Äntligen förnuft och sans i flyktingpolitiken!

På DN-Debatt har kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund presenterat tre förslag till en omläggning av svensk flykting- och migrationspolitik.

Hägglunds artikel publiceras under rubrik: "Så kan vi minska kostnaderna för flyktingmottaget."

Hägglunds artikel på DN-Debatt

Hägglund föreslår bl.a. lägre bidrag, tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta och snabbare handläggning av asylsökande som sannolikt kan ges ett avslag. Förutom att minska antalet personer som ges permanenta uppehållstillstånd vill Hägglund öka ekonomiska incitament för nyanlända att snabbt skaffa sig en egen försörjning.

Bravo KD och modigt Hägglund! Dessa förslag kommer att väcka ilska hos en vänstern. Du och ditt parti kommer att beskyllas för svika flyktingar och gå Sverigedemokraternas ärenden. Men du har rätt i att nuvarande politik skapar spänningar i samhället som endast gynnar extrem vänster och extrem höger. Verken All Inn eller All Out utgör något trovärdigt alternativ för en svensk flyktingpolitik. Sans, eftertanke och en vilja till att lyssna in opinionen är viktigt även inom detta politikområde.

Med all rätt skriver Hägglund i sin artikel att "priset" för flyktingmottandet måste sänkas, dels för vi inte har råd att låta kostnaderna öka hur mycket som helst, men också för att fortsättningsvis kunna få acceptans för en fortsatt ambition om att Sverige ska respektera asylrätten och ge skydd åt dem som flyr undan krig och förföljelser.



Ett läger med flyktingar från Darfur.

Hägglunds tankar ligger väl linje i linje med vad en majoritet av det svenska folket vill. Flertalet svenskar efterfrågar en human politik när det gäller flykting- och migrationspolitiken. Men är inte beredda att säga ja till en obegränsad- eller kravlös generositet.

Många gråsossar och inte minst värde- och kulturkonservativa moderater samt kristdemokrater har proteströstat på Sverigedemokraterna för att inget annat parti, än just SD, har vågat ta upp debatten om migrationspolitikens kostander och konsekvenser för samhället. Denna utveckling har lätt till frustration, oro och känsla av maktlöshet. Dessa känslor i folkdjupet är farliga och utgör en viktig faktor för den växande rasism som blir alltmer uppenbar i Sverige.

En frustation som många kommunpolitiker runt om i landet delar och som inte minst har kommit till uttryck inom moderaterna. Visst kan integrationen förbättras. Och visst måste den förbättras. Men ingen integrationspolitik kan klara hur många personer eller och hur stora kostnader som helst. Framför allt inte om man har några som helst ambitioner att detta skall kunna ske med kvalité, humanitet och ha folklig förankring.   

Det mer än välkommet att demokratiskt sinnande väljare kan lockas bort från rasistiska SD och att nuvarande dominans från kulturradikala-och vänsterextremistiska ideal får ett minskat inflytande på svensk migrations-och flyktingpolitik. Tyvärr har ytterlighetsståndpunkter hittills fått dominera debatten i Sverige. Det är hög tid att populist frisedlarna för SD och MP dras in och andra ståndpunkter presenteras och får utrymme i aktuell samhällsdebatt.  

Om KD vågar att fortsatt driva denna fråga kan kristdemokraterna se fram emot valet i mars med tillförsikt. Jag hoppas att Hägglunds tydliga signal om att nuvarande politik måste läggas om också påverkar övriga partier inom Alliansen och Socialdemokraterna.

Att läsa mer:
Ivar Apri kommenterar Hägglunds förslag i liberala nyhetsmagasinet Neo:

Apris artikel i Neo

I Smålands Posten kommenterar Marcus Svensson Hägglunds förslag i en ledarartikel:

Svenssons ledare SMP

Bild ovan: Civila som flyr strider i Syrien.

Bild nedan: Göran Hägglund från valrörelsen 2014.



Etiketter: Göran Hägglund, KD, Kristdemokraterna, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migration, Migrationspolitik, Integration, Integrationspolitik, Alliansen, Extra val, Nyval, Socialdemokraterna, Centern, Folkpartiet, Moderaterna, Sverigedemokraterna, C, FP, M, SD, Ivar Apri, Neo, Darfur, Marcus Svensson, Smålands Posten,           

Nya ryska hot mot Sverige och Östersjön

Under senare tid har Ryssland märkbart ökat sina militära aktiviteter i- och runt Östersjön. Det blir allt mer tydligt att Kreml medvetet vill provocera och testa hur andra länder militärt- och politiskt besvarar dessa aktiviteter. Även Sverige och Finland blir föremål för detta vapenskramel precis som de länder som är medlemmar i Nato.

I går släppte det holländska flygvapnet denna video som visar en närgången aktivitet av ryskt jaktflyg över Östersjön vid gränsen till baltiskt luftrum:

Holländska flygvapnets videofilm

I går publicerade BBC News Europe en artikel om detta under rubrik: 
 " Russia Baltic military actions 'unprecedented' - Poland. " 

BBC:s artikel om ryska militära aktiviteter i Östersjöregionen

Dagens Nyheter har publicerat en artikel, i samma ämne, under rubrik:
"Polsk minister: Sverige mest utsatt för rysk militär aktivitet."

 

Polens försvarsminister Tomasz Siemoniak.

I ett offentligt uttalande har Tomasz Siemoniak, polsk försvarsminister, framfört sin uppfattning om att ryska marinens och ryska flygvapnets aktivitetet i Östersjöområdet under den senaste veckan "saknar motstycke" och att Sverige är det land som varit mest utsatt. 

DN:s artikel om Polens uppfattning om ryska provokationer

Troligen är politiska motiv lika viktiga som rent militära för Moskvas fientliga agerande emot länderna runt Östersjön. Kreml och Putin vill visa att det är han som bestämmer och att andra länder måste ta hänsyn till ryska önskemål. Andra motiv finns säkert med och utformar det ryska agerandet. Förutom att skrämma politiker och den allmänna opinionen till att långsiktigt och successivt inta en undergiven attityd mot Moskva, en modern variant av kalla krigets Finlandisering, men som nu ska omfatta hela Västeuropa, har ledningen i Moskva också mer kortsiktiga mål.

Att förhindra att Sverige och Finland närmar sig Nato och på sikt blir medlemar är ett exempel från Kremls önskelista. Att försöka påverka utgången av de parlamentetsval som flera länder i regionen, inklusive Sverige, ska ha i början på nästa år, i en för Ryssland önskvärd riktning är säkert ett annat skäl. Förutom att skrämmas med hjälp av militära aktiviteter i luften och i vatten tycks det som att Kreml har satt i system att straffa länder när deras regeringar vidtar åtgärder som Putin ogillar. 

De senaste dagarna flygaktiviteter mot Baltikum kan ses som ett svar på att Polen och de baltiska ländernas regeringar samlades för att diskutera fram ett utökat militärt samarbete och för att enas om en gemensam strategi för att få fram mer militärt stöd från övriga Nato. Finland som i dagarna har drabbas av ryska kränkningar, straffades troligen efter beslut av dess regering att inkalla 230 tusen värnpliktiga i reserven till aktiv övningsverksamhet under nästa år. Aktiviteter mot Sverige har säkert förekommit, men ännu inte bekräftas av svenska myndigheter, som följd av regeringens beslut att återinföra en begränsad värnplikt och att utöka militär övningsverksamhet. Sverige och Finland har i dagarna, liksom tidigare de baltiska staterna, blivit utsatta för elektronisk krigsföring. 



Bild ifrån batterier som tillhör en datahall. 

I svenskspråkiga Vasabladet finns en intressant artikel om detta:

Vasabladets artikel om den ryska nätattacken mot Sverige och Finland    

De rödgrönas nederlag och den regeringskris som blev konsekvens av att budgeten röstades ned i riksdagen kan ha stimulerat Moskva till att passa på att visa sin dominans. Detta politiska maktvakuum uppfattar Kreml säkert som ett svenskt svaghetstecken som inger ett utmärkt tillfälle till att visa upp sina muskler. Precis som höstens undervattens kränkning i Stockholms skärgård som inträffade strax efter att den nya regeringens tillträde. 

Jag kommenterade, då i ett inlägg, situationen runt Östersjön under pågående ubåtsjakt på denna blogg: 

Inlägg om rysk höst runt Östersjön     

Norrköpings Tidningar har publicerat en mycket läsvärd ledare, under rubrik:
" Kärnuppgift i skakigt läge", i detta ämne. Denna artikel av Mattias Olsson tar upp flera intressanta aspekter.

Olssons artikel NT

Olsson skriver i sin artikel bl.a. följande:

"Beslutet kan ses utifrån flera perspektiv. Dels är det ett underkännande av den försvarsreform som ligger till grund för värnpliktens avskaffande (vilande) och införandet av ett frivilligt yrkesförsvar. Uppenbarligen har rekryteringen inte varit tillräcklig och luckorna ute på de förband som finns kvar gapar tomma. Dels är det ett kvitto på det allt allvarligare säkerhetsläget som råder i vårt närområde. Regeringen tar uppenbarligen, numera, detta på allvar.



Stridsfodorn 90, en svensk pansarskyttebandvagn.

Ett par frågor inställer sig. Varför fattas beslutet just nu? Den ryska övningsfrekvensen i Östersjön har varit hög en längre tid och kunskapen om utvecklingen i Ukraina har funnits länge. Kommer regeringen också att omvärdera budgeten för det svenska försvaret? Beskedet hittills har varit nej på den frågan. Finns det något samband mellan repmånadsbeslutet och att Finland i dagarna skickat ut krigsplaceringar till 230 000 soldater i reserven? Hur ser regeringen på den cyberattack som slog ut Telias bredband i Stockholm och på Gotland i veckan? Försvarsmakten kommenterar inte händelsen. "  

Men uppfattning är att man inte kan undvika att dra slutsatsen av detta att vi måste under flera år kraftigt öka våra militära resurser, bli medlemmar av Nato och att Sverige tillsammans med övriga europeiska demokratier måste ha både en politisk- och en militär beredskap för att möta den ryska aggressiviteten med aktiva motåtgärder. T.ex. genom att återinföra ett psykologiskt försvar. Men också åtgärder som även kan innebära användning av militära tvångsmedel.

På min blogg har jag i inlägg kommenterat frågan om att införa en ny ordning för försvarets personalförsörjning, enligt dansk eller norsk modell, där frivillighet kombineras med en begränsad värnplikt. Ett förslag som försvarsminister Peter Hultkvist (S) har lanserat. Ett förslag och en problembeskrivning som jag instämmer i. 

Inlägg om att värnplikt och Natomedlemskap behövs     

Bild nedan: Peter Hultkvist (S).



Etiketter: Östersjön, Försvar, värnplikt, Nato, Natomedlemskap, Medlemskap i Nato, Försvarsförmåga, Personalförsörjning,  Baltikum, De baltiska staterna, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Holland, Holländska flygvapnet, Ryssland, Kreml, Vladimir Putin, Ryska flygvapnet, Ryska marinen, Marina kränkningar, Flygkränkningar, Peter Hultkvist, Värnplikt, Finland, Övningsverksamhet, Militärt försvar, Militära kränkningar, Danmark, Telia, BBC, BBC World Service, BBC Europe, Norge, Gotland, Stockholm, Stockholms Skärgård, Undervattens aktivitet, Undervattens kränkningar, Ukraina, Krim, Kalla Kriget, Kallt krig, Cyberattack, Nätattack, Elektronisk krigsföring, Försvaret, Försvarsreform, Det svenska försvaret,  Yrkesförsvar, Värnpliktigt försvar, Professionellt försvar, Försvarsmakten, Norrköpings Tidningar, Tillys Blogg, Västerregeringen, Den rödgröna regeringen, Mattias Olsson, Vasabladet, Kreml, Moskva, Finlandisering, DN, Dagens Nyheter, Tomasz Siemoniak, ELN, Det kalla kriget,   

SD tar över glesbygden

På SvD Brännpunkt har etnologen Anders Vestlund skrivit en debattartikel som är läsvärd och väcker en del tankar. Vestlund menar att SD:s starka ställning på "landet" inte enbart ska ses dels som ett demokratisk problem utan också som ett tydligt tecken på en ökad obalans i hur olika delar av Sverige utvecklas.

Vestlunds artikel på Brännpunkt




SD:s partilogga.

Jag håller med Vestlund i hans analys om att SD:s starka ställning i glesbygd ska ses som en berättigad protest och en känsla av maktlöshet inför fenomen som avfolkning, arbetslöshet och att samhälles service ständigt försämras. I byn slås lanthandeln igen, skolan stänger, den sista bensinmacken läggs ned, bussen går allt mer sällan eller inte längre alls o.s.v.



Lanthandel i Vitaby, Simrishamns kommun, Österlen
i sydöstra Skåne.

Jag håller också med Vestlund om att det finns en von Oben attityd gentemot lands- och glesbygd från storstadens makthavare i form av media, byråkrater och politiker. Glesbygdens folk ses, av storstadens kulturella etablissemang, som ens fattiga och okultiverade kusin från landet som man skäms för. Ens gamla tant som göms undan för de "fina" i stan. Att denna respektlöshet föder opposition är lätt att förstå. Likt Vestlund tycker jag att detta märks tydligt i flera samhällsfrågor, inte mist när det vargjakt.

Jag håller också med Vestlund om att det inte är en fråga om att SD har tagit Sverige som gisslan – utan i stället att "landet" har blivit SD:s gisslan. Eftersom övriga partier, mer eller mindre, har övergivit dessa delar av Sverige. Liksom tagit bort dessa bygder ifrån den mentala kartan, avlägsnat glesbygden från det politiska finrummet. 



Europeisk gråvarg.

Jag är övertygad om att en fortsatt utveckling präglad av okritisk dyrkan av det urbana kommer att leda till ökade motsättningar mellan stad och landsbygd, vilket kommer att göra SD ännu starkare.

Det måste sägas att dåtidens Sverige där mjölkbilen hämtade upp även hos småbrukaren, med endast ett fåtal kor, var inte endast var av ondo eller är utslag av en hopplös dröm om en för alltid passerad Sörgårdsidyll. Det finns inget bra i nuvarande utveckling där flertalet mindre gårdar endast har folk under några få sommarmånader, eller där samtliga mindre samhällen i mellersta- och norra Sverige (i Skåne gäller detta främst på Österlen och i Göinge) snart helt saknar samhällsservice. Att detta inte är en acceptabel utveckling borde vara självklart för alla. Dessutom är det tveksamt om detta är förenligt med vår svenska ambitionen om ett samhälle för alla. Vi måste kunna visa att demokratin kan bättre och är ett politiskt system som även är till för boende i lands- eller glesbygder. 



Ett klassiskt mjölkbord från Bunge på Gotland.

Därför borde dessa sakfrågor uppmana övriga partier till diskussion, engagemang och inge insikt om att detta är ett alvarligt samhällsproblem som måste och kan lösas. Kan Danmark och Norge  klara av att ha en levande landsbygd så kan också Sverige hantera denna utmaning. Om bara viljan finns vill säga. Utarmning av lands- eller glesbygd är ingen naturlag för ett modernt Sverige eller en automatiskt konsekvens av vårt medlemskap i EU som SD påstår. Men att motbevisa denna argumentering kräver att nuvarande politik läggs om och en attityd förändring hos övriga partier. Inom Alliansen vilar ett särskilt ansvar på centern och kristdemokraterna att så sker. Dessa partier har historiskt visat en större förståelse för de boende i dessa bygder än moderaterna och folkpartiet.   

Bild ovan: Från Riksväg 19 genom byn Brösarp, Tomelilla Kommun,
på Österlen i Skåne.

Bild nedan: Ett idyllisk djurfoto från svensk landsbygd.


  

Etiketter: SD, Sverigedemokraterna, Regional utveckling, Regional balans, Avfolkning, Landsbygd, Landsorten, Landet, På landet, Glesbygd, Urbanisering, Modernisering, Vargjakt, Småbruk, Lantbruk, Näringsliv, Arbetsmarknad, Strukturomvandling, Regional jämnvikt, Sörgården, Sörgårdsidyll, Anders Vestlund, Svenskan, SvD, SvD Brännpunkt, Norge, Danmark, Modernism, Urbanitet, Det urbana, Brösarp, Tomelilla kommun, Österlen, Göinge, Skåne, Sverige, Gotland, Vitaby, Simrishamns kommun, Gotland, Bunge, EU, EU-medlemskap, Modernitet, Riksväg 19, Gråvarg, Europeisk gråvarg, Varg, Lanthandel, Centern, C, KD, Kristdemokraterna, FP, Folkpartiet, M, Moderaterna, Alliansen,            

Dom över Löfven och Reinfeldts avgång

 

I Expressen intervjuas f.d. statsminister och S-ledaren Göran Persson om Löfven, regeringens budgetnederlag, kommande extraval, S relation med MP, FP och C, och SD beslut att stödja Alliansens budget. I en artikel som fått rubrik:

"Göran Perssons dom över Stefan Löfven."

 

Expressens intervju med Göran Persson  

 

Göran Persson (S).

 

Det som mest kommer att uppmärksammas i denna artikel är Perssons tydliga ovilja emot att S ska regera med MP, hans missaktning för en annan f.d. S-ledare, Mona Sahlin, och hans uppfattning att Reinfeldts avgång var oförklarlig utifrån ett politiskt perspektiv. Som argument framför Persson sin uppfattning om att senaste val gav en klar icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Detta har Persson som bekant helt rätt i.

 

Mona Sahlin (S) under valrörelsen 2010.

Persson säger i Expressen bl.a.:

 "Du hävdar att Fredrik Reinfeldts avgång var märklig. På vilket sätt var den märklig?

- Man ska komma ihåg att den riksdag som nu Löfven har blivit utsedd att vara statsminister inför har en kompakt borgerlig majoritet. Så vi hade en högerstatsminister som avgick efter det att högersidan i svensk politik hade fått en mycket kraftig majoritet. Det är unikt, tror jag."

Anders Borg (M) från valrörelsen 2014.

Jag tycker också att Fredrik Reinfeldts avgång var märklig. Jag tror att personliga skäl låg bakom. Troligen var Reinfeldt (även Anders Borg) trötta på att regera i minoritet och kan även ha tröttat på partipolitik överhuvudtaget. Mitt intryck är att båda ville gå vidare i sina liv och nu göra annat. Ett önskemål och en bristande motivation som jag tror fanns under flera år hos båda två. Deras kommenterar efter valet tyder på detta. Det verkar också som de båda tyckte att sitt parti skulle må bra av slippa regerandets börda under några år. Sakpolitiskt tycks många inom M uppfatta att konceptet: ”De nya Moderaterna” nu ha nått till vägs ände. Kanske kände både Reinfeldt och Borg av dessa inre opinionsvindar, vilket kan ha minskat deras motivation att fortsätta med politik. Oansvarigt mot både M och landet tycker jag. Istället borde Reinfeldt och Borg meddelat övriga alliansledare och sin egen partiledning efter valet 2010 att de båda önskade avgå under kommande mandatperiod för att arbetet med att få fram en ny moderat ledare och en annan finansminister skulle kunna påbörjas i lugn och ro. Och när detta arbete var klart, avgå.

De nya moderaternas logga.

 Sedan tillkommer nog en aspekt till. Under de senaste tio åren har M genomfört en kraftig positionsförändring mot mitten (liksom S har förflyttat sig vänster ut) vilket har medfört två konsekvenser för svensk politik som märkligt nog inte har uppmärksammats särskilt mycket i svensk offentlighet:

1. Moderaterna är i dag ett parti som ligger närmare S, i flera frågor, än de tre mindre partierna i Alliansen. FP, C och KD är och har, i dag, jämförelsevis mer tydliga borgerliga profiler som är klart mer ideologiska "rena" och ”smalare” än hos M. De tre andra partierna i Alliansen består också i högre grad av mer genuint borgerliga väljare med mer tydliga icke radikala ideal än vad många moderata väljare i större städer har. Vilket, förutom S vänstersväng och flera tydliga inslag av Neo-socialism i regeringens budget, förklarar varför Löfven så tydligt fick kalla handen av både C och FP.

 

Alliansens logga.

 

Rent sakpolitiskt skulle En stor koalition mellan S och M, enligt tysk modell, vara mer rätt än ett samarbete mellan S och någon/några av andra partierna i Alliansen. Men detta skulle vara förödande i många avseenden, inte minst ur demokratiskt synpunkt. Ett land behöver att dess regering utmanas och kritiskt granskas av en handlingskraftig och kompetent opposition. En opposition som är beredd och som är villig att ta över makten. Inte minst väljare och media behöver mötas av denna tydlighet.

”En ständigt pågående konfliktlösning under civiliserade former”, är träffsäker definition på beslutsfattande i en demokrati som jag har läst någonstans. Tyvärr kommer jag nu inte ihåg var jag fann dessa rader. Klokt sagt och osvenskt i sin attityd. Men rätt både i sak och i tanke. SD får inte vara ensamma att utgöra ett tydligt alternativ till en rödgrön regering. Vilket skulle vara förödande för väljarnas vilja att rösta fram borgerliga regeringar. Och skulle ge SD fler röster och olyckligtvis en roll som ett "pålitligt" alternativ för alla oss som inte vill ha S i regeringen.
 

2. M:s förflyttning åt mitten har lämnat fältet fritt för SD åt höger. Detta medvetna val av strategi från den moderaternas partiledning utgör en viktig bakgrund till SD:s framgång i senaste val. Ett vakuum till höger om mitten som märks inte minst i invandrar- och migrationspolitiken. Det finns också en lucka när det gäller flera viktiga frågor som rör livsstil, moral och värderingar inom t.ex. medicinsk etik, familjepolitik, utrikes- och säkerhetspolitik, rättsfrågor och lagstiftning, utbildning och kultur som KD skulle kunna fylla upp, vilket Kristdemokraterna ännu har lyckats särskilt bra med. Detta av liknande skäl som hos moderaterna, även om identitetskrisen inom detta parti ännu inte har gått lika långt som hos M.

Denna utveckling utgör förklaring till varför det finns många hemlösa värde- och kulturkonservativa väljare som valt SD istället för M eller KD. Väljare som röstar på SD trots att man överlag är negativt inställda till de inslag av högerradikalism som tydligt märks i detta partis politik. En utveckling som inte minst moderat- och konservativ landsortspress har uppmärksammat. Men som M:s och KD:s partiledningar inte tycks vilja ta till sig. 

 

     

Göran Hägglund (KD) från valrörelsen 2014.

 

Dessa båda fenomen har jag kommenterat på min blogg i två inlägg (i det senaste av de två finns en länk till det tidigare). I mina texter framför jag mina åsikter om att Löfven måste avsättas nu. Att de rödgrönas nyvalscirkus måste stoppas. Att Alliansen genast måste tvinga fram regeringens avgång genom en förtroendeomröstning i riksdagen innan jul. Att det faktum att SD har ett tveksamt förflutet, vilket detta parti verkligen har, men att SD:s förflutet inte är värre än hos den rödgröna regeringens stödparti V:

Mitt blogginlägg om att nu avsätta Löfven

Läs mer:

I dag fann jag en intressant artikel i Aftonbladet som tar upp SD:s framgångar, analyserat utifrån högerradikala partiers framgångar i övriga nordiska länder, Alliansens försvagning i valet och hur detta påverkar svensk politik i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Denna text är skriven ur ett socialdemokratiskt/socialistiskt perspektiv men kan ändå rekommenderas. Artikeln är välskriven och väcker en rad tankar:

Artikeln i Aftonbladet

 

Stefan Löfven (S) från EU-valrörelsen 2014.

Bild ovan: Fredrik Reinfeldt (M).

 

Etiketter: Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Alliansen, Göran Persson, De nya Moderaterna, M, S, KD, SD, C, FP, Moderaterna, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, Centern, Folkpartiet, Svensk Politik, Regeringskris, De rödgröna, Vänsterregeringen, V, Vänsterpartiet, Borgerlighet, Borgerligheten, Borgerliga partier, Expressen, Aftonbladet, Ny regering, Regeringskris, Budgetkris, Budgetmiss, Budgetmisslyckande, Budget, Demokrati, Beslutsfattande, Ta beslut, Blockgränsen, Stefan Löfven, Löfvenregeringen, Mona Sahlin, Göran Hägglund, Stefan Löfven,

Avsätt Löfven nu!

I Nya Wermlands Tidningen har politisk redaktör Henrik L Barvå kommenterat den röd-gröna vänster regeringens beslut att utlysa extra val i en läsvärd artikel. Barvås text publiceras med rubrik: "Avsätt Löfvenregeringen."

Barvås ledare i NWT

Barvå skriver bl.a.:

"Det hjälpte inte att regeringen Löfven led ett förkrossande nederlag när dess budget röstades ned i riksdagen på onsdagen. I stället för att ta den logiska konsekvensen av det och avgå så klamrar den sig fast vid makten och bestämmer sig istället för att avsätta riksdagen. " 

Just denna aspekt om S och den svenska vänsterns maktfullkomlighet har märkligt nog knappast alls kommenterats i media eller blivit föremål för verken debatt eller analys. Det är också märkligt att Löfven hitintills har fått framföra sitt budskap, utan kritiska motfrågor, om att allt detta är Alliansens fel. Att Löfvens för fram att oppositionen ska ha ansvar för en budget som till stora delar bygger på förslag från MP och V är ett märkligt påstående. Dessutom kan man undra varför Löfven inte fått någon fråga om vad han är beredd att göra för att Alliansen ska slippa tvingas regera med stöd av SD? 



Just denna aspekt tas faktiskt upp i Aftonbladet av dess S-krönikör Lena Mellin hon skriver bl.a. :

"Jag trodde inte att regeringen skulle utlösa nyval. Jag trodde att Löfven skulle ombilda regeringen och kasta ut Miljöpartiet. Det hade varit ett betydligt enklare sätt att öppna för uppgörelser i riksdagen.
 
Men ställd under galgen förmådde Stefan Löfven inte att skiljas från Gustav Fridolin och Åsa Romson (MP), och på kuppen skaffa sig en dödsfiende för lång tid framöver. De ska visserligen bedriva valrörelse som två olika partier, men med det nu nedröstade budgetalternativet som bas.
   
Stefan Löfven spelar ett mycket högt spel, man kan närmast likna det vid rysk roulette. Ett val kan gå hur som helst och Socialdemokraterna gjorde ett mycket sämre val i höstas än de hade räknat med.
  
Att påstå att partiet och Löfvens aktier stärkts sedan dess vore att ta i. Regeringens första månader vid makten har, för att uttrycka sig försiktigt, varit kantad av allehanda nybörjarfel och taffligheter.
  
Löfven sätter alltså sin statsministerpost på spel i nyvalet. Och därmed också sitt partis regeringsmedverkan, det som de längtat så hett efter under åtta år i opposition.
  
Det kan betraktas som modigt. Men också som ett uttryck för en 
dumdristighet. "

Mellins krönika i Aftonbladet

Att Löfven troligen hade som motiv att göra allt som stod till buds för att hindra tillkomst av en ny borgerlig regering är en annan intressant aspekt som Barvå tar upp. Jag delar hans uppfattning om att Alliansen ska lämna in en begäran om misstroendeförklaring mot Löfven och hela hans regering till talmanen. En förtroendeomröstning kan genomföras innan jul. Vinner Alliansen denna votering med stöd av SD måste regeringen avgå. En borgerlig minoritetsregeringen träder till och vi slipper ett extra val. Om detta skriver Barvå i sin artikel:

"Det finns dock ett sätt att försöka undvika hela nyvalscirkusen, och det är avsätta regeringen innan den 29 december. Därför bör alliansparterna snarast väcka en misstroendeförklaring.

Då måste Löfven avgå eftersom alternativet att utlysa nyval inte blir möjligt förrän just den 29:e. Efter det vidtar en ny talmansrunda och då borde det logiska alternativet att budet att bilda regering går till den konstellation vars budget just antagits av riksdagen.

SD har visserligen sagt sig välkomna ett nyval, och därmed kanske de inte röstar för ett misstroende som då skulle falla, men låt dem då visa det offentligt för väljarna i så fall. För det vore ju onekligen bisarrt om SD rent faktiskt inte skulle bidra till att fälla en regering vars budget den just röstat mot."



SD:s partiledare Jimmie Åkesson.

Mons Krabbe fri borgerlig samhällsdebattör kommenterar regeringskrisen i en både läsvärd såväl som tankvärd artikel på sin blogg under den underbart träffsäkra rubriken "Kris i konsensuslandet."  

Krabbe skriver bl.a.:

"Dagens politiska kris för regering Löfven, med stundande nyval, illustrerar konsensussamhällets våndor. Bruket av ordet ”ansvar” är talande. Ansvar definieras här som att man lägger grunden för konsensus. Den som tillåter något annat är per definition en systemfiende. Både höger och vänster tycks mena att det är viktigare att se till att konsensus bibehålls än att partigrupperna verkar för att genomdriva sin egen politik.

Normativ mångkultur, könslös likriktning och klimatreligionen ska bli kittet i det nya samhället efter nationalismen. Det viktigaste är att samhället likriktas, att konsensus bibehålls. Ingenting tillåts hota detta samhällsprojekt. Ingen ska tillåtas påpeka att skelettet inte längre har kött på benen! "

Krabbes inlägg om vår konsensus kultur

På min blogg har jag kommenterat vänsterregeringens budgetmisslyckande i ett inlägg. I min text tar jag upp, likt Krabbe, vår tradition av konflikträdsla och konsensus-noja och hur denna politiska kultur har givit Socialdemokraterna oproportionellt stor makt över samhällsutvecklingen i Sverige. I detta inlägg framför jag, likt Barvå, en uppfattning att Alliansen ska vara beredd att regera även om detta måste ske med hjälp av ett aktivet stöd från SD. Dessutom har landets tredje största parti inte en mindre odemokratisk historia än regeringens stödparti V.

Mitt inlägg om regeringens budgetkris



PM Nilsson, Dagens Industri.

Andra intressanta inlägg i debatten om extra val och regeringens budgetmiss har skrivits bland annat av PM Nilsson, politisk chefredaktör, Dagens Industri. I en ledare, under rubrik. " Alliansens chans i Löfvens nyval."  skriver Nilsson bl.a.:

" Det var en stridslysten Stefan Löfven som igår kväll meddelade att han utlyser extraval strax före nyår och att valdagen därmed infaller den 22 mars.
   
Han skyllde situationen på de fem andra partierna som inte ville samarbeta och han satte sin egen koalition – samarbetsregeringen – i deras motsats. Det är en tankefigur som ingen bör acceptera.

Socialdemokraterna kan inte först sy ihop en budget med Miljöpartiet och Vänsterpartiet, dessutom med långtgående eftergifter till V i för Alliansen centrala frågor, och sedan gå till riksdagen och förvänta sig att en ickesocialistisk majoritet bara ska säga ja."

Nilssons ledare i DI om nyval

I Dagens Nyheter har ledarskribent Helene Kjöller skrivit en intressant artikel: " Sanning och inkonsekvens." Kjöller skriver bland annat:

"Det här är mina principer. Men om du inte gillar dem har jag andra. Så sa Groucho Marx en gång i tiden. Och så skulle en rad socialdemokratiska ledarskribenter och politiker kunna säga i dag.
    
Den kanske tydligaste principlösheten framträder i diskussionerna om ansvar och samarbete. Så menade till exempel Aftonbladets ledarsida att det bara fanns två lösningar på regeringsfrågan. Antingen en regering som leddes av Socialdemokraterna med stöd från partier på andra sidan blockgränsen. Eller en högerregering som utgick från allianspartierna och SD.
   
I den socialdemokratiska föreställningsvärlden är det alltid andra partier som ska stödja S – aldrig tvärtom. Låt mig därför påminna om de andra tänkbara alternativen som Aftonbladet med sina rödkantade ögon inte förmått att se.

Till exempel att Stefan Löfven hade lämnat in sin avskedsansökan, överlåtit åt alliansen att bilda regering och sedan visat att han menade allvar med sitt prat om ansvarstagande genom att agera stödparti åt alliansen.
   
Ytterligare ett alternativ hade varit att han undersökt möjligheten att bilda regering med M. Att han vädjat om stöd från två små partier, C och FP, i stället för från det jämnstora M, berodde förstås på att han inte ville samarbeta på lika villkor."


Groucho Marx (här tillsammans med Eve Arden).

Kjöllers ledare i DN

I Expressen har KG Bergström skrivit en krönika om Löfvens beslut om ett extra val under rubrik: "Ingenting annat än ohederligt Löfven."

Bergström skriver bl.a:

"Skärpning, Stefan Löfven.
Jag förstår om du känner dig desperat över att ha förnedrats värre än någon tidigare socialdemokratisk statsminister. För så är det ju att ha fått sin budget fälld. Oavsett vems fel det är.

Men att på presskonferensen hävda att ”nu har vi en situation där de borgerliga säger att de kan tänka sig att regera med SD”, det är inget annat än ohederligt. När han fick frågor kom beskedet att ”om man röstar på samma budget, står man för samma politik”. Och så tillade regeringschefen: Det är ett ansvarslöst agerande av dessa fem partier och det saknar motstycke.

Osannolikt. De rödgröna och SD fällde under förra mandatperioden ett antal alliansförslag. De fyra partierna till och med gick emot gammal budgetpraxis och ryckte ut ett förslag ur alliansbudgeten och stoppade det. Var det ansvarslöst? Inte särskilt. Realpolitik. Betydde det att de rödgröna kunde tänka sig att regera med SD. Självfallet inte."

Bergströms krönika

Maria Wetterstrand, f.d. språkrör för miljöpartiet, skriver på Twitter om Löfvens agerande: 

"Ärligt talat tycker jag det är ett hån mot väljarkåren att inte kunna lösa detta. Över 85 procent röstade. Hur många röstar i mars? Sen tycker jag att Löfven kan sluta håna alliansen för saker de inte rår för. Det är inte deras fel att SD röstar på deras budget". 

Foto nedan: Maria Wetterstrand (MP). 



Etiketter: Nya Wermlands Tidningen, Henrik L Barvå, Stefan Löfven, Extra val, Nyval, Budgetkris, Regeringskris, S, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, MP, Vänsterregeringen, Röd- gröna regeringen, Rödgrön regering, Rödgrön röra, Konsensus, Konsensusnoja, noja, Konflikträdsla, Minoritetsregering, Riksdagen, Misstroendeförklaring, Misstroendeomröstning, Twitter, Vänsterpartiet, Maria Wetterstrand, KG Bergström, Expressen, PM Nilsson, Dagens Industri, Mons Krabbe, Lena Mellin, Aftonbladet, Helene Kjöller, DN, Dagens Nyheter, Ledarskribenter, Sverigedemokraterna, SD, Alliansen, De borgerliga, Oppositionen, Maktspel, Realpolitik, Blockgränsen, Tillys Blogg, Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, V, Åsa Romson, Gustaf Fridolin, Nyvalscirkus, Konsensuslandet, Samförstånd, Konsensus, Moderaterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Centern, M, KD, C, FP,  Rödgröna, De rödgröna,

Regeringskriser är bra för demokratin

Nu har vi en regeringskris i Sverige. Äntligen vill jag trotsigt utropa. Sverigedemokraterna (SD) har meddelat att man tänker rösta för Allianspartiernas budgetförslag. Regeringens budget kommer att röstas ner i riksdagen om Stefan Löfven väljer att lägga fram sitt förslag. Statsministern har kommenterat den uppkomna situationen med att föra fram ett budskap om att Allianspartierna nu har ett ansvar för att hans regering inte har majoritet för sin budget.

Vem, om inte landets statsminister har ansvar för att regeringens budget går igenom? Att, som Löfven och (S) försöker göra, hävda att detta har oppositionen ansvar för, är en omvänd logik av Orwellska mått.

I en parlamentarisk demokrati är detta alltid regeringschefens ansvar. För parlamentarism bygger faktiskt på principen att det är parlamentet som utser regering. Och att det är riksdagen som ger regeringen i uppgift att regera på dess uppdrag. Är man en minoritetsregering, som Löfvens vänsterregering faktiskt är, så kan ens förslag när som helst bli nedröstad. Allianspartierna har ingen skyldighet att hjälpa S regera vidare tillsammans med MP och ge ett politiskt stöd för regeringens fortsatta beroende av kommunisterna i V.

Detta har Gunnar Hökmark, moderat EU-parlamentariker, kommenterat i en debattartikel på Svenska Dagbladets Opinion under rubrik: "Obegripligt misstag av Stefan Löfven." Hökmark skriver bl.a.:

"Den stora politiska osäkerheten beror inte på oppositionen utan på att Stefan Löfven inte verkar vara medveten om skillnaden mellan stöd för att bilda regering och behovet av stöd för att regera. Han tycks ha förträngt att demokrati och parlamentarism bygger på att en regerings politik måste ha parlamentets stöd. 

En regering som är i minoritet måste söka vinna en majoritet, antigen aktiv eller passiv, har man inte en egen majoritet bakom sig måste man vinna den." 

Hökmarks artikel i SvD

Viljan bland Allianspartierna att göra upp med Löfven tycks ha varit låg och kommer troligen även fortsättningsvis vara låg. Vilket jag hoppas så längre hans politik är så radikal som den nu är. Både S och MP har tagit en kraftig vänstersväng vilket minst deras budgetförslag vittnar om. Jag har tidigare kommenterat detta på denna blogg.  * 1 Se länk nedan. 



Allianspartiernas partiledare under valrörelsen.

För min egen del måste jag konstatera att Löfvens politik har hamnat längre ut till vänster än vad jag trodde skulle vara möjlighet med Löfven som partiordförande. Jämför man nuvarande röd-gröna regering med den förra S- regeringen under ledning av Göran Persson är det inte endast en nyans skillnad. Perssons vänster-center orienterad politik har bytts ut mot en Neo-socialistisk politik byggd på dogmatisk socialism som t.ex. innehåller vissa inslag av ren Ny-kommunism kryddat med ekologisk idealism och en radikalism vars ideal har hämtats från 1968 rörelsens kulturvänster. Jag har kommenterat detta på denna blogg. * 2 Se länk nedan.



Göran Persson

Man måste gå tillbaka till Olof Palmes första regering 1968-1970 för att finna någonting som kommer i närheten av Löfvenregeringens politik. Jämför man denna regeringen med Ingvar Carlssons och Mona Sahlins  blir skillnaden enorm. Det är inte mycket jag håller med SD om, och det är sällan detta parti har rätt, men tyvärr har SD rätt i sin analys om att MP och V har dragit S kraftigt åt vänster och att Sverige kommer att ta skada av sådan extrem politik.   

Sedan kan jag inte låta bli att reagera mot skenhelighet som präglar vår offentlighet, det vill säga media, politik, kultur och organisations-Sverige etc. som med all rätt kritiserar SD för den politik som man för fram. Med all rätt påtalas att detta parti har sin uppkomst direkt ur svensk nynazism och annan högerextremism t.ex. Skinhedsorganisationer som Bara Sverige Svenskt och rena nazistpartier som t.ex. Nordiska Rikspartiet. Om med all rätt brukar media och andra offentliga opinionsbildare påtala att SD därvid lag skiljer ut sig från andra högerradikala partier i Norden och flertalet andra högerpartier i Västeuropa.

Men det gör faktiskt regeringens stödparti Vänsterpartiet (V) också, men det är sällan detta tas upp till debatt, analyseras eller fördöms, så som man gör med SD:s förflutna. Tillskillnad emot t.ex. Socialitisk Folkeparti i Danmark och Socialitisk Venstre i Norge kommer V direkt ur ett Moskva troget kommunist parti: Sveriges Kommunistiska Parti, ett parti, som under ett senare antagit namn: Västerpartiet Kommunisterna (VPK), hade mycket goda relationer med de östeuropeiska statsbärande partierna, t.ex. östtyska SED, ända fram till Berlinmurens fall. Den svenska vänsterns vurm för den östtyska DDR-dikaturen har jag kommenterat på denna blogg. * 3 Se länk nedan. 



Foto från 1989 då dåvarande VPK- ledaren Lars Werner möter 
DDR:s kommunistledare Erich Honecker strax innan
Berlinmurens fall.
 
Flertalet andra partier till vänster om S i Västeuropa har inte sin härkomst ur marxism eller kommunistiska partier, utan i stället kommer ur demokratiska vänster organisationer som t.ex. freds-kvinno-, konsument- och miljörörelserna. Precis om de högerradikala partierna som t.ex. Dansk Folkeparti, norska Fremskrittspartiet eller Sannfinländarna.

Dessa högerradikala partier kommer inte från nynazism eller annan höger extremism. Utan har också ett ursprung från demokratiska proteströrelser t.ex. för lägre skatter, för krafttag mot brottslighet och droger, för att begränsa invandring, värna landsbygdens- och småföretagens intressen etc. Men i samtliga dessa högerpartier finns många uppfattningar som jag inte delar och direkt ogillar t.ex. ett anti-Nato och ett anti-EU engagemang, deras nationalistiska grundsyn, motvilja mot personlig frihet och mångfald, förakt för bildning och kultur, inslag av populism ang skatter och migration etc.  

V:s extremism manifesteras tydligt i EU-parlamentet där man valt att ingå en ren kommunistisk partigrupp som domineras av partier från forna Östblocket och öppet stalinistiska partier från Sydeuropa. Medan t.ex. Socialistisk Folkeparti har valt att ingå i den gröna gruppen tillsammans med flertalet andra partier som ligger till vänster om S i Västeuropa. 

Men att S har kunnat regera med stöd från V under årtionden och nu igen tillsammans med ett radikaliserat MP talas det tyst om. Varför frågar ingen Löfven om han och S har ansvar för att Alliansen ska kunna regera utan stöd av SD? 

Vad händer nu? Regeringskris absolut den är redan här! Nyval kanske. Ny regering absolut. Om SD tvingar S bort från MP och V har detta parti för ovanlighets skull gjort någonting bra. Sedan tycker jag att Allianspartierna inte behöver vara så fina i kanten. Var bered och bilda regering med ett passivit stöd från SD om detta parti är bredd att bära denna roll med ansvar. Det är naivit att tro att Alliansen kommer belönas av S eller av medierna för en högburen moral manifesterad genom att avstå från att ta makten när tillfället ges. Carl B Hamilton och Jasenko Selimovice * har uppmanat Alliansen att se "möjligheterna".



Carl B Hamilton (FP),
professor och f.d. mångårig 
riksdagsledamot. 

Att dessa båda folkpartister har rätt visas upp med all oönskad tydlighet för ett år sedan när S gjorde upp med V och MP om att bryta mot budgetlagens intentioner och tillsammans med SD röstade ner delar av Alliansens budget som man plockade ut ur sin helhet och ställde under särskild omröstning. Detta var märkligt nog någoting som inte kom att analyseras i mediernas rapportering. Nu när SD, inför medierna, meddelade sitt beslut att rösta på Alliansens budget vändes just denna händelse emot S för att bemöta deras kritik av SD för att detta parti nu bryter mot gällande praxis. Men viss rätt framförde SD argumentet om att S inte kritisera andra för vad man själv har gjort med brått mod. 

Jag välkomnar att allt detta kan göra Sverige mer normalt. Att vi blir ett mer vanligt politiskt land i Västeuropa. Får en utveckling som bl.a. innebär en förskjutning av makten från regering till riksdagen. En utveckling där vår oreflekterade vana av konflikt rädsla överges. Får SD:s makt demonstration denna effekt har detta parti skapat någonting bra.

Dessutom gynnar vårt konsensus tvång automatiskt det största partiet och har i parktiken givit S ett inflyttande som är oproportionellt stort i svensk politik. En annan negativ konsekvens är att de politiska skillnader och motsättningar som faktiskt finns, och som demokratin mår bra av att de lyfts fram, blivit svåra för den vanlige väljaren att se. Partipolitiken har helt enkelt blivit otydlig och lätt till en byråkratisering av samhällsdebatten. En utveckling som pågått under hela efterkrigstiden. Det är en ödets ironi, att nu, när de tre vänster partierna delvis har brutit med denna utveckling så blir detta till en bumerang så slår tillbaka med full kraft emot just dessa röd-gröna partier. Samtidigt som detta ger deras värsta motståndare, SD, en unik möjlighet att få makt över den politiska dagordningen i riksdagen. Men politik är inte alltid en syssla som präglas av rättvisa.

Jag hoppas på att Allianspartierna tillsammans med SD nu passar på att ta initiativ till en översyn av Regeringsformen, övriga grundlagar och riksdagens arbetsordning. Jag skulle välkomna att få inslag av en naturrättslig syn på t.ex. maktdelning och juridikens grund, med ett ökat regionalt självstyre, ett lagstadgat personligt ansvar för politiker och ämbetsmän och ett starkare inslag av parlamentarism. Jag har kommenterat detta på min blogg. * 4. Se länk nedan. 

En annan förändring som jag önskar införs är att regeringen (om den väljer att avgå på eget initiativ) eller riksdagen när som helst ska kunna tvinga fram ett nyval som då resulterar i en helt ny mandatperiod på fyra år inledes. Vilket är det normala för flertalet parlamentariska demokratier i Europa, t.ex. Danmark, Norge, Finland, Tyskland och Beneluxländerna. Nuvarande nödlösning med extra val som ändå alltid följs av ett ordinarie val är en obegriplig ordning.

* Jasenko Selimovice (FP) regissör, f.d. chef för Göteborgs stadsteater och
Radioteatern och f.d. statssekreterare (vice minister) i Alliansregeringen hos
integrationsminister Erik Ullenhag.

Mina blogginlägg:

* 1  Regeringens Ny-socialistiska budget

* 2  Neo-socilismen i vänsterpartierna

* 3  Om DDR och den svenska vänsterns vurm för denna diktatur

* 4  Naturrätt och vår rättsgrund

Bild ovan: Från Politikerfakta på Facebook.

Bild nedan: Från den officiella "Budgetpromenaden"
på Drottninggatan, mellan Finansdepartementet och riksdagen. 
Här med den nya finansministern Magdalena Andersson (S)
den 23 oktober 2014.    



Etiketter: Sverigedemokraterna, SD, Budget, Regeringskris, Löfvenregeringen, Stefan Löfven, S, Socialdemokraterna, Alliansen, Allianspartierna, M, Moderaterna, C, Centerpartiet, FP, Folkpartiet, KD, Kristdemokraterna, Vänsterregeringen, Extraval, Nyval, Parlamentarism, V, Vänsterpartiet, VPK, Marxism, MP, Miljöpartiet, Borgerligheten, Borgerliga partier, De borgerliga partierna, Sveriges Riksdag, Riksdagen, Minoritetsregering, Grundlag, Grundlagar, Regeringsformen, Riksdagens arbetsordning, DDR, Östtyskland, SED, EU, EU-Parlamentet, Naturrätt, Regering, Opposition, Statsminister, Regering, Danmark, Norge och Finland, Tyskland, Benelux, Beneluxländerna, Luxembourg, Belgien, Holland, Carl B Hamilton, Jasenko Selimovic, Magdalena Andersson, Lars Werner, Erich Honecker, Berlinmuren, Berlinmurens fall, Budgetpromenaden, Nådiga Lutan, Göran Persson, Neo-socialism, Ny-kommunism, Naturrätt, Extraval, Gunnar Hökmark, SvD, Svenskan, Svenska Dagbladet, SvD-Opinion,