Regeringskriser är bra för demokratin

Nu har vi en regeringskris i Sverige. Äntligen vill jag trotsigt utropa. Sverigedemokraterna (SD) har meddelat att man tänker rösta för Allianspartiernas budgetförslag. Regeringens budget kommer att röstas ner i riksdagen om Stefan Löfven väljer att lägga fram sitt förslag. Statsministern har kommenterat den uppkomna situationen med att föra fram ett budskap om att Allianspartierna nu har ett ansvar för att hans regering inte har majoritet för sin budget.

Vem, om inte landets statsminister har ansvar för att regeringens budget går igenom? Att, som Löfven och (S) försöker göra, hävda att detta har oppositionen ansvar för, är en omvänd logik av Orwellska mått.

I en parlamentarisk demokrati är detta alltid regeringschefens ansvar. För parlamentarism bygger faktiskt på principen att det är parlamentet som utser regering. Och att det är riksdagen som ger regeringen i uppgift att regera på dess uppdrag. Är man en minoritetsregering, som Löfvens vänsterregering faktiskt är, så kan ens förslag när som helst bli nedröstad. Allianspartierna har ingen skyldighet att hjälpa S regera vidare tillsammans med MP och ge ett politiskt stöd för regeringens fortsatta beroende av kommunisterna i V.

Detta har Gunnar Hökmark, moderat EU-parlamentariker, kommenterat i en debattartikel på Svenska Dagbladets Opinion under rubrik: "Obegripligt misstag av Stefan Löfven." Hökmark skriver bl.a.:

"Den stora politiska osäkerheten beror inte på oppositionen utan på att Stefan Löfven inte verkar vara medveten om skillnaden mellan stöd för att bilda regering och behovet av stöd för att regera. Han tycks ha förträngt att demokrati och parlamentarism bygger på att en regerings politik måste ha parlamentets stöd. 

En regering som är i minoritet måste söka vinna en majoritet, antigen aktiv eller passiv, har man inte en egen majoritet bakom sig måste man vinna den." 

Hökmarks artikel i SvD

Viljan bland Allianspartierna att göra upp med Löfven tycks ha varit låg och kommer troligen även fortsättningsvis vara låg. Vilket jag hoppas så längre hans politik är så radikal som den nu är. Både S och MP har tagit en kraftig vänstersväng vilket minst deras budgetförslag vittnar om. Jag har tidigare kommenterat detta på denna blogg.  * 1 Se länk nedan. 



Allianspartiernas partiledare under valrörelsen.

För min egen del måste jag konstatera att Löfvens politik har hamnat längre ut till vänster än vad jag trodde skulle vara möjlighet med Löfven som partiordförande. Jämför man nuvarande röd-gröna regering med den förra S- regeringen under ledning av Göran Persson är det inte endast en nyans skillnad. Perssons vänster-center orienterad politik har bytts ut mot en Neo-socialistisk politik byggd på dogmatisk socialism som t.ex. innehåller vissa inslag av ren Ny-kommunism kryddat med ekologisk idealism och en radikalism vars ideal har hämtats från 1968 rörelsens kulturvänster. Jag har kommenterat detta på denna blogg. * 2 Se länk nedan.



Göran Persson

Man måste gå tillbaka till Olof Palmes första regering 1968-1970 för att finna någonting som kommer i närheten av Löfvenregeringens politik. Jämför man denna regeringen med Ingvar Carlssons och Mona Sahlins  blir skillnaden enorm. Det är inte mycket jag håller med SD om, och det är sällan detta parti har rätt, men tyvärr har SD rätt i sin analys om att MP och V har dragit S kraftigt åt vänster och att Sverige kommer att ta skada av sådan extrem politik.   

Sedan kan jag inte låta bli att reagera mot skenhelighet som präglar vår offentlighet, det vill säga media, politik, kultur och organisations-Sverige etc. som med all rätt kritiserar SD för den politik som man för fram. Med all rätt påtalas att detta parti har sin uppkomst direkt ur svensk nynazism och annan högerextremism t.ex. Skinhedsorganisationer som Bara Sverige Svenskt och rena nazistpartier som t.ex. Nordiska Rikspartiet. Om med all rätt brukar media och andra offentliga opinionsbildare påtala att SD därvid lag skiljer ut sig från andra högerradikala partier i Norden och flertalet andra högerpartier i Västeuropa.

Men det gör faktiskt regeringens stödparti Vänsterpartiet (V) också, men det är sällan detta tas upp till debatt, analyseras eller fördöms, så som man gör med SD:s förflutna. Tillskillnad emot t.ex. Socialitisk Folkeparti i Danmark och Socialitisk Venstre i Norge kommer V direkt ur ett Moskva troget kommunist parti: Sveriges Kommunistiska Parti, ett parti, som under ett senare antagit namn: Västerpartiet Kommunisterna (VPK), hade mycket goda relationer med de östeuropeiska statsbärande partierna, t.ex. östtyska SED, ända fram till Berlinmurens fall. Den svenska vänsterns vurm för den östtyska DDR-dikaturen har jag kommenterat på denna blogg. * 3 Se länk nedan. 



Foto från 1989 då dåvarande VPK- ledaren Lars Werner möter 
DDR:s kommunistledare Erich Honecker strax innan
Berlinmurens fall.
 
Flertalet andra partier till vänster om S i Västeuropa har inte sin härkomst ur marxism eller kommunistiska partier, utan i stället kommer ur demokratiska vänster organisationer som t.ex. freds-kvinno-, konsument- och miljörörelserna. Precis om de högerradikala partierna som t.ex. Dansk Folkeparti, norska Fremskrittspartiet eller Sannfinländarna.

Dessa högerradikala partier kommer inte från nynazism eller annan höger extremism. Utan har också ett ursprung från demokratiska proteströrelser t.ex. för lägre skatter, för krafttag mot brottslighet och droger, för att begränsa invandring, värna landsbygdens- och småföretagens intressen etc. Men i samtliga dessa högerpartier finns många uppfattningar som jag inte delar och direkt ogillar t.ex. ett anti-Nato och ett anti-EU engagemang, deras nationalistiska grundsyn, motvilja mot personlig frihet och mångfald, förakt för bildning och kultur, inslag av populism ang skatter och migration etc.  

V:s extremism manifesteras tydligt i EU-parlamentet där man valt att ingå en ren kommunistisk partigrupp som domineras av partier från forna Östblocket och öppet stalinistiska partier från Sydeuropa. Medan t.ex. Socialistisk Folkeparti har valt att ingå i den gröna gruppen tillsammans med flertalet andra partier som ligger till vänster om S i Västeuropa. 

Men att S har kunnat regera med stöd från V under årtionden och nu igen tillsammans med ett radikaliserat MP talas det tyst om. Varför frågar ingen Löfven om han och S har ansvar för att Alliansen ska kunna regera utan stöd av SD? 

Vad händer nu? Regeringskris absolut den är redan här! Nyval kanske. Ny regering absolut. Om SD tvingar S bort från MP och V har detta parti för ovanlighets skull gjort någonting bra. Sedan tycker jag att Allianspartierna inte behöver vara så fina i kanten. Var bered och bilda regering med ett passivit stöd från SD om detta parti är bredd att bära denna roll med ansvar. Det är naivit att tro att Alliansen kommer belönas av S eller av medierna för en högburen moral manifesterad genom att avstå från att ta makten när tillfället ges. Carl B Hamilton och Jasenko Selimovice * har uppmanat Alliansen att se "möjligheterna".



Carl B Hamilton (FP),
professor och f.d. mångårig 
riksdagsledamot. 

Att dessa båda folkpartister har rätt visas upp med all oönskad tydlighet för ett år sedan när S gjorde upp med V och MP om att bryta mot budgetlagens intentioner och tillsammans med SD röstade ner delar av Alliansens budget som man plockade ut ur sin helhet och ställde under särskild omröstning. Detta var märkligt nog någoting som inte kom att analyseras i mediernas rapportering. Nu när SD, inför medierna, meddelade sitt beslut att rösta på Alliansens budget vändes just denna händelse emot S för att bemöta deras kritik av SD för att detta parti nu bryter mot gällande praxis. Men viss rätt framförde SD argumentet om att S inte kritisera andra för vad man själv har gjort med brått mod. 

Jag välkomnar att allt detta kan göra Sverige mer normalt. Att vi blir ett mer vanligt politiskt land i Västeuropa. Får en utveckling som bl.a. innebär en förskjutning av makten från regering till riksdagen. En utveckling där vår oreflekterade vana av konflikt rädsla överges. Får SD:s makt demonstration denna effekt har detta parti skapat någonting bra.

Dessutom gynnar vårt konsensus tvång automatiskt det största partiet och har i parktiken givit S ett inflyttande som är oproportionellt stort i svensk politik. En annan negativ konsekvens är att de politiska skillnader och motsättningar som faktiskt finns, och som demokratin mår bra av att de lyfts fram, blivit svåra för den vanlige väljaren att se. Partipolitiken har helt enkelt blivit otydlig och lätt till en byråkratisering av samhällsdebatten. En utveckling som pågått under hela efterkrigstiden. Det är en ödets ironi, att nu, när de tre vänster partierna delvis har brutit med denna utveckling så blir detta till en bumerang så slår tillbaka med full kraft emot just dessa röd-gröna partier. Samtidigt som detta ger deras värsta motståndare, SD, en unik möjlighet att få makt över den politiska dagordningen i riksdagen. Men politik är inte alltid en syssla som präglas av rättvisa.

Jag hoppas på att Allianspartierna tillsammans med SD nu passar på att ta initiativ till en översyn av Regeringsformen, övriga grundlagar och riksdagens arbetsordning. Jag skulle välkomna att få inslag av en naturrättslig syn på t.ex. maktdelning och juridikens grund, med ett ökat regionalt självstyre, ett lagstadgat personligt ansvar för politiker och ämbetsmän och ett starkare inslag av parlamentarism. Jag har kommenterat detta på min blogg. * 4. Se länk nedan. 

En annan förändring som jag önskar införs är att regeringen (om den väljer att avgå på eget initiativ) eller riksdagen när som helst ska kunna tvinga fram ett nyval som då resulterar i en helt ny mandatperiod på fyra år inledes. Vilket är det normala för flertalet parlamentariska demokratier i Europa, t.ex. Danmark, Norge, Finland, Tyskland och Beneluxländerna. Nuvarande nödlösning med extra val som ändå alltid följs av ett ordinarie val är en obegriplig ordning.

* Jasenko Selimovice (FP) regissör, f.d. chef för Göteborgs stadsteater och
Radioteatern och f.d. statssekreterare (vice minister) i Alliansregeringen hos
integrationsminister Erik Ullenhag.

Mina blogginlägg:

* 1  Regeringens Ny-socialistiska budget

* 2  Neo-socilismen i vänsterpartierna

* 3  Om DDR och den svenska vänsterns vurm för denna diktatur

* 4  Naturrätt och vår rättsgrund

Bild ovan: Från Politikerfakta på Facebook.

Bild nedan: Från den officiella "Budgetpromenaden"
på Drottninggatan, mellan Finansdepartementet och riksdagen. 
Här med den nya finansministern Magdalena Andersson (S)
den 23 oktober 2014.    



Etiketter: Sverigedemokraterna, SD, Budget, Regeringskris, Löfvenregeringen, Stefan Löfven, S, Socialdemokraterna, Alliansen, Allianspartierna, M, Moderaterna, C, Centerpartiet, FP, Folkpartiet, KD, Kristdemokraterna, Vänsterregeringen, Extraval, Nyval, Parlamentarism, V, Vänsterpartiet, VPK, Marxism, MP, Miljöpartiet, Borgerligheten, Borgerliga partier, De borgerliga partierna, Sveriges Riksdag, Riksdagen, Minoritetsregering, Grundlag, Grundlagar, Regeringsformen, Riksdagens arbetsordning, DDR, Östtyskland, SED, EU, EU-Parlamentet, Naturrätt, Regering, Opposition, Statsminister, Regering, Danmark, Norge och Finland, Tyskland, Benelux, Beneluxländerna, Luxembourg, Belgien, Holland, Carl B Hamilton, Jasenko Selimovic, Magdalena Andersson, Lars Werner, Erich Honecker, Berlinmuren, Berlinmurens fall, Budgetpromenaden, Nådiga Lutan, Göran Persson, Neo-socialism, Ny-kommunism, Naturrätt, Extraval, Gunnar Hökmark, SvD, Svenskan, Svenska Dagbladet, SvD-Opinion,