lördag 29 november 2014

Rättvisan kan segra!



Det är inte ofta som rättvisan segrar lika tydligt som i denna vecka. Och detta har nu skett, i två uppmärksammade rättsfall, tack vare att jurister på ideell basis verkar i en förening för att tillvarata privat personers rättigheter när dessa blir kränka av svenska myndigheter.

Centrum för Rättvisa har drivit två rättsprocesser för enskilda medborgarers räkning och fått rätt. Dels genom en process mot landstinget i Uppland och i ett annat rättsfall tagit strid emot den svenska staten som förde Skatteverkets talan vid Europadomstolen i Strasbourg. *1.

 
Clarence Crafood, VD för Centrum för Rättvisa.

En viktig målsättning för Centrum för Rättvisa är att genom driva principiellt viktiga rättsfall påverka utformning av lagstiftning och rättskipningens praktiska genomförande i en mer medborgarvänlig riktning. Detta sker inte bara genom att advokater och andra yrkesverksamma jurister åtar sig fall och driver dessa i olika domstolar, utan också genom att Centrum för Rättvisa står för enskildas rättgångskostnader och skadestånd om man förlorar processen.

Verksamheten bekostas av gåvor samt att juristerna ställer upp gratis. Du kan gå in på verksamhetens hemsida ( se länk ovan) och lämna ett ekonomiskt bidrag till stöd för deras fortsatta verksamhet. Verksamheten ledes av en styrelse som består av flera välkända kända personer med god renommé. Av dessa är samhällsdebattören och författaren Thomas Gür den mest kända.  

Detta är mycket lovvärt- och ett utmärkt exempel om att civilsamhället kan fungera även i Sverige. Men även också att man som enskild medborgare faktiskt kan påverka hur vårt samhälle kommer att utvecklas och också att det är möjligt genom personliga insatser att åstadkomma en märkbar förändring för andra människor.    



Europadomstolens sessionsal i Strasbourg, Frankrike.

Processen mot landstinget gällde rätten till privatlivets helgd och den lagliga skyldighet som Akademiska sjukhuset i Uppsala har att garantera och upprätthålla personlig sekretess inom hälso- och sjukvård. Centrum för Rättvisa företrädde tre anhöriga vars faders dödskamp gjordes till TV-underhållning med personalens kommentarer utan att patienter eller anhöriga hade tillfrågats. 

Man har lätt att förstå den chock som drabbade de anhöriga när de fick se sin faders döende process skildrad i en TV-såpa. Att det är både dödssjukt och rättsvidrigt att filma svårt sjuka patienter borde vara självklart för alla. Man märkligt nog förlorande man målet i första insats, tingsrätten, överklagade och lyckades få tingsrättens dom upphävd i Svea Hovrätt som utdömde ett skadestånd till mannens anhöriga. 

Hovrättens dom ang TV inspelningen på Akademiska sjukhuset

Jag har tidigare kommenterat detta fall på denna blogg efter att tingsrätten meddelande sitt märkliga domslut:

Mitt inlägg efter tingsrättens dom  




En handling ifrån Skatteverket.

Det andra rättsprocessen där Centrum för Rättvisa lyckades säkra en medborgare rätt gäller en grundläggande juridisk princip som är viktig för ett rättssäkert samhälle. Den om att inte kunna bli lagförd och dömd flera gånger för samma brott eller i samma mål. Fallet gällde en kvinna som blev påförd skattetillägg (en straffavgift) i en pågående tvist med Skatteverket samtidigt som hon stod åtalad för skattebrott i domstol i samma ärende. Misstankar som hon senare helt blev friad ifrån. Europadomstolen fällde den svenska staten för att den inte, i strid mot Europakonventionen, garanterar att svenska myndigheter följer denna grundläggande princip. Staten utdömdes dessutom att utbetala ett skadestånd till kvinnan.  

Läs mer om detta mål på föreningens hemsida    

Varför blir Sverige oftare än andra länder i Västeuropa fälld i Europadomstolen? Dels för att svenska myndigheter faktiskt kränker medborgarnas rättigheter mer ofta än i flertalet andra jämförbara länder. En annan förklaring är att vi har ett olyckligt kulturellt arv om att makt är rätt. En tanke som tyvärr genomsyrar det svenska samhället. Detta beror i sin tur på vi har en maktutövning som bygger på positivistisk rättsfilosofi, det vill säga en uppfattning om att det inte finns något som är rätt eller fel i någon högre andlig- eller annan principiell mening. Och att lagar och annan maktutövning därför inte heller har någon skyldighet att bygga på, eller skydda, några högre ideal.

En konsekvens av detta synsätt är uttalad ovilja att låta juridik få inflytande över politiskt fattade beslut. I stället för den äldre principen om att all makt skall på lagar byggas, blir i stället en betoning av politikens makt över lagen central. Eller uttryckt på ett annat sätt: Lagen ska tjäna politiken eller det som för tillfället uttalas utgöra politikiska mål. En princip om så kallad folksuveränitet som tydligt uttalas i den inledande paragrafen i vår regeringsform från 1970 om att: "All makt utgår från folket."

Detta arv går tillbaka på Gustav Wasas ambitioner om att säkra ett kungligt envälde och att etablera en enstatlig nation. Rättspositivism var allmänt populärt i norra Västeuropa under senare delen av 1800-talet fram till första världskriget och demokratins genombrott. Men fick inte en sådan dominerande ställning i något annat land som i Sverige (utom möjligen i Tyskland). Detta märks tydligt om man jämför vår tidigare grundlag från 1809 och vår nuvarande regeringsform från 1970-talet med t.ex. Tysklands från 1949, Danmarks eller Norges från 1864 respektive 1818.  

Efter uppgörelsen med de totalitära ideologerna i Västeuropa efter andra världskriget återgick man allmänt till en tidigare rättsuppfattning som brukar kallas för Naturrätt t.ex. Tyskland, Irland, Beneluxländerna och Österrike. 

Denna rättsuppfattning kommer utifrån den antikens romerska rätt och var allmänt i bruk fram till mitten av 1800-talet. En uppfattning om att samhällets lagar aldrig är absoluta, och inte kan så vara, utan ständigt kommer att förändras. Men att det samtidigt finns en ursprunglig och en högre naturlig rätt "bakom" och "under" gällande lagstiftning som bygger på hur människa, natur och samhälle faktiskt är. I Naturrätt ligger en normativ uppfattning om att denna rättsgrund ska respekteras för att lagstiftning och rättskipning inte ska spåra ut och bli omänsklig, som t.ex. i Nazityskland eller i östtyska DDR. 

En konsekvens av en rättsuppfattning byggd på naturrättsliga ideal är en stark betoning av att utövning av makt måste ha tydliga gränser och noga övervakas med motivering av människans ofullkomlighet, t.ex. genom författningsdomstolar, regionalt självstyre, offentliga rättsprocesser, generösa möjligheter att rättsligt överpröva offentliga beslut och strikta regler för rättsligt ansvar för tjänstemän och politiker.

Men detta i åtanke är det inte märkligt att svenskar under en lång tidsperiod inte hade möjlighet att vända sig till Europadomstolen efter att den inrättades av Europarådet efter Andra Världskriget. Sverige gav sina medborgare denna rätt flera årtionden efter andra demokratier i Europa. Många politiker, ämbetsmän och t. o. m. jurister kände en påtaglig oro, inför vårt medlemskap i EU, för att det skulle fanns risk för att vår lagstiftning skulle "smittas" av kontinentala uppfattningar och ideal. Att vi ännu saknar en författningsdomstol, verkligt regionalt självstyre eller att de delar av naturrättsliga inslag som fanns i 1809 års grundlag togs bort när våra nuvarande grundlagar infördes  t.ex. principen om personligt straffrättsligt ansvar för ämbetsutövning och politiska beslut, är exempel på att rättspositivismens ideal om suveränitet för makten ännu har en dominerade ställning i Sverige.    

Ett exempel på hur skadlig rättspositivism är för rättvisa och andra högre värden i ett samhälle märks om man studerar tingsrättens dom om Akademiska sjukhuset i Uppsala. I en mycket läsvärd och i en ovanligt klargörande artikel på DN-Kultur kommenterade Maciej Zaremba tingsrättens ologiska resonemang angående TV-filmen. Det märks tydligt när man läser hans text att Zaremba utifrån sin polska- och centraleuropeiska bakgrund har lättare att se de principiella och filosofiska konsekvenserna av vår svenska rättstradition. Hans artikel rekommenderas varmt:  

Zarembas artikel på DN-Kultur    

Maciej Zaremba na Targach Książki w Göteborgu, 2013

Bild ovan: Avlämning av patient vid en akutmottagning i USA.

Bild nedan: Maciej Zaremba.

*1 Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna är Europadomstolens egentliga namn.

Etiketter: Centrum för Rättvisa, Clarence Crafoord, Akademiska sjukhuset, Upplands landstinget, Landstinget i Uppsala län, Skatteverket, Europadomstolen, EU, EU-medlemskap, Rättspositivism, Naturrätt, Gustaf Wasa, Maciej Zaremba, Thomas Gür, DN-Kultur, Rättsfilosofi, Romersk rätt, Skatteverket, Skattebrott, Skattetillägg, Straffavgift, Dubbelt straff, Sekretess, Personligsekretess, Medicinsksekretess, Patientsekretess, Sjukvård, Intensivvård, Dödskamp, Dödsprocess, TV-såpa, TV-inspelning, Makt är rätt, Svea Hovrätt, Tingsrätten i Uppsala, Uppsala, Ämbetsmannaansvar, Folksuveränitet, Tyskland, Österrike, Beneluxländerna, Benelux, Holland, Belgien, Luxembourg, Irland, Tyskland, Österrike, Centraleuropa, Polen, Medborgerliga rättigheter, Regeringsformen, Civilsamhället, Rätten, Domstolor, Domslut, Dom, Rättsprocess, Mål, Privatliv, Privatlivet helgd, Rättssamhälle, Rättstradition, Rättshistoria, Rättspolitik, Juridiska principer,

onsdag 26 november 2014

Socialismens och liberalismens blinda fläck





















Marika Formgren som numera är verksam som fristående skribent i Svenska Nyhetsbyrån och i Barometern har skrivit en läsvärd civilisationskritik artikel om den "anda" som präglar det svenska samhället och hur extrem den är i ett västerländskt perspektiv. Jag fann artikeln på hennes privata blogg.

Formgrens artikel

I Formgrens analys finns flera synpunkter som är kloka och väl värda att ta värde på. Men jag delar inte hennes slutsats om att konservatism i en mer traditionell mening är lösning på de problem med obalans i det svenska samhället eller i det offentliga samtalet som beskrivs i artikeln.

För mig är konservatismens attityd av att slå vakt om det bestående en alltför defensiv och statisk attityd, tillika med dess dröm om att kunna återskapa en gyllene guldålder t.ex. det victorianska England, den habsburgska dubbelmonarkin eller 1800-talets oscarianska ämbetes Sverige sedd utifrån deras främsta filosof Agust von Hartmansdorff.  

Konservatismens tendens av elitism och nationalism är andra intellektuella- och praktisk politiska problem med denna ideologi. Men utifrån min kristna humanism, som står den kontinentala kristdemokratin nära, kan jag instämma i flera av de konservativa bygder som Fromgren för fram. T.ex. att det är klokt att vara skeptisk mot rådande tidsanda och att ifrågasätta de nu allmänt rådande uppfattningar i samhället. Nu utgör ingen garanti verken för rätt eller fel. Samma gäller även för då. Insikt om att utveckling inte automatiskt är av godo, har inte minst ur ett erfarenhetsmässigt perspektiv, en hög grad av relevans. 

Formgrens avvisande av socialismens och liberalismens utvecklingsoptimism instämmer jag i. Människan är inte perfekt verken som individ eller som en del av ett kollektiv. Därför kan inte det perfekta samhället existera. Försök att skapa ett sådant samhälle har lämnat frukansvärda spår efter sig t.ex. jakobinernas terror under franska revolutionen, nazismens fruktansvärda rasbiologi, Stalins sovjetimperium, Mao tse Tungs Kina, Pol-Pot:s Dödens fält i Kambodja eller IS/ISIS pågående försök att bilda ett kalifat i Mellanöstern.  

  

 
Ett foto av judiska barn i nazismens
koncentrationsläger Auschwitz. 

Styrkan i Formgrens artikel är att hennes klarsyn om att det finns ett stort behov av en balans mellan individ och det offentliga samt mellan stat/myndigheter och företag. Hennes slutsats är välgrundad om att det svenska samhället sociologiskt är extremt, på ett i huvudsak negativit sätt, jämfört med andra utvecklade länder i Västvärlden. 

Formgren har också helt rätt i att både socialismen och liberalismen har en blind fläck när det gäller civilsamhället och den betydelse som dessa aktörer har för ett sunt samhälle t.ex. familj, släkt, vänner, grannskap, byalag, eller församlingar. Att den trånga svenska åsiktskorridoren bl.a. kommer härav är en annan av hennes slutsatser som ger en rättvisade beskrivning av det svenska samhället.   

I samma anda som Formgren har Alf Svensson, f.d. partiledare för Kristdemokraterna, ofta framfört sin uppfattning om att familjen är "samhällets främsta solidaritetsskola". Detta ganska självklara konstaterande har varit och är märkligt nog fortsatt mycket kontroversiellt. Att olika informella "civila" sammanslutningar utgör samhället ursprungliga gemenskaper, de är inte skapade av politiker eller av politiska beslut, och därför har ett extra skyddsvärde, är det få som vill inse i vårt svenska samhälle. Vårt arv från Gustaf Wasa av en enväldig kungamakt och en enstatlig nation lever tyvärr kvar i vänsters tradition om att makt är rätt och i liberalismens strävan efter en koncensus kultur. 



Alf Svensson (KD)

Läs mer:
På denna blogg har skrivit ett inlägg om hur den svenska vänsterns Neo-socialism lägger en våt tung flit över vår offentlighet och likriktar samhällsdebatten på ett likartat sätt som Formgren för fram i sin artikel:

Mitt inlägg om Neo-socialism

Mer information:
Svenska Nyhetsbyrån är en nyhetsbyrå som skriver ledare, kulturartiklar och producerar annat bakgrundmaterial åt moderat- och konservativ landsortspress som t.ex. Barometern, Nya Wermlandstidningen, Norrköpings Tidningar, Borås Tidning, Smålands Posten och Gotlands Allehanda. 

Bild ovan: "Kulturkartan" en välkänd bild från ett internationellt forskningsprojektet: World Values Survey.
Denna bild bygger på enkätssvar från hela världen.

Bild nedan: Marika Formgren.


Etiketter: Marika Formgren, Kulturkartan, Civilsamhället, Svenska Nyhetsbyrån, Civila sammanslutningar, Samhällets ursprungliga gemenskaper, Opolitiska gemenskaper, Samhällsgemenskaper, Samhällsgemenskap, Opolitiska samhällsorgan, Samhället, Sociologi, Samhällssociologi, Kultur, Kultursociologi, Andlighet, Samhällsanda, Liberalism, Socialism, Politisk sociologi,  Gotlands Allehanda, Barometern, Norrköpings Tidningar, Nya Wermlandstingen, Smålands Posten, Borås Tidning, Konservatism, Ideologi, Samhällssyn, Samhällsfilosofi, Idéhistoria, Civilisationshistoria,  Civilisationskritik, Nationalism, Kristdemokrati, Humanism, Kristen humanism, Europa, Västerlandet, Gustav Wasa, Familj, Alf Svensson, KD, Ursprungliga gemenskaper, Familjepolitik, Utvecklingsoptimism, Utvecklingsrealism, Auschwitz, IS, ISIS, Kalifat, Irak, Syrien, Mellanöstern, Nazism, Oscariansk ämbetsmana filosofi, Agust von Hartmansdorff, World Values Survey, 

tisdag 25 november 2014

MP och vadå kulturpolitik



Jasenko Selimovic har skrivit en tänkvärd text som publiceras i Dagens Nyheter under rubrik: "Kulturen är värd en bättre politik än miljöpartiets." Och detta har Selimovic helt rätt i. Hans artikel handlar om ointresset för kultur i det svenska samhället i stort och en tydlig frånvaro av både engagemang och kunskap för dessa frågor hos vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke och hennes parti Miljöpartiet.

Selimovic artikel i DN














Alice Bah Kuhnke (MP)

När man läser denna artikel märker man att Selimovice har ett stort engagemang för kultur och har stor kunskap på inom detta område. Hans bakgrund är intressant både kulturellt och politiskt. Selimovice har varit skådespelare, teaterregissör och teaterchef både i Sverige och i sitt hemland Bosnien. Selimovice har dessutom bl.a. varit chef för radioteatern. Han kom till Sverige som flykting från krigets Sarajevo och blev så småningom politiker, folkpartist och statssekreterare (vice minister) hos integrationsminister Erik Ullenhag.

Selimovices bakgrund i en centraleuropeiskt tradition och hans erfarenheter av kommunistiska och sedan av nationalistiska försök att använda kultur i totalitära syften förklarar både hans bildning och hans kompromisslösa motstånd mot makthavares försök att reducera kultur för egna politiska syften, även om detta tar sig uttryck för ekologism som hos Bah Kuhnke. Hans levnadshistoria kan också förklara hans uppenbara engagemang emot  kulturrelativism.

Selimovice övertygelse om att kultur har ett egenvärde i sig är sund och beundransvärd. Jag delar hans uppfattning. Att söka det sanna, det sköna och det rätta gör oss mer mänskliga, toleranta och stärker demokratin. 

Vilken möjlighet har vi inte i Selimovice att äntligen få en kulturminister som skulle kunna utveckla svensk kultur, göra den mer öppen, återinföra kvalitet, humanism och intellektualism i den. Sist men inte minst att helt enkelt europeisera vår inskränkta kulturpolitik. Att äntligen få en kulturminister med  ideal, politiska visioner och engagemang som vi inte har haft sedan Bertil Göransson var kulturminister i Olof Palmes sista S-regering. Men kanske har folkpartiet och Selimovice själv andra politiska planer för vilket uppdrag han ska ha i en framtida borgerlig regering. Fast jag inte är folkpartist själv skulle jag välkomna Selimovice på andra mer centrala poster i en Alliansregering som t.ex. integrations-, utbildnings- eller varför inte som statsminister. 

I denna artikel märks tydligt hur kunskap, engagemang och förmåga att analysera samhällsfrågor utifrån ett humanistisk ideal smälts samman hos Selimovice. Som när han tar upp västerregeringens beslut om avgiftsfria entréer till statliga museer (som i huvudsak endast kommer boende i Stockholmsregionen tillgodo, eftersom flertalet av de statliga museer finns just där). Selimovice skriver:

"Ta museerna. Oavsett om man är förespråkare eller motståndare till fri entré bör man besvara frågan: Varför just gratis museer? Varför inte gratis film, gratis teater, gratis musik, gratis internet? Kommer den fria entrén på statliga museer att göra det svårare för privatfinansierade att överleva eller för nya att startas? Kommer den att skapa en ännu större kulturklyfta mellan stad och land? Och så vidare. Det är bara att konstatera: den kulturpolitiska debatten lämnade även denna gång mycket att önska. Så länge det förblir så kommer kvaliteten på kulturpolitiken och på kulturministrar inte att förbättras."

Bild ovan: Kungliga biblioteket i Stockholm.
Ett exempel på en viktig institution för bildning
och kultur, biblioteket. 

Bild nedan: Jasenko Selimovice (FP)



Etiketter: , Ekologism, Alliansen, Alice Bah Kuhnke, Miljöpartiet, FP, Folkpartiet, Jasenko Selimovice, MP, Bertil Göransson, Olof Palme, Socialdemokraterna, Alliansen, Alliansering, Borgerlig regering, Kulturminister, Nationalisering, Kommunism, Totalitärism, Totalitära ideal, Idealism, Humanism, Europeisk kultur, Centraleuropeisk kultur, Integrationsminister, Utbildningsminister, Statsminister, Sarajevo, Bosnien, Jugoslavien, Centraleuropa, Europeisering, Ny statsminister, Ny kulturminister, Kulturrelativism, Tolerans, Kvalitetskultur, 

fredag 21 november 2014

Svenska Kyrkan sviker samerna



Svenska Kyrkan har under pågående Kyrkomöte beslutat att inte stödja att Sverige ska skriva under FN:s konvention om att värna naturfolks rättigheter, ILO 169. En konvention som bl.a. ger samer ökat legalt skydd för att bevara sin kultur och sin livsstil. En svensk ratificering av ILO 169 skulle bl.a. innebära att rennäringen får en ökad tillgång till mark och ett ökat samiskt inflytande när det gäller prospektering av naturtillgångar inom renskötselområdet.   

Sameradions artikel

Att Svenska Kyrkan väljer att svika en av våra inhemska minoriteter och avvisar deras berättigade krav på lagligt skydd för renskötsel i deras egenskap av att både vara ett nationellt minoritetsfolk och av att vara ett naturfolk (Europas enda) är ingenting annat än en skandal.

Det är beklagligt om kyrkan har tagit detta felaktiga- och olyckliga beslut. Kanske har detta skett på grund av i brist på kunskap om våra inhemska minoriteter. En okunskap som man tyvärr inte är ensam i det svenska samhället. Beslutet kan helt enkelt bottna i ett bristande engagemang inför den samiska kulturen som inger attityder av likgiltighet och oförståelse för Sámpi (Sameland). Om det är så är detta en brist som kyrkan genast måste övervinna.

Att legitimera sitt beslut med oklarheter angående ägnaderätt håller inte som argument inom Sámpi och i detta sammanhang. Beslutet skadar kyrkans trovärdighet när det gäller frågor som rör svenska delen av Sámpi eller den samiska kulturen. På samma sätt som liknande ställningstagande har medfört för statsmaktens relationer med andra naturfolk t.ex. inuiter i Nordamerika, indianer i Syd- och Nordamerika, aboriginer i Australien eller samer i Norge, Finland och Ryssland.


Aboriginer.

Danmark har redan ratificerat ILO 169 till skydd för sin inuitiska befolkning på Grönland och Norge har också skrivit under denna konvention för sina samer. Finland är på gång. Landets nuvarande regering har detta i sitt program för nuvarande mandatperiod.

Att Sverige snart är ensam, i norra Europa, tillsammans med Ryssland med att inte ha skrivit på ILO 169 borde leda till eftertanke både hos våra politiker såväl som hos kyrkan. Att Ryssland inte respekterar sina samer är inget att förvånas över. Den ryska traditionen av förtryck av minoritetsfolk exemplifieras med all oönskad tydlighet i t.ex. hur Kreml hanterar tatarer eller pontinska greker på Krim efter sin erövring av halvön ifrån Ukraina. Men en demokratisk rättsstat som Sverige kan man förvänta sig mer av när det gäller att skydda ett naturfolks rättigheter.

Sami flag.svg

Sámpis flagga (förbjuden i Ryssland).

   
Krimtatarernas flagga (förbjuden i Ryssland).
I Ukraina har Krimtatarerna officiell status som
minoritetsfolk tillsammans bl.a med judar,
volgatyskar, ryssar, pontinska greker, 
och gammelsvenskar.

En annan och mer allvarlig förklaring är att kyrkan fortfarande bejakar ett nationalistisk och ett odemokratiskt ideal om en nationell enhetsstat. Vilket är helt oacceptabelt i vårt moderna demokratiska samhälle. Oacceptabelt inte minst utifrån kyrkans egna principer om likavärde och sitt ideal om alla människors unika- samt okränkbara värde.

Ett medvetet och, i bästa fall, kanske också ett oreflekterat ideal av att bejaka en tanke på Sverige som en nation med en flagga, ett folk, ett språk och en kultur. En tanke som är ingenting annat än en myt. Sverige liksom de flesta stater i Europa har aldrig varit så homogena som denna seglivade- och väl spridda myt vill ge sken av. Se min länk nedan om det europeiska exemplet.



Gustav Wasa.

Denna myt bygger på Gustav Wasas skapande av enväldig kungamakt som med tvång strävade efter att införa en enhetsstat. En annan viktig inspirationskälla för den storsvenska tanken är den göticistiska filosofin som dominerade kulturlivet och vid universiteten under 1800-talet. Som bars upp av en märklig uppfattning som på fullt allvar hävdade att svear och götar var  särskilt benådade folkslag med ett gudomligt uppdrag att rädda världen. 

En tredje möjlig förklaring är att Svenska Kyrkan som är en storägare av mark inom områden med renskötsel har valt att prioritera omsorg om avkastning från sitt eget innehav samt att sätta vinstintresset för skogsbolag och gruvnäring före etiska principer om samernas kulturella rättigheter. Om så är fallet har kyrkan dragit in sig i en moralisk skandal av gigantiska proportioner. 

 

Skogsbild från Arjeplog.        

Efter uppgörelsen med de totalitära ideologierna efter Andra Världskriget i Västeuropa (nationalism ansågs allmänt utgör en av dessa förhatliga ideologier) infördes nya ideal om att i stället medvetet bejaka den mångfald som existerar av språk, kulturer och traditioner i och mellan nationalstaterna. En mosaik som ansågs utgöra en styrka för Europa och som ansågs utgöra ett skydd för demokratin. I stället för tidigare enbart ses som en belastning och källa för oro. Vilket manifesterades t.ex. genom att införa utökat regionalt självstyre och ett ökat legalt skydd för minoriteter. Dessa rättigheter fick grundlagsskydd genom att skrivas in i de nya demokratiska författningar som antogs efter 1945. Flera länder infördes dessutom en andra kammare i de nationella parlamenten som utsågs av regionerna eller som utsågs i särskilda regionala val. Tyvärr har vi i Sverige aldrig riktigt bejakat denna regionalism och federalism.



Vägskyltar i norra Skottland på engelska och gaeliska
(ett keltiskt språk).

Det är verkligen hög tid att Svenska Kyrkan ber vår samiska befolkning om ursäkt genom att ompröva såväl sitt beslutet som sina attityder inför Sámpi. En ursäkt som kyrkan mycket väl även kan omfatta de övriga, som av EU och Europarådets  gemensamma byrå för folkspråk och inhemska minoriteter, har erkänt som etiska och kulturella minoriteter i Sverige, det vill säga: den judiska, den romska, den finska, Skåneland, den gutniska på Gotland, den älvdaliska, den svedjefinska i Orsa bygden, den jämtländska och Meänmaa (Tornedalen). Den svenska staten och kyrkan själv har historiskt begått många oförrätter emot samerna och Sámpi i det förgånga och fram till modern tid. Och nu har man tyvärr begått ytterligare en. Men med en offentlig ursäkt skulle kyrkan ha en möjlighet att förvandla någonting ont till någonting positivt. Och att kunna få inleda en verklig försoningsprocess med Sámpi och samerna.



En typisk skånsk vy.
Ett raspfältet utanför Svedala i Sydvästra Skåne.

Som en skåning och som övertygad regionalist har jag lättare att förstå principiella synpunkter från det samiska samhället ang. renskötsel och andra frågor som speciellt rör Sámpi. Inte minst utifrån egna erfarenheter ifrån min hemvist i Skåneland, en gränsregion, med ursprung från tidig medeltid, vars historia skiljer sig både ifrån den riks-svenska som  ifrån den riks-danska. En gemensam kulturregion för svenska Skåne, Halland och Blekinge, och danska Bornholm. Denna region, eller land i ordets ursprunglig betydelse, det vill säga ett område som historiskt, språkligt och kulturellt kan tydligt definieras och klart avgränsas som ofta har möts med missaktning och misstro från Stockholm.

Skåningar likt samer, och t.ex. jämtar och tornedalningar brukar bli behandlat svårmodigt av svenska myndigheter och politiker. Att Sverige inför inträdet i EU med fransk stöd lyckades förhandla till sig ett undantag ifrån att erkänna Europarådets konvention om inhemska lokala- och regionala minoritetskulturer är endast ett exempel av många. Sámpi räknas som en nationell minoritetskultur och vissa grundläggande rättigheter för dessa minroiteter tvingades Sverige mycket motvilligt acceptera för att kunna bli EU-medlem. Men regering/riksdag och offentliga myndigheter gör allt för att detta ska få ett så litet praktiskt genomslag som möjligt. Till detta kommer den ständiga attityden av Mäldardalsfixering och Stockholmsdominans som präglar det offentliga livet i Sverige.

När jag bosatt i Stockholm under 8 år märkte jag tydligt hur det är att leva i den rikssvenska majoritets kulturen med en bakgrund i en annan inhemsk kultur. När jag träffade gotlänningar, jämtar, samer och tornedalningar i Stockholm hände det ofta att vi hade hel del gemensamma referenser att utgå ifrån. Referenser som övriga svenskar kan ha svårt att förstå.      

Läsa mer:
På denna blogg har jag tidigare skrivit några inlägg som tar upp mångfald, självstyre och inhemska minoriteter i Europa.

Ur ett allmänt europeiskt perspektiv:
Om Europatanken, EU och regionalismen i Västeuropa 

Ur ett spanskt och katalanskt perspektiv:
Självstyre för Katalonien och Spaniens övriga provinser

Ur ett skotskt och brittiskt perspektiv: 
Ett federativt Storbritannien och en regionalisering av England

Ur ett gotländskt perspektiv:
Om gutniskan på Gotland

Bild ovan: Foto ifrån renskötesel i svenska Sámpi.

Bild nedan: Ärkebiskop Antje Jackelén.

Antje Jackelén

Etiketter: Samer, Sámpi, Sameland, Svenska kyrkan, Kyrkomötet, ILO 169, Ursprungs befolkning, Naturfolk, Renskötsel, Renskötselområdet, Äganderätt, Markfrågor, Minoritetsfolk, Minoritets kulturer, Inhemska minoriteter, Judar, Romer, Skåningar, Jämtar, Tornedalningar, Älvdalningar, Svedjefinnar, Gotlänningar, Gutar, Skåneland, Jämtland, Älvdalen, Orsa bygden, Tornedalen, Meänmaa, Indianer, Inuiter, Ryssland, Norge, Finland, Ryssland, EU, Europarådet,  Katalonien, Spanien, Storbritannien, Skottland,  Gutniska, Samiska, Jämtländska, Skånska, Gotländska, Älvdaliska, Ukraina, Krim, Krimtatarer, Tatarer, Pontinska greker, Federalism, Regionalism, Andra Världskriget, Antje Jackelén, Ärkebiskop Antje Jackelén, FN, Finland, Finska, Danmark, Grönland, Inuiter, Norge, Finland, Ryssland, Australien, Indianer, Aboriginer, Gammelsvenskar, Volgatyskar, Judar, Ryssar,    

onsdag 19 november 2014

Neo-socialismen i Sverige



Nooshi Dadgostar (V) riksdagsledamot har skrivit en artikel som tydligt avslöjar pågående trend av Neo-socialism inom svensk vänster. En utveckling som är tydlig inom samtliga tre partier: Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Denna utveckling är olycklig för Sverige. En påtaglig konsekvens är att vänsterns krav på politisk korrekthet och Neo-socialitiska syn på människa och samhälle lägger en våt filt över vår offentlighet och likriktar samhällsdebatten. Dadgostars artikel publiceras under rubrik: "Vänsterns bredd är dess styrka. "

Dadgostars artikel

Men utvecklingen inom Vänsterpartiet skiljer ut sig på en väsentlig punkt. Från de två andra. Inom detta parti finns dessutom en dogmatisk marxistisk tradition som märks i partiets förda politik och interna kultur. Dadgostars artikel exemplifierar detta på ett tydligt sätt. Här skiljer V ut sig sig ifrån flertalet andra partier till vänster om socialdemokratin i norra Europa. Precis som när det gäller SD är V unika att man är direkt uppkomna ur en totalitär politisk rörelse, i V:s fall det Moskva trogna Sveriges Kommunistiska Parti. I SD fall ur svensk nynazism och vitmaktrörelsen med Skinheads organisationer som Bevara Sverige Svenskt och Nordiska Rikspartiet.

V tog sig sedan namnet Västerpartiet Kommunisterna, VPK, och är nu verksamma under sitt nuvarande namn Västerpartiet. I t.ex. Danmark, Norge, Beneluxländerna och dåvarande Västtyskland röstade väljarna kommunisterna ut ur parlamenten efter Andra Världskriget. Senare uppkom där helt nya demokratiska västerpartier, som liknar Miljöpartiet i Sverige, med en annan bakgrund från socialdemokratins västerflygel och som hämtade politiker och sina sväljare ifrån en rad icke parti anknutna organisationer som t.ex.  fackföreningar, konsumtent-, miljö- och fredsrörelserna.  

Flertalet av dessa nya västerpartier har valt att gå med i den gröna gruppen i EU-Parlamentet, t.ex. danska Socialitisk Folkeparti. Svenska V är i stället med i den kommunistiska gruppen tillsammans med partier som har sina rötter i de forna kommunistiska statspartierna ifrån diktaturerna i Östeuropa t.ex. tyska Die Linke, det tjeckiska och det ungerska. Denna partigrupp innehåller också partier som IRA:s politiska gren Sin Féin och öppet Marxist-leninistiska partier från Sydeuropa t.ex. det spanska, det portugisiska och det grekiska.



Ett foto från 1989 Lars Werner, partiledare för VPK, vid ett officiellt besök hos
sitt östtyska kommunistiska broderparti SED. Här hälsar Werner på dess ledare 
Erich Honecker, några veckor innan Berlinmurens fall. 

Samma sak gäller högerut. För partier som Dansk Folkeparti, norska Fremskrittspartiet, eller Sannfinländarna, tillskillnad mot SD, skulle det vara helt otänkbart att samverka med partier som Nationella Fronten i Frankrike, belgiska Vlaamas Baleng eller grekiska Gyllene Gryning. Dansk Folkeparti och Sannfinländarna är med i den konservativa parlamentsgruppen ECR där brittiska Tories ingår. Denna grupp accepterade inte SD:s ansökan. SD fick också problem med att bli medlem i en partigrupp till höger om ECR. Partiet blev efter viss tvekan upptagen i en grupp för nationalistiska och EU-kritiska partier som domineras av brittiska UKIP. 

SD var länge medlem i en arbetsgrupp som verkade för att bilda en partigrupp för europeisk extrem höger under ledning av Jean-Marie Le Pen och Nationella Fronten. SD betalade in medlemsavgift, utsåg sin representant i arbetsgruppens styrelse, medverkande i arbetet med att skriva stadgar etc. Troligen av taktiska skäl valde Jimmy Åkesson och SD:s ledning att lämna detta sammarbete trots ungdomsförbundets protester inför EU-valets slutskede. Detta beslut innebar glädjande nog att extrem högern misslyckades med sitt försök att bilda en egen partigrupp.

Övriga nordiska högerradikala partier har en helt annan historia än SD. Dessa partier kommer ur demokratiska sammanslutningar t.ex för sänkta skatter, effektivare bekämpning av brott och droger, att tillvarata intressen för små företag eller boende i glesbygd. Men alla dessa partier förenas med SD när det förd politik inom flera sakområden t.ex. en anti-EU attityd, avstånd mot mångkultur, att bejaka en restriktiv invandrings- och flyktingpolitik, förespråka en stark statsmakt, tveksamhet inför valfrihet och en övertygelse om att slå vakt om en nationell enhetsstat. Detta manifesteras i ett tydligt motstånd mot regionalt självstyre och i en restriktiv hållning emot rättigheter för inhemska minoriteter som t.ex. samer, tornedalingar, älvdalningar, gotlänningar, skåningar, grönländare, färingar eller inhemska minoritetsspråk som tyska i Söderjylland,  färöiska och grönländska, finska och Meänkieli i Norrbotten eller svenska i sydvästra Finland etc.     

Varför har vi denna stora tolerans för politisk extremism i Sverige? En förklaring är att svensk offentlighet har domineras av olika västerkrafter sedan mitten av 1800-talet. Detta är unikt för Västeuropa. Andra faktorer som brukar lyftas fram i dessa sammanhang är Sverige slapp erfarenhet av att förslavas av nazism under Andra Världskriget eller av rysk kommunism efter 1945. Att demokratin i modern tid inte på allvar har utmanas eller gått under har gjort svensken mindre vaksam och mindre känslig för politisk extremism än i övriga Västeuropa. Att vi kom undan Andra Världskrigens fasor har påverkat vår självbild och skapat en attityd av moralisk överlägenshet gentemot omvärlden. Vår bristande förståelse för Europatanken och ovilja att bekämpa politisk extremism på hemmaplan kan troligen också förklaras utifrån att vi fick ha fred och demokrati under Första Världskriget mellan 1914 och 1918. 

Socialdemokratins dominans över politik och kultur, t.ex. när gäller utbildning, kan förklara varför vi i Sverige, i modern tid, har en stor tolerans för extremism, speciellt för den som kommer ifrån vänster. Jag har kommenterat socialdemokratins dominans över svensk utbildning på denna blogg. Se nedanstående länk.  

En socialdemokrati som i ett Västeuropeiskt perspektiv har varit ovanligt långt till vänster. Framför allt Göran Persson, delvis också Ingvar Karlsson och Mona Sahlin, bröt med denna tradition från Olof Palme och hämtade inspiration av Tage Elanders och Per-Albin Hanssons mer mittenorienterade politik. Under Stefan Löfvens ledarskap har partiets politik förts vänsterut i en medveten strävan att åter radikalisera socialdemokratin med hjälp av idéer från arbetarrörelsens tidiga socialistiska historia och kulturradikalismens arv från 1968. 

En konsekvens av vänsterens dominans av vår offentlighet är att vad som definieras som politisk korrekta uppfattningar ifrån vänster inte får ifrågasättas och sätter både norm samt gräns för vad som anses acceptabelt i det offentliga samtalet.

Det gäller tabun för frågeställningar som t.ex. vindkraftens negativa påverkan på fågellivet, landsbygdens avfolkning, skogsindustrins stora betydelse för vår ekonomi, ökning av tonårsaborter, traditionen av drogliberalism inom kulturvänstern, inslag av antisemitism i socialismens idétradition, oförståelse attityd inför ideella organisationer och civilsamhällets övriga aktörer, pågående islamisering och växande politisk extremism i storstädernas förorter eller kritik av förmögna vänster kändisars gnäll av Alliansens skattesänkningar för vanliga löntagare.  

I Dadgostars artikel finns bl.a. följande intressanta och klargörande formulering:

"Vad vi ser är en postmodern identitetspolitisk reaktion på den marxistiska idétraditionen. Vänstern förklarar världen utifrån hur man ser verkligheten."

Här har vi en omskrivning av två centrala teser om politikens överordnade roll över andra samhällsfaktorer som finns i dogmatisk kommunistisk idé tradition. Dels den metafysiska tanken på partiets naturliga roll som den sanna uttolkaren av det kollektivt medvetna. En tes som flitigt har används för försvara maktmonopol av kommunist partier i olika vänster dikaturer.

I Dadgostars artikel kan man också spåra en annan ny-marxistisk tanke. Den om Dialektik vilket innebär en idealistisk princip om den kollektiva tankens väg till fulländning och förekomst av en metafysisk överordnad princip om hur samhällets sociala förhållanden med nödvändighet måste komma att förändras avseende produktionsförhållanden i form av t.ex. vetenskap, ekonomi och politik.   

Att Dadgostars artikel publiceras i Aftonbladet är ingen tillfällighet. Denna tidning och framförallt dess kulturredaktion med dess chef Åsa Lindeborg har hela 2000-talet gått i spetsen för en kraftfull ny-marxistisk offensiv inom svensk offentlighet.



Åsa Lindeborg

Exemplen är många. En översläntande attityd inför Putismens aggressiva utrikespolitik. Vilket exemplifierades in en påtaglig tveksamhet inför demokratirörelsen på Euromajdan i Kyiev (Kiev). Eller i en motvilja att fördöma av Rysslands ockupation av Krim eller Kremls diskriminering av Krimtatarerna efter annekteringen. Avståndstagande ifrån Västeuropas demokratier i form av motstånd med nästan religiösa övertoner mot Nato och en tydlig ovilja inför EU. En obalanserad syn på Mellanöstern med en negativ grundhållning mot Israel samtidigt som PLO:s övergrepp mot sin egen befolkning och Hamas terrorism bagatelliseras. En ovilja att beteckna IS/ISIS folkrättsbrott i Syrien och i Irak som folkmord eller att uppmärksamma diskriminering och förföljelsen av kristna minoriteter som assyrier och kaldéer. Den förda kampanjen emot vinster i väldfärden som Dadgostar tar upp i sin artikel och en överslätande attityd emot revolutionsromantik med bejakande av våld inom autonoma vänstergrupper är andra inslag i denna policy.

I riksdagen argumenterade V:s ekonomisk politiska talesperson Ulla Andersson, när västerregeringens presenterade sin budget, emot privat äganderätt med ett språkbruk som inte hörts i sedan Berlinmurens- och Järnridåns fall. Ett språkbruk som Aftonbladet ivrigt försvarade.

 

Foto ifrån en massdemonstration mot DDR-regimen i Östberlin
den 4 november 1989.

Läsa mer:
Kjell Albin Abrahamsson, under många år verksam som korrespondent för Sveriges Radio i Central- och Östeuropa, har utifrån sin svensk-polska horisont, Abahamsson är sedan flera år bosatt i Warszawa, skrivit en bok om den svenska aningslösheten inför kommunism som rekommenderas varmt. "Låt mig få städa klart" En utgångspunkt för hans bok är egna erfarenheter av demokratiseringen av Östeuropa som Abrahamsson följde på nära hål. 

Du kan beställa boken här:

Länk till Abrahamssons bok:

På denna blogg har jag kommenterat vänsterpartiernas mantra om förbund mot vinster inom vård-skola-omsorg:

Mitt inlägg om att valfrihet ger Egenmakt

Jag har också kommenterat vänsterregeringens ny-socialistiska budget:

Mitt inlägg om regeringens budget

Mina kommentarer om en vänster dominerad utbildning i Sverige:

Mitt inlägg om att den svenska skolan präglas av 1968

Bild ovan: Ett foto från  en demonstration av Anti-Fascistisk Front (AFA)
i Tyskland. AFA representerar delar av den extrem vänstern som V har ett komplicerat
och motsägelsefullt förhållanden till. Delar av V, tidigare även S :s ungdomsförbund, har 
öppet försvarat våldsaktioner från AFA och andra vänster autonoma rörelser som t.ex.
trotskister och syndikalister.
                                                                                                           
Bild nedan: Karl-Marx grav i London.



Etiketter: Åsa Lindeborg, Aftonbladet, Aftonbladet Kultur, Nooshi Dadgostar, Vänstersväng, Vänsterradikalism, Ny-kommunism, Neo-socialism, Socialism, Kommunism, Marxist-Leninism, 1968, 1968 2.0, Järnridån, Berlinmuren, Östtyskland, DDR, Dialektik, S, Socialdemokraterna, V, Vänsterpartiet, MP, Miljöpartiet, Löfvenregeringen, Stefan Löfven, Vänsterregeringen,  Socialistisk samhällsanalys, socialistisk idétradition, Kommunistisk idétradition,  SD, EU, Ulla Andersson (V), Sverigedemokraterna, Miljöpartiet, EU-Parlamentet, Europa Parlamentet, Nato, Krim, Ukraina, Krimtatarerna, Tyska, Danska, Svenska, Inhemska minoriteter, Inhemska minoritetsspråk, Regionalism, Regionalt självstyre, Euromajdan, Kyiev, Kiev, Vladimir Putin, Le Pen, Nynazism, Vitmakt rörelsen, Skinheads, Nordiska Rikspartiet, Nationalism, Invandring, EU-skepticism, Kjell Albin Abrahamsson, Sveriges Radio, Östeuropa, Centraleuropa, Östeuropa korrespondent, Per-Albin Hansson, Tage Erlander, Meänkieli, Tornedalen, Torndalsfinska, Islamisering, Islamism, Skåningar, Samer, Sampí, Skåne, Skåneland, Marxist-leninism, Syrien, Irak, Mellanöstern, Kaldéer, Assyrier, Ingvar Karlsson, Mona Sahlin, Folkmord, IS, IS/ISIS, ISIS, Folkrättsbrott, IRA, Sin Féin, Sannfinländarna, Dansk Folkeparti, Nationella Fronten, Gyllene Gryning, Tyskland, SED, Die Linke, Trotskister, Syndikalister, Autonoma, Autonoma vänsterrörelser, Lars Werner, VPK, Benelux, Beneluxländerna, Västtyskland, Östtyskland, DDR, Berlinmuren, Järnridån, Holland, Belgien, Luxembourg, Karl Marx, Erich Honecker,      

söndag 16 november 2014

Inför frivillig rikemansskatt för kändisar

Skatteverket skylt 2011.jpg

Aron Modig (KD) riksdagsledamot från Göteborg har föreslagit att en frivillig skatt införs för rika som känner att deras samveten plågas av att de har för mycket pengar och att de betalar för lite skatt.

I Dagens Media (D M) kommenteras Modighs förslag under rubrik: "Inför en Claes de Faire skatt."

D M:s artikel om Modigs förslag




Aron Modigh.

Detta tycker jag är en utmärkt idé särskilt för förmögna vänster kändisar som t.ex. Alex Schuman, Fredrik Lindström, Henrik Schyffert och Fredrik Virtanen som har uttalat att man missunnar de skattesänkningar som den förra borgerliga Alliansregeringen gav åt busschauffören, förskolläraren, undersköterskan, polisen och snabbköpskassörskan. 

Det hela började med att chefredaktören för Resumé, Claes de Fairé skrev en krönika i sin tidning som publicerades under rubrik: "Jag är nöjd nu!" Artikeln inledes med följande ingress:

"Jag vill inte ha ytterligare en skattelättnad. Jag är nöjd nu. Jag tror att vi blir fler och fler som är beredda att kliva fram och säga nej tack. Härmed går jag emot den rådande nygirigheten." 

Faires krönika i Resumé     

I stället vill de Faire använda pengar bland annat för bekämpa barnfattigdom och att bygga järnväg. 

Alex Schulman, februari 2010

Alex Schuman.

Aron Modigh läste denna artikel vilket inspirerade honom till att skriva en motion till riksdagen där han föreslår att en frivillig kändis- och rikemanskatt införs.

Modigs riksdags motion 

I artikeln i Dagens Media som är skriven av Erik Wisterberg nämns att Claes de Faire har blivit föremål för offentlig kritik för att han strax innan att artikeln blev publicerad tog ut 110 000 ur sitt aktiebolag, eftersom skatt är längre på aktieutdelning än på lön. Janerik Larsson, som bl.a. är krönikör i Svenska Dagbladet, citeras i artikeln som kallar de Faire för en osannolik hycklare!.

I D M:s artikel nämns att man försökt få en kommentar till Modighs förslag av de Faire men som har avböjt att lämna något svar. Det skulle, inte minst ur etiskt synpunkt, var intressant att  få höra de Faires kommentarer ang. skattemoral för vanligt folk kontra välkända personer med förmögenhet.   

Aron Modigh kommenterar sitt förslag och sin riksdagsmotion i en debattartikel på SVT-Opinion som publiceras under rubrik: " Kändisarnas  skattegnäll är över." 

Modigs artikel på SVT-Opinion

Det är bra att Modigh skrev denna motion för att den avslöjar ett hycklande vänster etablissemang som härskar i inom kultur och andra delar av vår offentlighet. En kader av kändisar och som lever långt ifrån vanliga människors verklighet, men vars världsfrånvända Besserwisser och von Oben attityder har ett stort inflytande inom samhällsdebatt och politik.

Bild nedan: Fredrik Lindström.

Fredrik Lindström


Etiketter: Aron Modig, Kristdemokraterna, KD, Skatt, Kändisskatt, Rikemanskatt, Frivillig skatt, Dagens Media, Erik Wisterberg, Cales de Faire, Resumé, SVT-Opinion, Janerik Larsson, Svenska Dagbladet, SvD, Alliansen, Alliansregeringen, Skattelättnader, Skattesänkningar, Inkomstskatt, Aktieutdelning, Alex Schuman, Fredrik Lindström, Henrik Schyffert, Fredrik Virtanen, Jobbskatteavdrag,

fredag 14 november 2014

55 laglösa No-go-zoner i Sverige



Som en konsekvens av upploppen i Husby, Rinkeby och Tensta runt Järvafältet i Nordvästra Stockholm har kriminalitet och politisk extremism i storstädernas nedslitna förorter fått aktualitet i samhällsdebatten. I en nyligen publicerad rapport kartlägger Rikspolisstyrelsen (RPS) särskilt kriminellt belastade bostadsområden i Sverige.

RPS rapport om förortens kriminella nätverk



Husby T-station.

RPS fann att det  i 22 svenska städer finns 55 så kallade "No-Go-Zoner." Det vill säga mer eller mindre laglösa bostadsområden där polis och andra myndigheter inte längre har kontroll. Områden där territoriella och väl strukturella kriminella nätverk regerar. Gäng som enligt rapporten sysslar med grov maffia liknande kriminalitet i from av t.ex. narkotikahandel, utpressning mot lokala näringsidkare och planerade övergrep i rättssak.   

Det är djupt upprörande att de boende i dessa nedslitna och förslummade områden förutom ett socialt utanförskap med arbestlöshet, bristfälliga skolor också ska få sämre service från samhället när det gäller bekämpning av brottslighet och droger. Att vi låtit dessa områden tas över av kriminella gäng är en skandal.

I utländska medier uppmärksammades RPS rapport som fick den krypiska- och byråkratiska titeln: Områden med kriminella nätverk med stort inflytande på lokal samhället.

Till skillnad emot rapporteringen i svenska medier vågade utländska medier som tala klarspråk om vilka gäng som härskar dessa 55 laglösa områden. Medlemmar i gängen är ofta socialt- och kriminellt belastade ungdomar. Flertalet är väl kända av polisen sedan tidigare. I huvudsak består dessa gäng av personer med etniskt ursprung från Mellanöstern och Nordafrika. Detta faktum måste få sägas i den politiska korrekthetens svenska offentlighet. Om vi inte vågar eller vill se problemen, kartlägga dess struktur eller lyfta fram orsaker kan situationen aldrig bli bättre.


SÄPO:s tidigare lokaler i Stockholms polishus,
Polhemsgatan i Stockholm.

I RPS rapport utpekas bl.a. bostadsområden i våra tre storstäder:

I Stockholm:
Hallunda/Norsborg, Rinkeby/Tensta, Husby/Kista, Alby/Fittja, Hässleby, Farsta och Hagsätra.

I Göteborg:
Södra-och norra Biskopsgården, Bergsjön, Majorna, Hammarkullen och Backa.

I Malmö:
Herrgården (i Rosengård), Saved, och Oxie.

Av rapporten framgår att även mindre-och medelstora städer som t.ex. Södertälje, Landskrona, Kristianstad, Uppsala, Örebro och Enköping har dessa problemområden.

Det kan vara värt att notera att rapporten slår fast att dessa områden inte alls finns i Norrland.

Tidigare har Säkerhetspolisen (SÄPO) och Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) också kartlagt utvecklingen i dessa bostadsområden funnit att förekomst rent kriminella ungdomsgäng kompliteras med en väl utbredd politisk extremism bl.a. i form av radikal islam. Under senare år har dessa bostadsområden, enligt SÄPO och olika experter terrorism som t.ex. Magnus Norell och Magnus Ranstorp genomgått en ytterligare radikalisering som bl.a. kännetecknas en utveckling där ungdomar verksamma i kriminella gäng inom dessa zoner också löper stor risk att drags in i islamitiska sammanhang medan ungdomar av annat etnisk ursprung i ökad omfattning dras in i vänster- eller högerextremistiska sammanhang. Flertalet av de svenskar jihadister som krigar med IS/ISIS och al Quaida i Irak och Syrien kommer från dessa bostadsområden.

Jag har tidigare kommenterat detta på denna blogg:

Inlägg om de c:a 150 svenska jihadisterna

Att vi har tillåtet att kriminalitet, droger, islamism och vänster- och högerextremism får dominera utvecklingen i bostadsområden i 22 städer är en skandal och utmaning för den svenska demokratin. Men denna utveckling är också en utmaning för ett samhälle som byggs upp på rättstatens principer. Vilket bl.a. innebär alla medborgares rätt till skydd för sin egen person och egendom. Det måste tyvärr slås fast, men det borde stå klart för alla, att dessa grundläggande rättigheter även gäller för personer i nedslitna miljonprogramsområden som råka ha förnamn som Fatima eller Mohammed.



Vy över västra Järvafältet med Kista och Akalla
(sedd ifrån Husby).

Tyvärr är utvecklingen i Sverige inte unik i västeuropeiskt perspektiv. Det blev en stor uppmärksamhet i europeisk media när den franska regeringen för 10 år sedan fanns 750 problemområden i Frankrike som benämndes: "Zones urbaines sensible." (ZUS) där fransk lag i praktiken inte längre var i bruk och där polisen endast kan rörasigmed kraftig eskort. Precis som i Sverige domineras dessa områden etniskt av en arabisk/afrikansk befolkning.

Även i Danmark har man uppmärksammat särskilt socialt- och kriminellt belastade områden. Landets förra borgliga regering genomförde en kartläggning likt den svenska. Som resultat listades 33 "Saerligt udsatte bolinområden". Dessa problem områden som i den danska debatten ofta felaktigt kallas för "Ghetton" av vänster- och högerpopulistiska krafter uppfyller samtliga tre krav:

1. Andelen av befolkning med en icke etnisk västerländsk härkomst i första eller andra generationen överstiger 50 procent. 

2. Andelen i åldergruppen 18-64 år utan fast anknytning till arbetsmarkand eller utbildning övertiger 40 procent. 

3. Antalet dömda enligt strafflagen, vapenlagen eller narkotikalagstiftning över 270 per 10.000 invånare.   

En följd av denna rapport började bostadsområden som t.ex. Vollsmose, Gellerup och Blågårdsplads  allmänt benämnas i folkmun som No-go-zones. 

Norell och Ranstorp:
Magnus Norell forskningsledare vid Utrikespolitiska Institutet (UI) i frågor som rör terrorism och politisk extremism i Mellanöstern och i Centralasien. Har tidigare varit verksam vid den militära underrättelsetjänsten MUST, SÄPO, Försvarshögskolan (FHS) och Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI).

Magnus Ranstorp forskningsledare vid FHS i frågor som rör analys av asymmetriska hotbilder kopplade till terrorism och politisk extremism. Var tidigare universitetslärare vid ansedda Sankt Andrews i Skottland och har anlitats som expert av CNN, EU och World Economic Forum.  



Bild ovan:
Foto tagit vid upploppen i Husby. 

Bild nedan:
Rosengårds centrum (Herrgården tillhör statsdel Rosengård)   

Etiketter:
Rikspolisstyrelsen, RPS, Polisen, SÄPO, BRÅ, Brottsförebyggande Rådet, Miljonprogramsområden, Kriminalitet, Terrorism,  Integration, Jihad, Syrien, Irak, Muslimer, Nordafrika, Mellanöstern, Magnus Ranstorp, Magnus Norell, Försvarshögskolan, MUST, FOI,  Husby, Rinkeby, Tensta, Järvafältet, Herrgården, Rosengård, CNN, World Economic Forum,  Danmark, Frankrike, Säkerhetspolitik, Västerextremism, Högerextremism, Akalla, IS, ISIS, al Quaida, Biskopsgården, Hammarkullen, Majorna, Saved, Oxie, Södertälje, Landskrona, Kristianstad, Uppsala, Enköping,  Utrikespolitiska Institutet,