har prövats tidigare. Marxismens benhårda filosofiska materialism realiserad genom kommunism har avslöjats i all sin brutalitet och ineffektivitet. Och nu är det hög tid att vi gör det samma med identitetspolitikens metafysik med dess kultur- och samhällsförakt. Avslöja dess fundament, ta upp kampen mot detta synsätt och slänga denna nya vänster ideologi på historiens soptipp där den hör hemma tillsammans med andra utopiska ismer som vi har placerat på historiens skräphög t.ex. nazism, fascism, rasism, kolonialism och marx-leninism.

En fälld Leninstaty i Mongoliet.

Länk till denna blogg

Foto överst:

Ett omslag från en av Billie Holidays mest sålda skivor.

Etiketter: Nya Wermlandstidningen, Jonatan Lönnqvist, Aftonbladet, Noosha Sams, Rasism, Rapp, Gangsterrapp, Einar, Havel, Yasin, Jazz, John Coltrane, Miles Davies, Omvänd rasism, Marxism, Nymarxism, Kommunism, Marx-Leninism, Kvasi-religiös mysteism, Värdelag, Överordning, Underordning, Materialism, Onkel Toms stuga, Nationalism, Statscentralism, Regionalism, Porgy and Bess, George Gershwin, Metropolitian i New York, Harriet Beecher Stowe, Johan Sebastian Bach, Wolfgang Amadeus Mozart, Samer, Tornedalsfinnar, Gotlänningar, Spirituals, Afroamerikaner,