Bojkotta slavarnas kläder från Kina

 

På liberala idéinstitutet Frivärlds hemsida har Margareta Barabash publicerat en tankvärd debattartikel under rubrik: ”Kläder skall inte göras av slavar.” Denna uppfattning är naturlig för de allra flesta i västerlandet. Men denna övertygelse delas inte av alla. I sin artikel tar Barabash upp detta viktiga ämne utifrån hur den internationella modevärlden fegar när det gäller att stå upp mot att kommunist regimen i Kina använder slavarbetare inom t.ex. sin bomulls- och textilindustri. Och när ledarna i Beijing blir sura för att deras brott mot mänskliga fri- och rättigheter kritiseras så viker de västerländska företagen ner sig sig. Svenska H&M nämns som ett exempel bland flera.

Här kan du läsa Barabush artikel i Frivärld

En av H&Ms butiker i Kina.

Men det finns hopp trots allt. I längden blir det allt svårare för H&M och andra modeföretag att dölja att regimen i Kina målmedvetet använder tvångsarbete i en medveten strategi för att trycka tillbaka olika minoriteter t.ex. uigurer (ett muslimsk folk) i Xinjiang (Östturkistan). Tibetaner, laoter, vietnameser och flera andra icke kinesiska folk förtrycks på liknande sätt. Flera religiösa minoriteter, än muslimer, blir också utsatta för systematiskt förtryck till exempel kristna, buddister och Falu Gong anhängare. Politisk opposition t.ex. människorättsaktivister och demokratirörelsen i Hong Kong blir också utsatta för grova människorättsbrott. 

En man från en östturkiska majoriteten i Xinjiang.

Jag delar Barabashs uppfattning att vi konsumenter helt enkelt måste vägra att köpa kläder med bomull från Xinjiang eller att använda kol och uran från kinesiska gruvor så länge politiska- och religiösa slavar används. Sedan kan vi konsumenter sätta press på H&M och andra om att de företag som inte i sin produktion och i sin marknadsföring är tydliga med att man vägrar att medverka till slaveri. Är företag som vi inte vill handla med och därför inte kommer att köpa varor av. Och denna konsumentmakt är det hög tid att vi börjar att använda oss av nu.

Foto från bomullsplockning i Xinjiang.

Barabash nämner den svensk-kinesiska modeskaparen Louise Xin. Att Xin har vägrat att kompromissa med sitt samvete och påtala förhållanden i Kinas bomull- och textilindustri hedrar henne. Hon utgör ett föredöme för oss alla genom att hon använder sitt goda namn i den internationella modevärlden för att kämpa för olika minoriteters rättigheter i Kina. Xin är liksom Barabash tydlig med att vi alla skall vägra sätta kläder på våra kroppar som direkt eller indirekt har tillverkats av slavar. 

Louise Xin

Likt Barabash anser jag att det är viktigt att EU likt USA tar fram en medveten strategi för att hjälpa tillverkare, handlare och förmedlare av varor som blir utsatta för kinesiskt missnöje och politska motåtgärder. Här kan Sverige med fördel ta ett första steg och redan nu ta fram en handlingsplan för hur enskilda företag kan få stöd och tycka på inom EU. Men detta skall vi nog inte förvänta oss med vår nuvarande utrikesminister Ann Linde (S) och den regering hon är medlem av.

En illustration över vad som hände med H&Ms näthandel

i Kina efter att företaget på sin hemsida meddelat att man

vägrar att använda bomull från Xinjiang. 

Foto överst:

En internationell modevisning för mänskliga rättigheter, presenterad i Vouge, och för ett avskaffade av slavarbete inom mode- och textilindustrin i regi av svensk-kinesiska Louise Xin. 

Länk till denna blogg   

Kinesisk militärpolis i Xinjiang.

Etiketter: Kina, Xingjiang, Tibet, Tibetaner, Hong Kong, Modeindustrin, H&M, Hennes & Mauritz, Anna Linde, (S), Socialdemokraterna, EU, USA, Köpbojkott, Louise Xin, Margareta Barabash, Frivärld, Östturkistan, Bomull, Gruvnäring, Uran,  

Demokratin är en sjuk 100-åring

 

Under rubrik: ”100-årig demokrati lider av allvarliga skavanker.” har den kristna tidningen Världen i dag publicerat en intressant ledarkrönika av Carin Stenström. I år firar vi 100 år av kvinnlig rösträtt. Att vår demokrati med rätta har hyllas i olika sammanhang de senaste dagarna är både rätt och en god sak. Vad som gör Stenströms text extra intressant är att hon som är en välkänd förkämpe för mänskliga rättigheter inte viker undan för att belysa de växande problem som finns i vår demokrati. Detta mod och denna klarsyn gör hennes text läsvärd.

Andreas Norlén, riksdagens talman

Här kan du läsa Stenströms krönika

Den uppräkning av allvarliga problem som Stenström tar upp instämmer jag i. Jag delar hennes analys att flera av dessa beror på att vår demokrati har fått minskad folklig förankring sedan slutet av 1900-talet. Att politikens ”professionalisering” och ”byråkratisering” är en farlig utveckling är en korrekt beskrivning av Stenström. Hennes analys om att det i riksdagens två kammar system (som gällde fram 1970) fanns större möjligheter, än i dag, att förena sitt uppdrag som ledamot med att fortsatt vara yrkesverksam som t.ex. universitetslärare, läkare, präst, jordbrukare eller företagsledare är sann. Uppdraget att vara ledamot av riksdagen är numera ett högavlönat heltidsjobb. Att nuvarande riksdag alltmer domineras av offentligt anställda tjänstemän och företrädare för olika intresseorganisationer är en obalans som får större konsekvenser än vad man i allmänt är medveten om. Statsvetare och andra har senare år påpekat att våra riksdagsledamöter ofta saknar förankring utanför sitt parti och på arbetsmarknaden. Ett faktum som bl.a. innebär att alltför många förtroendevalda måste hänga kvar i riksdagen eller i andra politiska uppdrag till vilket pris som helst.

Plenisal för riksdagens första kammare fram till 1970

En annan konsekvens av denna utveckling är att enskilda ledamöter får allt svårare att lyssna på sitt samvete och våga gå emot sitt parti. Stenström påtalar Samvetsröstning (då partierna officiellt ger sina ledamöter rätt att rösta efter sin övertygelse) nästan helt har försvunnit. Särskilt när det gäller medicinsk etik (t.ex. abort eller dödshjälp) men saknas allt oftare i även i andra frågor t.ex. när det gäller kultur, ekonomi och inom utrikes- och säkerhetspolitik. Den offentliga sektorns dominans innebär att förståelse för privat näringsverksamhet eller för den enskilda företagares villkor blir allt sämre bland riksdagens ledamöter. Att denna brist finns bland samma ledamöter som stiftar lagar och beslutar om föreskrifter samt andra bestämmelser som påverkar företagandets livsvillkor är ett växande demokratiproblem. En annan skevhet i detta sammanhang är att ledamöterna i mindre utsträckning har slutfört sina studier. Att tidigt bli politiker på heltid innan man har tagit examen eller har hunnit vara yrkesverksam några år är skadligt både för politikernas förståelse av samhället men detta skadar också medborgarnas förtroende för demokratin. Akademiker i någon högre mening blir också alltmer sällsynt i olika politiska församlingar. T.ex. läkare, ingenjörer, jurister och professorer. Att våra förtroendevalda (vilket härligt begrepp) överlag blir halvskolade åsiktsrobotar är en beklaglig utveckling.

En tydlig illustration över när medicinsk etiska frågor 

kan bli särskilt aktuella

En annan intressant aspekt som Stenström tar upp handlar om att partierna har växt samman med staten. Fri kostliga partistöd gör att medlemstal och annan folklig förankring blir mindre viktigt. I flera partier har intern demokratin försämras. Partiernas totala medlemsantal och i deras sidoorganisationer, t.ex. ungdomsförbund, har sjunkit kraftigt trotts att vi har tre partier fler i dagens riksdag än vad vi hade 1970. Det är allt färre medborgare som deltar i olika politiska aktiviteter som t.ex. demonstrationer, lyssnar på företag eller deltar i politiska studiecirklar. Stenströms uppfattning om att ”Partierna har blivit apparater som lever sitt eget liv,” är en klockren kommentar. Partiernas utveckling från att vara ideologiskt förankrade politiska medlemsrörelser till att nu, i huvudsak, utgöra kampanjstaber för personer som sluter sig samman med andra för att garantera sitt eget återval utgör en viktig förklaring till både avideologisering och en bristande förankring bland medborgarna.  

Ett foto från en studiecirkel

Ännu hålls röstande i val kvar på någorlunda höga nivåer. Man undrar bara hur länge till? En annan sak som jag kom att tänka på när jag läste Stenströms text var att jag plötsligt kom ihåg den känsla av fest och förankring som valdagen tidigare innebar. Valdagen var en viktig dag som man gärna klädde upp sig för. Minns själv ifrån min uppväxt i en by utanför Lund under 1960- och 70-talen hur valdagen var en folkfest. Röda korset bjöd på ärtsoppa och erbjöd träning i hjärt- och lugn räddning, barn erbjöds att få rida ponny, kyrkokören framträdde, hemvärnets musikkår spelade, hembygdsföreningen spred information om sin verksamhet, deltidskåren ställde upp med sina brandmän och sin stegbil, minigolfbanan hölls öppen etc. När jag besökte min hemort vid senaste riksdagsval var allt detta borta. Någonting som Stenström, likt mig, säkert beklagar. Att medborgarna känner glädje och stolthet över sin demokrati är en god garant för dess överlevnad.   

Partiernas valsedlar

Hennes avslutande slutsats om en fungerande demokrati inte är en självklarhet. Precis som en förståelse att vårt folkstyre att ständigt måste vårdas, för att den är skör. Denna utsatthet gör att varje generation måste handskas varsamt med den. Detta är en klok insikt som man bara kan instämma i. Tyvärr tycks en förståelse om detta saknas hos allt fler. Likt Stenstöm tillåter jag mig att vara orolig över hur vår demokrati mår och om den skall klara sig i framtiden. Man kan alltid hoppas att framtida generationer kan få fira dess 200-års jubileum. Stenströms formulering om att ”förtroendet för det politiska systemet och för de politiker som bär upp och ger det innehåll är vikande, ja, rent oroväckande lågt”, är tyvärr en helt riktig iakttagelse. Och just detta inger mig oro inför framtiden. Så därför vill jag utbrista: Länge leve demokratin!

Grattis till vår demokrati

Foto överst:

Från riksdags öppnande i år. Kungen vänder sig i riksdagens plenisal mot ledamöterna.

Länk till denna blogg

Etiketter: Världen i dag, Carin Stenström, Demokrati, Riksdagen, Kvinnlig rösträtt, Demokrati jubileum, 1921, 1970, Samvetsröstning, Byråkratisering, Professionalisering, Populism, Avideologisering, Folklig förankring, Valdagen, Valdeltagande, Röstande i val, Medicinsk etik, Abort, Dödshjälp, Kultur, Försvars- och säkerhetspolitik, 

11 september och Sverige som terroriststat

 

Att när man reflekterar över terrordåden i New York den 11 september, för tjugo år sedan, där c:a 3000 personer blev dödade och flera tusen andra blev skadade, bör man även tänka igenom hur Sverige har påverkats av islamism och dess terror som följt i dess spår. En attack som al-Qaidas ledare Usama bin-Ladin var ytterst ansvarig för. Att dessutom i detta sammanhang se över hur den terror och de terrorister som finns i Sverige påverkar och har påverkat andra. Är t o m ännu klokare. Just detta gör den välkände samhällsdebattören och chefredaktör Widar Andersson i (S)-märka Folkbladet. I sin tidning har han publicerat en ledarkrönika med rubrik: ”När Sverige blev ett hemland för terrorister.”  

Här kan du läsa hans krönika

Usama bin Ladin

Andersson framför i sin text flera intressanta fakta och sammanhang. Ett sådant exempel när han skriver om även att Sverige som ännu har blivit i ringa omfattning direkt drabbat av våldsdåd på hemmaplan (attentatet på Drottninggatan, är ett undantag) så är vi ett av de nationer i västvärlden som i förhållande till vår folkmängd har haft flest jihadister och andra aktiva terrorister. Vår anti-terrorist myndighet Säkerhetspolisen (SÄPO) bedömer att cirka 300 svenskar har åkt för att kriga i Syrien och Irak med al-Qaida eller IS. Om man väljer att specifikt begränsa till al-Qaida så sticker vi ännu mer ut bland Europas demokratier. Att vi och Stockholm kommit tämligen lindrigt undan fram till nu jämfört med t.ex. städer som Paris, Nice, London, Barcelona, Bryssel och Amsterdam, ställer oss inte alls i god dager. Och denna slutsats från Andersson är helt sann och utgör en pedagogisk fullträff.

En läkare på Drottninggatan efter dådet 2017.

Andersson framför i sin text en annan intressant tes. Att Sverige genom sin naiva och släpphänta politik har i ljuset av den terror som drabbat västvärlden och Europa efter den 11 september hamnat på fel sida av historien. Som han klarsynt uttrycker saken. Och tyvärr är det bara att hålla med honom. Vad är det som saknas då? T.ex. att det skall bli möjligt att förbjuda organisationer och medlemskap i organisationer, efter prövning i domstol som t.ex. i Tyskland, Nederländerna eller Italien, som bedriver odemokratisk verksamhet t.ex. antisemitism, förintelse förnekelse, religiös intolerants, rasism, uppmanar till samhällsförändring genom våld etc. Precis som vi behöver bekämpa brottsklaner och maffia genom liknade lagstiftning. Varför skall medlemskap i Muslimska Brödraskapet, Hell Angels, Nordfront, eller Revolutionära anarkisters förbund, vara tillåten? Innan vi har gjort vår hemläxa från 11 september eller från Drottninggatan så kommer vi att tillhöra historiens förlorare och vara djupt fast förankrade vid dess skampåle. Och till regering och riksdag vill jag bara säga: fixa till den förändring av våra grundlagar som måste till för att få en sådan lagstiftning på plats.

Islamistiska Grå Vargarna demonstrerar på Sergels Torg.

Lägg märke till det islamistiska tecknet med två fingrar

 i luften. Denna organisation förespråkar ett nytt

Stor-turkiskt imperium och står den turkiska 

regimen nära. Det var denna organisation som den 

tidigare bostadsministern Memhet Kaplan (MP) hade 

täta kontakter med. I Sverige misstänks organisationen 

vara delaktig i flera våldsdåd bland i ett mord i Fittja 

på en turkisk exilpolitiker. 

Länk till denna blogg

Foto överst:

Foto av World Trade Center i New York när det andra flygplanet flyger in i det västra tornet.

Memhet Kaplan f.d. Bostadsminister.

Etiketter:  11 september, World Trade center, New York, World Trade Center, Terrorism, Islamism, Jihad, al-Qaida, IS, Usama bin Ladin,  Folkbladet, Widar Andersson, Hell Angels, Muslimska Brödraskapet, Revolutionära anarkisters förbund, Nordfront, Tyskland, Nederländerna, Italien, Paris, London, Amsterdam, Bryssel, Barcelona och Nice, Memhet Kaplan, Miljöpartiet, De grå vargarna,

Ja till ett europeiskt Nato!

 

Under rubrik: ”Låt inte Ryssland fylla tomrummet efter USA”, har Blekinge Läns Tidning publicerat en intressant ledare om svensk säkerhets- och försvarspolitik. Denna artikel är skriven inför den stora ryska militära övningen Zapad-21 (Zapad=väst) i Östersjön och Nordatlanten som snart inledes med förband från Västra militärdistriktet förstärkta med enheter bl.a. från Belarus och Kazakstan, samt från övriga ryska militärområden. Troligen kommer även i år kinesiska flottenheter att delta. Allt med ett uttalat syfte att öva krig mot väst. Där man särskilt övar för inför ett framtida anfall mot Baltikum och landstigning av Östersjöns största öar: danska Bornholm, Gotland, estniska Ösel och finska Åland. Ett annat troligt scenario som man övar för är att bygga upp sin förmåga till att härska över norra Norge via flyg och marina enheter från Murmansk och över Finland. Allt för att förhindra, under en väpnad konflikt, att förstärkningar från USA kan nå fram till Norden och Baltikum. Troligen kommer detta att resultera i en ökad militär närvaro i form av stridsflygplan och marina enheter nära eller i vissa fall ända in på vårt eget territorium. Allt för att både skrämmas och provocera. Det är viktigt att alla överträdelser mot Sverige besvaras. Att försvarsledningen har beslutat att höja vår beredskap under Zepad är bra.

Landstigning av marininfanteri under Zapad 2017.

Här kan du läsa BLT:s ledare

Ovala rummet i Vita Huset

En annan frågeställning i denna artikel är hur vi i Sverige och i övriga demokratier skall möta den utveckling som är märkbar i det amerikanska samhället om att USA alltmer drar sig undan ifrån Europa? En medveten omprioritering som bl.a. kan förklaras av man anser sig behöva möta en ökad kinesisk militär aktivitet i Stilla Havet och hot mot nära allierade som Japan, Sydkorea och Taiwan (vars territorium dagligen kränks av Kina). Att USA drar sig undan för oss är en mer dramatisk och omvälvande nyordning än vad många politiker och andra beslutsfattare vill erkänna.

Shenyang J-31, Kinas nya jaktplan.

Vår demokrati har skyddats under hela efterkrigstiden från Moskva genom USA:s kärnvapenparaply och deras styrkor i Europa. USA:s förändrade attityd kan delvis förklaras av en tydlig demografisk utveckling. Den del av befolkningen som har sin härkomst från Europa minskar. En utveckling som pågått sedan Andra världskrigets slut och accelererat under senare årtionden. Joe Biden är förmodligen den sista presidenten i Vita Huset vars båda föräldrar var födda i Europa. Latinos, svarta och asiater utgör snart tillsammans en majoritet av USA:s befolkning. I flera undersökningar av attityder och livsstil visar tydligt att Europa blir allt mindre intressant för den genomsnittliga amerikanen. Allt färre i USA reser eller studerar i Europa etc. Och att denna utveckling även är påtaglig bland vita protestanter.

USA:s president Joe Biden

En aggressiv och imperialistisk kinesisk politik medverkar till att Europa blir mindre aktuell för politiker och militärer i Washington. De senaste åren har denna negativa utveckling i Kina tydligt manifesteras med inslag av hot mot sina grannländer, offensiva åtgärder runt om i världen där regimen i Beijing försöker få ökad makt genom bl.a. strategiska uppköp av infrastruktur, media och olika former av politiskt- ekonomisk och militärt spionage utomlands. Denna politik har också blivit tydlig bl.a. i ett ökat förtryck mot etniska minoriteter och den demokratiska oppositionen på hemmaplan. Att demokratier som t.ex. USA, Japan och Australien känner en ökad oro för Kina är lätt att förstå. Detta gäller även för andra grannländer som t.ex. Vietnam, Thailand och Singapore. En utveckling som tvingat fram ökade militära anslag i flertalet av Kinas grannländer.

Den kinesiska marinens första kryssare, i en ny klass, 

bestyckad med attackhelikoptrar.

I artikeln ställs en viktig fråga: hur skall vi Europa möta denna utveckling? Jag är en varm vän av ett svenskt medlemskap i Nato. Och det har jag varit länge. Av flera skäl. Svensk medlemskap är ännu en god sak. Inte minst för att detta skulle innebära att Sverige äntligen skulle uppträda som man kan förvänta sig av en demokratisk stat. Att tydligt visa vad vi står i kampen mellan demokrati och diktatur borde vara en självklarhet för nationer som Sverige och Finland. MEN vi skall vara medvetna om att inom kort kan USA helt lämna Europa åt sitt öde. Joe Biden har ett stort personligt engagemang för Europa bl.a. på grund av sina irländska rötter. Han har under sin långa politiska karriär i Washington som började redan under Det kalla kriget och fram tills nu intresserat sig för europeiska frågor. Men nästa president i Vita Huset kommer med all säkerhet inte ha ett engagemang för oss i samma utsträckning. Och hans företrädare Donald Trump saknade helt intresse av att militärt värna vår världsdel. Han var också öppen med sin negativa inställning till Nato i sig som till ett fortsatt amerikanskt  medlemskap. Nästa republikan på posten kan ta beslut om att snabbt dra tillbaka alla militära styrkor från vår Europa. Precis om som i Boris Johnson konservativa regering i London där flera ledamöter sänder ut signaler om att Storbritannien kan tänka sig inom en inte alltför avlägsen framtid att dra tillbaka sina styrkor över kanalen bort från kontinenten. Om en, två eller tre presidenter kan EU helt stå utan amerikanska och brittiska styrkor.

Två Nato flaggor i organisationens byggnad i Bryssel.

Medlemsnationernas flaggor i bakgrunden.

I artikeln förs fram en uppfattning om att denna utveckling bland annat måste mötas med växande försvarsanslag och ett ökat militärt- och säkerhetspolitiskt samarbete i Europa. Detta instämmer jag helt i. Då räcker inte ett ökat samarbete med Finland till. Det är bra att vi har påbörjat att samordna våra två flygvapen och nu har planer på att gemensamt upphandla handeldvapen. Finska vapenköp av svenskt materiell har jag naturligtvis ingenting emot. Men Sverige måste utöka samverkan även med andra nationer i Europa. 

Den svenska artillerisystemet 08 Archer.

Som vi försöker sälja utlands bl.a. till Finland

och USA. Från början fanns planer på att

Archer skulle utarbetas tillsammans med 

flera andra nationer bl.a. Norge, 

Finland och Schweiz.

Under senare tid har förslag om att bygga upp en gemensam europeisk insatsstyrka inom EU förts fram. Detta för att Europa inte skall vara helt beroende av USA. Detta förslag har fått ökad aktualitet och förs högt upp på dagordningen inom EU efter det amerikanska agerandet i Kabul, där många regeringar inom EU och andra västländer anser att Vita huset och Pentagon negligerade sina allierades intressen. Att förslag om en insatsstyrka avvisas med höga brösttoner av vår regering är inget att förvånas över. Denna ryggmärgsreflex ligger helt i linje av vår tradition av EU-noja, som tidvis är lika stark som vår Nato-noja.  

Foto från Kabuls flygplats

Att utnyttja detta andrum som Bidens seger i presidentvalet ger oss är en klok strategi. Detta innebär troligtvis att under några år kommer vi att ha en fortsatt amerikansk militär närvaro i Europa, minst på nuvarande nivå. En tidsfrist som vi bör använda till att bygga upp vår militära förmåga inom EU. Ett svensk medlemskap i Nato skulle stärka vår nationella säkerhets- och försvarsförmåga på kort sikt. Men samtidigt måste vi nu tillsammans med våra vänner inom EU, på egen hand i Europa, stärka vår militära förmåga på lång sikt. Även med ett medlemskap i Nato måste Sverige ta beslut om en politisk- och militär Plan-B om hur vi agerar när USA har lämnat Europa militärt. 

Ett exempel på USA:s militära närvaro i Europa.

Dåvarande president Donald Trump talar inför

amerikanska soldater på Ramsteins flygbas i

tyska Kaiserslautern.

Precis som förs fram i texten är Sverige och flertalet andra länder i Europa för små för att i framtiden kunna ta fram och producera framtida avancerade vapensystem som t.ex. ubåtar, stridsflygplan och missiler. Naturligtvis borde Sverige aktivt stöda förslaget om att inrätta en europeisk försvarsfond inom EU. Att tillsammans med andra utveckla och producera avancerad militär utrustning är en klok och naturlig utveckling. En strategi som innebär att stora summor kan sparas och att fler exemplar av varje system kan köpas in. Marinens beställning av en ny ubåtstyp i två exemplar visar tydligt att små volymer innebär höga kostnader per enhet. Där endast dessa två enheter (fler kommer troligen inte att byggas) får bära  kostnader för planering och utveckling av en ny typ av fartyg. Att vi i framtiden inte kan och ens bör försöka att tillverka 5 olika stridsflygplan i Europa, sex olika slags helikopter etc. borde vara självklart. I stället t.ex. utarbeta en gemensam europeisk ubåtstyp som kan byggas på ett par platser inom EU och där flera nationer delar på kostnader för utveckling och senare för produktion. Intäkter på försäljning utanför Europa kan då delas upp mellan tillverkande nationer. Att bygga 2 eller 50 exemplar har en stor betydelse för pris och annan effektivitet. Och för hur många exemplar som kan få plats inom varje enskild nations försvarsbudget. Hur mycket "pang" vi får för pengarna måste i ökad omfattning få styra över intresset att i alla lägen gynna vår egen inhemska försvarsindustri.

Illustration av marinens nya ubåt A26

I artikeln framförs en berättigad kritik mot försvarsminister Peter Hultqvist och (S)-politik. Vad som irriterar mig och BLT:s skribent är att partiet strävar efter att komma undan ett beslut om ett medlemskap i Nato och att lyckas motverka en ökad militär samordning inom EU genom att lägga alla ägg i en korg. Att uteslutande köpa utrustning och att samarbeta militärt med USA och Storbritannien är ensidigt och oklokt. Ett av flera exempel på denna struts mentalitet är när ett amerikanskt luftvärnssystem, Patriot, som valdes framför ett billigare och mer modernt europeiskt, fransk-italienska Astra. Hultqvist har varit ärlig med att detta motiveras med att man inom (S) inte vill återfå den djupa motsättning inom partiet som följde på beslutet om medlemskap i EU. Då (S) var nära att spricka. Så därför väljer partiets ledning att låta bli att ta beslut inom försvars- och säkerhetspolitik som är kontroversiella men nödvändiga på sikt genom att skjuta obehagliga beslut framför sig. Jag är övertygad om att vi till slut kommer att tvingas att skapa ett europeiskt Nato i EU. Och att Sverige motvilligt, efter att flertalet andra, kommer att ansluta dig. Frågan är bara. Har Sverige denna tid?

Försvarsminister Peter Hultqvist (S)

Illustration överst:

Natos- och EU flaggor. 

Länk till denna blogg

En Patriot missil avfyras.

Etiketter: Blekinge Läns Tidning, Nato, EU, Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Europa, USA, Storbritannien, Kina Ryssland, Baltikum, Östersjön, Baltikum, Peter Hultqvist, Socialdemokraterna, Europeisk försvarsfond, Europeisk insatsstyrka, Joe Biden, Donald Trump, Boris Johnson, Patriot, Astra, Artilleri, Archer, Luftvärn, Ubåtar, Stridsflygplan, Missiler, Natomedlemskap, Zapad, Zapad-21, Norge, Finland, Norden,     

Om Cementa, Gotland och rättsstatens förfall

 

Om Cementa skall få fortsätta att få bryta kalk för sin tillverkning av cement är en aktuell fråga som innehåller flera viktiga frågeställningar. En av dessa är om inte boende på Gotland (som redan nu har regelbundna samt ökande problem med sin tillförsel av dricksvatten) bör ha förtur till denna resurs framför andra intressen? En annan fråga om det är ok att regeringen medvetet bryter mot gällande nationell och europeisk lagstiftning ang krav på att godkänd miljökonsekvensbeskrivning krävs innan prospektering kan beviljas? Eller med andra ord om vi bör acceptera att våra politiker struntar i den så kallade principen om legalitet? Det vill säga att all makt sker inom lagens ram. En annan frågeställning är mer industriell och ekonomisk. Är det nödvändigt med en kalkbrytning på Gotland för att säkra tillgång på cement för svensk bygg- och anläggningsindustri? Och för att säkra jobben inom dessa och närliggande sektorer? 

Ylva Nilsson

Om detta har Ylva Nilsson skrivit ett intressent inlägg på sajten: Omeuropa. Nilsson är en journalist som är kunnig som få svenska skribenter inom europapolitik. Hon har varit EU-korrespondent för flera tidningar, skriver nu EU- artiklar i Expressen och inlägg på Omeruopa. Nilsson är också  styrelseledamot för statliga Institutet för europapolitiska studier (Sieps). Hennes artikel: 

"Sötvatten, rättsstaten och cementjättar", kan du läsa här

Tillägg

Sedan jag skrev detta inlägg meddelar regeringen i dag, den 21 september, att man ger Cementa fortsatt tillstånd för kalkbrytning. Detta kommenterar jag nu så här:

"Ur miljösynpunkt är problemet att Gotland är en kalkstensö ute i Östersjön. Kalk binder grundvatten dåligt vilket innebär att åder för grundvatten ligger grunt, vilket i sin tur innebär dels att vattentäkter är extra känsliga för påverkan och har en låg förmåga till att spara vatten över längre perioder. Bl.a. därför har Gotland, VARAKTIGT, problem med tillgång till vatten. Därför var det helt logiskt att högsta rättsinstans, Mark- och Miljödomstolen, avvisade Cementas ansökan om fortsatt- och utökad klakbrytning med motivering att företaget inte i sin ansökan har tagit upp hur sin verksamhet påverkar öns grundvatten. Ur politisk- och juridisk aspekt är det märkligt att att regeringen kör över en domstol, struntar i Lagrådets synpunkter (se länk nedan) och i strid mot en av våra grundlagar Regeringsformen fattar ett beslut som särskilt gynnar ett enskilt företag. Förvånad nej! Det är inte första gången regeringen struntar i våra grundlagar och de synpunkter som våra främsta jurister för fram, tänk t.ex. på Lagrådets skarpa kritik mot den så kallade Gymnasielagen för afghaner."

Artikel från SVT-Nyheter om regeringens beslut 

Cementas kalkbrott i Slite på Gotland

Trots att jag tycker att det ibland går för långt när det gäller beskrivning av miljökonsekvenser eller olika ekologiska handlingsplaner, så tycker jag, likt Nilsson, att gällande lagstiftning även skall gälla för storföretag såväl som för nationens regering. Gillar man inte lagen då ändrar man den. Men tills detta är gjort så måste även nuvarande lagstiftning även gälla för socialdemokrater som energi- och näringsminister Ibrahim Baylan eller avgående statsminister Stefan Löven. För medborgarnas tilltro till både demokratin och för rättssamhället är det centralt att beslut fattas inom lagens ram. Allt oftare under senare år har det blivit tydligt att politiker, främst på nationell nivå, struntar i lagar och bestämmelser när man så vill. Till ock med med våra grundlagar som t.ex. Regeringsformen, eller annan viktig lagstiftning som förvaltningslag och socialtjänstlag (SoL), är man bredd att bryta emot. Som Corona pandemin med all oönskad tydlighet har avslöjat. Då flera av medborgarnas mest grundläggande fri- och rättigheter som t.ex. näringsfrihet, rörelsefrihet, religionsfrihet och mötesfrihet, utan någon större diskussion har satts på undantag och inskränks.

"Industriminister" Ibrahim Bayland (S)

Jag delar Nilssons bedömning att regerings beslut om att låta Cementa får fortsätta sin kalkbrytning trots avsaknad av en godkänd miljökonsekvens beskrivning bryter mot gällande EU-direktiv om just detta. Det kommer att bli intressant att höra hur Ibrahim Baylan förklarar beslutet när han träffar EU-ländernas industriministrar i Bryssel på nästa ministerrådsmöte eller hur Per Bolund (MP) som miljöpartist och i egenskap av miljö- och klimatminister skall förklara beslutet för sina kollegor särskilt efter att Sverige har blivit fälld i EU-domstolen i Luxembourg? Sedan har jag svårt att förstå hur Bolund skall lyckas förklara detta inom sitt parti och inom miljörörelsen. Nu när (MP) har rätt för ovanlighets skull har rätt. Tillskillnad mot i flera andra aktuella miljöfrågor, som t.ex. när det gäller avveckling av kärnkraft och kärnbränslets slutförvaring, beslut om att subventionera av el-cyklar eller ta bort kommunernas vetorätt ang vindkraft. Det är tragiskt att Bolund nu får försvara ett beslut som är fel i sak och som hans parti måste ogilla i högsta grad.

Miljö- och klimatminister Per Bolund (MP)

Sedan väcker detta en annan något obehaglig fråga. Vilken makt kan företag som Cementa, som numera ägs av det tyska multinationella Heidelberg Cement, få ha och tillåtas få på politiker och andra beslutsfattare? Och vilka risker medför detta för medborgarnas förtroende för folkstyrets legitimitet och för farhågor om att kriminella inslag som t.ex. korruption på sikt även får fotfäste även hos oss och i vår demokrati? Sedan är det självklart att Cementas ägare och andra självklart kan klara av både på kort såväl som på längre sikt att leverera den cement som vi behöver. Redan nu har vi en överproduktion av cement inom EU. Merparten av de tyska ägarbolagets kalkproduktion exporteras utanför Europa. Precis om Ylva Nilsson anser jag att det inte är en omöjlig ekvation att få ihop vårt behov av cement och gotlänningarnas behov att få kunna dricka rent vatten. Men grundvatten kan man inte flytta på men det kan man med tillverkning av cement. Skall detta vara så svårt att förstå?

EU-domstolen i Luxembourg

 

Sammanfattningsvis: Regeringens hantering av Cementa är märklig ur flera aspekter och väcker en rad principiella frågor där regeringen är svaret skyldig t.ex. varför skall stora företag inte behöva uppfylla krav som finns i den lagstiftning som berör dess verksamhet? En annan viktig- och övergripande fråga är: varför låter regeringen ett företag med dominerade ställning särbehandlas och gynnas genom att införa en till företaget enskild anpassad lagstiftning? Hur stämmer detta överens med rättsprinciper som likställdhet (likhet inför lagen) och kravet på opartiskhet?

Informationsmaterial till gotländska hushåll 

från Region Gotland.

Foto överst:

Informationspaket från SMHI som har delats ut på Gotland och andra delar av Sverige med vattenbrist.

Länk till denna blogg

Etiketter: Cementa, Gotland, Dricksvatten, Sötvatten, Klakbrytning, EU, Mark- och Miljödomstolen, Lagrådet, Miljökonsekvensbeskrivning, Ylva Nilsson, Expressen, Omeuropa, Sieps, Byggindustri, Anläggningsindustri, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, (S), (MP), Per Bolund, Ibrahim Bayland, EU:s Ministerråd, EU-domstolen, Corona, Corona pandemin, Covid-19, SMHI, Gymnasielagen,