Kataloniens sak är vår

På Sveriges Radios nyhetssajt finns en läsvärd artikel om den katalanska regionregeringens kamp för att få hålla en folkomröstning om självständighet från Spanien.

SR:s artikel och inslag om Katalonien

Striden mellan parlamenten i Barcelona och Madrid fördjupas just nu. I prakten har Madrid avskaffat det regionala självstyret genom att arrestera politiker och ämbetsmän. 




Kataloniens parlament.

Nuvarande konstitutionella kris i Spanien, är den allvarligaste för den spanska demokratin sedan det fascistiska kuppförsöket av den halv-militära polisen, Gaurdia Civil 1981. Denna konflikt har flera orsaker. Kulturella-, ekonomiska- historiska- och politiska faktorer samverkar. 

Under senare år har skandaler drabbat spansk rikspolitik. Särskilt har det konservativa regeringspartiet Partido Popular (PP) och oppositionspartiet socialistiska (PSOE) varit inblandad i flera affärer som lett till åtal och fängelsestraff för flera politiker i dessa båda partier och höga statstjänstemän. Avslöjanden om korruption och inkompetens har skapat växande frustation och ökad otålighet med nationella institutioner i Katalonien och i andra provinser.



Albert Rivera Ciudadanos partiordförande.

Vid parlamentsvalet 2015 och i ett nyval året efter straffades båda dessa statsbärande partier hårt av väljarna. 2016 fick (PP) och (PSOE) knappt över 50% av rösterna tillsammans. Två nya partier har dykt upp i spansk politik. Dessa två nykomlingar Liberala Ciudadanos (Medborgarna) som bildades i just Katalonien, och vänstersocialistiska Podemos (Vi kan) har skakat om i det spanska politiska systemet.  

Ciudandanos motsätter sig katalansk självstyre men har samtidigt kritiserat (PP) för spansk ny-nationalism och för att man accepterar ny-fascistiska strömningar inom sitt parti. Ciudadanos är för ökat regionalt självstyre för landets provinser och att Katalonien, Baskien och Galicien får större självstyre än övriga delar av landet med anledning av dessa regioners speciella historia och kultur. Det andra nya partiet Podemos stödjer öppet självständighet för Katalonien och Baskien.    



Civilgardister i Guardia Civil
paraderar.  

Det är en historisk paradox att den spanska regeringen använder av sig av samma poliskår i Barcelona, för att fängsla regionala politiker och ta valsedlar i beslag, som för 35 år sedan stormade Cortes (det nationella parlamentet) och började skjuta hej vilt omkring sig i ett försök att återinföra fascismen i Spanien. 

Katalonien med sina 7,5 miljoner invånare har ett eget språk, katalanska, som är äldre än spanska (kastilianska) både i skrift och som talspråk. En mindre minoritet på 5-6 tusen, i Pyrenéerna, talar aranesiska (occitanska). Mindre än 20 procent av Kataloniens befolkning är av spansk härkomst eller har spanska som sitt första språk. Denna skillnad märks i vad Katalonien heter på sina tre officiella språk. Cataluna (katalanska), Cataluña (spanska) och Catalonha (araneiska).




Katalonien har en historia, en kultur och en egen identitet som är annorlunda än den spanska. Under sin långa historia har regionen haft en tydlig orientering åt Frankrike och Italien (som också har en katalansk språkig minoritet), katalanska talas också i närliggande Andorra. Medan övriga Spanien har en kulturell och politisk tradition med tydliga drag av av slutenhet och av isolering från övriga Europa. Än i dag märks detta på många sätt. T.ex. i Spanien är det få ungdomar som kan engelska, även bland akademiker.



Den berömda Katedralen,
Sergrada Famila
(Den Heliga Familjen)
i Barcelona.

I Katalonien är det bättre. Kunskaper i både engelska och i franska är vanligare där än i övriga Spanien. Katalonien är mer ekonomiskt- och socialt utvecklat än övriga Spanien. För många svenskar, likt mig själv, uppfattas Barcelona ha en mer öppen atmosfär än Madrid. Barcelona känns också mer modern och europeisk än den spanska huvudstaden.

Kataloniens premiärminister

Carles Puigdemont, från de 
katalanska kristdemokraterna 
(CDU).

Det ligger mycket i den uppfattning som framförs av den katalanska regeringen att Katalonien aldrig fick den självständighet som utlovades efter Francodiktaturens slut. 

Dessutom så har Katalonien, inte störst självstyre i Spanien. Baskien och Galicien har ett mer långtgående självstyre. Baskien har eget ansvar för sin regionala budget (medan Katalonien inte har beslutsrätt över större investeringar t.ex. infrastruktur). Galicien bestämmer helt över sina skatter och annan finansiering. Vilket inte Katalonien gör.




En viktig händelse för många katalaner.
1873 utropas den första spanska republiken
i Barcelona, med katalanen Fransco Pi Margall
som informell president. Margall var en varm '
anhängare av en demokratisk federation
mellan landets olika regioner.

Ett annan viktig anledning till ökad nationalism i Katalonien är att den spanska staten gick ifrån den överenskommelse med Katalonien om ökat regionalt självstyre ifrån 2006. Ett avtal som antogs av parlamenten i Madrid och Barcelona, och efter en folkomröstning i Katalonien, och skrevs under av den dåvarande socialistiska federala regeringen. Partido Popular överklagade beslutet till författningsdomstolen som förklarade beslutet olagligt. Detta "svek" har skapat ökad misstro mot Spanien i Katalonien. En känsla av att Madrid kan man inte lita på har spritt sig bland katalanerna.

Att genomföra folkomröstningen, trots Madrids protester, tvingar fram en omprövning av relationerna mellan centralregeringen och regionerna. Särskilt med de regioner som har annan kulturell identitet än den spanska. Kataloniens politiker, och andra folkvalda från landets olika regioner, har dessutom rätt i sin argumentering om att Spanien har en federal- och regionalistisk tradition att falla tillbaka på. 

Utgången av folkomröstningen i Skottland, med dess svaga majoritet för fortsatt tillhörighet till London, har inspirerat politikerna i Barcelona och givit luft under vingarna för krav på självständighet för Katalonien.

Demonstration för katalansk
självständighet
i Barcelona 2016.

Spanien har sedan tidig medeltid en tradition där nationens olika regioner har haft ett stort inslag av självstyre och anses utgöra egna "länder". Innan inbördeskriget avskaffade den republikanska vänsterregeringen, med socialister och kommunister i spetsen, det regionala självstyret för att man var orolig för uppror i konservativa regioner som Galicien (med sitt eget språk, galiciska, och sin keltiska kultur och sin orientering mot Portugal), och för Granada och Kanarieöarna (med deras kulturella orientering åt Nordafrika).

Efter inbördeskriget fortsatte Franco diktaturen denna politik men nu med en spansk nationalistisk motivering. Under fascistdiktaturen var denna enhetspolitik direkt riktad emot politiskt radikala regioner som Katalonien och Baskien medan mer pålitliga regioner som Galicien och Andalusien fick något större svängrum.



Baskiens flagga.

Katalanska likt baskiska var under diktaturen förbjudet i arbetsliv, på allmän plats, i skolor och i andra offentliga sammanhang. Efter diktaturens fall behöll den nya spanska demokratin delar av både Francotidens konstitution och kombinerade den med delar av den republikanska.

Senare har regeringen i Madrid motvilligt tvingas till eftergifter på grund av folkliga opinioner ute i regionerna men också på grund av krav från EU och Europarådet, men envist vägrat att återgå till de federala inslag som fanns 1923 års demokratiska konstitution.

General Franco var

Spaniens diktator med titel

El Caudillo (ledaren)

1939-1975.

Eftersom jag inte är nationalist, är jag ingen anhängare till att flera nationalstater bildas. Nationalstater har vi nog av i Europa. En ny nationalstat i Katalonien kommer att flytta en rad problem från Madrid till Barcelona utan detta behöver betyda att problemen blir lösta. Men man skulle bli herre i eget hus. 

Precis som i relationen mellan Edinburgh och London, när det gäller Skottland, önskar jag att Katalonien håller sin omröstning för att detta stärker demokratin i Europa. Jag är inte säker på att ett ja i en katalansk omröstning, liksom vad ett ja skulle ha inneburit i den skotska, resulterar i att vi får en ny nationalstat i Europa. Men detta skapar förutsättningar till omprövning och nytänk som jag välkomnar .



Skottlands flagga.

Jag har full förståelse för det katalanska missnöjet, precis som det skotska, när det gäller kritik av huvudstadens politiker och maktorgan för all den diskriminering, centralisering och maktdominans som man har blivit, och fortfarande blir, utsatt för. Troligen kommer en andra skotsk folkomröstning att genomföras till följd av Brexit som en majoritet av väljarna i Skottland var emot. 

Nicola Sturgeon,
Skottlands regeringschef.

Vad är alternativet? Svaret är en verklig regionalisering och skapandet av federativa unioner mellan jämbördiga "länder" inom nationalstaterna i Europa. En sådan utveckling kommer att dämpa krav på självständighet över hela Europa t.ex. på Korsika, på Sardinien, på Madeira, på Färöarna, på Åland, i Venedig- Veneto, i Normandie, i Bretagne, i Wales, i Skottland, i Katalonien, i Baskien, i Galicien, i Flandern, i Sydtyrolen etc.




Färöarnas flagga.

En verklighet som också  gäller för oss i Sverige, på Gotland, i Sámpí (Sameland), i Meänmaa (Tornedalen), i Jämtland, i Älvdalen och i Skåneland. 



Sampi:s flagga.
Gemensam för de samiska områdena
i Sverige, i Norge, i Finland och i Ryssland
(där den inte är tillåten).

Den katalanska folkomröstningen, kommer liksom den skotska, inte endast att påverka berörda länder. I flera europeisk nationer kommer en smärtsam omprövning att tvingas fram i form av att överge en centralistisk ordning där all verklig makt utgår från nationernas centrum till ett mer decentraliserat styre. 

Regionalisering (i t.ex. Sveriges fall) och en federativ union (i t.ex. Spaniens och Storbritanniens  fall) är en utveckling som det finns många skäl att ställa sig positiv till.

Samer klädda i traditionell folkdräkt.

I globaliserad värld blir det alltmer uppenbart att nationalstaterna är för små för många viktiga beslutet som påverkar medborgarnas vardag och är för stora, klumpiga och oflexibla för många andra. Beslutfattande med bristande verklighetsförankring blir en konsekvens av att makt långt bort ska administrera lokala- och regionala verksamheter som man inte har tillräcklig kunskap eller förståelse för t.ex. arbetsmarknad, utbildning och social utveckling. Samtidigt som t.ex. frågor om internationell terrorism, miljöskydd och migration måste lyftas upp på en övernationell nivå.

Dessutom är en föreställningen om en flagga, ett språk och en kultur ingenting annat än en myt. Flertalet nationer i Europa, även Sverige, har aldrig haft denna homogena struktur. 



Officiell flagga för en av
länderna inom den svenska
nationen, Skåneland
(Skåne, Blekinge, Halland
och Bornholm).

Utan har, som t.ex. i Spaniens fall, bestått av flera länder, i ordets ursprungliga betydelse, dvs ett sammanhängande område som lätt kan definieras och avgränsas, med sin egen historia och egen kulturella identitet, i många fall även med ett eget språk. 



Jämtlands flagga.

Men vår livaktiga nationalstatliga enhetsmyt har undertryckt och diskriminerat språk, kulturer, folkslag och identiteter, som nu lyftas upp och får ny livskraft  på grund av att globalisering leder till att nationalstaternas hegemoni försvagas. 

I Sveriges fall utgör våra inhemska minoriteter som samer, gutar, skåningar, tornedalingar, älvdalingar och jämtar tydliga exempel på grupper och landsdelar som har pressas ner på grund av krav på nationell enhet.

Meänmaa:s

(Tornedalens) flagga

Det blir också alltmer uppenbart att av tradition centralstyrda nationer som Frankrike, Sverige och Storbritannien får allt svårare att möta globaliserings utmaningar och ha möjlighet att utnyttja dess fördelar. Medan nationer med decentralism som t.ex. Tyskland, Schweiz och Österrike kommer att klara sig bättre. 

Det som är bra för Norrbotten behöver inte fungera bra i Skåne, eller tvärt om. Mångfald av språk, kultur, traditioner, inom och mellan nationalstaterna, är en källa till rikedom för hela Europa.

Bild ovan:
Demonstration för folkomröstning
om självständigt, Barcelona september 2017.

Bild nedan:

Barcelonas paradgata: Las Ramblas

Etiketter:

Spanien, Katalansk självständighet, Självständighet för Katalonien, Katalonien, Barcelona, Folkomröstning, Federalism, Regionalism, Skottland, Skåne, Skåneland, Sampi, Sameland, Tornedalen, Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike, Sverige, Storbritannien, Brexit, Las Ramblas, Meänmaa, Guter, Skåningar, Jämtar, Älvdalningar, Nicola Sturgeon, Edinburgh, London, General Franco, Baskien, Galicien, Portugal, Andorra, Italien, Granada, Andalusien, Kanarieöarna, Galiciska, Katalanska, Baskiska, Madrid, Carles Puigdemont, Kastilianska, Aranesiska, Occitanska, Sergrada Famila, Civilgardist, Partido Poular, PP, Ny nationalism, Spansk ny-nationalism, Ny fascism, Ciudadanos, Liberaler, Podemos, Västersocialister, Albert Rivera,