Bra att USA erkänner Turkiets folkmord

Det är mycket bra att USA:s representant hus nu har erkänt de massmord och den förföljelse som genomfördes omkring 1895-1925, det så kallade Seyfo (svärdet), i det sönderfallande Ottomanska väldet, nutida Turkiet, Libanon, Irak och Syrien, som ett regelrätt folkmord. Vilket det faktiskt var. Detta folkmord var välplanerat och genomfördes av tre olika grupper som samarbetade med varandra. Sunniislamiska islamister, turkiska nationalister (den så kallade Ungturkiska rörelsen) och kurder. Egentligen var Seyfo endast en del av de massmord som genomfördes på icke muslimska minoriteter. Från början var Seyfo endast en benämning på det assyriska/syrianska folkmordet 1914-1925, men används numera allt oftare som en samlande term för hela periodens alla övergrepp på områdets olika minoriteter omkring 1900. 

I tidigare inlägg tar jag upp hur Turkiets ambassadör i Stockholm har agerat för att stoppa ett erkännande av den svenska regeringen.

Du kan läsa detta inlägg här 



Mustafa Kemal Atatürk aktiv inom 
Ungturkarnas rörelse och Turkiets 
president 1923-1938.

I den svenska debatten har inte bara turkar utan även kurder blivit upprörda i när debattörer har vågat att ta upp folkmordet på olika kristna minoriteter i Mellanöstern i slutet på 1800-talet och i början av 1900-talet. Detta kan förklaras bristande kunskaper men också utifrån att man vill mörka det faktum att det faktiskt framför allt var kurder som utförde folkmordet mot de assyriska, syrianska och kaldeiska minoriteterna i Irak och i Iran, vid tiden för det första världskriget. Kanske kan den nutida reaktionen från kurder också förklaras utifrån ett dåligt samvete. Flertalet kurder var vid denna tid nomader som efter att kristna och andra minoriteter fördrevs tog över deras byar. 

Medan etniska turkar ansvarade för folkmordet mot övriga minoriteter bosatta inom nutida Turkiets gränser, i Libanon och i Syrien som judar, ortodoxa, armenier, greker i Mindre Asien (Turkiets Medelhavs kust) och de greker bosatta vid Turkiets Svarta havs kust (pontinska greker). Hundratusentals av den grekiska befolkningsgruppen i Pontien massakrerades i folkmordet. Inte nog med det utan det var denna grupp på 2 till 3 miljoner människor som sedan deporterades 1923. Det är också från denna befolkningsgrupp som en stor del av grekerna i Sverige kommer. Namn som Pascalidou och Staffilidis - till exempel Alexandra Pascalidou och Babis Staffilidis har de suffix som i feminin respektive maskulin form som brukar känneteckna pontinska namn. 



Alexandra Pascalidou vid utdelningen 
av priset Årets europé 2015.


När den grekiska befolkningen fördrevs från Mindre Asien försvann även andra kristna minoriteter (även den judiska) nästan helt från västra Turkiet (som hade varit ett kristet område sedan antiken). Flera av dessa församlingar, t.ex. i Antiochia och Efesos, båda var ett patriarkat inom de katolska och ortodoxa kyrkorna, tömdes på sin kristna befolkning som hade en historia från urkyrkans tid och apostel Paulus missionsresor (se Apostlagärningarna i Nya testamentet).



Jungfru Marias hus i Efesos, i nuvarande Turkiet 
Enligt kristen tradition flyttade Maria 
tillsammans med lärjungen Johannes till
denna stad efter korsfästelsen av Jesus c:a år 32.

Folkmordet på judar och de kristna minoriteterna assyrier, syrianer, kaldéer, armenier, greker och pontinska greker måste erkännas av en rad skäl. En viktig anledning är att ett erkännande är viktigt för en försoning inom Turkiet mellan landets olika befolkningsgrupper och mellan Turkiet och dess grannländer, särskilt Armenien, Grekland och Israel. Så länge detta folkmord förnekas av den turkiska staten är en verklig försoning omöjlig. Ett förnekade öppnar dessutom upp för fortsatt förföljelse och diskriminering vilket inte minst de senaste decenniernas utveckling i Turkiet och i Mellanöstern tydligt visar. Olika kristna minoriteter, judar (Mellanöstern är i dag helt tömt på judar, och kristna håller på att gå samma utveckling till mötes) och de icke kristna minoriteterna yazidier, och mandéer. I viss mån blir även de islamiska minoriteterna shiitier och turkmener utsatta för diskriminering och förföljelse. 

  
Sankt Paulus ortodoxa kyrka i Antiochia, dagens
Antakya.

Ett svenskt erkännande av Seyfo-folkmordet har diskuterats länge. Den svenska riksdagen erkände folkmordet 2010 trots kraftiga protester från Turkiet. Stefan Lövén lovade inför valet 2014 att en ny socialdemokratisk regering skulle följa upp detta genom att Sverige som nation, genom ett erkännande från regeringen, officiellt skulle erkänna Seyfo som ett folkmord. Ett löfte som genast efter valvinsten drogs tillbaka. 2010 röstade (S) för ett erkännande. Men sedan fick (S) och Löven kalla fötter. Troligen för att turkar i Sverige utgör en viktig väljargrupp för socialdemokratin. När riksdagen på nytt har röstat om att även regeringen skall erkänna folkmordet så har även moderater, sverigedemokrater och centern röstat emot. Vilket är en skandal.

 
Professor Ove Bring.

Till skillnad emot vad som ofta framförs från officiellt svenskt håll är internationell forskning entydig i sin uppfattning om att Seyfo faktiskt var ett folkmord, och alla de krav som ställs inom folkrätten för att ett folkmordsrekvisit skall vara uppfylld, gäller för Seyfo. En uppfattning som framförts av Sveriges främsta folkrättsexpert professor Ove Bring som hårt har kritiserat regeringens hållning i frågan. Bring som tidigare har varit anställd på UD har kritiserat sin forna arbetsgivare för deras ovilja att agera angående Seyfo och för deras bristande intresse för de kristna minoriteternas situation i Mellanöstern. Här utgör kristdemokraten Lars Adaktusson ett lysande undantag som ledamot av riksdagen, och tidigare när han var ledamot av Europaparlamentet, har agerat för ett erkännande av Seyfo och varit aktiv för de kristna minoriteterna och yazidiernas situation. 

I ett tidigare inlägg tar jag upp Adaktussons engagemang i frågan kopplat till kurdernas och de kristnas situation i Irak.



Lars Adaktusson (KD).


Du kan läsa detta inlägg här

Ett annat skäl är att dagens omfattande antisemitism i en flera euroepiska nationer som t.ex. Österrike, Ungern och Polen bland annat kan förklaras av att dessa länder inte har erkänt sin skuld när det gäller massmord och förföljelse av judar under 1930- och 1940 talen. Gör man inte upp med sitt förflutna så är risken stor att man gör om sina misstag igen. 

Ett annat skäl är att Seyfo har, och kan även framöver, användas som inspirations källa till folkmord och förföljelse av olika minoriteter. Ett välkänt exempel är Heinrich Himmler chef för SS under Tredje riket och en av huvudarkitekterna bakom förintelsen (Shoah, på hebreiska) öppet refererade till Seyfo när han legitimerade folkmordet av judar, romer (zigenare) och andra rasmässigt "mindervärdiga" folk. Himmler som var stationerad som militärexpert vid tyska ambassaden i Istanbul, åren efter Första världskriget, framför senare att det faktum att turkarna kom undan med vad som då hände, är någonting som Nazityskland nu kan lära sig av.



Heinrich Himmler 1938.

Bild ovan:
Assyrier i Turkiet gräver gravar under 
Seyfo 1915.

Etiketter:
Seyfo, Turkiet, SS, Tyskland, Förrintelsen, Shoaha, Heinrich Himmler, Syrien, Irak, Iran, Mellanöstern, Syrianer, Assyrier, Kaldéer, Potinska greker, Yazidier, Mandéer, Kurder, Stefan Löven, UD, Kristdemokrater, Ungern, Polen, Österrike, Antisemitism, Judar, Israel, Folkmord, Judar, Zigenare Romer, Iran, Libanon, Ungturkiska rörelsen, Islamism, Sunniislam, Sunniter, Shiiter, EU, Europaparlamentet, Armenien, Svarta Havet, Pontien, Efesus, Antiochia, Antiokia, Jungfru Maria, Alexandra Pascalidou Babis Staffilidis, Shoah,          

NMR:s tyrruna är hets mot folkgrupp

Att Göteborgs tingsrätt friar 16 aktiva nynazister verksamma inom Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) för hets mot folkgrupp är en skandal. Tingsrättens dom är märklig ur flera aspekter.

I september 2017 genomförde denna organisation en demonstration i Göteborg som urartade i kravaller och slagsmål med stenkastning mot polis och motdemonstranter, i form av olika vänstergrupper, som i sin vana trogen hade provocerat till bråk. Detta är illa nog. Men tyvärr är det värre än så.

I ett tidigare inlägg här på denna blogg tar jag upp den kritik som riktades mot polisen i Göteborg, och mot hur just denna lagstiftning innan dess har tillämpas i Sverige. Regeringen fick kalla fötter och reagerade på händelserna genom att inbjuda partierna till samtal. I mitt inlägg tar jag upp att vårt bemötande av extrema politiska rörelser är naiv och farlig för demokratin, och för våra mänskliga rättigheter i stort. Jag gör en jämförelse med hur dessa ting hanteras i några andra demokratier i Västeuropa.

NMR:s vaktstyrka med sköldar, foto från en 

demonstration vid Myntorget i Gamla stan,

Stockholm 2016. 

Jag uttrycker också min förvåning över att polisen ger tillstånd för en marschväg förbi stadens synagoga, dessutom under en av de största judiska religiösa högtiderna, Yom Kippur (Jom Kippur, försäljningsdagen). Att Yom Kippur skulle firas inne i synagogan samtidigt demonstrationståget gick förbi med fanor, sköldar och marschkängor ger en tydlig referens till 1930-talets Nazityskland, vilket säkert var ett medvetet val av NMR. Med tanke mot den hotbild som tyvärr finns mot judar och mosaiska församlingar i Sverige skulle polisen i Göteborg rutinmässigt ha inhämtat församlingens synpunkter när en nynazistisk organisation söker tillstånd till aktivitet utanför synagogans dörr. Att polisen i Göteborg inte visste att stadens judar, just då, skulle fira Yom Kippur, är beklagligt men samtidigt något kan man ha en viss förståelse för. Men detta förändrar inte faktum att om myndigheten hade haft upparbetade rutiner för kommunikation med församlingen innan man gav tillstånd, så hade polisen fått kunskap om högtiden och dess betydelse för judisk tro och kultur. 

Göteborgs synagoga.

Dessutom fick MNR tillstånd att marschera förbi i närheten av Bok- och biblioteksmässan som höll till i ett konferenscentrum i centrala Göteborg. Men detta borde polisen i Göteborg ha kunskap om. Arrangemanget är ett årligt återkommande och marknadsförs långt i förväg genom olika medier och affischeras ute på stan. Dessutom var även detta säkert ett medvetet val av MNR för att skrämma deltagarna i ett forum som för nynazister är lika förhatligt som judar, invandrare och blattar. Bokmässan uppfattas av nynazister, liksom av den revolutionära vänstern, att representera en ofolklig finkultur som skall bekämpas.

Du kan läsa mitt inlägg här

Hakkors från Nazityskland.

Enligt min, och andra andras uppfattning, t .ex. människorättsorganisationen Civilrights Defenders (CRD), så gör tingsrätten i sin dom en alltför snäv tolkning av begreppet Hets mot folkgrupp. Av domen framgår att tingsrätten anser MNR symbolen, Tyrrunan, inte tillräckligt kan knytas ihop med 1930-talets antisemitism och nazism. Detta håller jag inte med om. Hakkorset (Svastikan) har en historia som liknar tyrrunans. Båda är en förkristen symbol som plockas upp och används i politiskt syfte och ges ett nytt hedniskt, antisemitiskt och rasistiskt innehåll. Som jag skriver i mitt inlägg hade polisen direkt gripit in och upplöst demonstrationen och gripit dess deltagare i våra nordiska grannländer och t.ex. i Tyskland, Nederländerna eller Österrike.

 

NMR:s flagga. 

Det är svårt att inte hålla med CRD, i deras uppfattning, om att domen är märklig. Och om den blir fastställd måste en ny skärpt lagstiftning införas (vilket jag redan nu tycker att Sverige behöver). I sin kommentar till tingsrättens dom hänvisar CRD till den kritik som FN har framfört mot Sverige för vår slappa hållning mot rasism, antisemitism och politisk extremism. Det bara att hålla med. Även Europarådet instämmer i den kritik som FN framför. Skärp lagen nu! Till dess hoppas jag att åklagaren överklagar och är beredd att driva fallet till högsta insats, Högsta domstolen, och ännu längre och om detta behövs genom att förbereda en talan mot svenska staten vid Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. 

Europadomstolens sessionssal i Strasbourg.

I sin dom friar tingsrätten helt samtliga de 14 NMR aktivister som stod åtalade för brottet hets mot folkgrupp. Av de 7 som var åtalade för våldsamt upplopp, firas två, medan fem blir fällda. Fyra till dagsböter och en person döms till två månader fängelse. Ynkligt eller hur?  Jag är övertygad om att flertalet svenskar tycker att detta känns olustigt  och är orimligt. 

Judiska barn i Auschweitz vid befrielsen i maj 1945 

Expo visade i en granskning 2016 att en majoritet av organisationens aktivister blivit dömda för våldsbrott. Säkerhetspolisen Säpo har angett organisationen som den nazistgrupp som utgör det största hotet mot Sveriges inre säkerhet. Högsta domstolen i Finland förbjöd NMR:s finska broderorganisation och förbjöd all aktivitet från NMR olika nordiska organisationer. Det finns all anledning att ta NMR på allvar. 

Foto från bokmässan 2013.

Foto överst:

Ifrån en demonstration med MNR utanför Stockholms slott.

Etiketter:
MNR, Nordiska motståndsrörelsen, Nynazism, Nyhedendom, Juridik, Hets mot folkgrupp, Lagstiftning, Rasism, Antisemitism, Bok- och biblioteksmässan, Göteborg, Göteborgspolisen, Demonstrationstillstånd, Demonstration, Marschväg, Marschkängor, Sköldar, Tyrrunan, Hakkors, Svastikan, Judar, Judendom, Yom Kippur, Jom Kippur, Israel, Göteborgs tingsrätt, Högsta domstolen, Europadomstolen, Människorättsorganisation, Mänskliga rättigheter, Mosaisk församling, Mosaiska församlingen i Göteborg, Civilrights Defenders, Yom Kippur, Tyskland, Författningsskyddet, Österrike, Nederländerna, Danmark, MC-gäng, FN, Auschweitz, SÄPO, EXPO,Shoah, Förintelsen,     

Stoppa Skolverkets bullshitskola

Det blir alltmer uppenbart att det verkligen är dags att lägga ner Skolverket efter nästa val. En annan sak som slår en är att det känns som om det är 1968 igen och kampen mot kulturmarxisterna nu går i repris. 

Skolverkets talibanförslag till ny läroplan för grundskolan kommenteras i tre intressanta artiklar.

Först ställer P J Anders Linder en intressant fråga på Twitter utifrån ett meddelande från Niklas Ekdahl om utbildningstalibanernas förslag till ny kursplan för grundskolan.

” Frågan alltfler rimligen ställer sig: Bör en ansvarsfull förälder skicka sina barn till en skola där Skolverket har utformat kursplanerna?”

Studentexamen på Viktor Rydbergs gymnasium 2010.

Samme PJ Anders Linder har skrivit om detta i en artikel som är publicerad i Axess Magasin under rubrik:

” Med Skolverket från kunskapsskola till bullshitskola.”

I denna artikel skriver Linder bland annat:

” Det är ändå inte kunskapsfientligheten utan traditionsfientligheten som är det allra mest slående kännetecknet för förändringen av kursplanerna. Det är som om författarna målmedvetet gått in för att ta bort formuleringar om just sådant som binder generationerna samman: sångerna, berättelserna, de historiska höjdpunkterna och gestalterna, namnen på de centrala geografiska platserna, det som har varit gångbart även i föräldra- och farföräldragenerationerna. Eleverna ska bibringas uppfattningen att allt viktigt och gott finns i dag och att det som funnits förut är irrelevant eller osunt. I förlängningen väntar en skola där barn med svensk bakgrund inte ska få veta varifrån de kommer och barn med utländsk bakgrund inte ska få veta vart de har kommit.”

Du kan läsa Linders artikel i Axess här

Ett klassrum från de Salle universitet, Filippinerna. 

Skolverkets talibanförslag kommenteras i Smålandsposten av Fredrik Haage som i en ledare med rubrik:

” Stoppa Skolverkets humanioder"

bland annat skriver följande:

”Det är inte bara Skolverket som avslöjas som kulturell humaniod i detta. Partierna verkar helt sakna känselspröt mot det här området. Varningssignalerna har uteslutande kommit från andra sfärer än de partipolitiska. Det gällde då den förra regeringen ville lägga ned Medelhavsinstituten och det gällde när det blev känt att Skolverket ville slopa antikens historia och det gäller nu då man vill sopa bort bibeln. Partierna som skall företräda folket är inte de första att slå larm när kulturförstörelse planeras utan tvärtom de sista i samhällskedjan att reagera. Detta trots att de befinner sig i statsbyråkratins absoluta närhet och i någon form tänks vara dess övervakare.”

Ett Krucifix från Söderköping.

Du kan läsa Haages ledare här

Hans Albin Larsson f.d. ordförande i Historielärarnas förening har i en annan artikel i Axess, med rubrik:

"Vad vill Skolverket med kursplanerna?"  

som Haage länkar till, gjort en intressant jämförelse mellan nuvarande kursplan och det förslag som talibanerna på Skolverket har arbetat fram. Denna jämförelse skrämmer. 

Du kan läsa Larssons artikel här

Vy över Forum Romanum i Rom.

Foto överst:

En svensk skolgård.

Etiketter: 

Skolverket, Utbildningspolitik, Skolan, Grundskolan, Religion, Bibeln, Kristendom, Tradition, Kultur, PJ Anders Linder, Axess, Axess Magasin, Has- Albin Larsson, Historielärarnas förening, Smålandsposten, Fredrik Haage, Niklas Ekdahl. 

USA:s uttåg ur Syrien gynnar den Ryska Björnen

I tidningen Världen i Dag har Per Ewert skrivit en mycket klok och läsvärd text angående vad som nu sker i Syrien. Hans artikel är publicerad under rubriken: ”Sveket är stort mot de statslösa kunderna.”

Jag har valt att publicera en kort version av hans läsvärda text. Jag bifogar också en kommentar. 

Du kan läsa Ewerts text i sin helhet här

Traditionell folkdans ifrån ett annat folk som nu 
sviks av USA. De kristna assyrierna.

Ewert har rätt i sin analys om vad som nu händer är ett stort svek av USA. Jag vill bestämt påstå att detta också är ett svek av västvärlden i stort. Dessutom stärker utvecklingen i Syrien olika politiska krafter som västvärlden inte har någon anledning att ge sitt stöd till. Jag har i ett tidigare inlägg på denna blogg kommenterat det som nu sker i Syrien ur detta perspektiv.

Du kan läsa mitt inlägg här

Jag gillar att Ewert analyserar utvecklingen utifrån en intressant och en historisk relevant parallell om när Västeuropas demokratier svek ett annat folk i vår närhet. Polackerna. Jag instämmer i hans slutsats om att nu som då är det endast den Ryska Björnen som vinner på sveket. Och att detta svek kommer att kosta USA och västvärlden mer än vad flertalet av oss nu tycks ana. 

Kurdiska Pershmerga soldater.

”På bara några dagar har situationen i norra Syrien eskalerat från relativt lugn till akut krigsläge, där flera stormakter nu rycker fram för att plocka till sig russinen ur kakan.

Den turkiska framryckning som följt på USA:s uttåg kommer högst troligt att innebära att kurderna snart står kvar med bara smulorna, samtidigt som de själva har fått betala med sitt blod. Det sätt som omvärlden hanterat det kurdiska folket är oanständigt.

Från Warszawaupproret 1944.

För exakt 75 år sedan, hösten 1944, utspelades ohyggliga scener i Warszawa. Tredje riket höll på att falla samman, och under tiden som Röda armén avancerade österifrån gjorde den polska motståndsrörelsen ett tappert upprorsförsök mot de tyska ockupanterna, i syfte att lägga grunden till ett fritt, demokratiskt Polen.

I djupaste cynism beordrade Stalin då sina arméer att göra halt öster om floden Wisla, så att nazisterna först fick slå upproret, innan Sovjet gick in och tog över de ruiner och det fåtal medborgare som överlevt slakten.

Avtal skrivs under av Sovjet och Tyskland
om att dela upp Polen augusti 1939. 
I samma avtal fick Sovjetunionen 
grönt ljus att anfalla Finland och Baltikum. 

När USA nu med kort varsel drog tillbaka sina styrkor stod kurderna plötsligt ensamma, likt polackerna för 75 år sedan. 

Ett möte mellan kaldeiska präster och yazidiska
ledare i slutet av 1800-talet.
Kaldéer är en unionerad katolsk minoritet i
Syrien och Irak. Yazidier är en icke muslimsk
och en icke kristen minoritet i Syrien.  

De utsatta kristna grupperna i norra Syrien har även de ännu en gång tvingats se den lilla glimten av trygghet blåsa bort som en ökenvind. Ska de än gång hamna i mördarnas händer? Ska även denna sista spillra tvingas på flykt, tills samtliga rester av denna tvåtusenåriga kristna kultur har ryckts upp med rötterna, med radikal islam som enda kvarvarande religiöst inflytande?

Den stora vinnaren när omvärlden sviker en utsatt folkgrupp tycks märkligt nog bli precis densamma som för 75 år sedan – nämligen den ryska björnen. I dag heter den främste företrädaren inte längre Stalin, utan Putin.”

Vladimir Putin.

Foto överst:
Två kvinnliga kurdiska Pershmerga soldater 
i Syrien 2018.

Etiketter: 

USA, Mellanöstern, Vladimir Putin, Syrien, Kurder, Syrien, Donald Trump, Pershmerga, Kristna, Muslimer, Yazidier, Josef Stalin, Polen, Finland, Nazityskland, Tredje riket, Adolf Hitler, Assyrier, Kaldéer, Warszawa, Warszawaupproret, Molotov-Ribbentorp pakten, Baltikum, Ryska Björnen, Världen i Dag, Per Ewert, Nazism, Kommunism,                                                                                                     

Liberalernas nyspråk om Samvetsfrihet

I tidskriften Signum har Anders Piltz skrivit en artikel om Liberalernas krav på att stoppa införande av samvetsfrihet inom vård och omsorg. Piltz artikel är publicerad under rubrik: Språkmanipulation – vårdvägran istället för samvetsfrihet.

Du kan läsa Piltz artikel här

Det är bara att hålla med Piltz i hans konstaterade om språkmanipulation. Att byta ut ordet Samvetsfrihet med Vårdvägran är ett Orwellskt nyspråk. Dessutom är Liberalernas förslag märkligt både ur ett demokrati perspektiv, när det gäller respekt och frihet för medborgarnas inre och djupa övertygelser t.ex. den personliga religiösa, etiska och filosofiska sfären. Men Liberalernas förslag strider också emot en europeisk och västerländsk rättstradition som har går tillbaka till antikens Grekland och romarriket.

En judisk pojke efter att ha blivit omskuren enligt

B´rit Millah ceremonin.

Men man borde inte bli förvånad. Liberaler i Sverige tycks ha en stark tendens av religiös analfabetism och en tondövhet för etiska och moraliska frågeställningar. Ett annat exempel på detta är att Sveriges andra liberala parti Centern nyligen på sin partistämma tog beslut om att förbjuda den manliga omskärelse som genomförs av judar och muslimer. Jag har kommenterat detta på denna blogg.

Du kan läsa detta inlägg här 

Från antikens stoiker kan vi lära oss att det finns tidlösa och okränkbara rättigheter såväl som skyldigheter. Utifrån denna grund utarbetades en rättsfilosofi som kallas för Naturrätt. Denna syn på lag togs över av romarna och dominerade i västerlandet fram till mitten av 1800-talet, men kom att få en förnyad renässans efter Andra världskriget i den uppgörelse då genomfördes med de totalitära ideologierna nationalism, nazism, fascism och kommunism. 

Nazistiska krigsförbrytare på de anklagades bänk

under Nürnbergrättegången 1945.  

En lärdom man drog i flera Västeuropeiska nationer efter 1945 var att politisk makt, inte ens en demokratisk sådan, skall tillåtas att bli total och få härska över individens djupa övertygelse. Just av detta skäl skrivs samvetsfrihet in grundlagar och annan lagstiftning. Samvetsfrihet är inte alls något märkligt ur ett europeiskt perspektiv. Snarare tvärtom. Samvetsfrihet förekommer t.ex. i våra nordiska grannländer, framför allt i Norge, men finns i mindre omfattning även i Danmark och Finland. 

Demokratur är en term som passar bra i detta sammanhang. Det var moderat ledaren Gösta Bohman som lanserade denna term i ett annat sammanhang i början av 1970-talet, för att uttrycka vad han ansåg vara uttryck för en tradition av socialdemokratisk maktarrogans.  

Fru Justitia, romersk gudinna för rättvisan

här på en domstols byggnad.

Marcus Tullius Cicero (†43 f.Kr.) tog djupa intryck av stoicismen. Denna statsman var inte bara politiker utan var också verksam som filosof och författare. Hans skrifter utgör ett vältaligt försvar för den stoiska läran om Naturrätten. Han gör en bestämd skillnad mellan statens lagar och ”den sanna lagen”. Denna sanna lag är överordnad de enskilda staternas lagar, den är också giltig för alla tider. 

Enligt Cicero har staten ingen rätt att upphäva denna lag, som är himmelsk. En naturlig kosmisk lag som är av samma slag som människans natur. Den människa som förnekar denna sanna lag förnekar sin mänsklighet. Varje människa kan utifrån sitt väsen tolka naturens lag, det behövs inga särskilda uttolkare, som när det gäller statens lagar.

Den romerska filosofen, politikern 
och författaren Cicero.

Ciceros stora auktoritet kom tidigt att föra in tanken på en naturrättslig lagstiftning i den västerländska traditionen. Ifrån medeltiden och framåt bidrog hans tankar till att inspirera en förställning om en profan naturrätt med icke förhandlingsbara rättigheter, vilket tillkommer människan som kosmisk varelse. 

Denna naturrätt kom att kombineras med en kristen. Naturrättsliga tankar finns också i den franska revolutionens deklaration om människans rättigheter. FN:s och Europarådets rättighets kataloger över personliga friheter är andra exempel på hur naturrättsliga tankar har påverkat vår syn på demokrati och lagstiftning.

Otto von Bismarck, tysk 

förbundskansler.

I modern tid blev en naturrättslig rättsfilosofi blev åter aktuell under slutet av 1800-talets ”Kulturkamp” mellan kyrkorna och nya nationalstater (t.ex. Tyskland och Italien). Termen lanserades av förbundskanslern Otto von Bismarck (†1898) i en konflikt mellan Tysklands katoliker (som senare även kom att inkludera övriga kristna kyrkor och landets judiska befolkning) och den nationella regeringen i Berlin. 

En strid som handlade om vilken rätt politisk makt har att härska över samhällets ”Ursprungliga gemenskaper” (t.ex. familj och kyrkor) och över ”Opolitiska sammanslutningar” (t.ex. kulturföreningar och kooperativ). Kyrkorna hävdade att det finns en Gudomlig rätt som ger medborgarna frihet att få leva efter sitt samvete och enligt sina inre övertygelser. Enligt denna naturrättsliga etik skall samhället tillåta samvetsfrihet inom t.ex. familj, utbildning och kultur. 

En demonstration i Kina för den fängslade 

människorättsaktivisten Liu Xiauobo som helt 

enligt kinesisk strafflag blev dömd för sin kamp 

för ett demokratisk och ett politiskt oberoende

rättsväsende.

Denna övertygelse ställdes emot en tanke på Folksuveränitet, vilket innebär att politisk makt ger rätt att få bestämma vad som är bäst för hela samhället. Och att dessa beslut gäller för samtliga medborgare. Detta rättsideal innebär också att ingenting får förhindra att den politiska majoritetens vilja förverkligas. I Sverige har tanken på Folksuveränitet en stark ställning och har kombinerats med en positivistisk rättsfilosofi som dominerat vid vår juridiska fakulteter sedan slutet av 1800-talet. Enligt denna uppfattning är diskussioner om vad som rätt eller fel meningslös. Och att lagstiftning endast är relativ och ska inte försöka bygga på några högre värden. En tanke som både socialister och konservativa ställde sig bakom. Men som kristdemokrater och liberaler kritiseradede.

Nazism, fascism och kommunism använde sig av olika totalitära varianter av Folksuveränitet för att legitimera sin politik. För nazister legitimerade denna tanke det krig mellan raser som anses oundviklig. För fascister innebär detta främst en plikt att försvara nationens traditioner och dess enhet. Detta maktideal kom att användas av marxister för att försvara sin analys om arbetarmakt, klasskamp och ett klasslöst samhälle. Men även socialister, särskilt i norra Europa (t.ex. socialdemokratin i Sverige) kom att använda detta begrepp för att legitimera ett nytt modernt rättssystem ”befriat” från ”föråldrade” antika ideal om naturrätt. 

  

"Arbete gör dig fri", en diabolisk skylt över 

ingången till koncentrationslägret Auschwitz.

Under senare år har även Sverige fått konflikter som liknar de som fanns i Bismarcks Tyskland. Ett exempel är den debatt som förts om samvetsfrihet skall tillåtas för vårdpersonal vid abort och passiv dödshjälp. Till skillnad mot flertalet västeuropeiska nationer, t.ex. Norge, saknar Sverige grundlagsskyddad samvetsfrihet för personal inom offentlig verksamhet. Även andra former av samvetsfrihet har kommit i fokus. Ett exempel är om slakt enligt judendomens regler för Kosher ska bli laglig, vilket den är bland annat i Danmark eller om omskärelse av judiska och muslimska pojkar ska vara tillåtet. Andra exempel är om muslimska flickor ska få ha enkönad undervisning i gymnastik och i simning eller om religiösa friskolor ska få finnas kvar i ett offentligt finansierat skolsystem.

 En kosher restaurang i Argentina. 

I flera västeuropeiska demokratier genomfördes en offentlig uppgörelse med olika totalitära politiska system efter 1945, t.ex. i Tyskland, i Italien och i Beneluxländerna. I våra nordiska grannländer Norge och Danmark utformades lagstiftning och politik utifrån erfarenheter av Nazitysklands ockupation. Naturrätten kom åter till hands när en demokratiskt och humanistisk juridik skulle byggas upp efter totalitarismens fasor. I Tyskland infördes ett författningsskydd, en särskild domstol och ett speciellt åklagarämbete för brott mot demokratin och författningen. Dessutom gavs offentligt anställda som t.ex. poliser, militärer och lärare, ett särskilt utökat juridiskt ansvar att förebygga författningsbrott. Offentligt anställda tjänstemän t.ex. läkare, jurister och poliser fick rätt till ansvarsfrihet i sin tjänsteutövning. 

  
Tyska Författningsdomstolens lokaler i Karlsruhe.

Även om Tyskland, utifrån sin dramatiska 1900-tals historia, har gått längre än andra länder i Västeuropa finns liknade inslag i t.ex. Österrike, i Nederländerna och i Belgien. I Sverige genomfördes tyvärr aldrig någon officiell rättsfilosofisk uppgörelse med nazism, fascism och kommunism efter kriget.

Europadomstsolen för de mänskliga rättigheterna

i Strasbourg.

Foto överst:
Abort reklam från Nigeria.

Etiketter:
Liberalerna, Anders Plitz, Naturrätt, Samvetsfrihet, Vårdvägran, Medicinsk etik, Rättsfilosofi, Stoiker, Stoicism, Europadomstolen, Liberalism, Etik, Fascism, Nazism, Kommunism, Antisemitism, Centern, Omskärelse, Judendom, Kristendom, Islam, Nürnbergrättegången, rättspositivism, 
Folksuveränitet,   

Stå upp för Katalonien

På SR:s nyhetssajt finns en artikel av Sveriges Radios Sydeuropa korrespondent Margareta Svensson om de fängelsestraff som Högsta Domstolen i Spanien har dömt ut till flera katalanska politiker på grund av den folkomröstning som genomfördes 2017 emot Madrids vilja.

Du kan läsa Margareta Svenssons artikel här

Straffen är hårdare än vad många hade förväntat sig och kommer att leda till ökad spänning inom Spanien och mellan Spanien och övriga Västeuropa. Flera katalanska ledare lever nu i exil, främst i Belgien, några finns i Tyskland. 

Foto från FC Barcelonas hemma area 
Camp Nou.

Domstolens beslut fördöms från andra delar av Spanien. Baskiens parlament och den regionala regeringen i Galicien protester mot straffen. Runt om i Katalonien genomförs protester mot domstolens beslut. Offentliga aktioner genomförs på olika håll. Katalaner samlas och i parker och demonstrationer genomförs. Alltfler hänger ut katalanska flaggor från fönster och balkonger. Skyltar på spanska rivs ner, varor ifrån övriga Spanien, och framför allt ifrån Kastilien, blir utsatta för bojkott. Flera katalanska fackföreningar hotar med generalstrejk. Mästarmötet i fotboll mellan FC Barcelona och Real Madrid, det så kallade El Clasico, ställs in.

 

Kataloniens f.d. premiärminister

Carles Puigdemont, från de 
katalanska kristdemokraterna 
(CDU). Puigdemont lever nu i

exil i Belgien.

Relationen mellan parlamenten i Barcelona och Madrid har varit ansträngd sedan flera år. Centralregeringen i Madrid avskaffade helt det regionala självstyret under en period 2017, arresterade den regionala regeringens ledamöter och parlamentets talman. Även ämbetsmän råkade ut för repressalier. Till exempel den regionala polischefen avskedades och hela hans poliskår lades ner. Den regionala domstolens ordförande gick samma öde tillmötes tillsammans med flera rektorer och borgmästare. I folkomröstningen 2017 röstade en majoritet av katalanerna för självständighet.

Kataloniens parlament i Barcelona.

Att detta sker i en västerländsk demokrati på 2000-talet borde få EU:s medlemsländer att protestera. Den spanska regeringen måste utsättas för ett hårt tryck att benåda de demokratiskt valda regionpolitiker som nu har fått sina straff, ge amnesti åt dom som lever i landsflykt och återinsätta de ämbetsmän som har avskedats. Med undantag för Belgien, som ett lysande undantag, har det varit tyst från övriga EU. Spaniens hantering av Katalonien och dess demokrati bör också tas upp av Europarådet samt dess domstol för mänskliga rättigheter.    


En uppvisning av en antiterrorist enhet inom 

Guardia Civil

Nuvarande konstitutionella kris i Spanien, är den allvarligaste för spansk demokrati sedan det fascistiska kuppförsöket av den halv-militära federala polisen, Guardia Civil 1981. Denna konflikt har flera orsaker. Kulturella-, ekonomiska- historiska- och politiska faktorer samverkar.

Foto från ett socialistiskt valmöte i Madrid 2019.

En anledning är de skandaler som under senare år drabbat spansk rikspolitik. Särskilt har det konservativa partiet Partido Popular (PP, som har sina rötter i fascistdiktaturens, falangistparti) och det andra stora partiet socialistiska (PSOE) avslöjats med fingrarna i syltburken som lett till åtal och fängelsestraff för flera politiker och höga statstjänstemän. Avslöjanden om korruption och inkompetens har skapat växande frustration och ökad otålighet med nationella institutioner i Katalonien och i andra provinser.

Albert Rivera Ciudadanos partiordförande.

Vid parlamentsvalet 2015 och i ett nyval året efter straffades båda dessa statsbärande partier hårt av väljarna. 2016 fick (PP) och (PSOE) knappt över 50%av rösterna tillsammans. Under senare år har tre nya partier dykt upp i spansk politik. Samtliga dessa nykomlingar har brutit sig ut ur (PP) och PSOE). Liberala Ciudadanos (Medborgarna) som bildades i just Katalonien, och vänstersocialistiska Podemos (Vi kan) har skakat om i det spanska politiska systemet. I de val som har genomförs i år, till EU-parlamentet och det nationella, har ett nytt högernationalistiskt parti. Vox (Rösten), slagit igenom. Detta parti som bildades  2013 ur PP:s mer högernationalistiska flygel som slog sig samman i en allians med några mindre nyfascistiska grupper. Även Ciudadanos har sina rötter i (PP).    

Vox generalsekreterare Javier Ortega Smith.

Ciudandanos motsätter sig katalansk självstyre men har samtidigt kritiserat (PP) för spansk ny-nationalism och för att man accepterar ny-fascistiska strömningar inom sitt parti. Ciudadanos är för ökat regionalt självstyre för landets provinser och att Katalonien, Baskien och Galicien får större självstyre än övriga delar av Spanien med anledning av dessa regioners speciella icke spanska historia och kultur. Det nya vänster partiet Podemos stödjer öppet självständighet för Katalonien och Baskien. Medan Vox helt är emot och vill avveckla det regionala självstyre som redan finns för Katalonien och andra regioner. POSE är också emot katalansk självständighet men kan tänka ett utökat självstyre för Katalonien i enligt med vad som Galicien och Baskien nu har. (PP) vill bevara nuvarande situation.   


En kö till en vallokal i Barcelona. Under

omröstningen om självständighet 2017.   

Det är en historisk paradox att den spanska regeringen 2017 använde sig av sig av samma federala poliskår i Barcelona, för att fängsla regionala politiker och ta valsedlar i beslag, som i början 1980- talet stormade Cortez (det nationella parlamentet) och började skjuta hej vilt omkring sig i ett försök att återinföra fascismen i Spanien. 

Foto från Guardia Civils stormning av det spanska parlamentet.

Katalonien med sina 7,5 miljoner invånare, fler än både Danmark, Norge samt Finland, har ett eget språk katalanska som är äldre än spanska, (kastilianska) både i skrift och som talspråk. En En mindre minoritet på 5-6 tusen, i Pyrenéerna, talar aranesiska (occitanska). Mindre än 20 procent av Kataloniens befolkning är av spansk härkomst eller har spanska som sitt första språk. 

Foto från Andorra och dess huvudstad Andorra la Vella. 

Andorra har också katalanska som majoritetsspråk.

Denna skillnad märks i vad Katalonien heter på sina 

tre officiella språk: Catalunya (katalanska) (Cataluña 

(spanska) och Catalonha (araneiska).

Möte för ett självständigt Katalonien 2016.

Katalonien har en historia, en kultur och en  egen identitet som är annorlunda än den spanska. Under sin långa historia har regionen haft en tydlig orientering åt Frankrike och Italien (som också har en katalansk språklig minoritet), katalanska talas också i närliggande Andorra. 

Väggmålning i Barcelona på katalanska med en 

uppmaning om att tala det katalanska språket 

Medan övriga Spanien har en kulturell och politisk tradition med tydliga drag av av nationell slutenhet och av en kulturell isolering från övriga Europa. Än i dag märks detta på många sätt. T.ex. i Spanien är det få ungdomar som kan engelska, även bland akademiker.

Den berömda Katedralen, Sergrada Famila
(Den Heliga Familjen) i Barcelona.

I Katalonien är det bättre. Kunskaper i både engelska och i franska är vanligare där än i övriga Spanien. Katalonien är mer ekonomiskt- och socialt utvecklat än övriga Spanien. För många svenskar, likt mig själv, uppfattar att Barcelona har en mer öppen atmosfär än Madrid. Barcelona känns också mer modernt och europeiskt än vad regionen runt Madrid (Kastilien) gör.

En katalansk flagga utanför parlamentet i 

Barcelona 2017. 

Det ligger mycket i den uppfattning som framförs av region regeringen i Barcelona att Katalonien, liksom övriga regioner, aldrig fick den självständighet som utlovades efter Francodiktaturens slut. 

Väggmålning på baskiska i San Sebastian 

om baskisk självständighet. 

Dessutom så har Katalonien, inte störst självstyre i Spanien. Baskien och Galicien har ett mer långtgående självstyre. Baskien har eget ansvar för sin regionala budget (medan Katalonien inte har beslutsrätt över större investeringar t.ex. infrastruktur). Galicien har med framgång kämpat till sig självbestämmande rätt över skatter och annan finansiering. Vilket Katalonien inte har.

En viktig händelse för många katalaner.
1873 utropas den första spanska republiken
i Barcelona, med katalanen Fransco Pi Margall
som informell president. Margall var en varm '
anhängare av en demokratisk federation
mellan nationens olika regioner.

Ett annan viktig anledning till ökad nationalism i Katalonien är att den spanska staten gick ifrån den överenskommelse med Katalonien om ökat regionalt självstyre ifrån 2006. Ett avtal som antogs av parlamenten i Madrid och Barcelona, och efter en folkomröstning i Katalonien, samt skrevs under av den dåvarande socialistiska federala regeringen. Partido Popular överklagade överklagade beslutet till högsta domstolen som förklarade beslutet olagligt. Detta "svek" har skapat ökad misstro mot Spanien i Katalonien. En känsla av att Madrid kan man inte lita på har spritt sig bland katalanerna.

Högsta domstolen i Madrid.

Att folkomröstningen genomfördes, trots Madrids protester, för det goda med sig att detta tvingar fram en omprövning av relationerna mellan centralregeringen och regionerna. Särskilt med de regioner som har annan kulturell identitet än den spanska. Kataloniens politiker, och andra folkvalda från nationens olika regioner, har dessutom rätt i sin argumentering om att Spanien har en federal- och regionalistisk tradition att falla tillbaka på. 

Demonstration för katalansk självständighet
i Barcelona 2016.

Spanien har sedan tidig medeltid en tradition där nationens olika regioner har haft ett stort inslag av självstyre och anses utgöra egna "länder". Innan inbördeskriget avskaffade den republikanska vänsterregeringen, med socialister och kommunister i spetsen, det regionala självstyret för att man var orolig för uppror i konservativa regioner som Galicien (med sitt eget språk, galiciska, sin keltiska kultur och sin orientering mot Portugal), och för Granada och Kanarieöarna (med deras kulturella orientering åt Nordafrika).

Demonstration för skotsk självständighet.

Efter inbördeskriget fortsatte Franco diktaturen denna politik men nu med en spansk nationalistisk motivering. Under fascistdiktaturen var denna enhetspolitik direkt riktad emot politiskt radikala regioner som Katalonien och Baskien medan mer pålitliga regioner som Galicien och Andalusien fick något större svängrum.

Spanska inbördeskriget 1936-1939 gör sig gällande även i nutiden. 

Fascister som gör falangismens hälsning 

vilket är förbjudit på offentlig plats.

Katalanska likt baskiska var under diktaturen förbjudet i arbetsliv, på allmän plats, i skolor och i andra offentliga sammanhang. Efter diktaturens fall behöll den nya spanska demokratin delar av både Francotidens konstitution och kombinerade den med delar av den republikanska.

Baskiens flagga.

Senare har regeringen i Madrid motvilligt tvingas till eftergifter på grund av folkliga opinioner ute i regionerna men också på grund av krav från EU och Europarådet, men envist vägrat att återgå till de federala inslag som fanns i 1923 års demokratiska konstitution.

General Franco var Spaniens diktator med titel

El Caudillo (ledaren) 1939-1975.

En ny nationalstat i Katalonien kommer att flytta en rad problem från Madrid till Barcelona utan att detta behöver betyda att problemen blir lösta. Men man skulle bli herre i eget hus. 

Skottlands flagga.

Precis som i relationen mellan Edinburgh och London, när det gäller Skottland, anser jag att Kataloniens omröstning, inte försvagar demokratin, utan tvärtom förstärker den i Spanien och i Europa. Omröstningen i Katalonien, som nu politikerna har dömts för, tvingar fram ett nytänk om regionalisering och federalism som jag välkomnar.

Skylt i Wales på landets två språk Kymniska (ett keltisk språk,

som talas av c:a 20% av befolkningen) och engelska.

Jag är inte säker på att omröstningens resultat ens på sikt kommer att leda till ett självständigt Katalonien, vilket jag inte har någonting emot, till skillnad emot vad ett ja i en andra omröstning i Skottland skulle innebära. Brexit och ett kommande utträde ur EU har definitivt ryckt undan mattan för ett bevarande av Storbritannien. Vilket många brexitörer också erkänner. Efter att Edinburgh har blivit huvudstad i ett självständigt Skottland kommer Cardiff i Wales snart att följa efter. På lite längre sikt kommer Nordirland att förenas med Republiken Irland i en ny irisk nation.

 

Wales flagga.

Jag har full förståelse för det katalanska missnöjet, precis som det skotska, när det gäller kritik av huvudstadens politiker och maktorgan för all den diskriminering, centralisering och maktdominans  som man har blivit, och fortfarande blir utsatt för. 2014 förlorade förespråkarna för ett självständigt Skottland knappt. Ett resultat som noterades runt om i Europa både i huvudstäder som av olika inhemska minoriteter i andra delar av sina respektive nationer. Resultatet från Skottland väckte stort stort intresse i Barcelona. Flera ledande företrädare för katalansk självständighet deltog aktivet i den skotska folkomröstningen. Troligen kommer en andra skotsk folkomröstning snart att bli av till följd av Brexit som en majoritet av väljarna i Skottland var emot. En omröstning som förespråkarna för självständighet troligen vinner. Vilket inger fruktan i London och i Madrid. Men hopp i Barcelona.

Nicola Sturgeon,

Skottlands regeringschef.

Vad är alternativet? Svaret är en verklig regionalisering och skapandet av federativa unioner mellan jämbördiga "länder" inom nationalstaterna i Europa. En sådan utveckling kommer att dämpa krav på självständighet över hela Europa t.ex. på Korsika, på Sardinien, på Sicilien, på Madeira, på Färöarna, på Åland, i Venedig-Veneto, i Normandie, i Bretagne, i Wales, i Skottland, i Katalonien, i Baskien, i Galicien, i Flandern, i Sydtyrolen etc. Nationerna runt om i Europa står inför valet att behandla sina länder och regioner med respekt, lyhördhet och tolerans eller kommer att få ökade konflikter med de delar av sina nationer som har en annan kultur, språk och andra traditioner än den nationalstatliga.




Färöarnas flagga.

En verklighet som också  gäller för oss i Sverige, på Gotland, i Sámpí (Sameland), i Meänmaa (Tornedalen), i Jämtland, i Orsabygden, i Älvdalen och i Skaúnelaands (Skåneland). 


Sámpí:s flagga.
Gemensam för de samiska områdena
i Sverige, i Norge, i Finland och i Ryssland
(där den inte är tillåten).

Den katalanska folkomröstningen, kommer liksom den skotska, inte endast att påverka berörda länder. I flera europeiska nationer kommer en smärtsam omprövning att tvinga fram att en centralistisk ordning överges där all verklig makt utgår från nationernas centrum till förmån för ett mer decentraliserat styre.

Jubel på det korsikanska självständighets partiets valvaka 

när det stod klart att man fick egen majoritet i det regionala 

parlamentet i Ajaccio. Vilket chockade Paris.

Regionalisering (i t.ex. Sveriges fall) och en federativ union (i t.ex. Spaniens och Storbritanniens fall) är en utveckling som det finns många skäl att ställa sig positiv till.

Samer klädda i traditionell folkdräkt.

I globaliserad värld blir det alltmer uppenbart att nationalstaterna är för små för många viktiga beslutet som påverkar medborgarnas vardag och är för stora, klumpiga och oflexibla för många andra. Beslutsfattande med bristande förankring i medborgarnas vardag blir en konsekvens av att makt långt bort ska administrera lokala- och regionala verksamheter som man inte har tillräcklig kunskap eller förståelse för t.ex. arbetsmarknad, utbildning, social utveckling, turism och kultur. Samtidigt som t.ex. frågor om internationell terrorism, miljöskydd och migration måste lyftas upp på en övernationell nivå.

Protester i Sydtyrolen, en tysk 

språklig region i Italienska alperna.

Detta område blev italienskt, från

att tidigare tillhört Österrike,

efter första världskriget.

Dessutom är en föreställningen om en flagga, ett språk och en enhetlig kultur ingenting annat än en myt. Flertalet nationer i Europa, även Sverige, har aldrig haft denna homogena struktur. Utan har, som t.ex. i Spaniens fall, bestått av flera länder, i ordets ursprungliga betydelse, det vill säga ett sammanhängande område som lätt kan definieras och avgränsas, med sin egen historia och egen kulturella identitet, i många fall även med ett eget språk.  

Den skåneländskan flaggan som i sina färger 

avspeglar landets geografiska läge mellan Sverige 
(gult) och Danmark (rött).

Skånska flaggan. Från början var denna en symbol för en kulturregion (land) som, likt den baskiska, är uppdelad mellan två nationer. I Baskiens fall Spanien och Frankrike. När det gäller Skaúnelaands (Skåneland, Skåne, Blekinge, Halland och Bornholm), delas detta land upp av Sverige och Danmark. Region Skåne tog ett politiskt beslut om att den Skåneländska flaggan skall vara officiell symbol både för regionen och för Skåne. I Sverige har två inhemska länder till som vi delar med andra stater. Tornedalen som delas av Sverige och Finland. Och Sámpí som delas mellan fyra nationer: Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Vår livaktiga nationalstats myt om en enhetlig kultur, ett språk, en flagga etc. har resulterat i att andra inhemska kulturer än den rikssvenska, det vill säga Mälardalens, precis som när det gäller t.ex. i Spanien eller Frankrike, undertrycks och diskrimineras. Inom nationalstaterna lyfts nu språk, kulturer, folkgrupper upp och får ny livskraft på grund av att globalisering leder till att nationalstaternas hegemoni försvagas. 

Jämtlands flagga.

I Sveriges fall utgör våra inhemska minoriteter som samer, gutar, skåningar, svedjefinnar, tornedalingar, älvdalningar och jämtar tydliga exempel på grupper och landsdelar som har pressas ner på grund av krav på nationell enhet.

Meänmaa:s (Tornedalens) flagga.

Det blir också alltmer uppenbart att av tradition centralstyrda nationer som Frankrike, Sverige och Storbritannien får allt svårare att möta globaliserings utmaningar och ha möjlighet att utnyttja dess fördelar. Medan nationer med decentralism som t.ex. Tyskland, Schweiz och Österrike kommer att klara sig bättre. 

Vy över Kiruna i Norrbotten.

Det som är bra för Norrbotten behöver inte fungera bra i Skåne, eller tvärt om. Mångfald av språk, kultur, traditioner, inom och mellan nationalstaterna är en källa till rikedom för hela Europa.

En skånsk vy. En Möllegård (kvarngård) på slätten.

Ett foto som tydligt avslöjar Skånes närhet till Danmark 

och Centraleuropa.  

Titta på fotot nedan från Barcelona som avslöjar att även inom Spanien finns stora skillnader mellan de olika ländernas kultur och tradition. I Katalonien kan man tydligt se att arkitektur är starkt påverkad av både fransk och italiensk tradition. Medan kastalisk arkitektur, runt Madrid, och för andra regioner längre söderut har en tydlig koppling till arabisk och nordafrikansk tradition.   

Foto från Barcelonas paradgata: Las Ramblas.

Foto överst:

Valsedel i folkomröstningen om katalansk självständighet.

Lägg märke till att den är både på katalanska och spanska.

Länk till denna blogg

Etiketter:

Spanien, Katalansk självständighet, Självständighet för Katalonien, Katalonien, Barcelona, Folkomröstning, Federalism, Regionalism, Skottland, Skåne, Skåneland, Sámpí, Sameland, Tornedalen, Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike, Sverige, Storbritannien, Brexit, Las Ramblas, Meänmaa, Guter, Skåningar, Jämtar, Älvdalningar, Nicola Sturgeon, Edinburgh, London, General Franco, Baskien, Galicien, Portugal, Andorra, Italien, Granada, Andalusien, Kanarieöarna, Galiciska, Katalanska, Baskiska, Madrid, Carles Puigdemont, Kastilianska, Aranesiska, Occitanska, Sergrada Famila, Civilgardist, Partido Poular, PP, Nynationalism, Spansk nynationalism, Ny fascism, Ciudadanos, Liberaler, Podemos, Västersocialister, Albert Rivera, Vox,  Margareta Svensson, SR, Sveriges Radio, Sydeuropa korrespondent, Javier Ortega Smith, Barcelona, El Clasico, FC Barcelona, Real Madrid, Katalanska Fackföreningar, Generalstrejk, Camp Nou, Europarådet, Europadomstolen