fredag 9 januari 2015

Sverige har svag bredskap mot terrorism



I en artikel på Dagens Industris debattsida har Peder Hyllengren, forskare vid Försvarsskolan, skrivet en kritisk analys av vilken beredskap som finns i Sverige emot terrorism och dess organisationer. Det islamistiska attentatet i Paris mot vänstertidningen tidningen Charlie Hebdo ger Hyllengrens artikel extra aktualitet och relevans. I sin artikel med rubrik: " Sverige ligger långt efter i kampen mot terorrism. " skriver Hyllengren bl.a.:

"Attentatet mot det franska satirmagasinet Charlie Hebdos redaktion manar till eftertanke. Sverige är långt efter många andra länder när det gäller att förebygga radikalisering och förhindra rekrytering till terrorlistade grupper."

Hyllengrens artikel om vår beredskap mot terrorism i DI

Hyllengren ställer inledningsvis i sin artikel en fullt berättigad fråga: 

" Onsdagens brutala terrordåd i Paris mot tidningen Charlie Hebdo var inte bara avskyvärt till sin karaktär, det väcker också frågor om vad vi i Sverige gör för att förhindra att något liknande sker på svensk mark? Attentat mot tidningar kan verka långt borta men är faktiskt runt hörnet. Jyllands-Posten har varit utsatt för fyra försök till terrordåd, även Nerikes Allehanda har hotats och konstnären Lars Vilks lever med konstant livvaktskydd.



 

En av tidningens sista framsidor innan attentatet.
I pratbubblan står det fritt översatt:
" 100 piskrapp om du inte dör av skratt."                          

Rekryteringen och resandet till al-Qaidainspirerade grupper är mycket omfattande, sannolikt har över 300 personer från Sverige anslutit sig till dessa grupper i Syrien och Irak. Det gör Sverige till ett av de länder i Europa med flest stridande per invånare och passerar antalet svenska nazister som anslöt som frivilliga till Waffen-SS under andra världskriget. Det finns heller inga indikationer på att resandet avtar. "

Hallengren har rätt hemvändande jihadistkrigare utgör en verklig fara. Jag har kommenterat detta i ett tidigare inlägg på denna blogg.

Inlägg om svenska jihadist krigare


Om detta hot skriver Hyllengren insiktsfullt:

" Utöver den brutalitet de gör sig skyldiga till på plats riskerar de som återvänder att komma hem radikaliserade med stridsvana, sänkt våldströskel och psykiska trauman. Det är en explosiv cocktail som medför att vissa återvänder med både avsikt och förmåga att utföra attentat i Sverige. På sociala medier var även svenska jihadister snabba med att hylla onsdagens massavrättning. "

Här är den svenska officiella hållningen märklig minst sagt. Detta märkts med all önskad tydligt nyligen när vår nya utrikesminister Margot Wallström (S) inte vill erkänna att IS/ISIS  begår folkmord i Syrien och Irak. Jag har kommenterat detta på denna blogg:

Inlägg om Wallström och IS/ISIS folkmord



ISIS Jihadister i Irak.

Har ledamöter av Sveriges regering svårigheter att ta till sig detta uppenbara faktum bör man kanske inte vara förvånad över den ovilja som har präglat hur vi i detta land agerar mot terrorism, både när gäller rekrytering och finansiering av terror och hur vi skyddar oss emot faktiska terroristattentat. Vår lagstiftning är ännu ganska tandlös, som Hyllengren med rätta konstaterar, fast en annan socialdemokrat, justitieminister Morgan Johansson nu vill agera mot de så kallade terroristresorna till Mellanöstern.

En annan fara som utgör ett verkligt hot för rekrytering till terrorism och politisk extremism är "ghettoiseringen" av våra miljonprogramsområden i städernas förorter. Vilket resulterar i ett djupt utanförskap. Denna fara, som det officiella Sverige, inte riktigt vill ta tag i, tillskilland emot länder som t.ex. Danmark, Storbritannien och just Frankrike. Innebär en socialpolitisk katastrof som inte enbart utgör en fara för islamistisk terrorism utan också för politiskt motiverat våld och kriminalitet ifrån både extrem vänster såväl som ifrån extrem höger. Jag har kommenterat detta på denna blogg:

Inlägg ang Rps rapport om de 55 laglösa No Go Zonerna i Sverige        





Foto från upploppet i Husby 2013.

Med all rätt betonar Hyllengren betydelsen av det förebyggande arbetet. Jag uppskattar att han i detta sammanhang nämner den viktiga roll som civilsamhället har. Dessa samhällsaktörer brukar vi negligera i svensk tradition. Vilket utgör ett viktigt skäl till att vi ännu ligger långt efter flera andra västeuropeiska länder när det gäller kamp mot terrorism och politisk extremism. Om detta skriver Hyllengren  bl.a.:

"Det förebyggande arbetet i Sverige har stor förbättringspotential. Det finns numera många förtvivlade anhöriga runt om i landet som sett en familjemedlem gå förlorad till jihadismens locktoner. På lokal nivå behöver det finnas struktur och kunskap för att motverka radikalisering, arbetet har alltför länge vilat på enskilda eldsjälar, i den mån det alls existerat. Många svenska kommuner har här en viktig försummad läxa att göra. Kunskapen finns; i Göteborg med dess överrepresentation av jihadister börjar ett förebyggande arbete ta form även om mycket återstår. I exempelvis Storbritannien och Danmark finns utvecklade strukturer för att hantera och bemöta problematiken, dörren står säkert öppen för dem som vill lära.

Det svenska civilsamhället behöver också göra mer. Att som vissa tongivande muslimska representanter vifta bort arbetet mot radikalisering som ”islamofobi” duger helt enkelt inte. Sådana representanter har inget att tillföra och fler goda krafter med ett genuint intresse av att motverka problematiken behöver göra sig hörda.

Avslutningsvis kan man inte annat än instämma den uppfattning som finns i slutet av Hallengrens artikel:

"Att den som strider för en terrorgrupp inte ska kunna återvända till Sverige som om ingenting har hänt är angeläget. Att ansluta sig till IS är ett val, ett val som ska leda till konsekvenser. Skärpt svensk lagstiftning är på gång och behövlig om än senkommen."

Bild ovan: Charlie Hebdos redaktion i Paris.

Bild ovan: Från en polisinsats i Frankrike till följd av attentatet.

Foto: Thibault Camus/AP

Etiketter: Terrorism, Charlie Hebdo, Paris, Dagens Industri, DI, Försvarshögskolan, Peder Hyllengren, Islamism, Islam, Jihad, Jihadister, Islamofobi, Attentat, Terroristattentat, Pressfrihet, Yttrandefrihet, Sverige, Frankrike, Danmark, Storbritannien, LarsVilks, Nerikes Allehanda, Jyllands Posten, al-Quaida, IS, ISIS, IS/ISIS, Nazism, Waffen-SS, Andra världskriget, S, Socialdemokraterna, Matgot Wallström, Morgan Johansson, Jihadistresorna, Mellanöstern, Extrem vänster, Extrem höger, No-Go-Zoner, RPS, Rikspolisstyrelsen, Göteborg, Utanförskap, Ghettoiseringen, Socialpolitisk katastrof,      

torsdag 8 januari 2015

"Se där! Priset för att inte vårda det offentliga samtalet."


House of Commons.jpg

De senaste dagarna har läsvärda artiklar publicerats i svensk media som borde uppskattas av alla som vill värna om ett demokratiskt samhälle och ett debattklimat med sans och humanism.

I tidningen Folket har chefredaktör Widar Andersson, f.d. socialdemokratisk riksdagsledamot och tidigare ordförande för folkhögskolornas riksförbund, skrivit en ledare om hur nuvarande utveckling med ett alltmer uppskruvat och onyanserat debattklimat påverkar oss alla.

Under rubrik: "Så i vind och skörda i storm." försöker han analysera den natt-svarta verklighetsbild som enligt Andersson blir en allt större hot mot ett öppet och ett demokratiskt samhälle. I sin artikel kopplar han detta bl.a. till terrorattentat i Paris.

Anderssons ledare i Folket   
 



Valsedlar till EU-valet 2009.

I Svenska Dagbladet vill Torbjörn Sjöström, VD på undersökningsföretaget Novus, varna för ett tillstånd där konstlade, påhittade, överdrivna och verklighets främmande "sanningar" alltmer breder ut sig. Enligt Sjöström var denna "samhällssjuka" tydlig i den senaste valrörelsen. Då en majoritet av befolkningen för första gången ansåg på fullt allvar att samhället höll på sprängas itu på grund av ökade sociala klyftor, nedmontering av välfärdsstaten, ökad rasism, massinvandring, globalisering, bolånebubblan, klimatförändringar och EU-medlemskap etc.

Vad som jag särskilt tyckte var intressant med Sjöströms artikel, som publiceras med den träffsäkra rubriken: "Varför är så många väljare så arga?", är hans analys av att det svenska samhället alltmer präglas av en utveckling där små ytterlighets grupper, både till vänster och höger, med närhet till media får ett allt större genomslag för sina respektive beskrivningar av samhällets utveckling.

Sjöströms artikel på SvD Opinion


I Smålands Posten har Peter Luthersson skrivit en kulturkrönika med rubrik: "SD och FI är det pris vi får betala." Luthersson är docent i litteraturvetenskap, tidigare verksam som förläggare och som kulturchef på Svenska Dagbladet. I sin krönika gör Luthersson en dyster beskrivning av svensk kulturdebatt som han menar har tagits över av extremister. En utveckling som enligt Luthersson har öppnat upp för extremistiska partier. 

Luthersson krönika i SMP

Luthersson skriver bl.a.

"En kulturnation kännetecknas inte minst av det offentliga samtalets kvalitet. I Sverige är denna kvalitet sedan kanske tjugo år eller akut sedan tio år vacklande eller mer än vacklande.                                                            

Kulturdebatten i snävare mening rymmer allt mindre, i dag snart sagt ingenting av kritisk dialog, utbyte av argument för att skapa större klarhet om egna och andras ståndpunkter. I stället går allting eller nästan allting ut på att etikettera."
 
Lutherssons slutsats om att 1968 hade partier med olika extremistiska uppfattningar 3 procent av rösterna. 2014 hade denna siffra växt lavinartat till hela 28,59 procent. Detta är ett konstaterande som borde utgöra en röd varningslampa för alla vill värna ett samhälle med frihet, humanism och kultur. Helt enkelt slå vakt om ett samhälle med västerländska värderingar. Detta är också någonting som borde väcka alla humanister och demokrater till engagemang och motstånd.
   
Tyvärr Luthersson, Sjöström och Andersson har rätt. Sans, eftertänksamhet, bildning, humanism, ödmjukhet, allmänbildning, tolerans etc. är avgörande för vilket kulturellt- och politiskt klimat vi får i det svenska samhället. Eller för att citera Luthersson:

 "Se där! Priset för att inte vårda det offentliga samtalet."

Till alla värdenihilister och kulturradikaler: De normer som finns i en vänsterländsk etik med sina rötter i arvet från Rom, Jerusalem och Aten, skapar inte bara en god ton i det offentliga samtalet utan också ett klimat av respekt och eftertanke. Ett samhällsklimat präglat av en traditionell kultur är kanske inte så dumt ändå. 

Bild ovan: Världens första moderna demokratiska parlamentet. Det brittiska underhuset: House of Commons.

Bild nedan: Akropolis klippan i Aten med Diana templet på toppen.

Etiketter: Peter Luthersson, Widar Andersson, Torbjörn Sjöström, Smålands Posten, Svenska Dagbladet, Folket, Kultur, Kulturdebatt, Samhällsdebatt, Samhällsklimat, S, Socialdemokraterna, V, Vänsterpartiet, SD, Sverigedemokraterna, MP, Miljöpartiet, FI, Feministiskt Initiativ, Extremism, Det offentliga samtalet, Bildning, Humanism, Västerländsk kultur, Aten, Rom, Jerusalem, Paris, Akropolis, Kulturradikalism, Värdenihilism, Underhuset, House of Commons,        

måndag 5 januari 2015

DÖ spottar på demokratin














Demokratin bygger på att vi inte plötsligt kommer överens om att strunta i den. Socialliansens 6 partier bakom den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ), även allmänt kallad Decembersveket eller Julavtalet, har enats om att ändra de demokratiska spelreglerna för att man inte gillar den sammansättning som väljarna gav riksdagen genom det senaste valet. Detta är minst sagt både oetiskt och odemokratiskt. 

I den danska dagstidningen Politikken som står det vänster liberala partiet Radikale Venstre (som bildar en minoritetsregering med landets socialdemokrater) nära har publicerat en intressant debatt artikel om DÖ ur ett danskt perspektiv. Denna artikel är skriven av Flemming Ytzen och publicerad under rubrik: "Er Sverige på vej at blive Nordens Hongkong?"  Ytzen vill beskriva varför DÖ är otänkbar i vårt södra grannland. Jag vill inskjuta att när man läser Ytzens artikel förstår man varför denna överenskommelse också skulle vara otänkbar i Sverige.  

Ytzens artikel om DÖ i Politikken

Ytzens artikel är intressant. För rikssvenska läsare kan det vara värt att påpeka att danska är lättare för flertalet svenskar att förstå i skrift än i tal.

Artikeln ska också förstås utifrån det faktum att Danmark liksom flertalet andra länder i Västeuropa har en större medvetenhet om hur viktig parlamentarism är för sund demokrati. 

En annan upplysning av intresse. I Danmark finns två partier till vänster som Socialdemokraterne, representerade i Folktinget. Socialistik Folkeparti och Enhedslisten. Det sist nämnda partiet är en valkoalition för yttersta vänstern. Det svenska Vänsterpartiet skulle jag vilja placera mitt emellan dessa två partier på en höger-vänster skala. Enhedslisten nämns i artikeln. 

I ett tidigare inlägg på denna blogg tar jag upp en kritisk granskning av DÖ. I mitt inlägg jämför jag hur en dansk minoritetsregering, till skillnad emot i Sverige, är tvingad att förankra sin politik i parlamentet (Positiv Parlamentarism) och jag försöker förklara varför vi har en tradition av Negativ Parlamentarism i Sverige. 

Mitt inlägg om Socialliansens maktarrogans mot riksdagen

I Danmark har man en helt annan  förståelse för att den konstitutionella demokrati inte vidmakthålls av några inledningssidor i en lagbok. Den bygger på sådant som tradition, ömsesidig tillit och politisk kultur. Om varken makthavarna eller folket är besjälade av den konstitutionella demokratins principer – dess anda – är det en smal sak att avveckla demokratin i exakt den ordning som författningen föreskriver.

Vilket faktiskt Socialliansens överenskommelse i december är ett första steg emot att göra. Denna överenskommelse, med sex partier, vilka tillsammans företräder ca 80 % av platserna i riksdagen, har som bekant, enats om ett upplägg som innebär att den största av de två blocken både får regeringsmakten och får igenom sin budget, som om den hade stöd eller acceptans av majoritet i riksdagen. Merparten av oppositionen förpliktar sig helt enkelt på förhand att inte fälla kommande budgetförslag från regeringen. Detta innebär att dessa sex partier har enats om viktiga förändringar av de demokratiska spelreglerna. Just detta, framför allt hur det gick till, är problematiskt ur demokratisk aspekt.

Det folkliga medbestämmandet som möjliggörs genom val till riksdagen som inte bara tjänar som garant för att folkviljan ska få genomslag, utan även som potentiell nödbroms när exempelvis makthavarna hyser lägre tankar om den konstitutionella demokratin än vad folket gör. Och inte har berättat om sina idéer före det senaste valet. Vilket partierna bakom denna överenskommelse inte har gjort.

DÖ är att spotta den svenska demokratin rakt i ansiktet. Eftersom som denna uppgörelse en uppvisning i förakt för medborgarna, de sex partiernas medlemmar och riksdagens roll som medborgarnas kontrollorgan över regeringen. Det är just därför denna överenskommelse är odemokratisk.

Bild ovan: Illustration av DÖ i Politikken.

Bild nedan: Riksdagens entré.



Etiketter: Parlamentarism, Alliansen, DÖ, Decemberöverenskommelsen, Riksdagen, Grundlagen, Regeringsformen, Sverige, Danmark, Socialliansen, Politikken, Flemming Ytzen, Parlamentarismens principer, Parlamentarismens ideal, Riksdagen, Folketinget, Riksdagens kontrollmakt, Radikale Venstre, Socialdemokraterne, Socialdemokraterna, Socialitisk Folkeparti, Enhedslistan, Enhetslisten, Vänsterpartiet, Decembersveket, Positiv Parlamentarism, Negativ Parlamentarism,       

måndag 29 december 2014

Sociallianses maktarrogans


 

 
 
Peter Eriksson (MP), europaparlamentariker som var miljöpartiets förra språkrör, f.d. ordförande för riksdagens utskott för frågor om rör våra grundlagar och politikens spelregler (Konstitutionsutskottet), har skrivit en mycket tankvärd debatt artikel i Dagens Industri med rubrik: " Något är fel i svensk politik". Erikssons text handlar om den så kallade Socialliansens makt arroganta december överenskommelse.

Erikssons försvarsartikel för parlamentarismen i DI 

Erikssons artikel är intressant ur många aspekter. Jag gillar att han i sin artikel tar upp hur specifik den svenska traditionen av så kallad negativ parlamentarism faktiskt är. I sin text redovisar de mycket specifika omständigheter i form av att socialdemokraterna var beroende av kommunisterna i då varande VPK, nuvarande V, för att kunna regera samtidigt som detta parti, med all rätt, inte ansågs ha demokratisk trovärdighet under det kalla kriget. Om detta skriver Eriksson:

 
Peter Eriksson (MP)

"Minoritetsregeringarna härstammar från en situation där just Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) inte ansågs som säkerhetspolitiskt trovärdigt med tanke på kopplingarna till Sovjetunionen och det kalla kriget.

Men det som en gång sågs som ett nödvändigt ont har nu blivit närmast ett ideal. Statsministern och flera av de borgerliga partiledarna talade på den gemensamma presskonferensen i lördags om att de var stolta över den tradition av minoritetsstyre vi har och hur det har gynnat landet. Det finns många auktoritära regimer i världen som skulle gilla en sådan formulering. "

I sin text sätter Eriksson fingeret på en frågeställning som är central för hur jag ser på decemberöverenskommelsen. En fråga som måste få ett svar men som ingen mer än Eriksson har vågat lyfta i offentligheten. Den om vilka konsekvenser som uppgörelsen får för det demokratiska systemets legitimitet? Här har Eriksson en viktig poäng. Jag delar den oro som Eriksson för fram i sin text.

För mig personligen har denna slutsats fått mig att lämna mitt Alliansparti i protest mot uppgörelsen och för första gången i mitt snart 60 åriga liv är jag partilös. Alliansen kan inte räka med min röst i nästa val.

I SVT:s Aktuellt såg jag moderaternas nuvarande vice gruppledare och tillträdande partisekreterare Tomas Tobé försvara uppgörelsen med argument om "systemet behöver ordning och reda.". Detta är en alvarlig felsyn på flera sätt bl.a. för att politik inte bara får handla om funktionalitet eller ännu värre om att försvåra för andra att få tillträde till inflytande, läs Sverigedemokraterna, utan ska i första hand handla om ideal och principer. Värderingar som man slås för med fredliga medel och försöker förverkliga inom det politiska livets ramar och regler.



Tomas Tobé (M).

I våra nordiska grannländer t.ex. Danmark och Norge har, liksom i Sverige, minoritetsregeringar var det normala under efterkrigstiden, men i dessa båda länder och i flertalet andra länder i Västeuropa, skulle det vara otänkbart att man skulle ens komma på tanken att sätta parlamentarismen på undantag som vi nu gör i vårt land. Överenskommelsen innebär att otroligt nog att Stefan Löfvens minoritetsregering kan ta beslut i viktiga frågor t.ex. om ny budget, utan att behöva förankra denna i en majoritet. I praktiken behöver vänsterregeringen inte alls förankra sin budget överhuvudtaget. Detta är så långt ifrån parlamentarismens princip om majoritetsstyre eller majoritetens acceptans man kan komma. Och detta har Alliansen märkligt nog givit grönt ljus till.  

Det danska systemet för hur en minoritets regering kan få igenom sin budget (Finans lov) utan att den danska riksdagen Folketinget kringgås genom att en så kallad Finans lovs runde genomförs är intressant och tilltar mig. Detta innebär att regeringen förhandlar med samtliga partier både enskilt samt gruppvis och att regeringen inte läger fram ett budget förslag förrän man vet att det finns en majoritet för den. Misslyckas man då avgår regeringen, med ett nyval som konsekvens eller att ny regering bildas, utan val, och få ta över ansvaret för att leda förhandlingarna. En finanslovs runde kan innebära att olika partier stödjer olika delar av budgeten. Överenskommelsen/
överenskommelserna redovisas öppet i budgeten och blir föremål för offentlig diskussion och analys.  





Folketingets sessionssal.

Dessutom har Eriksson rätt i sin uppfattning att regeringen finns till för riksdagen och inte tvärtom.  Riksdagen är direkt vald av väljarna på valdagen medan regeringen i sin tur utses av riksdagen. Om detta skriver Eriksson insiktsfullt: 

" Men partiledarna tar stora risker som inte redovisas. En sådan risk är att den demokratiska legitimiteten för vårt politiska system urholkas. I dag har vi ett mycket högt valdeltagande och en tilltro till politiken. Men det är inte naturgivet. Tilliten är en central pusselbit i ett fungerande samhälle, men den kan snabbt raseras. Om växande grupper anser att politikerna fjärmar sig från medborgarna genom att konstruera regler som bara gynnar dem själva och deras partier så kan det slå tillbaka i form av ökad misstro och konflikter i samhället.

I själva verket är decemberuppgörelsen ett bevis på att något är fel i det svenska politiska systemet.Våra ledande företrädare orkar inte röra sig utanför den egna bekvämlighetszonen och den sedan länge inpiskade blockpolitiken.

I stället för att kompromissa och bygga majoriteter, cementerar de nu revirgränserna för blocken ännu hårdare. Två allt mindre minoriteter ska kunna fortsätta att turas om att regera landet. Det är praktiskt för stunden men kommer att försvåra ännu mer för nödvändiga uppgörelser över blockgränsen i regeringsfrågan i framtiden.

Om vi, liksom de flesta andra moderna demokratier, hade haft en positiv parlamentarism inskriven i regeringsformen, alltså ett system där statsministern måste få ett aktivt stöd av en majoritet i den nyvalda riksdagen så hade partierna i större utsträckning varit tvungna att samarbeta och skapa majoriteter.

Jag har tidigare varit med och utrett den svenska grundlagen. Det var ett arbete över flera år och som började gälla så sent som 2011. Nu ändrar partiledarna det politiska systemet, efter en veckas förhandlingar och utan någon som helst utredning.

Efter att ett enskilt parti vägrat följa en praxis i riksdagen (läs Sverigedemokraterna) så tar de övriga sig stora friheter. Det är inte särskilt välbetänkt. Det är tydligt att det skulle behövas en ny utredning som ser över det politiska spelet och dess regelverk igen. Men utgångspunkten borde vara den motsatta mot decemberöverenskommelsens. Det politiska regelverket borde gynna och underlätta för samarbete och gemensamt ansvarstagande. "




Riksdagens plenisal.

Läsa mer:
Redaktör Tommy Hansson drar på sin blogg riktigt kusliga historiska paralleller från Nazi-Tysklands Tredje rike om vilka följder som kan följa på att kringgå riksdagens funktion i det politiska systemet. Hanssons inlägg har rubrik: "Demokrati marodörer lägger fram svensk "fullmaktslag". I sitt inlägg kommenterar och analyserar Hansson också den moderata EU-parlamentarikern Gunnar Hökmarks kritiska blogginlägg om uppgörelsen.

Hanssons blogg inlägg

På denna blogg har jag kommenterat uppgörelsen i ett tidigare inlägg:

Mitt inlägg om nej till extra val och nej till parlamentarism

Bild nedan: Adolf Hitler talar i riksdagen när den tyska fullmaktlagen antas 1933.


untitled

Etiketter: Peter Eriksson, Mp, Miljöpartiet, Decemberöverenskommelsen, Socialliansen, Konstitutionsutskottet, Riksdagen, Maktarrogans, Grundlagar, Grundlag, Parlamentarism, Negativ parlamentarism, Alliansen, Stefan Löfven, S, Socialdemokraterna, Vänsterregeringen, Regering, Opposition, Regeringsformen, Grundlagsutredning Grundlagsöversyn, Det kalla kriget, Kalla kriget, VPK, Vänsterpartiet Kommunisterna, Vänsterpartiet, V, Thomas Tobé, M, Moderaterna, Danmark, Norge, Minoritetsregeringar, Politiska systemet, Valdeltagande, Politisk legitimitet, Regeringsbildning, Budget, SD, Sverigedemokraterna,  Fullmaktslag, Tredje riket, Nazism, Nazi-Tyskland, Tommy Hansson, Fullmaktslag, Folketinget, Finans lov, Finans lovs runde,
 

lördag 27 december 2014

Inget extra val och nej till parlamentarism



 

Man tar sig för pannan! Den i dag presenterade uppgörelsen är fel i sak, otaktisk sedd ur ett borgerligt- eller ur ett Allians perspektiv, men framför allt är den principiellt fel. Vänsterregeringens uppgörelse med Alliansen är odemokratisk och står i strid emot parlamentarismens princip om att makten ska ligga hos riksdagen för att denna församling är vald direkt av medborgarna och att regeringen inte bara väljs, utan också ska regera på riksdagens uppdrag. En nåd som riksdagen när som helst, eller medborgarna efter ett val, kan dra in. 

I Sverige har vi aldrig, tillskillnad emot flertalet andra länder i Västeuropa, tillämpat parlamentarismen fullt ut. Så därför har vi svårt att förstå att regeringskriser och nyval är naturliga inslag i en parlamentarisk demokrati. Att dessa fenomen visar att demokratin faktiskt fungerar och inte är ett tecken på politisk svaghet.

Varför har vi i Sverige inte har en fullt utvecklad parlamentarism? Det finns flera förklaringar. En är historisk. Att demokratin slog igenom relativit tidigt i Sverige innan parlamentarismen riktigt hade hunnit utvecklas i våra grannländer. Endast i Storbritannien hade en demokrati riktigt etablerats när vi fick vår första demokratiska författning 1809. När vi sedan tog ett andra steg i vår demokratiska utveckling med att införa rösträtt och lägga grunden för ett politiskt system byggt på partier 1865, hade demokrati och parlamentarism endast hunnit spridas till ett fåtal länder.  



En annan förklaring är att vi införde ett två kammar system 1865 där första kammaren var indirekt vald av några städer och landsting, medan andra kammaren var direkt vald som dagens riksdag. Röstregler, valbarhet och mandatperioder var inte samma för dessa båda karmar, vilket gjorde att det inte var självklart att valutgången i andra kammarvalet slog igenom när det gällde regeringsfrågan eller budget. Flera socialdemokratiska regeringar kunde sitta kvar under 1950- och 1960 talen tack vare eftersläppande majoriteter i första kammaren. Detta system avskaffades först 1970 när vi fick vår nuvarande enkamarriksdag, som valdes första gången 1973.  

Uppgörelsen är taktiskt fel därför att Alliansen tillåter att en mycket kraftig vänstersväng får styra i Sverige under denna mandatperiod. Trots att man hade kunna undvika både extraval och att Stefan Löfven blev statsminister eller skulle få sitta kvar. Inte minst efter att den rödgröna budgeten röstades ned borde Alliansen väckt misstroende omröstning för att fälla vänsterregeringen med hjälp av Sverigedemokraterna. En kraftig radikalisering som både S och MP genomgått ska inte kunna ligga till grund för regeringens politik när en vänstermajoritet saknas i riksdagen, helt enligt parlamentarismens principer. Dessutom innebär Löfven regeringens politik en vänstersväng som är den kraftigaste radikalisering sedan Olof Palmes första S-regering 1970.



Sedan finns ett skäl till. Här är en viktig fråga för svensk demokrati där de etablerade partierna med all rätt kan anklagas för att trixa och fixa för att behålla sitt maktmonopol och för att hindra inflytande för vanliga medborgare. Endast kommunisterna i vänsterpartiet och nationalisterna/rasisterna i SD har skäl att jubla. Nu har dessa två extremist partier fått bollen upplagd på straffpunkten av de demokratiska partierna till att inhämta sympati och röster på övriga partiernas bekostnad. Sedan blir inte saken bättre av att i detta fall har SD rätt. Uppgörelsen är odemokratisk! Sedan måste man fråga sig om parlamentariska regelverk ska få komma till hur som helt? Att detta inte ska få ske genom en veckas hemliga partiförhandlingar borde stå klart för alla som står bakom demokratins- och parlamentarismens ideal.

Sedan får man verkligen hoppas att det inte var rädsla för att möta väljarnas dom ang. svensk migrations- och flyktingpolitik som gjorde att extra valet ställdes in. Men denna misstanke är lätt att dra. Om så verkligen är fallet kan både politisk- och moralisk kritik riktas mot vänsterregeringens partier och Alliansen. Dessutom så är det just en uppgörelse av detta slag, fem i tolv, som kommer att gynna SD och deras sypunkter i denna viktiga samhällsfråga. Jag tycker, säkert många med mig, att denna taktiska förmån var en onödig mellandags present till detta parti.        

Henrik L Barvå, politisk redaktör på Nya Wermlandstidningen i Karlstad kommenterar uppgörelsen på Facebook med följande träffsäkra kommenterar:

"Men vänta nu här. Alliansen har kommit överens med S och MP om att enbart släppa fram en rödgrön budget som också V ställer sig bakom ("den största partikonstellationen"). Alltså accepterar de en större vänstersväng än annars eftersom utan v så är inte S-MP en större konstellation än alliansen.
Vad f-n är det för idiotöverenskommelse? Och då har jag inte ens berört att man i praktiken abdikerat från sitt oppositionsansvar att lägga och rösta för egna förslag. "

I Svenska Dagbladet kommenterar Tove Lifvendahl denna december överenskommelse i en ledare med rubrik: "Demokratisk problematisk överenskommelse".

Lifvendahls ledare i SvD

I sin artikel skriver Lifvendahl bl.a.:

"Men de demokratiska konsekvenserna av Decemberöverenskommelsen kan bli allvarliga, och är av sådan dignitet att det hade varit anständigt att väljarna hade fått säga sin mening om denna konstitutionella förändring av de demokratiska spelreglerna.

Fler frågor följer förstås i kölvattnet; kommer detta i praktiken att innebära första steget mot en helt annan sorts valsystem? Om sex partier nu anser att parlamentarism inte är fundament utan valbart tillägg när det passar de egna syftena, bör inte en djupare grundlagsdiskussion komma på bordet? Om det från både höger och vänster finns en vilja av att få fram två tydliga alternativ, har man inte också med det sagt att vi rör oss mot ett tvåpartisystem? "


På denna blogg har jag tidigare kommenterat det parlamentariska läget. I ett inlägg med titel: "Regeringskriser är bra för demokratin." 

Mitt inlägg om regeringskriser och demokratin

I detta inlägg skrev jag bl.a.:

"Nu har vi en regeringskris i Sverige. Äntligen vill jag trotsigt utropa. Sverigedemokraterna (SD) har meddelat att man tänker rösta för Allianspartiernas budgetförslag. Regeringens budget kommer att röstas ner i riksdagen om Stefan Löfven väljer att lägga fram sitt förslag. Statsministern har kommenterat den uppkomna situationen med att föra fram ett budskap om att Allianspartierna nu har ett ansvar för att hans regering inte har majoritet för sin budget.

Vem, om inte landets statsminister har ansvar för att regeringens budget går igenom? Att, som Löfven och (S) försöker göra, hävda att detta har oppositionen ansvar för, är en omvänd logik av Orwellska mått.
I en parlamentarisk demokrati är detta alltid regeringschefens ansvar. För parlamentarism bygger faktiskt på principen att det är parlamentet som utser regering. Och att det är riksdagen som ger regeringen i uppgift att regera på dess uppdrag. Är man en minoritetsregering, som Löfvens vänsterregering faktiskt är, så kan ens förslag när som helst bli nedröstad. Allianspartierna har ingen skyldighet att hjälpa S regera vidare tillsammans med MP och ge ett politiskt stöd för regeringens fortsatta beroende av kommunisterna i V. "




I ett annat inlägg i denna fråga kommenterar jag en ledare av Barvå i NWT där jag citerar en viktig slutsats i hans artikel:

"Det hjälpte inte att regeringen Löfven led ett förkrossande nederlag när dess budget röstades ned i riksdagen på onsdagen. I stället för att ta den logiska konsekvensen av det och avgå så klamrar den sig fast vid makten och bestämmer sig istället för att avsätta riksdagen." 

Mitt blogginlägg om att tvinga Löfven att avgå

I samma inlägg kommenterar jag vad Mons Krabbe, oberoende borgerlig skribent, skrev på sin egen blogg om regeringskrisen.

I sin artikel skriver Krabbe bl.a.:

"Dagens politiska kris för regering Löfven, med stundande nyval, illustrerar konsensussamhällets våndor. Bruket av ordet ”ansvar” är talande. Ansvar definieras här som att man lägger grunden för konsensus. Den som tillåter något annat är per definition en systemfiende. Både höger och vänster tycks mena att det är viktigare att se till att konsensus bibehålls än att partigrupperna verkar för att genomdriva sin egen politik.

Normativ mångkultur, könslös likriktning och klimatreligionen ska bli kittet i det nya samhället efter nationalismen. Det viktigaste är att samhället likriktas, att konsensus bibehålls. Ingenting tillåts hota detta samhällsprojekt. Ingen ska tillåtas påpeka att skelettet inte längre har kött på benen! "
















Etiketter: Decemberöverenskommelsen, Nyval, Extra val, Regeringskris, Parlamentarism, Parlamentarismens princip, Regering, Regeringsskifte, Stefan Löfven, Vänsterregeringen, De rödgröna, Alliansen, Borgerliga partier, Opposition, Budget, Parlamentariska regler, Parlamentariska spelregler, S, Socialdemokraterna, SD, Sverigedemokraterna, Mons Krabbe, Konsensus,  Henrik L Barvå, Nya Wermlandstidningen, NWT, Tove Lifvendahl, SvD, Svenska Dagbladet,

tisdag 23 december 2014

Söder, Putin och Le Pen är nationalismens lakejer



Rolf Gustavsson, som var Svenska Dagbladets- och innan dess SVT:s, EU- och Europa korrespondent i Bryssel under många år, har skrivit en intressant krönika i sin gamla tidning med rubrik: "Ett 1800 tals spöke går runt i Europa." Numera är Gustavsson verksam som fristående skribent och föreläsare. 

Gustavssons text handlar om nationalism, EU, Europa och det starka samband som finns mellan nationalism och politisk extremism. Med all rätt påtalar Gustavsson den stora likhet som finns mellan Sverigedemokraternas Björn Söder, franska Nationella Frontens Marine Le Pen och Vladimir Putin med hans maktparti Nya Ryssland i deras syn på nationen, demokratin och Europa. Gustavsson har också en poäng i sin slutsats om att denna Ny-Nationalism har sina rötter i en första världskrigs mentalitet och i en unken 1800-tals imperialism.

Gustavssons krönika i SvD

Rolf Gustavsson

Rolf Gustavsson.

Gustavsson skriver bl.a.:

"I dagens Europa lever faktiskt också en del av världskrigets gamla nationalegoism. Den har sina rötter i 1800-talet och den har återupplivats under de senaste sju årens djupa kris. Även när vi i globaliseringens tidevarv nu lär oss skriva år 2015 spökar fortfarande av del av detta arv från 1800-talet."



Marine Le Pen här tillsammans med Volen Siderov
ledare för det bulgariska högernationalistiska partiet
Attack.

"I det förgångnas föreställningar och fyrkantiga världsbild ligger synen på samhället som ett nollsummespel som enkelt utkristalliserar ”vi och dom” i vinnare och förlorare. Ur den föds hämnd och revanschism. Tanken att samarbete och integration över nationsgränserna kan leda till försoning och ge ömsesidiga fördelar passar inte in i mallen. Därför är de främlingsfientliga missnöjespartierna fientligt inställda till en organisation som EU. I stället odlar de föreställningar om att den enskilda nationalstaten är starkast på egen hand. Även på den här punkten ligger Björn Söder, Marine Le Pen och Vladimir Putin ganska nära varandra. "



Björn Söder (SD) vid riksdagens öppnande 2014.

Efter uppgörelsen med de totalitära ideologierna nazism, fascism och kommunism efter andra världskriget i Västeuropa (nationalism ansågs allmänt tillhöra denna grupp av förhatliga ideologier) infördes nya ideal om att,  tillskillnad mot tidigare, bejaka den mångfald som existerar av språk, kulturer och traditioner i och mellan nationalstaterna. En mosaik som ansågs utgöra en styrka för Europa och som ansågs utgöra ett skydd för demokratin. I stället för tidigare enbart ses som en belastning och källa för oro.

Vilket manifesterades t.ex. genom att införa utökat regionalt självstyre och ett ökat legalt skydd för minoriteter. Dessa rättigheter fick grundlagsskydd genom att skrivas in i de nya demokratiska författningar som antogs efter 1945. I flera länder infördes dessutom en andra kammare i de nationella parlamenten som utsågs av regionerna eller som utsågs i särskilda regionala val. Införande av nationella författningsdomstolar i flera länder är ett annat exempel. 

Erfarenheter ifrån situationen i Europa i slutet av 1800-talet, i början av 1900-talet samt under mellankrigstiden gjorde att flera politiker och statsmän var övertygade om att för att säkra fred och mänskliga rättigheter måste en rad övernationella åtgärder vidtas. En rad internationella organ skapades för säkra demokrati och samarbete i Europa. Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen), Europeiska Unionen (EU) och Europarådet är tre välkända exempel.Tyvärr har vi i Sverige aldrig riktigt bejakat denna regionalism och federalism. Vi förstår inte riktigt de tankar som ligger bakom det samarbete som har växt fram i Europa efter andra världskriget. Vi förstår inte heller den naturrättsliga renässans inom lagstiftning och internationell rätt som följde av uppgörelsen med fascism, kommunism och nationalism.    

Likt Gustavsson beklagar jag att tankespöken ifrån 1800-talet i form av folkgemenskap, blodsband, etnicitet m.m. åter tas fram på arenan från historiens skärphög där de hör hemma.

Det bara att hålla med Gustavsson i hans avslutande nyårs önskning inför 2015. Han skriver:

" Kan man inför 2015 önska sig att vi nu äntligen lämnar 1800-talet och tar avsked av första världskrigets föråldrade tankefigurer? " 



Bild ovan: Brittiska soldater i en skyttegrav i franska Somme 1916.

Bild nedan: Bild från firande av Europadagen (som firas runt om i Europa
den 9 maj) här i tyska Aachen vid gränsen till Frankrike. Lägg märke till
att ballongerna är i både franska- och i tyska flaggans färger för att markera
EU:s och Europatankens betydelse för fred och försoning.

Etiketter: Svenska Dagbladet, SvD, Rolf Gustavsson, Björn Söder, Marine Le Pen, Vladimir Putin, Sverigedemokraterna, Nationella Fronten, Sverige, Frankrike, Ryssland, Europa, Identitet, Idenitets- politik, SVT, Sveriges Television, EU, Europeiska Unionen, Europarådet, Nationalism, Imperialism, Extremism, Federalism, Minoriteter, Minoritetspolitik, Vänster extremism, Höger extremism, Vänster populism, Höger populism, EU-skeptisk, Europa-skeptisk, Folkgemenskap, Blodsband, Etcentitet, Första Väldskriget, Andra Väldskriget, 1800-talet, Sverigedemokraterna, SD, Nationella Fronten, Nya Ryssland, Nationalegoism, Globalisering, Ny-Nationalism, Ny-Imperialism, Regionalism, Volen Siderov, Attack, Bulgarien, Högernationalism, Vänsternationalism, Aachen, Europatanken, Främlingsfientlighet, Missnöjespartier, Nationalgränser, Nationalstater, Nationalstaten, Etnicitet, Migration, Minoritetspolitik, Författningsdomstol, Federalism, Regionalism, Fascism, Nazism, Kommunism, Aachen, Europadagen, Europatanken, Tyskland, Fred, Försoning, Naturrätt, Europadomstolen,  Internationell rätt, Lagstiftning, Juridik,   

söndag 21 december 2014

Amatörregeringens julafton



I Sydsvenska Dagbladet har tidningens förra politiska chefredaktör Per T Ohlsson skrivit en läsvärd krönika om läget i svenska politik. Ohlssons text publiceras under rubrik: "Amatörernas julafton." 

Ohlssons krönika i SDS  



Per T Ohlsson.

Det mest intressanta i hans krönika är hans skildring av den skuld som man anser att förra S-ledaren och statsministern Göran Persson har för den nuvarande situationen inom svensk politik, en utveckling som Ohlsson är starkt kritiskt till. Ohlsson skriver:

" Förra söndagen intervjuades den tidigare statsministern Göran Persson i SVT:s Agenda. Han dömde ut den S-ledda minoritetsregeringens inviter till Folkpartiet och Centern. Det är, menade han, en tjugo år gammal modell som inte fungerar längre. Vad Persson inte sade var att han själv bär ett ansvar för detta.

Goran Persson, Sveriges statsminister, deltar i baltisk-nordiskt statsministermote.jpg


Göran Persson (S).

Efter det socialdemokratiska bakslaget i valet 1998 inledde Persson ett samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet som fördjupades efter valet 2002. Han skapade därmed ett rödgrönt majoritetsblock. De fyra borgerliga partierna svarade 2004 med att formera den allians som två år senare erövrade regeringsmakten. Politiken låstes fast; det var som om smörjoljan rann ut ur maskinen.

Göran Hägglund, 2013-09-09 08.jpg

Göran Hägglund (KD).

Denna analys är intressant. Jag måste erkänna att just denna aspekt delvis har fallit mig ur minnet. Men annars tycker jag att Ohlsson gör det lite väl lätt för sig. Visst har en förändrad strategi från socialdemokraterna gentemot kommunisterna i Vänsterpartiet och ekologisterna i Miljöpartiet försvårat ett samarbete över blockgränsen. Men jag vill påstå att andra faktorer spelar en större roll. Moderaternas tydliga förflyttning in mot mitten vilket lämnat högerkanten öppen för Sverigedemokraterna. Uppgörelsen om migrations- och flyktingpolitiken mellan Alliansen och Miljöpartiet skapade två populist frisedelar inom detta viktiga politikområde åt SD och MP som givit dessa två partier fritt spelrum i dessa frågor. Denna uppgörelse, som S sedan har anslutit sig till, har varit skadlig för Sverige på många sätt. Inte minst för att den har den lagt grund för en snabbt växande rasism som blir alltmer uppenbar i det svenska samhället. Denna utveckling är både väldigt fel men är också väldigt farlig. Heder åt Göran Hägglund och kristdemokraterna som vågar att ifrågasätta denna uppgörelse och påtala att det faktiskt finns ett behov av att även andra uppfattningar framförs i dessa frågor.


Men sedan tillkommer också ideologiska förändringar i partiernas politik och dess politiska profil som Ohlsson endast snuddar vid. Just detta bedömer jag har större betydelse för att skapa den situation som just nu råder i svensk politik än de misstag som Göran Persson begick när det gäller relationerna med V och MP. Moderaternas kraftfulla positionsförflyttning in mot mitten har skapt ett läge inom svensk borglighet där de tre mindre Allianspartierna ligger längre ifrån S än vad moderaterna nu gör. Och de tre övriga partierna har mer tydliga borgliga profiler än M. De mindre partierna består också överlag av väljare som tar mer tydligt avstånd från radikala samhällsideal än vad M:s väljare i större städer gör. Här har vi en viktig förklaring till varför Stefan Löfven fick kalla handen av både Folkpartiet och Centern.  

    

Stefan Löfven (S).

Det är uppenbart att väljarna inte hade förväntat sig att Vänsterpartiet och en alltmer radikaliserad miljöparti skulle komma att få en det stora genomslag på regeringens budget än vad som nu kom att ske. Vänstersvängen är kraftig och mycket mer påtaglig än vad jag (många andra alliansväljare med mig) hade förväntat sig. Det är tydligt att Miljöpartiet under sina nya språkrör ligger nära Vänsterpartiets syn i flera viktiga frågor. Det är också tydligt att Stefan Löfven och andra ganska vettiga som finns i Socialdemokratins ledning inte bara har fått vika sig för V och MP utan också för det egna partiets vänsterflygel. Det blir alltmer påtagligt att S ideologiska utveckling präglas av neo-socialistisk syn på människa och samhälle.

MP:s svek mot sin tradition av att värna valfrihet och mångfald inom vård-skola- omsorg och av att värna decentralisering samt småföretag är väldigt tydlig. Redan när Åsa Romson och Gustav Fridolin hade blivit valda kunde man ana denna utveckling, men denna radikalisering inom MP har gått betydligt mer långt och med en intensitet har överraskat mig. Det är tydligt att de delar av MP som har sin hemvinst ifrån hembygdsrörelsen, kooperationer och andelsföreningar, friskolor, småbrukare, hantverk och olika ideella organisationer har mist allt sitt inflytande sedan Mikaela Valterson förlorade sin strid mot Romson om att bli kvinnligt språkrör. I stället styrs nu MP av partiets vänsterfalang som har sina rötter i 1968 års kulturvänster. 

Finansminister Magdalena Anderssons neströstade budget innebar att de politiska motsättningarna mellan höger- och vänster ökade i svensk politik. Det enda partier som kan ha anledning att jubla över detta är kommunisterna i vänsterpartiet och nationalisterna och rasisterna inom Sverigedemokraterna.

Att denna polarisering är olycklig och hämmar svensk politik är endast delvis sant. Vänstersvängar hos flera partier är definitivt olyckliga. Men personligen välkomnar jag att S maktdominans är bruten och att Sverige håller på att bli ett mer normalt europeiskt land även politiskt. Med inslag av nyval och regeringskriser. Tillskilland mot Ohlsson så välkomnar jag faktiskt denna utveckling, för att den stärker demokratin då den flyttar makt från regeringen till riksdagen. Helt i linje med parlamentarismens ideal.

Bild ovan:  En spansk jultomte.

Bild nedan:  Åsa Romson (MP).

Asa Romson.1c447 3181.jpg

Etiketter: Svensk politik, Göran Persson, Stefan Löfven, Agenda, Sydsvenskan, Sydsvenska Dagbladet, Per T Ohlsson, Göran Persson, Vänsterregeringen, budgeten, Socialdemokraterna, S, Alliansen, Allianspartierna, Borgligheten, Borgerliga partier, vänstervridning, Vänster sväng, Konflikt, Blockgränsen, Mittenpolitik,  Blocköverskridande uppgörelser, SD, Sverigedemokraterna, KD, Kristdemokraterna, Göran Hägglund, Migration, Flyktingar, Migrationspolitik, Flyktingpolitik, SVT, Sveriges Television, Agenda, FP, Folkpartiet, C, Centern, MP, Miljöpartiet,  Ekologism, Gustav Fridolin, Åsa Romson, Mikaela Valterson, V, Vänsterpartiet, Kommunister, Nationalister, Rasister, Parlamentarism, Riksdagen, Regeringen, Magdalena Andersson,