Det är mycket bra att USA:s representant hus nu har erkänt de massmord och den förföljelse som genomfördes omkring 1895-1925, det så kallade Seyfo (svärdet), i det sönderfallande Ottomanska väldet, nutida Turkiet, Libanon, Irak och Syrien, som ett regelrätt folkmord. Vilket det faktiskt var. Detta folkmord var välplanerat och genomfördes av tre olika grupper som samarbetade med varandra. Sunniislamiska islamister, turkiska nationalister (den så kallade Ungturkiska rörelsen) och kurder. Egentligen var Seyfo endast en del av de massmord som genomfördes på icke muslimska minoriteter. Från början var Seyfo endast en benämning på det assyriska/syrianska folkmordet 1914-1925, men används numera allt oftare som en samlande term för hela periodens alla övergrepp på områdets olika minoriteter omkring 1900.
I tidigare inlägg tar jag upp hur Turkiets ambassadör i Stockholm har agerat för att stoppa ett erkännande av den svenska regeringen.
Du kan läsa detta inlägg här
Mustafa Kemal Atatürk aktiv inom
Ungturkarnas rörelse och Turkiets
president 1923-1938.
I den svenska debatten har inte bara turkar utan även kurder blivit upprörda i när debattörer har vågat att ta upp folkmordet på olika kristna minoriteter i Mellanöstern i slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet. Detta kan förklaras bristande kunskaper men också utifrån att man vill mörka det faktum att det faktiskt framför allt var kurder som utförde folkmordet mot de assyriska, syrianska och kaldeiska minoriteterna i Irak och i Iran, vid tiden för det första världskriget. Kanske kan den nutida reaktionen från kurder också förklaras utifrån ett dåligt samvete. Flertalet kurder var vid denna tid nomader som efter att kristna och andra minoriteter fördrevs tog över deras byar.
Medan etniska turkar ansvarade för folkmordet mot övriga minoriteter bosatta inom nutida Turkiets gränser, i Libanon och i Syrien som judar, ortodoxa, armenier, greker i Mindre Asien (Turkiets Medelhavs kust) och de greker bosatta vid Turkiets Svarta havs kust (pontinska greker). Hundratusentals av den grekiska befolkningsgruppen i Pontien massakrerades i folkmordet. Inte nog med det utan det var denna grupp på 2 till 3 miljoner människor som sedan deporterades 1923. Det är också från denna befolkningsgrupp som en stor del av grekerna i Sverige kommer. Namn som Pascalidou och Staffilidis - till exempel Alexandra Pascalidou och Babis Staffilidis har de suffix som i feminin respektive maskulin form som brukar känneteckna pontinska namn.
Alexandra Pascalidou vid utdelningen
av priset Årets europé 2015.
När den grekiska befolkningen fördrevs från Mindre Asien försvann även andra kristna minoriteter (även den judiska) nästan helt från västra Turkiet (som hade varit ett kristet område sedan antiken). Flera av dessa församlingar, t.ex. i Antiochia och Efesos, båda var ett patriarkat inom de katolska och ortodoxa kyrkorna, tömdes på sin kristna befolkning som hade en historia från urkyrkans tid och apostel Paulus missionsresor (se Apostlagärningarna i Nya testamentet).
Jungfru Marias hus i Efesos, i nuvarande Turkiet
Enligt kristen tradition flyttade Maria
tillsammans med lärjungen Johannes till
denna stad efter korsfästelsen av Jesus c:a år 32.
Folkmordet på judar och de kristna minoriteterna assyrier, syrianer, kaldéer, armenier, greker och pontinska greker måste erkännas av en rad skäl. En viktig anledning är att ett erkännande är viktigt för en försoning inom Turkiet mellan landets olika befolkningsgrupper och mellan Turkiet och dess grannländer, särskilt Armenien, Grekland och Israel. Så länge detta folkmord förnekas av den turkiska staten är en verklig försoning omöjlig. Ett förnekade öppnar dessutom upp för fortsatt förföljelse och diskriminering vilket inte minst de senaste decenniernas utveckling i Turkiet och i Mellanöstern tydligt visar. Olika kristna minoriteter, judar (Mellanöstern är i dag helt tömt på judar, och kristna håller på att gå samma utveckling till mötes) och de icke kristna minoriteterna yazidier, och mandéer. I viss mån blir även de islamiska minoriteterna shiitier och turkmener utsatta för diskriminering och förföljelse.
Sankt Paulus ortodoxa kyrka i Antiochia, dagens
Antakya.
Ett svenskt erkännande av Seyfo-folkmordet har diskuterats länge. Den svenska riksdagen erkände folkmordet 2010 trots kraftiga protester från Turkiet. Stefan Lövén lovade inför valet 2014 att en ny socialdemokratisk regering skulle följa upp detta genom att Sverige som nation, genom ett erkännande från regeringen, officiellt skulle erkänna Seyfo som ett folkmord. Ett löfte som genast efter valvinsten drogs tillbaka. 2010 röstade (S) för ett erkännande. Men sedan fick (S) och Löven kalla fötter. Troligen för att turkar i Sverige utgör en viktig väljargrupp för socialdemokratin. När riksdagen på nytt har röstat om att även regeringen skall erkänna folkmordet så har även moderater, sverigedemokrater och centern röstat emot. Vilket är en skandal.
Professor Ove Bring.
Till skillnad emot vad som ofta framförs från officiellt svenskt håll är internationell forskning entydig i sin uppfattning om att Seyfo faktiskt var ett folkmord, och alla de krav som ställs inom folkrätten för att ett folkmordsrekvisit skall vara uppfylld, gäller för Seyfo. En uppfattning som framförts av Sveriges främsta folkrättsexpert professor Ove Bring som hårt har kritiserat regeringens hållning i frågan. Bring som tidigare har varit anställd på UD har kritiserat sin forna arbetsgivare för deras ovilja att agera angående Seyfo och för deras bristande intresse för de kristna minoriteternas situation i Mellanöstern. Här utgör kristdemokraten Lars Adaktusson ett lysande undantag som ledamot av riksdagen, och tidigare när han var ledamot av Europaparlamentet, har agerat för ett erkännande av Seyfo och varit aktiv för de kristna minoriteterna och yazidiernas situation.
I ett tidigare inlägg tar jag upp Adaktussons engagemang i frågan kopplat till kurdernas och de kristnas situation i Irak.
Lars Adaktusson (KD).
Du kan läsa detta inlägg här
Ett annat skäl är att dagens omfattande antisemitism i en flera euroepiska nationer som t.ex. Österrike, Ungern och Polen bland annat kan förklaras av att dessa länder inte har erkänt sin skuld när det gäller massmord och förföljelse av judar under 1930- och 1940 talen. Gör man inte upp med sitt förflutna så är risken stor att man gör om sina misstag igen.
Ett annat skäl är att Seyfo har, och kan även framöver, användas som inspirations källa till folkmord och förföljelse av olika minoriteter. Ett välkänt exempel är Heinrich Himmler chef för SS under Tredje riket och en av huvudarkitekterna bakom förintelsen (Shoah, på hebreiska) öppet refererade till Seyfo när han legitimerade folkmordet av judar, romer (zigenare) och andra rasmässigt "mindervärdiga" folk. Himmler som var stationerad som militärexpert vid tyska ambassaden i Istanbul, åren efter Första världskriget, framför senare att det faktum att turkarna kom undan med vad som då hände, är någonting som Nazityskland nu kan lära sig av.
Heinrich Himmler 1938.
Bild ovan:
Assyrier i Turkiet gräver gravar under
Seyfo 1915.
Etiketter:
Seyfo, Turkiet, SS, Tyskland, Förrintelsen, Shoaha, Heinrich Himmler, Syrien, Irak, Iran, Mellanöstern, Syrianer, Assyrier, Kaldéer, Potinska greker, Yazidier, Mandéer, Kurder, Stefan Löven, UD, Kristdemokrater, Ungern, Polen, Österrike, Antisemitism, Judar, Israel, Folkmord, Judar, Zigenare Romer, Iran, Libanon, Ungturkiska rörelsen, Islamism, Sunniislam, Sunniter, Shiiter, EU, Europaparlamentet, Armenien, Svarta Havet, Pontien, Efesus, Antiochia, Antiokia, Jungfru Maria, Alexandra Pascalidou Babis Staffilidis, Shoah,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar