 |
Erikssons försvarsartikel för parlamentarismen i DI
Erikssons artikel är intressant ur många aspekter. Jag gillar att han i sin artikel tar upp hur specifik den svenska traditionen av så kallad negativ parlamentarism faktiskt är. I sin text redovisar de mycket specifika omständigheter i form av att socialdemokraterna var beroende av kommunisterna i då varande VPK, nuvarande V, för att kunna regera samtidigt som detta parti, med all rätt, inte ansågs ha demokratisk trovärdighet under det kalla kriget. Om detta skriver Eriksson:
Peter Eriksson (MP)
"Minoritetsregeringarna härstammar från en situation där just Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) inte ansågs som säkerhetspolitiskt trovärdigt med tanke på kopplingarna till Sovjetunionen och det kalla kriget.
Men det som en gång sågs som ett nödvändigt ont har nu blivit närmast ett ideal. Statsministern och flera av de borgerliga partiledarna talade på den gemensamma presskonferensen i lördags om att de var stolta över den tradition av minoritetsstyre vi har och hur det har gynnat landet. Det finns många auktoritära regimer i världen som skulle gilla en sådan formulering. "
I sin text sätter Eriksson fingeret på en frågeställning som är central för hur jag ser på decemberöverenskommelsen. En fråga som måste få ett svar men som ingen mer än Eriksson har vågat lyfta i offentligheten. Den om vilka konsekvenser som uppgörelsen får för det demokratiska systemets legitimitet? Här har Eriksson en viktig poäng. Jag delar den oro som Eriksson för fram i sin text.
För mig personligen har denna slutsats fått mig att lämna mitt Alliansparti i protest mot uppgörelsen och för första gången i mitt snart 60 åriga liv är jag partilös. Alliansen kan inte räka med min röst i nästa val.
I SVT:s Aktuellt såg jag moderaternas nuvarande vice gruppledare och tillträdande partisekreterare Tomas Tobé försvara uppgörelsen med argument om "systemet behöver ordning och reda.". Detta är en alvarlig felsyn på flera sätt bl.a. för att politik inte bara får handla om funktionalitet eller ännu värre om att försvåra för andra att få tillträde till inflytande, läs Sverigedemokraterna, utan ska i första hand handla om ideal och principer. Värderingar som man slås för med fredliga medel och försöker förverkliga inom det politiska livets ramar och regler.
Tomas Tobé (M).
I våra nordiska grannländer t.ex. Danmark och Norge har, liksom i Sverige, minoritetsregeringar var det normala under efterkrigstiden, men i dessa båda länder och i flertalet andra länder i Västeuropa, skulle det vara otänkbart att man skulle ens komma på tanken att sätta parlamentarismen på undantag som vi nu gör i vårt land. Överenskommelsen innebär att otroligt nog att Stefan Löfvens minoritetsregering kan ta beslut i viktiga frågor t.ex. om ny budget, utan att behöva förankra denna i en majoritet. I praktiken behöver vänsterregeringen inte alls förankra sin budget överhuvudtaget. Detta är så långt ifrån parlamentarismens princip om majoritetsstyre eller majoritetens acceptans man kan komma. Och detta har Alliansen märkligt nog givit grönt ljus till.
Det danska systemet för hur en minoritets regering kan få igenom sin budget (Finans lov) utan att den danska riksdagen Folketinget kringgås genom att en så kallad Finans lovs runde genomförs är intressant och tilltar mig. Detta innebär att regeringen förhandlar med samtliga partier både enskilt samt gruppvis och att regeringen inte läger fram ett budget förslag förrän man vet att det finns en majoritet för den. Misslyckas man då avgår regeringen, med ett nyval som konsekvens eller att ny regering bildas, utan val, och få ta över ansvaret för att leda förhandlingarna. En finanslovs runde kan innebära att olika partier stödjer olika delar av budgeten. Överenskommelsen/
överenskommelserna redovisas öppet i budgeten och blir föremål för offentlig diskussion och analys.
Folketingets sessionssal.
Dessutom har Eriksson rätt i sin uppfattning att regeringen finns till för riksdagen och inte tvärtom. Riksdagen är direkt vald av väljarna på valdagen medan regeringen i sin tur utses av riksdagen. Om detta skriver Eriksson insiktsfullt:
" Men partiledarna tar stora risker som inte redovisas. En sådan risk är att den demokratiska legitimiteten för vårt politiska system urholkas. I dag har vi ett mycket högt valdeltagande och en tilltro till politiken. Men det är inte naturgivet. Tilliten är en central pusselbit i ett fungerande samhälle, men den kan snabbt raseras. Om växande grupper anser att politikerna fjärmar sig från medborgarna genom att konstruera regler som bara gynnar dem själva och deras partier så kan det slå tillbaka i form av ökad misstro och konflikter i samhället.
I själva verket är decemberuppgörelsen ett bevis på att något är fel i det svenska politiska systemet.Våra ledande företrädare orkar inte röra sig utanför den egna bekvämlighetszonen och den sedan länge inpiskade blockpolitiken.
I stället för att kompromissa och bygga majoriteter, cementerar de nu revirgränserna för blocken ännu hårdare. Två allt mindre minoriteter ska kunna fortsätta att turas om att regera landet. Det är praktiskt för stunden men kommer att försvåra ännu mer för nödvändiga uppgörelser över blockgränsen i regeringsfrågan i framtiden.
Om vi, liksom de flesta andra moderna demokratier, hade haft en positiv parlamentarism inskriven i regeringsformen, alltså ett system där statsministern måste få ett aktivt stöd av en majoritet i den nyvalda riksdagen så hade partierna i större utsträckning varit tvungna att samarbeta och skapa majoriteter.
Jag har tidigare varit med och utrett den svenska grundlagen. Det var ett arbete över flera år och som började gälla så sent som 2011. Nu ändrar partiledarna det politiska systemet, efter en veckas förhandlingar och utan någon som helst utredning.
Efter att ett enskilt parti vägrat följa en praxis i riksdagen (läs Sverigedemokraterna) så tar de övriga sig stora friheter. Det är inte särskilt välbetänkt. Det är tydligt att det skulle behövas en ny utredning som ser över det politiska spelet och dess regelverk igen. Men utgångspunkten borde vara den motsatta mot decemberöverenskommelsens. Det politiska regelverket borde gynna och underlätta för samarbete och gemensamt ansvarstagande. "
Riksdagens plenisal.
Läsa mer:
Redaktör Tommy Hansson drar på sin blogg riktigt kusliga historiska paralleller från Nazi-Tysklands Tredje rike om vilka följder som kan följa på att kringgå riksdagens funktion i det politiska systemet. Hanssons inlägg har rubrik: "Demokrati marodörer lägger fram svensk "fullmaktslag". I sitt inlägg kommenterar och analyserar Hansson också den moderata EU-parlamentarikern Gunnar Hökmarks kritiska blogginlägg om uppgörelsen.
Hanssons blogg inlägg
På denna blogg har jag kommenterat uppgörelsen i ett tidigare inlägg:
Mitt inlägg om nej till extra val och nej till parlamentarism
Bild nedan: Adolf Hitler talar i riksdagen när den tyska fullmaktlagen antas 1933.
Etiketter: Peter Eriksson, Mp, Miljöpartiet, Decemberöverenskommelsen, Socialliansen, Konstitutionsutskottet, Riksdagen, Maktarrogans, Grundlagar, Grundlag, Parlamentarism, Negativ parlamentarism, Alliansen, Stefan Löfven, S, Socialdemokraterna, Vänsterregeringen, Regering, Opposition, Regeringsformen, Grundlagsutredning Grundlagsöversyn, Det kalla kriget, Kalla kriget, VPK, Vänsterpartiet Kommunisterna, Vänsterpartiet, V, Thomas Tobé, M, Moderaterna, Danmark, Norge, Minoritetsregeringar, Politiska systemet, Valdeltagande, Politisk legitimitet, Regeringsbildning, Budget, SD, Sverigedemokraterna, Fullmaktslag, Tredje riket, Nazism, Nazi-Tyskland, Tommy Hansson, Fullmaktslag, Folketinget, Finans lov, Finans lovs runde,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar