Europa efter Brexit

Under senare tid har president Emmanuel Macron och EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker hållit programtal om hur dessa båda statsmän ser på Europas utveckling och EU:s framtid.

Artikel om Macrons EU tal

President Emmanuel Macron.

Macron socialliberal och Juncker kristdemokrat. Macron ifrån en stor nation inom unionen Frankrike, Juncker från en liten nation Luxemburg. Trots dessa olikheter och andra, t.ex. avseende ålder, så har dessa två politiker en samsyn om mycket när det gäller EU:s framtid och Europas utveckling.

Jean-Claude Juncker 
EU-kommissionens ordförande.                                                                                          

Juncker var först med sitt så kallade State of Union tal. En tradition som Junckers företrädare José Manuel Barroso införde 2010. Men det tal som väckte störst uppmärksamhet var Macrons. Obekräftade uppgifter i tyska medier gör gällade att Angela Merkel fick läsa Macrons tal i förväg och att hon gillande hans text.

Angela Merkel tysk Förbundskansler.                                                                                       ,                                     

Merkels familj har upplevt nationalism och diktatur. Merkel fick uppleva kommunismens förtryck som medborgare i marxist- leninnistiska Östtyskland och hennes föräldrar fick dessutom också uppleva nazismens skräckvälde. 

Junckers State of the Union tal

Både Macron och Juncker (vars fader var tvångsrekryterad soldat i tyska armén under Andra världskriget efter Nazitysklands ockupation av Luxemburg 1940) påtalar en självklarhet som håller på att glömmas bort. Vi måste ställa upp för EU för då ställer vi upp för Europa. Vi har fått 70 år av fred och demokrati bl.a. på grund av ett alltmer fördjupat samarbete mellan Europas nationer och folk. USA har militärt skyddat oss men vår politiska, ekonomiska, kulturella och sociala samverkan har vi européer själv mödosamt byggt upp.

Undertecknandet av EU:s första föredrag i Rom 1957.

I Dagens Industri har Frida Wallnor skrivit en intressant artikel om att Sverige bör följa med i fördjupningen av EU.

Wallnors EU artikel i DI

Jag håller med Wallnor, Macron och Juncker om att denna utveckling måste fortsätta. Det finns ingen väg tillbaka. Tänk på alternativen. Åter 1920-1930 talets Europa med ständiga konflikter mellan nationer och inom nationer. De förslag som både Juncker och Macron för fram om EU:s utveckling instämmer jag i. Nationalism, rasism och nationell självtillräcklighet skapar inget humant eller tryggt Europa. ”Det går inte att backa in i framtiden.” som en annan kristdemokratisk regeringschef, Irlands dåvarande premiärminister Garrett Fitzgerald, uttryckte saken i slutet av 1980-talet inför EU:s beslut om att anta Maastrichtfördraget.       

Garret Fitzgerald 2009.

Juncker, Macron och Merkel är tre politiker som står upp för Europa när många andra stryker olika populistiska och nationalistiska strömningar medhårs för att vinna tillfälliga poänger. Alla dessa tre, som jag vill kalla Europas hopp, är öppet medvetna om att EU och Europa samarbetet har problem. 

Samtidigt som dessa tre betonar att kritiken emot EU, som delvis är berättigad, INTE har sin upprinnelse i att EU gör för mycket, som med automatik hävdas i Sverige (märkligt nog ofta också av så kallade EU-vänner) utan att problemet är att när EU inte klarar av att lösa övernationella problem som oroar Europas befolkningar, då börjar medborgarna ropa på nationella lösningar. Hit hör migration, organiserad internationell brottslighet och övergripande miljöfrågor. Men då MÅSTE EU får möjligheter att lösa dessa problem.

Ett afrikanskt flyktingläger i regi av UNCHIR.

Migration utgör ett av de allra mest viktiga problem inom Europa som EU har att lösa. För att lyckas med detta måste ett fungerande yttre gränsskydd skapas inom EU med en gemensam gränspolis. Vilket i sin tur kräver att en gemensam EU organisation bildas för hantering av asyl och flyktingfrågor. Och denna organisation måste hantera dessa frågor såväl inom och utom Europa.

Detta skulle innebära att flyktingar till Europa inte längre ska kunna söka asyl i något av unionens medlemsländer utan i EU, som prövar ansökan i Europa eller i särskilda flyktingcentra utanför unionen. Om ansökan beviljas fördelas migranter till något medlemsland, enligt en överenskommelse där varje lands ansvar utformas utifrån en rad faktorer som antal invånare, storlek, ekonomisk styrka och med hänsyn till vilket ansvar som medlemslandet tidigare har tagit för antalet flyktingar i Europa. 




Spansk gränsstation.

Här måste medlemsländerna vara solidariska. Det är ohållbart att några få nationer (Sverige, Österrike, Holland, Tyskland, Italien och Grekland) ska stå för mottagandet av över 80 procent av Europas flyktingar från Mellanöstern, Afrika och Asien.

Detta var en viktig del både Junckers och Macrons tal. Och detta med all rätt. För om inte dessa utmaningar kan hanteras framgångsrikt kommer EU samarbetet få ökade problem med sin trovärdighet. Jag brukar inte gilla vad vår statsminister Stefan Löfven (S), för fram när det gäller EU, men hans uppfattning om att Europa kan klara den utmaning som migration medför men att detta kräver att vi solidariskt samverkar över nationsgränser. Är rätt och riktig.

Mytilene på Lesbos välkänt från den syriska flyktingkrisen.                                                                    

Dessutom är Juncker, Merkel och Macron tre stora politiker som har förstått, vad få ännu har insett i Sverige, att nationalstaten blir en allt mindre lämplig nivå för att ta beslut som berör medborgarna i deras vardagsliv. Den är för liten för stora internationella frågor som fred, att hantera migrationsströmmar, organiserad kriminalitet etc. samtidigt som nationalstaten är för oflexibel och för långt borta för att hantera frågor som rör frågor om utveckling av arbetsmarknad, utbildning och kultur.  

Nato-flaggan i Polen.

Till detta kommer att alltfler i Europa, likt mig själv, misstror att USA och Storbritannien framöver kommer att vara beredda att militärt försvara Europa och vår demokrati om de inte själva direkt berörs. Som sann vän av Nato, vilket jag fortfarande är, inser jag att Macron har en poäng i att européerna inom EU måste bygga upp en egen försvarsförmåga. Att börja med att samordna tillverkning och beställning av försvarsmateriel kan vara ett klokt första steg. Men det måste följas av flera. På sikt måste kanske en EU-armé måste skapas om USA och UK militärt drar sig undan ifrån den europeiska kontinenten. Och det är bråttom. Både Ryssland och Kina (som fördjupar sitt militära samarbete alltmer) trotsar medvetet i ökad omfattning den världsordning för fred och demokrati som det internationella samfundet har infört efter 1945.

Rysk T-90 stridsvagn.

Men i Sverige förekommer nästan aldrig någon Europadebatt och framför allt ingen debatt om hur Europasamarbetet ska utvecklas. Från riksdag och regering är det tyst. Liksom i svenska medier. Ett exempel är att i Sverige har Macrons tal liksom Junckers inte översattes och publiceras i media, tillskillnad emot Finland och i det så EU-skeptiska Danmark. Ett annat exempel är att i svensk TV fanns ingen kanal som direktsände en valvaka ifrån det tyska valet. I Sverige tycks en uppfattning råda om att vår nation endast är med i EU för att det anses gynna vår industri (vilket är sant), men Europatanken förstår vi inte, har vi satt oss in i eller bryr vi oss inte om.

Europaminister Ann Linde (S)

Hur ser EU:s framtid ut? Likt Macron och Merkel tror jag att EU under en övergångsperiod på 10-15 år kommer alltmer att utvecklas i dubbla hastigheter där nationerna kommer att delta olika mycket i olika delar av EU sammanbet. De medlemsländer som har Euro (och de kommer fler av EU:s länder att komma att få framöver) kommer att fördjupa sitt finansiella samarbete. Steg kommer att tas emot gemensam budget och en gemensam finansminister. Samtidigt kommer det stora flertalet EU-länder att successivt bli mindre toleranta mot B-lags medlemmar som Sverige och de östeuropeiska länderna i den så kallade Visegrádsgruppen.

                                                                     

Euro skulptur.

Juncker har redan påpekat att Sverige och andra länder som uppfyller ekonomiska krav för medlemskap i den monetära unionen kommer att ställs inför ökade krav på att gå med i denna del av samarbetet och att införa Euro som valuta. Och att detta gäller även för att ansluta sig till EU:s bankunion (vilket även länder utan Euro redan nu kan göra). Visegrádsländerna (Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern), kommer inte att släppas in i den monetära unionen eller i bankunionen så länge som deras nuvarande auktoritära ny-nationalistiska utveckling pågår. En utveckling med migrationstrots mot EU och med övergrepp mot media, enskilda journalister, ideella organisationer och dessa regeringars strävan att inskränka rättsväsendets politiska oberoende. I Tjeckien och delvis i Slovakien finns tecken på att den förda politiken börjar omprövas. Men i Polen och Ungern fortsätter utvecklingen åt fel håll.    

Ett tidigare inlägg om Euro och bankunionen

                                                  

Visegrádsländernas regeringschefer 2015 

På längre sikt kommer dessa länder likt Bulgarien och Rumänen tvingas att leva upp sina förpliktelser mot sina etniska minoriteter, (inte minst sin romska befolkning) och tvingats att bekämpa sin omfattande korruption. Att ett eller några av dessa länder faktiskt kan komma att kastas ut ur EU är inte helt osannolikt. EU har lärt sig av sina misstag med Storbritannien, som fick det ena undantaget efter det andra, fick igenom den ena kompromissen efter den andra, men som ändå lämnar unionen. Brexit svider i Bryssel men kan bli en katalysator som ger EU-samarbetet ökad kraft.

I allt fler länder tycks medborgarna tänka hoppsan här håller någonting värdefullt på att gå förlorat. I Österrike vann Alexander van der Bellen, en politiker med invandrarbakgrund (född i Österrike av nederländsk pappa) presidentvalet över en pistolviftande nationalist Norbert Hofner från högerpopulistiska Frihetspartiet. van der Bellen var officiellt partilös kandidat i presidentvalet men han var det lilla gröna partiets ordförande 1997-2008.

                                                                  
Alexander van der Bellen                                             

I Nederländerna gick EU-positiva partier framåt och stärkte sin ställning i parlamentet. I Frankrike vann Macron med sin starkt EU-positiva hållning stort i både presidentval och i efterföljande parlamentsval. I flera tyska delstatsval gick det inte särskilt väl för EU kritiska partier. I Norge fick inte EU-kritiska Fremskrittspartiet något större gehör hos väljarna för sitt EU-motstånd. I det tyska parlamentsvalet fick högerextrema AfD en stor framgång som delvis kan förklaras med att man tog röster från ex kommunistiska die Linke (särskilt i det forna Östtyskland). AfD:s framgång kan också förklaras av ett missnöje både bland kristdemokratiska väljare såväl som bland socialdemokratiska med den stora regeringskollation mellan CDU/CSU och SDP som regerat Tyskland i 8 år. Denna koalition upplevs av många väljare ha suddat ut de två stora partiernas profil. AfD som under valkampanjen tog tydliga steg mot nynazism och rasism har nu efter valrörelsen splittrats upp i två partier. En mer demokratiskt sinnad falang ledd av AfD:s ordförande Frauke Petry, bröt sig ur AfD och bildade ett nytt konservativt parti die Blaue.

Frauke Petry.

I Macrons, Merkels och Junckers syn på EU och Europa ligger oss alla tre en övertygelse om att de europeiska värderingarna som rättsstatens principer, demokrati, öppenhet, regionalism, fria medier, socialt ansvarstagande, marknadsekonomi etc. är ideal som vi kan vara stolta över, som vi måste vara beredd att försvara och som vi européer inte ska kompromissa om.

Detta innebär att Sverige, likt Danmark kommer att få allt svårare stanna kvar i nuvarande B-lagsposition. Det är märkligt att detta ännu inte har diskuterats i Sverige. Ett undantag är statsvetare Göran von Sydow men han är ännu ganska ensam i den offentliga debatten. Ämnet anses vara för kontroversiellt men jag tror att många politiker, journalister, ämbetsmän och medborgarna ännu inte har upptäckt vad som är på gång. von Sydow har rätt Sveriges nuvarande B-lags medlemskap blir i längden omöjlig. Det är hög tid att vi i Sverige börjar intressera oss för Europa och för EU. Och att vi börjar aktivt delta i debatten om hur framtidens EU ska se ut. 

                         

Björn Sydow, statsvetare vid institutet för
Europapolitiska studier.                                                                                

Bild ovan:

EU-parlamentets sessionssal i Strasbourg.

Etiketter:                                                                                                                                                                              
EU, Europeiska Unionen, Europa, Emanuel Macron, Angela Merkel, Jean-Claude Juncker, Valet i Tyskland, Alexander van der Bellen, Stefan Löfven, Sverige, Danmark, Bankunion, EU:s bankunion, Euro, Monetära unionen, Storbritannien, Brexit, Bryssel, Österrike, Nederländerna, Holland, USA, Göran von Syndow, Norge, Norska valet, Valet i Norge, Fremskrittspartiet, Regionalism, Marknadsekonomi, Social marknadsekonomi, die Linke, Die Linke, Die Blaue, die Blaue, Bulgarien, Rumänien, Romer, Visegradsländerna, Tjeckien, Slovakien, Polen och Ungern, Kristdemokrat, Liberal, Kristdemokraterna, Liberalerna, EU-kommissionen, EG-kommissionens ordförande, Frankrikes president, Tysklands Förbundskansler, Europeiska Centralbanken, ECB, Frankfurt, ECB i Frankfurt, Ryssland, Kina, Nato, Luxemburg, Frankrike, Tyskland, Gränskontroll, Migration, Migrationspolitik, Migrationsströmmar, Flyktingar, flyktingspolitik, Irland, Garrett Fitzgerald, Frauke Petry, Norbert Hofner, Frida Wallnor, Dagens Industri, DI.

Flumskolans kunskapsförakt

Kunskapssynen och pedagogiken, Magnus Henrekson m.fl. är en ny utkommen bok på Dialogos Förlag, som gör upp med den flumideologi som dominerat svensk skola sedan slutet av 1960-talet. En huvudpoäng i denna bok är att man utifrån neurologisk forskning, som bl.a. den kände hjärnforskaren Martin Ingvar (en av bokens författare) har genomfört, vet ganska väl hur hjärnan fungerar vid inlärning.



Professor Martin Ingvar

Bokens författare menar att huvudanledning till krisen i den svenska skolan är att eleverna lämnas i sticket när de på egen hand förväntas söka kunskap i stället för att få ordentlig undervisning. 

En annan invändning mot skolans pedagogik är det neurologiska faktum att vi ganska tidigt i livet måste lära oss grundläggande färdigheter som att läsa, skriva och räkna och få ett ordförråd som är tillräckligt stort för att klara av fungera i olika sociala sammanhang, t.ex. i skolan. Redan innan vi går ut lågstadiet måste dessa färdigheter ha erövrats. Och för att lyckas lära oss dessa bakunskaper behöver vi faktiskt  tradionell kateder undervisning i form av "tragglande" för att nu citera Ingvar själv. Enligt Ingvar fungerar hjärnan så att bristande baskunskaper försvårar annan inlärning och blir mycket svårare att ta igen senare.



MRI bilder av hjärnan.

I SvT:s program Politiken i Bokhyllan intervjuas Magnus Henrekson och för ett samtal om boken med Erik Fichtelius som är en vänsterradikal journalist med rötter i 1968 års studentmarxism. Men ändå programmet är sevärt 15 min. långt. Här finns också en kortare på annonsering av programmet.

SvT:s Politik i bokhyllan

Magnus Henreksson samtalar om boken med PJ Anders Linder i Studio Axess podden:

Henrekson och PJ Linder

Skolans kris handlar om hela andra saker än vinster och det fria skolvalet. Det är dags att vi i Sverige återfår respekt för kunskap och det måste bli ett slut på att skolans pedagogik baseras på utopiska radikala rousseauianska drömmerier om att skapa den fria och kultiverade vilden. Svensk skola måste återfå fokus på kunskap och inlärning.

Jag har tidigare i flera inlägg på denna blogg tagit upp detta ämne, bl.a. där bokens medförfattare har skrivit debattartiklar om den svenska skolans kris:

Undervisning på lågstadiet.

Skolan präglas fortfarande av 1968 Inger Enkvist




Professor Inger Enkvist.


Träning och tragglande behövs i skolan Martin Ingvar


Skolan har blivit ett terapeutiskt rum Jonas Frykman

Göran Hägg tar upp detta ämne i en artikel om Svante Nordins bok om Sven Stolpe och hans syn på kunskap.

Stolpe fick rätt om "Rödskäggen" och dess skola

Du kan beställa boken här




Bild ovan:
Svensk skolgård.

Bild nedan:
Professor Jonas Frykman


Etiketter:
Skolan, Svensk Skolan, Pedagogik, Elver, Lärare, Undervisning, Flumpedagogik, Skolflum, Inlärning, Martin Ingvar, Magnus Henrekson, PJ Anders Linder, Göran Hägg, Sven Stolpe, Studio Axess, SvT, Politik i bokhyllan, Neurologi, Hjärnforskning, Katederundervisning, Jonas Frykman, Inger Enkvist, Erik Fichtelius Det fria skolvalet, Vinster i välfärden, 

Övervaka nazism och kommunism

Som en reaktion på Nazistiska Nordiska Motståndsrörelsens (NMR) aktiviteter i Göteborg har Ebba Bush-Thor (KD), partiordförande, och Andreas Carlsson (KD) gruppledare, skrivit en debattartikel där dessa två politiker föreslår att en lagstiftning införs mot samröre med kriminella organisationer och terrororganisationer.

Artikel av Bush-Thor och Carlsson  

Ett annat skäl till deras artikel är de samtal som regeringen har inbjudit med anledning av (NMR):s aktiviteter i Göteborg. Att Vänsterpartiet med sin historia i totalitär Marxist-Leninism bjuds in, men inte Sverigedemokraterna, med motivering av detta partis bakgrund i vit-maktrörelsen och nynazism. Är inkonsekvent.

Firande av Östtysklands 40 års dag

1989, i regi av dess kommunistparti

SED, några månader innan Tysklands

återförening

(V) var ett av de få kommunist- och socialistpartier i väst som behöll sina konktakter med Östeuropas diktaturer ända fram till Berlinmurens fall. Några få veckor innan slutet på kommunismens välde i Östtyskland skickade (V) ett hyllningstelegram till landets kommunistparti SED.

Orkar inte (S) och (MP) ta konflikt med ny-kommunisterna i (V), vilket man naturligtvis bör göra, så ska (SD) behandlas på samma sätt. Tidigare har (S) motiverat att (V), och dess föregångare (VPK), bjuds in till samtal mellan partier och regering med att (V) är ett riksdagsparti. Men det är (SD) också. Men detta faktum, ursäktar verken (SD):s odemokratiska rötter eller (V):s.

Kommunistiska Partiets fanor
1: maj. Ett exempel på ett
hot från vänster.
F.d. Kommunistiska
Förbundet Marx-Leninisterna
Revolutionärerna (KFMLR)

Det är lätt att hålla med Bush-Thor och Carlsson om att vi i Sverige måste ta hotet från demokratins fiender på större allvar. I detta sammanhang måste  islamism inkluderas och idé strömningar som dyrkar våld och revolutionens romantik  t.ex. AfA och den autonoma rörelsen, men även utsträckas till hårdförda veganer och extrema djurrättsaktivister.



Antifascistisk Aktion (AfA)
demonstrerar i Bern 2006.

(NMR):s första demonstration i Göteborg var olaglig. Men den polisstyrka som fanns på plats valde att blunda och lät manifestationen fortgå. Ansvarigt polisbefäl motiverade detta i media med att ett ingripande hade resulterat i bråk och stök. Detta är minst sagt ett märkligt yttrande. Polisens främsta uppgift är att se till att lagen följs och att ingripa när brott begås. I detta fall hade inte ens någon ansökan lämnats in. Detta innebär att Göteborgspolisen accepterade ett ”olagligt beaktade av offentlig plats”, som den juridiska termen lyder. (NMR):s manifestation var dessutom ett brott mot ordningslag och flera lokala föreskrifter. Men polismyndighetens fataliteter tar inte slut med detta.

Poliser griper en person i Göteborg.

Som detta inte var nog så har stadens polisledning beslutat att bevilja en ansökan från (NMR) om att få genomföra en demonstration genom centrala Göteborg. Där tåget bland annat ska passera förbi synagogan, medan församlingen firar Yom Kippur (försoningsdagen), som är årets största religiösa högtid. Det är lätt att förstå den bestörtning och olust som detta väcker hos stadens judiska befolkning. I församlingen finns ännu personer kvar som överlevde Shoah (förintelsen) och som förlorade nära och kära i nazismens läger. Medan flera andra församlingsmedlemmars liv har direkt påverkats av Shoah genom att vara efterkommande till dess offer i första- eller andra led. För alla judar är naturligtvis är en nazist sammankomst i sig någonting som väcker avsky och det borde den även göra för alla andra i vårt land.

Församlingen har överklagat detta beslut tillsammans med några andra, t.ex. Bok- och Biblioteksmässan som berörs genom att (NMR):s demonstration ska passera utanför den mässhall där man då håller till. Det borde vara självklart att religionsfrihet och skydd av en följd minoritetsgrupp väger tyngre än att en politisk extremistgrupp ska få demonstrerar just där och då. Redan med gällande lagstiftning hade polisen kunnat föreslå en annan plats och tid. Men skärp gärna lagen för att göra detta mer tydligt. Även nazister och andra extremister kan få demonstrera men inte hur och när som helst.

Firande av Yom Kippur i en synagoga.

I Tyskland hade detta hanterats helt annorlunda. Utifrån erfarenheter av sin dramatiska 1900-tals historia, finns i vårt södra grannland en helt annan vilja och beredskap att hantera hot mot demokratin. Olika tvångsmedel används, inom ramen för en rättsstatlig ordning, för att skydda författningen och dess ideal. Organisationer och sammanslutningar kan efter en rättsprocess i en särskild författningsdomstol förklaras olagliga vilket innebär att alla aktiviteter i dess namn blir föremål för åtal. 

Östtysklands kommunistparti SED och nazismens statsparti NDSAP är exempel på partier som domstolen har förbjudit. Domstolen kan också besluta att en sammanslutning skall föras upp på en särskild övervakningslista, vilket innebär att medlemsregister och finansiering måste hållas tillgänglig för rättsvårdande myndigheter. En listning innebär att sammankomster och andra aktiviteter måste anmälas i god tid och personal från säkerhetspolis och den vanliga polisen har rätt att närvara, föra anteckningar, spela in vad som sägs och filma mötet.

NDSAP:s partiflagga.

Även enskilda personer kan bli föremål för rättsprocesser i domstolen efter att åtal har väckts av en särskild författningsåklagare. Precis som i en vanlig domstol finns åklagare, advokater och domare. Och rättshjälp utgår. Att förneka förintelsen, som (NMR) gör, anses vara ett författningsbrott som kan ge fängelsestraff. Antisemitism, eller hets mot någon etnisk- eller annan särskild befolkningsgrupp, är ett allvarligt brott som kan resultera i ett flerårigt fängelsestraff. 

I Tyskland hade aldrig en manifestation med uniformslikandande klädsel, som i (NMR):s fall, accepterats. Deltagarna hade blivit gripna och åtalats.  Sköldar, kängor och symboler som kan anses utgöra ett politiskt ”vapen” på kläder och flaggor, och som fanns i (NMR):s Göteborgs manifestation, hade blivit föremål för åtalsprövning enligt ett förbud som finns emot kårliknande verksamhet, vilket har tvingat flera MC-gäng att sluta bära klubbväst i offentliga sammanhang. I Danmark övervägs en likartad lagstiftning, enligt tysk modell, för att bekämpa MC-gängens kriminalitet.

Klubbmärken ifrån olika MC-gäng
.

Troligen hade (NMR) förklarats utgöra en ”författningsvidrig” organisation och tvingats att upphöra med sin verksamhet. Eller så hade (NMR) redan varit listad och då hade författningsåklagaren väckt åtal, för brott mot de särskilda villkor som följer av detta. I Tyskland hade myndigheterna aldrig sett mellan fingrarna med det som skedde i Göteborg. Men inte nog med detta.

Författningsåklagarämbetet hade dessutom hört av sig till polismästaren för att inleda en förundersökning med möjlig brottsrubricering ”underlåtelse att förhindra författningsbrott”. Offentligt anställda, t.ex. poliser, militärer och lärare, har ett särskilt utökat juridiskt ansvar för att förhindra författningsbrott. I dessa fall kan domstolen utdöma arbetsrättsliga straff som t.ex. avdrag på lön, tidsbegränsad avstängning eller avsked, men också ge offentlig rättsliga straff som t.ex. böter, yrkesförbud eller fängelse.

Fängelse staket med taggtråd.

Att hoppas att denna tyska naturrättsliga tradition kommer att utgöra en allmän förebild för partiernas representanter när de träffas för att diskutera (MNR):s aktiviteter i Göteborg, är nog hoppas för mycket av våra parlamentariker. I vårt fredsskadade och konflikträdda land blir nog kristdemokraterna tämligen ensamma att diskutera detta utifrån ett rättsfilosofiskt perspektiv. Men i Tyskland fegar man inte och man lär av historien. Och detta gillar jag.

Bild ovan:
(NMR) demonstrerar
i Falun 2017.

Bild nedan:
Entré till synagogan i Göteborg.

Etiketter:
Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, Nazism, Göteborg, NMR i Göteborg, Shoah, Förintelsen, Antisemitism, Synagoga, Synagoga i Göteborg, Göteborgs Synagoga, (KD), Kristdemokraterna, Ebba Bush-Thor, Anderas Carlsson, Partiordförande, Gruppledare, Författningsskyddet, Tyskland, Karlsruhe, AfA, IS, Veganer, Djurskyddsaktivister, Autonoma, Författningsdomstolen, Författningsåklagaren, Författningsåklagarämbetet, Göteborg, bokmässan, Göteborgs Bok- och Biblioteksmässa,  Bokmässan, Bokmässan i Göteborg, Göteborgs Bokmässa, Kommunism, Anti-fascisk aktion, Nordiska Motståndsrörelsen i Göteborg, Naturrätt, Klubbvästar, harkors, Antifascistisk Aktion,

Kataloniens sak är vår

På Sveriges Radios nyhetssajt finns en läsvärd artikel om den katalanska regionregeringens kamp för att få hålla en folkomröstning om självständighet från Spanien.

SR:s artikel och inslag om Katalonien

Striden mellan parlamenten i Barcelona och Madrid fördjupas just nu. I prakten har Madrid avskaffat det regionala självstyret genom att arrestera politiker och ämbetsmän. 




Kataloniens parlament.

Nuvarande konstitutionella kris i Spanien, är den allvarligaste för den spanska demokratin sedan det fascistiska kuppförsöket av den halv-militära polisen, Gaurdia Civil 1981. Denna konflikt har flera orsaker. Kulturella-, ekonomiska- historiska- och politiska faktorer samverkar. 

Under senare år har skandaler drabbat spansk rikspolitik. Särskilt har det konservativa regeringspartiet Partido Popular (PP) och oppositionspartiet socialistiska (PSOE) varit inblandad i flera affärer som lett till åtal och fängelsestraff för flera politiker i dessa båda partier och höga statstjänstemän. Avslöjanden om korruption och inkompetens har skapat växande frustation och ökad otålighet med nationella institutioner i Katalonien och i andra provinser.



Albert Rivera Ciudadanos partiordförande.

Vid parlamentsvalet 2015 och i ett nyval året efter straffades båda dessa statsbärande partier hårt av väljarna. 2016 fick (PP) och (PSOE) knappt över 50% av rösterna tillsammans. Två nya partier har dykt upp i spansk politik. Dessa två nykomlingar Liberala Ciudadanos (Medborgarna) som bildades i just Katalonien, och vänstersocialistiska Podemos (Vi kan) har skakat om i det spanska politiska systemet.  

Ciudandanos motsätter sig katalansk självstyre men har samtidigt kritiserat (PP) för spansk ny-nationalism och för att man accepterar ny-fascistiska strömningar inom sitt parti. Ciudadanos är för ökat regionalt självstyre för landets provinser och att Katalonien, Baskien och Galicien får större självstyre än övriga delar av landet med anledning av dessa regioners speciella historia och kultur. Det andra nya partiet Podemos stödjer öppet självständighet för Katalonien och Baskien.    



Civilgardister i Guardia Civil
paraderar.  

Det är en historisk paradox att den spanska regeringen använder av sig av samma poliskår i Barcelona, för att fängsla regionala politiker och ta valsedlar i beslag, som för 35 år sedan stormade Cortes (det nationella parlamentet) och började skjuta hej vilt omkring sig i ett försök att återinföra fascismen i Spanien. 

Katalonien med sina 7,5 miljoner invånare har ett eget språk, katalanska, som är äldre än spanska (kastilianska) både i skrift och som talspråk. En mindre minoritet på 5-6 tusen, i Pyrenéerna, talar aranesiska (occitanska). Mindre än 20 procent av Kataloniens befolkning är av spansk härkomst eller har spanska som sitt första språk. Denna skillnad märks i vad Katalonien heter på sina tre officiella språk. Cataluna (katalanska), Cataluña (spanska) och Catalonha (araneiska).




Katalonien har en historia, en kultur och en egen identitet som är annorlunda än den spanska. Under sin långa historia har regionen haft en tydlig orientering åt Frankrike och Italien (som också har en katalansk språkig minoritet), katalanska talas också i närliggande Andorra. Medan övriga Spanien har en kulturell och politisk tradition med tydliga drag av av slutenhet och av isolering från övriga Europa. Än i dag märks detta på många sätt. T.ex. i Spanien är det få ungdomar som kan engelska, även bland akademiker.



Den berömda Katedralen,
Sergrada Famila
(Den Heliga Familjen)
i Barcelona.

I Katalonien är det bättre. Kunskaper i både engelska och i franska är vanligare där än i övriga Spanien. Katalonien är mer ekonomiskt- och socialt utvecklat än övriga Spanien. För många svenskar, likt mig själv, uppfattas Barcelona ha en mer öppen atmosfär än Madrid. Barcelona känns också mer modern och europeisk än den spanska huvudstaden.

Kataloniens premiärminister

Carles Puigdemont, från de 
katalanska kristdemokraterna 
(CDU).

Det ligger mycket i den uppfattning som framförs av den katalanska regeringen att Katalonien aldrig fick den självständighet som utlovades efter Francodiktaturens slut. 

Dessutom så har Katalonien, inte störst självstyre i Spanien. Baskien och Galicien har ett mer långtgående självstyre. Baskien har eget ansvar för sin regionala budget (medan Katalonien inte har beslutsrätt över större investeringar t.ex. infrastruktur). Galicien bestämmer helt över sina skatter och annan finansiering. Vilket inte Katalonien gör.




En viktig händelse för många katalaner.
1873 utropas den första spanska republiken
i Barcelona, med katalanen Fransco Pi Margall
som informell president. Margall var en varm '
anhängare av en demokratisk federation
mellan landets olika regioner.

Ett annan viktig anledning till ökad nationalism i Katalonien är att den spanska staten gick ifrån den överenskommelse med Katalonien om ökat regionalt självstyre ifrån 2006. Ett avtal som antogs av parlamenten i Madrid och Barcelona, och efter en folkomröstning i Katalonien, och skrevs under av den dåvarande socialistiska federala regeringen. Partido Popular överklagade beslutet till författningsdomstolen som förklarade beslutet olagligt. Detta "svek" har skapat ökad misstro mot Spanien i Katalonien. En känsla av att Madrid kan man inte lita på har spritt sig bland katalanerna.

Att genomföra folkomröstningen, trots Madrids protester, tvingar fram en omprövning av relationerna mellan centralregeringen och regionerna. Särskilt med de regioner som har annan kulturell identitet än den spanska. Kataloniens politiker, och andra folkvalda från landets olika regioner, har dessutom rätt i sin argumentering om att Spanien har en federal- och regionalistisk tradition att falla tillbaka på. 

Utgången av folkomröstningen i Skottland, med dess svaga majoritet för fortsatt tillhörighet till London, har inspirerat politikerna i Barcelona och givit luft under vingarna för krav på självständighet för Katalonien.

Demonstration för katalansk
självständighet
i Barcelona 2016.

Spanien har sedan tidig medeltid en tradition där nationens olika regioner har haft ett stort inslag av självstyre och anses utgöra egna "länder". Innan inbördeskriget avskaffade den republikanska vänsterregeringen, med socialister och kommunister i spetsen, det regionala självstyret för att man var orolig för uppror i konservativa regioner som Galicien (med sitt eget språk, galiciska, och sin keltiska kultur och sin orientering mot Portugal), och för Granada och Kanarieöarna (med deras kulturella orientering åt Nordafrika).

Efter inbördeskriget fortsatte Franco diktaturen denna politik men nu med en spansk nationalistisk motivering. Under fascistdiktaturen var denna enhetspolitik direkt riktad emot politiskt radikala regioner som Katalonien och Baskien medan mer pålitliga regioner som Galicien och Andalusien fick något större svängrum.



Baskiens flagga.

Katalanska likt baskiska var under diktaturen förbjudet i arbetsliv, på allmän plats, i skolor och i andra offentliga sammanhang. Efter diktaturens fall behöll den nya spanska demokratin delar av både Francotidens konstitution och kombinerade den med delar av den republikanska.

Senare har regeringen i Madrid motvilligt tvingas till eftergifter på grund av folkliga opinioner ute i regionerna men också på grund av krav från EU och Europarådet, men envist vägrat att återgå till de federala inslag som fanns 1923 års demokratiska konstitution.

General Franco var

Spaniens diktator med titel

El Caudillo (ledaren)

1939-1975.

Eftersom jag inte är nationalist, är jag ingen anhängare till att flera nationalstater bildas. Nationalstater har vi nog av i Europa. En ny nationalstat i Katalonien kommer att flytta en rad problem från Madrid till Barcelona utan detta behöver betyda att problemen blir lösta. Men man skulle bli herre i eget hus. 

Precis som i relationen mellan Edinburgh och London, när det gäller Skottland, önskar jag att Katalonien håller sin omröstning för att detta stärker demokratin i Europa. Jag är inte säker på att ett ja i en katalansk omröstning, liksom vad ett ja skulle ha inneburit i den skotska, resulterar i att vi får en ny nationalstat i Europa. Men detta skapar förutsättningar till omprövning och nytänk som jag välkomnar .



Skottlands flagga.

Jag har full förståelse för det katalanska missnöjet, precis som det skotska, när det gäller kritik av huvudstadens politiker och maktorgan för all den diskriminering, centralisering och maktdominans som man har blivit, och fortfarande blir, utsatt för. Troligen kommer en andra skotsk folkomröstning att genomföras till följd av Brexit som en majoritet av väljarna i Skottland var emot. 

Nicola Sturgeon,
Skottlands regeringschef.

Vad är alternativet? Svaret är en verklig regionalisering och skapandet av federativa unioner mellan jämbördiga "länder" inom nationalstaterna i Europa. En sådan utveckling kommer att dämpa krav på självständighet över hela Europa t.ex. på Korsika, på Sardinien, på Madeira, på Färöarna, på Åland, i Venedig- Veneto, i Normandie, i Bretagne, i Wales, i Skottland, i Katalonien, i Baskien, i Galicien, i Flandern, i Sydtyrolen etc.




Färöarnas flagga.

En verklighet som också  gäller för oss i Sverige, på Gotland, i Sámpí (Sameland), i Meänmaa (Tornedalen), i Jämtland, i Älvdalen och i Skåneland. 



Sampi:s flagga.
Gemensam för de samiska områdena
i Sverige, i Norge, i Finland och i Ryssland
(där den inte är tillåten).

Den katalanska folkomröstningen, kommer liksom den skotska, inte endast att påverka berörda länder. I flera europeisk nationer kommer en smärtsam omprövning att tvingas fram i form av att överge en centralistisk ordning där all verklig makt utgår från nationernas centrum till ett mer decentraliserat styre. 

Regionalisering (i t.ex. Sveriges fall) och en federativ union (i t.ex. Spaniens och Storbritanniens  fall) är en utveckling som det finns många skäl att ställa sig positiv till.

Samer klädda i traditionell folkdräkt.

I globaliserad värld blir det alltmer uppenbart att nationalstaterna är för små för många viktiga beslutet som påverkar medborgarnas vardag och är för stora, klumpiga och oflexibla för många andra. Beslutfattande med bristande verklighetsförankring blir en konsekvens av att makt långt bort ska administrera lokala- och regionala verksamheter som man inte har tillräcklig kunskap eller förståelse för t.ex. arbetsmarknad, utbildning och social utveckling. Samtidigt som t.ex. frågor om internationell terrorism, miljöskydd och migration måste lyftas upp på en övernationell nivå.

Dessutom är en föreställningen om en flagga, ett språk och en kultur ingenting annat än en myt. Flertalet nationer i Europa, även Sverige, har aldrig haft denna homogena struktur. 



Officiell flagga för en av
länderna inom den svenska
nationen, Skåneland
(Skåne, Blekinge, Halland
och Bornholm).

Utan har, som t.ex. i Spaniens fall, bestått av flera länder, i ordets ursprungliga betydelse, dvs ett sammanhängande område som lätt kan definieras och avgränsas, med sin egen historia och egen kulturella identitet, i många fall även med ett eget språk. 



Jämtlands flagga.

Men vår livaktiga nationalstatliga enhetsmyt har undertryckt och diskriminerat språk, kulturer, folkslag och identiteter, som nu lyftas upp och får ny livskraft  på grund av att globalisering leder till att nationalstaternas hegemoni försvagas. 

I Sveriges fall utgör våra inhemska minoriteter som samer, gutar, skåningar, tornedalingar, älvdalingar och jämtar tydliga exempel på grupper och landsdelar som har pressas ner på grund av krav på nationell enhet.

Meänmaa:s

(Tornedalens) flagga

Det blir också alltmer uppenbart att av tradition centralstyrda nationer som Frankrike, Sverige och Storbritannien får allt svårare att möta globaliserings utmaningar och ha möjlighet att utnyttja dess fördelar. Medan nationer med decentralism som t.ex. Tyskland, Schweiz och Österrike kommer att klara sig bättre. 

Det som är bra för Norrbotten behöver inte fungera bra i Skåne, eller tvärt om. Mångfald av språk, kultur, traditioner, inom och mellan nationalstaterna, är en källa till rikedom för hela Europa.

Bild ovan:
Demonstration för folkomröstning
om självständigt, Barcelona september 2017.

Bild nedan:

Barcelonas paradgata: Las Ramblas

Etiketter:

Spanien, Katalansk självständighet, Självständighet för Katalonien, Katalonien, Barcelona, Folkomröstning, Federalism, Regionalism, Skottland, Skåne, Skåneland, Sampi, Sameland, Tornedalen, Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike, Sverige, Storbritannien, Brexit, Las Ramblas, Meänmaa, Guter, Skåningar, Jämtar, Älvdalningar, Nicola Sturgeon, Edinburgh, London, General Franco, Baskien, Galicien, Portugal, Andorra, Italien, Granada, Andalusien, Kanarieöarna, Galiciska, Katalanska, Baskiska, Madrid, Carles Puigdemont, Kastilianska, Aranesiska, Occitanska, Sergrada Famila, Civilgardist, Partido Poular, PP, Ny nationalism, Spansk ny-nationalism, Ny fascism, Ciudadanos, Liberaler, Podemos, Västersocialister, Albert Rivera, 

Biermanns adjö till kommunismen

Trubaduren och protestsångaren Wolf Biermann, f.d. upphöjd kulturpersonlighet i Östtyska DDR och medlem av dess kommunistparti SED har kommit till insikt och tar nu slutgiltigt avstånd från kommunismen.

Bolins artikel om Biermann

Gunnar Bolin på SR:s Kulturradion har en intressant intervju med Biermann där han uttrycker sin sympati för Merkel och hennes kristdemokratiska CDU. Han uppträder under hennes valturné runt om i Tyskland.

Tänk om någon av de flertaliga svenska kulturarbetare som också har varit aktiva kommunister skulle göra offentlig avbön som Biermann. 

Biermann är intressant av flera skäl. Hans levnadshistoria har en del att säga till oss om varför vi måste kämpa för demokrati och varför totalitära ideologier måste bekämpas. Biermanns livsöde har något att lära oss om Europas historia under 1900-talet. 

Biermanns judiske fader, som var aktiv kommunist i Hamburg, avrättades 1943 i Auschwitz. 1953 flyttade Biermann till Östtyskland och blev själv aktiv kommunist. 1965 fick han ett totalt publiceringsförbud av kulturministeriet för sin "relativistiska" hållning.




Auschwitz entré med sin diaboliska skylt
"Arbete ger frihet".

Biermanns protester mot kommunistpartiets övervakning av kulturarbetares liv väckte ont blod i den östtyska statsapparaten. 

Säkerhetstjänsten Stasi inhämtade information från miljoner östtyskar genom grannar, släktingar och kollegor. Stasi använde sig av olika tvångsmedel som t.ex. avlyssning, censur, och skuggning. 

1976 fick han tillstånd att åka på turné i väst i regi av västtyska metallfacket. På grund av de sångtexter han då framförde förlorande han sitt östtyska medborgarskap och fick inte återvända. Wolf Biermann är var tidigare gift med skådespelaren Eva-Maria Hagen, mor till välkända punksångaren Nina Hagen. Eva-Marias familj tillhörde några av de miljontals tyskar som fördrivs från Polen, Tjeckoslovakien och Ungern efter 1945.   

Stasis logga.

På Bolins fråga om han som f.d. kommunist ska rösta på die Linke i valet, ett parti med rötter i forna östtyska kommunistpartiet? Biermans svar är intressant:

" ..jo givetvis inte på die Linke, Vänsterpartiet med rötter i det gamla Östtyska statsocialistiska partiet och inte heller på högerpopulistiska islammotståndarna i AFD.

Efter att han har talat så träffade jag honom och frågade vad det är som får honom att engagera sig just nu?

- Jag är ett bränt barn från DDR-diktaturen, jag måste."



Berlinmuren 1980

Etiketter:
Wolf Biermann, Tyskland, DDR, Östtyskland, Kommunism, Dia Linke, CDU, Angela Merkel, Nina Hagen, SED, Polen, Tjeckoslovakien, Ungern, AfD, Stasi, Nazism, Gunnar Bolin, SR, Sveriges Radio, Kulturradion., Auschwitz. 

Följ Nordbanken

I Dagens Industri skriver P M Nilsson om Nordbankens flytt till Finland utifrån en insiktsfull analys att om vårt svenska debattklimat när det gäller ekonomisk politik. Nilsson framför i detta sammanhang en kritik för den populism som han menar kännetecknar både socialdemokrater och Allianspolitikers syn på banksektorn i stort vilken betydelse den har för samhällets utveckling

Nilssons artikel om Nordea och EU

Jan-Olof Bengtsson som tidigare var ledarskribent på Kvällsposten i Malmö ger på Facebook Nilssons artikel följande träffsäkra kommentar:

"En Wake-up från P M Nilsson till alla navel skådande förträfflighetssvenskar."



P M Nilsson

Det hedrar Nilsson att han i sitt inlägg om Nordeas flytt kopplar i hop denna händelse med en allmän diskussion om det behov som finns av en fördjupad integration i Europa och om en utveckling av EU-samarbetet. Det är inte vanligt att vi Sverige vågar föra denna debatt. Även i detta avseende skiljer vi ut oss för flertalet andra länder i Västeuropa. Det hedrar Nilsson att han visar upp detta mod och han är värd all respekt för den klarsyn han för fram i sin artikel om EU:s framtid.

Det är bara att hålla med Nilsson om att Nordbankens sak är vår.  

Han för fram ett argument om att länder utanför EU:s bankunion och som inte har Euro, inte riktigt är med i EU och har större risk en andra medlemmar att lämna Europa samarbetet. Denna insikt inger oro. 

Med all oönskad tydlighet utgör Brexit och de tre östeuropeiska Visengrad-ländernas migrationstrotts mot Bryssel tydliga exempel på att Nilssons tes har relevans.

Ett annat exempel på vår inskränkta attityd av nationell självtillräcklighet är den oförstående som har visats för ledningens strategiska analys att det är bra för banken att komma in i EU:s bankunion och att hamna innanför Euro zonen.

I sin artikel för Nilsson också fram ett argument om ekonomisk utveckling i Europa har visat att Sverige i praktiken saknar möjlighet att till föra en självständig räntepolitik. Och att detta gäller även om vi inte har infört Euro. Just detta argument var centralt i folkomröstningen om Sverige skulle införa Euron. Likt Nilsson menar jag att denna ekonomiska verklighet är ett viktigt argument för svenskt medlemskap i den monetära unionen. Och att vi även ska bli medlemmar av EU:s bankunion.

Sverige bör alltså ta samma beslut som Nordeas ledning och våga vara européer fullt ut.



Bild överst: Nordeas huvudkontor i Helsingfors.
Bild nedan: Eurosedlar.

Etiketter:
EU, Europa, P M Nilsson, Dagens Industri, Nordbanken, Finland, Sverige, Socialdemokraterna, Alliansen, Euro, Folkomröstning, Bankunion, EU:s bankunion, Monetära union, Euro zonen, Räntepolitik, Visengard länder,  
Jan-Olof Bengtsson, Kvällsposten, Banker, Banksektor

Vinsttak är socialisering av privat egendom

Kjell-Olof Feldt (S) f.d. finansminister har skrivit en läsvärd debattartikel i Expressen om hur Jonas Sjöstedt och hans ny-kommunistiska vänsterparti har lyckats lura (S) och (MP) till att föreslå en socialisering av privat egendom genom att införa ett förbud emot vinster.

Feldts artikel i Expressen

I min enfald trodde jag faktiskt att kampen för äganderätt och marknadsekonomi var vunnen när kommunismen föll i Östeuropa och när (S) socialiserings offensiv med hjälp av Löntagarfonder stoppades. Men jag hade fel. Nu måste vi ta denna strid en gång till. Ytterligare en gång bevisas devisen om att kampen för demokrati och frihet måste föras och vinnas i varje generation.

Feldt avslutar sin artikel med följande träffsäkra analys och en avgörande frågeställning:  

"Jag förstår om Jonas Sjöstedt är belåten över att han fått en hel regering att anvisa hur enskild egendom kan bli offentlig utan att det kostar en krona. Men det finns en annan kostnad, som kan bestå av Sveriges anseende som rättsstat. Har regeringen funderat över vad den kan uppgå till?"



Jonas Sjöstedt (V)
Partiordförande sedan 2012
f.d. EU-parlamentariker.

Feldt ger en intressant historik ang. vänsterpartiets socialiserings iver. Han exemplifierar detta genom redovisa ett tidigare (V) förslag om att privata välfärdsföretag skulle köpas upp av staten genom en noga planerad process som skulle regleras i en särskild lag.

Feldt konstaterar att intresset för denna lösning svalnade hos (V) när priset på c:a 50 miljarder räknades fram. Denna summa visar 
de ekonomiska värden som står på spel för ägare, personal, vårdtagare/elever och anhöriga.

Precis som Feldt anser jag de principiella och frihetliga aspekterna på detta förslag är viktigare än de ekonomiska.

Men jag måste erkänna att känner stor oro inför framtiden. Regeringen och socialdemokraterna tycks komma undan med allt möjligt. Hur allvarligt det än är.

Det verkar som även denna öppna socialisering inte påverkar samhällsdebatt och opinionssiffror i någon större omfattning. Precis som när det gäller hur regeringen har agerat när det gäller Transportstyrelsens IT- haveri, de ständiga skandalerna kring den (S) märkte rikspolischefen, Dan Eliasson, eller vår utrikesminister, Margot Wallström (S), märkliga agerande kring kärnvapen, antisemitism eller Putins imperialism.



Berlinmuren 1986.

Foto överst: Kjell-Olof Feldt

Etiketter:
Kjell-Olof Feldt, Socialdemokrater, Löfven, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, Löntagarfonder, Vinsttak, Vinst förbud, Dan Eliasson, Margot Wallström, Transportstyrelsen, Rikspolischefen, Rikspolisstyrelsen, Margot Wallström, Vladimir Putin,