Italien går ur askan till elden

Om man studerar den politiska utvecklingen sedan början av 1990-talet i Italien, som var med att bilda EU och som är ett av Europas mest betydelsefulla nationer, kan man inte låta bli att faktiskt sakna det forna statsbärande center- mitten partiet kristdemokratiska CDI (som var starka anhängare av EU och av Europatanken). CDI:s politik kännetecknades av ett försvar av traditionella kulturvärden kombinerat med ett engagemang för marknadsekonomi och en offensiv socialpolitik.


Romano Prodi, Italiens senaste 
kristdemokratiska premiärminister.
Prodi var regeringschef 2006-2008. 
Prodi kommer från CDI:s vänsterflygel. 

CDI:s kollaps har skapat ett tomrum. Mitten har nästan helt försvunnit och öppnat upp för populism, nationalism och extremism. Under efterkrigstiden säkrade CDI tillsammans socialistpartiet och några mindre borgerliga partier att kommunister, nyfascister och annan extrem höger hålls borta från makten. CDI gjorde en storartad insats för att bevara demokratin. Italien hade Västeuropas största kommunistparti med en röstandel på cirka 20 procent samtidigt som nyfascisterna hamnade på 10-15 procent. 

Cirka 10 procent gav sitt stöd åt en högerallians bestående av monarkister och några mindre regionala partier, som tidvis samarbetade med nyfascistiska MSI. Lega Nord, som uppkom ur denna koalition, var till början ett parti för att ge Lombardiet (området runt Milano) ökat regionalt självstyre senare utvidgat till övriga delar av norra Italien, Padanien (ett inofficiellt samlingsnamn för provinser på Po-slätten). Numera verkar detta parti över hela Italien under sitt nya namn Lega. Partiets ideologi har förändrats från regionalism och federalism till italiensk nationalism. 
  


Umberto Bossi, grundare av Lega Nord, vid en 
en demonstration 1990 för Padanien. 

CDI försvann tillsammans med några andra partier efter att stora korruptionsaffärer avslöjades, i svallvågorna efter den så kallade kampanjen för "Rena händer" i slutet av 1980-talet som hade avslöjat korruption inom dåvarande socialistpartiet.

Sten Niklasson skrivit om detta i en läsvärd artikel som är publicerad i Svensk Tidskrift.

Du kan läsa Niklassons artikel här

Ett avslöjande foto. Berlusconi till höger, 
tillsammans med Putin till vänster och Turkiets 
Erdoğan i mitten.

Jag saknar grå sossepartiet Socialdemokraterna (i södra Europa är partier med detta namn oftast liberala eller centerdemokratiska t.ex. i Portugal och Frankrike). Detta parti samarbetade med kristdemokrater och med borgerliga partier. Socialdemokraterna var ett ganska litet mitten parti, 3-4 procent, som under 1950-talet hade bildats av småföretagare och hantverkare ur socialistpartiet.

Jag saknar också några mindre borgerliga partier som liberalerna, republikanerna och radikalerna. Likt mig saknar nog inte de italienska väljarna Bettino Craxis socialistparti (PSI), vars tidigare ordförande och tillika premiärminister tog sin tillflykt undan rättvisan i Tunisien där han avled 2000. Troligen var det genom sin vänskap med Craxi som Silvio Berlusconi kunde börja bygga upp sin förmögenhet och startade sin resa till makten. Förmodligen var det via Craxi som Berlusconi och hans maktsfär fick kontakt med maffian. Flera av Berlusconis närmaste medarbetare har åtalats och blivit dömda för detta i domstol.

5 Stjärnerörelsens grundare 
och partiordförande Beppo Grillo.

Italienarna saknar nog inte heller det gamla kommunistpartiet (PCI), som tidvis var nationens största, inte heller nyfascistiska MSI (Italiens Sociala Rörelse) med rötter i Mussolinis diktatur eller monarkisterna. Men i stället har man fått Berlusconis populistiska maktparti Forza Italia (Heja Italien) Grillos anti etablissemangs parti 5 Stjärnerörelsen med sin ökända valslogan "Håll truten".

Längst ut till höger har italiensk politik fått Matteo Salvinis högerpopulistiska och starkt EU-kritiska Lega och ett nytt postfascistiskt nationalistparti Italiens Bröder. (FD, Fratelli d`Italia) med bakgrund i MSI. 

FD visar mer öppet upp sin fascism än vad som var brukligt inom MSI. Flera av FD:s parlamentariker har åtalats för hets mot folkgrupp och brukar tåga in i Senatens och Deputeradekammarens sessionssalar med fascisthälsning.

Tala om att gå ur askan till elden. 

FD:s nuvarande partiordförande Giorgia 
Meloni till vänster och hennes företrädare
Guido Crosetto till höger.

Premiärminister är den officiellt partilösa Giuseppe Conti, som leder en nytillträdd koalition mellan 5 Stjärnerörelsen, Vänsterdemokraterna och Fria och Lika, en nybildad socialistisk valallians som leds av den förra maffia åklagaren Pietro Grosso. Conti är inte någon yrkespolitiker utan har gjort akademisk karriär. Han är tjänstledig professor i civilrätt från universitet i Bari. 5 Stjärnerörelsens partiordförande Beppe Grillo får inte, enligt italiensk lag, inneha något officiellt ämbete eftersom han har avtjänat ett fängelsestraff för vållande till annans död i en trafikolycka. 

Vänsterdemokraterna har numera en politik som allmänt anses likna den som socialdemokrater för i norra Europa. Detta vänster parti har sina rötter både i PCI och PSI. Fri och Lika står mer till vänster och får anses vara ett socialistiskt parti. Till vänster om dessa två regeringspartier, finns några mindre partier för revolutionär yttervänster t.ex. resterna av PCI, anarkisterna, maoister och syndikalister.

Matteo Salvini leder en delegation från
Lega i presidentpalatset, maj 2018.

Salvini spräckte medvetet sin regeringssamverkan med 5 Stjärnerörelsen under Conti och försökte få tillstånd ett nyval och en ny regering tillsammans med PD och avhoppare från Forza Italia. Rent sakpolitiskt fanns det motsättningar mellan 5 Stjärnerörelsen och Lega främst i synen på EU, hur den snabbt växande statsskulden skall hanteras och flera frågor rörande invandring och migration. Grillo och Conte kan inte tänka sig att samarbeta med FD eller Forza Italia.  


Premiärminister Giuseppe Conti.

Inför valet 2006 ledde den tidigare CDI politikern Romano Prodi en center-vänster allians av partier (Prästkragen) som tillsammans med liberaler och vänsterdemokrater besegrade Berlusconis motsvarighet Frihetens Hus och kunde regera i majoritet under två år fram ett nyval som Berlusconi vann. Prodi var också regeringschef 1996 då han blev premiärminister för första gången. I detta val var Prodi ledare för en annan allians av partier (Olivträdet). Prodis regering avgick 1998 efter att han förlorade en misstroende omröstning i parlamentet. 

Prodi var en framgångsrik ordförande för EU-kommissionen 1999-2004. Under hans tid som ordförande infördes Nicefördraget 2001 (som ger EU-parlamentet ökad makt). 2002 infördes Euro som valuta och EU fick 10 nya medlemsstater från Central- och Östeuropa. Innan Prodi blev heltidspolitiker var han professor i industriell ekonomi. Efter sin valförlust 2008 lämnade Prodi politiken och återgick till sin tjänst vid universitet i Bologna. 

Den italienska örlogsflaggan under fascist
diktaturen. Örnen står på en Fascia, ett Spökknippe, 
en fascistisk maktsymbol hämtad från romarriket
där den var ett ämbetes tecken för högre 
tjänstemän. 

Foto ovan:
Från undertecknandet av EU:s grundfördrag EEG-avtalet 1957
mer känt som Romfördraget.

Etiketter:
Italien, Lega, Lega Nord, Matteo Salvini, Beppo Grillo, 5 Stjärnerörelsen, PSI, Kommunister, Kristdemokrater, CDI, Socialister, Bettino Craxi, Silivo Berlusconi, Heja Italien, Rena händer, Håll truten, Forza Italia, Liberaler, Radikaler, Republikaner, EU, Europatanken, Euro, EU-kommissionen, Europa Parlamentet, EU-parlamentet, Socialdemokraterna, Fascism, Nyfascism, Maffian, Costa Nostra, Camorra, Ndrangheta, Postfascism, PD Italiens Bröder, Benito Mussolini, Monarkister, Romano Prodi, Prästkragen, Olivträdet, Frihetens Hus, Giorgina Meloni, Guido Crosetto, Italiensk politik, Padanien, Umberto Bossi, Milano, Lombardiet, Giuseppe Conti, Fria och lika, Piero Grosso, Pietro Grosso, Romfördraget, Europeiska Gemenskaperna, EG, Nicefördraget, Regionalism, Federalism, Nationalism, Italiensk nationalism,