Modernismens arkitektur dödar våra städer

"Att sluta söka Det rätta, Det sköna och Det sanna gör oss omänskliga."

I Svensk Tidskrift har Stefan Olsson skrivet en artikel om arkitektur och stadsplanering som känns väldigt angelägen. Hans artikel publiceras under den träffsäkra rubriken:

"En död hand över svensk arkitektur."

Olsson inleder sin artikel med att citera en fråga:

"Vem vill bo i en bröllopstårta? frågar sig Maria Eriksson i sitt debattinlägg om modernismen i svensk arkitektur."

Olssons artikel om stadsplanering

Olsson förklarar:

"Modernismen är inte en stilart utan en ideologi. Den omfattar både ett estetiskt ideal och ett samhällsideal. Det estetiska idealet är att hus ska vara enkla till sitt yttre vilket hänger ihop med att hus, och hela städer ska vara rationella och praktiska. Modernismens värsta tid, 60- och 70-talen är lyckligtvis över, men arkitekturen och stadsplaneringen har inte återhämtat sig. 60-talsstilen är alltjämt huvudnormen för vad den svenska arkitektkåren anser vara god arkitektur."



Jag håller med Olssons i hans kritik av modernismen när det gäller elitism, dess förakt för vanligt folk, vi medborgare, som alla arkitekter egentligen har som uppgift ska tjäna (för vem ska annars bo i de bostadshus som ritas upp?), och dess förnekelse av tradition och erfarenhet. Men jag vill gå längre. För egen del vill jag tillmäta estiska ideal en större betydelse än vad Olssons gör i sin artikel. Jag är övertygad om att längtan efter proportioner, lugn, harmoni och skönhet är något naturligt för människan. Är fenomen som finns i vår mänskliga natur i vår egenskap av att vara en varelse med både andlighet och förnuft.

Modernismen inom arkitektur och stadsplanering har fått förödande konsekvenser alltifrån funkis på 1930 talet fram till nutid, vilket inte minst märks i våra nedslitna miljonprogramsområden. Jag vågar till gå så långt som att påstå att en del av problemen i dessa moderna ghetton kan förklaras utifrån hur dessa områden rent fysiskt ser ut och hur dessa har planerats. Idealen om sovstäder långt utanför stadskäran har inte bara skapat ett socialt-och ett kulturellt utanförskap utan också ett geografiskt. Boende i områden som Herrgården, Rinkeby eller Tensta saknar en identifikation med den stad som de faktiskt är en del av, vilket i sin tur förstärker utanförskap och segregeringen ytterligare. Jag märkte detta tydligt när jag var bosatt i Husby under några år. Tanken på att skapa särskilda sovstäder som sateliter (även kallade satelitstäder) utanför själva staden uppfanns i England strax innan Andra Världskriget. Det är intressant att notera arkitekter och stadsplanerare i Storbritannien började överge dessa ideal redan i början av 1960- talet.

Detta sista och långvariga försökt att socialisera Sverige och vårt tankeliv kan delvis förklaras av att arkitekter inte längre utbildas på våra konsthögskolor, vilket bl.a. kan förklara deras förakt för estetik, utan man sedan 1960 talet utbildas på våra tekniska högskolor tillsammans med byggnadsingenjörer och andra tekniker. Då kanske är det inte så märkligt att begrepp som t.ex. Det sköna, Det rätta, Det sanna och Det gyllene snittet blir okända begrepp för flertalet arkitekter. Inte i alla länder är det så. I Danmark finns planer på att återinföra en mer traditionell arkitektutbildning. I flera Europeiska länder som t.ex. Spanien, Italien och Frankrike, anses arkitektur och konst ha en naturlig förankring i varandra, vilket har gjort att arkitektur utbildning aldrig helt har lösgjorts från konst och filosofi.



Olsson exemplifierar sin kritik av modernismens arkitektur och stadplanering:

"I och med att det inte bara är estetiken som är problemet utan modernismens ideologi som helhet vill jag nämna tre egenskaper hos denna som visar varför den är osund och med rätta utsatt för hård kritik."

1. " Det första är föraktet mot den traditionella estetiken. Inom alla konstarter kommer det nya stilar. Det är en naturlig konsekvens av att konstnärer alltid försöker finna nya originella idéer. Men såvitt jag vet är det bara inom arkitekturen som det finns ett förakt mot gamla stilar, där man säger att gamla sätt att bygga är förlegade, exempelvis genom att kalla gamla hus för ”bröllopstårtor”. "

2. "En andra egenskap hos modernismen är den misslyckade stadsplaneringen. Den förmodernistiska staden bestod av tätt byggda städer. Städerna var ofta, men inte alltid, byggda i rutmönster. Husen byggdes tätt inpå varandra, vägg i vägg. Varje kvarter bestod av olika hus med olika utseende. Inget hus täckte ett helt kvarter. Typexemplet på denna stad finns i alla svenska innerstäder.

Modernismen gjorde sig av med denna typ av stadsplanering. Istället skulle det byggas bostadsområden. Husen skulle inte sitta ihop. De skulle inte vara varierande till sitt yttre. De skulle inte ligga i rutmönstrade kvarter.

 Den är också alltjämt dominerande. När kommuner planerar stora nybyggen planerar de aldrig rutmönstrade städer utan bostadsområden.

Att denna stadsplanering är ett misslyckande visar inte bara fiaskot med miljonprogrammen utan att efterfrågan på bostäder alltid är högre inom de gamla rutmönstrade innerstäderna än i de moderna bostadsområdena."

3.  " Den tredje tragiska egenskapen är föraktet för den folkliga smaken. Det är ett känt faktum att det är mycket stor skillnad mellan vad folk i allmänhet tycker är fina hus och bra stadsplanering och vad arkitektkåren tycker.

Istället har arkitekterna, och tragiskt nog med dem ansvariga kommunpolitiker, utvecklat ett försvar för detta gap mellan elit och folk. Man säger kort och gott att folk i allmänhet inte är förmögna att förstå sig på arkitektur.

Följden blir att det inte går att ifrågasätta arkitekterna. De blir som gudar på Olympen."

Olsson sammanfattar sin analys:

"Tillsammans har dessa tre osympatiska drag hos modernismen gjort den odräglig att leva med helt oberoende av dess estetik i sig. Det är inte estetiken som gör att modernisterna föraktar äldre stilar. Det är inskränkthet och intolerans. Det är inte fråga om smak när man inte förstår att den perfekta staden inte kan planeras fram vid skrivbordet. Det är dumhet. Det är inte fråga om estetik när man ser med förakt på de människor som ska bo och verka i husen och säger att de inte begriper sitt eget bästa. Det är högfärd. "

Jag är stolt över att jag vill bo i en "Bröllopstårta". Just denna längtan gör mig mänsklig, medkännande och till en analyserande varelse. Att sluta söka Det rätta, Det sköna och Det sanna gör oss omänskliga. Jag är också övertygad om att arkitektur och stadplanering finns till för oss medborgare, inte tvärt om.

Bildkälla: Wikipedia.
De tre första bilderna är från Crawley en av de första satelitstäderna
som byggdes utanför London efter kriget.
Bilderna nederst: Ett exempel på så kallad New Urbanism,
ett alternativ till modernismen,
området Jakriborg, Hjärup,
strax utanför Lund.







Etiketter: Stadsplanering, Fysisk planering, Stadsbyggnation, Arkitektur, Modernism, Funkis, Funktionalism, Struktur- funktionalism, Konst, Filosofi, Estetik, Det rätta, Det sköna, Det sanna, Det gyllene snittet, Plan- och bygglag, PBL, Svensk Tidskrift, Stefan Olsson, Fasader, En levande stad, Ytterområden, Förorter, Satelitstäder, En levande innerstad, City, Innerstad, Stadskärna,  Kvarter, Bostashus, Hyreshus, Miljonprogramet, Miljonprograms områden, Segregering, Sovstäder, Storbritannien, Andra världskriget, Danmark, Italien, Spanien, Frankrike, Konstfack, Konsthögsklor, Tekniska högsklor, Rosengård, Herrgården, Tensta, Rinkeby, Generalplan, Stadsbyggnadskontor, Idealism, Crawley, London, Urban planering, Metropoler, Fler kärnsmodell, Fastighetsplan, New Urbanism, Hjärup, Staffantorps kommun, Skåne, Lund, Maria Eriksson, Svensk Arkitektur, Sovstad, Planarkitekt, Stadsarkitekt,  Byggnadsnämnd, Kommunernas planmonopol, Stilart, Utanförskap, Segregering, Husby, England, Lugn, Harmoni, Proportioner, Skönhet, Trygghet, Byggnadsingenjör, Tekniker, Filosofi, Konst, Kvarter, Husfasad, Det gyllene snittet, Hansan, Östersjön, Gotland, Hanseatisk stil, Robin Manger, Marcus Axelsson, Jan Berggren, Krister Berggren, Jakari AB,