Man tar sig för pannan! Den i dag presenterade uppgörelsen är fel i sak, otaktisk sedd ur ett borgerligt- eller ur ett Allians perspektiv, men framför allt är den principiellt fel. Vänsterregeringens uppgörelse med Alliansen är odemokratisk och står i strid emot parlamentarismens princip om att makten ska ligga hos riksdagen för att denna församling är vald direkt av medborgarna och att regeringen inte bara väljs, utan också ska regera på riksdagens uppdrag. En nåd som riksdagen när som helst, eller medborgarna efter ett val, kan dra in.
I Sverige har vi aldrig, tillskillnad emot flertalet andra länder i Västeuropa, tillämpat parlamentarismen fullt ut. Så därför har vi svårt att förstå att regeringskriser och nyval är naturliga inslag i en parlamentarisk demokrati. Att dessa fenomen visar att demokratin faktiskt fungerar och inte är ett tecken på politisk svaghet.
Varför har vi i Sverige inte har en fullt utvecklad parlamentarism? Det finns flera förklaringar. En är historisk. Att demokratin slog igenom relativit tidigt i Sverige innan parlamentarismen riktigt hade hunnit utvecklas i våra grannländer. Endast i Storbritannien hade en demokrati riktigt etablerats när vi fick vår första demokratiska författning 1809. När vi sedan tog ett andra steg i vår demokratiska utveckling med att införa rösträtt och lägga grunden för ett politiskt system byggt på partier 1865, hade demokrati och parlamentarism endast hunnit spridas till ett fåtal länder.
En annan förklaring är att vi införde ett två kammar system 1865 där första kammaren var indirekt vald av några städer och landsting, medan andra kammaren var direkt vald som dagens riksdag. Röstregler, valbarhet och mandatperioder var inte samma för dessa båda karmar, vilket gjorde att det inte var självklart att valutgången i andra kammarvalet slog igenom när det gällde regeringsfrågan eller budget. Flera socialdemokratiska regeringar kunde sitta kvar under 1950- och 1960 talen tack vare eftersläppande majoriteter i första kammaren. Detta system avskaffades först 1970 när vi fick vår nuvarande enkamarriksdag, som valdes första gången 1973.
Uppgörelsen är taktiskt fel därför att Alliansen tillåter att en mycket kraftig vänstersväng får styra i Sverige under denna mandatperiod. Trots att man hade kunna undvika både extraval och att Stefan Löfven blev statsminister eller skulle få sitta kvar. Inte minst efter att den rödgröna budgeten röstades ned borde Alliansen väckt misstroende omröstning för att fälla vänsterregeringen med hjälp av Sverigedemokraterna. En kraftig radikalisering som både S och MP genomgått ska inte kunna ligga till grund för regeringens politik när en vänstermajoritet saknas i riksdagen, helt enligt parlamentarismens principer. Dessutom innebär Löfven regeringens politik en vänstersväng som är den kraftigaste radikalisering sedan Olof Palmes första S-regering 1970.
Sedan finns ett skäl till. Här är en viktig fråga för svensk demokrati där de etablerade partierna med all rätt kan anklagas för att trixa och fixa för att behålla sitt maktmonopol och för att hindra inflytande för vanliga medborgare. Endast kommunisterna i vänsterpartiet och nationalisterna/rasisterna i SD har skäl att jubla. Nu har dessa två extremist partier fått bollen upplagd på straffpunkten av de demokratiska partierna till att inhämta sympati och röster på övriga partiernas bekostnad. Sedan blir inte saken bättre av att i detta fall har SD rätt. Uppgörelsen är odemokratisk! Sedan måste man fråga sig om parlamentariska regelverk ska få komma till hur som helt? Att detta inte ska få ske genom en veckas hemliga partiförhandlingar borde stå klart för alla som står bakom demokratins- och parlamentarismens ideal.
Sedan får man verkligen hoppas att det inte var rädsla för att möta väljarnas dom ang. svensk migrations- och flyktingpolitik som gjorde att extra valet ställdes in. Men denna misstanke är lätt att dra. Om så verkligen är fallet kan både politisk- och moralisk kritik riktas mot vänsterregeringens partier och Alliansen. Dessutom så är det just en uppgörelse av detta slag, fem i tolv, som kommer att gynna SD och deras sypunkter i denna viktiga samhällsfråga. Jag tycker, säkert många med mig, att denna taktiska förmån var en onödig mellandags present till detta parti.
Henrik L Barvå, politisk redaktör på Nya Wermlandstidningen i Karlstad kommenterar uppgörelsen på Facebook med följande träffsäkra kommenterar:
"Men vänta nu här. Alliansen har kommit överens med S och MP om att enbart släppa fram en rödgrön budget som också V ställer sig bakom ("den största partikonstellationen"). Alltså accepterar de en större vänstersväng än annars eftersom utan v så är inte S-MP en större konstellation än alliansen.
Vad f-n är det för idiotöverenskommelse? Och då har jag inte ens berört att man i praktiken abdikerat från sitt oppositionsansvar att lägga och rösta för egna förslag. "
I Svenska Dagbladet kommenterar Tove Lifvendahl denna december överenskommelse i en ledare med rubrik: "Demokratisk problematisk överenskommelse".
Lifvendahls ledare i SvD
I sin artikel skriver Lifvendahl bl.a.:
"Men de demokratiska konsekvenserna av Decemberöverenskommelsen kan bli allvarliga, och är av sådan dignitet att det hade varit anständigt att väljarna hade fått säga sin mening om denna konstitutionella förändring av de demokratiska spelreglerna.
Fler frågor följer förstås i kölvattnet; kommer detta i praktiken att innebära första steget mot en helt annan sorts valsystem? Om sex partier nu anser att parlamentarism inte är fundament utan valbart tillägg när det passar de egna syftena, bör inte en djupare grundlagsdiskussion komma på bordet? Om det från både höger och vänster finns en vilja av att få fram två tydliga alternativ, har man inte också med det sagt att vi rör oss mot ett tvåpartisystem? "
På denna blogg har jag tidigare kommenterat det parlamentariska läget. I ett inlägg med titel: "Regeringskriser är bra för demokratin."
Mitt inlägg om regeringskriser och demokratin
I detta inlägg skrev jag bl.a.:
"Nu har vi en regeringskris i Sverige. Äntligen vill jag trotsigt utropa. Sverigedemokraterna (SD) har meddelat att man tänker rösta för Allianspartiernas budgetförslag. Regeringens budget kommer att röstas ner i riksdagen om Stefan Löfven väljer att lägga fram sitt förslag. Statsministern har kommenterat den uppkomna situationen med att föra fram ett budskap om att Allianspartierna nu har ett ansvar för att hans regering inte har majoritet för sin budget.
Vem, om inte landets statsminister har ansvar för att regeringens budget går igenom? Att, som Löfven och (S) försöker göra, hävda att detta har oppositionen ansvar för, är en omvänd logik av Orwellska mått.
I en parlamentarisk demokrati är detta alltid regeringschefens ansvar. För parlamentarism bygger faktiskt på principen att det är parlamentet som utser regering. Och att det är riksdagen som ger regeringen i uppgift att regera på dess uppdrag. Är man en minoritetsregering, som Löfvens vänsterregering faktiskt är, så kan ens förslag när som helst bli nedröstad. Allianspartierna har ingen skyldighet att hjälpa S regera vidare tillsammans med MP och ge ett politiskt stöd för regeringens fortsatta beroende av kommunisterna i V. "
I ett annat inlägg i denna fråga kommenterar jag en ledare av Barvå i NWT där jag citerar en viktig slutsats i hans artikel:
"Det hjälpte inte att regeringen Löfven led ett förkrossande nederlag när dess budget röstades ned i riksdagen på onsdagen. I stället för att ta den logiska konsekvensen av det och avgå så klamrar den sig fast vid makten och bestämmer sig istället för att avsätta riksdagen."
Mitt blogginlägg om att tvinga Löfven att avgå
I samma inlägg kommenterar jag vad Mons Krabbe, oberoende borgerlig skribent, skrev på sin egen blogg om regeringskrisen.
I sin artikel skriver Krabbe bl.a.:
"Dagens politiska kris för regering Löfven, med stundande nyval, illustrerar konsensussamhällets våndor. Bruket av ordet ”ansvar” är talande. Ansvar definieras här som att man lägger grunden för konsensus. Den som tillåter något annat är per definition en systemfiende. Både höger och vänster tycks mena att det är viktigare att se till att konsensus bibehålls än att partigrupperna verkar för att genomdriva sin egen politik.
Normativ mångkultur, könslös likriktning och klimatreligionen ska bli kittet i det nya samhället efter nationalismen. Det viktigaste är att samhället likriktas, att konsensus bibehålls. Ingenting tillåts hota detta samhällsprojekt. Ingen ska tillåtas påpeka att skelettet inte längre har kött på benen! "
Etiketter: Decemberöverenskommelsen, Nyval, Extra val, Regeringskris, Parlamentarism, Parlamentarismens princip, Regering, Regeringsskifte, Stefan Löfven, Vänsterregeringen, De rödgröna, Alliansen, Borgerliga partier, Opposition, Budget, Parlamentariska regler, Parlamentariska spelregler, S, Socialdemokraterna, SD, Sverigedemokraterna, Mons Krabbe, Konsensus, Henrik L Barvå, Nya Wermlandstidningen, NWT, Tove Lifvendahl, SvD, Svenska Dagbladet,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar