Mats Edman chefredaktör för Dagens Samhälle har skrivit en krönika i sin tidning om de 6 partiernas överenskommelse innan jul och om att en ny inriktning på flykting- och migrationspolitiken måste till.
I hans artikel som publiceras under rubrik:
"Att diskutera volymer är inget utslag av neofascism.",
ställer Edman två viktiga frågor:
1. Är en diskussion om volymer inom flykting- och migration ett utslag av Neo-fascism?
2. Ska vår "beröringsskräck" för Sverigedemokraterna låta SD få äga denna viktiga samhällsfråga?
Edmans krönika i Dagens Samhälle
Edman besvarar sin första fråga genom att skriva bl.a. följande:
"Utan invandring kommer Sveriges befolkning att krympa och välfärden haverera. Men, som Assar Lindbeck och andra nationalekonomer påpekar, så är det en enorm skillnad mellan invandring till arbete respektive invandring till generösa välfärdssystem. Eftersom skatt på arbete och konsumtion finansierar välfärden finns det en ekvation att diskutera. Och begreppet ”volym” kan inte ens den mest behjärtansvärda idealist och anhängare av en fri värld utan gränser undkomma. "
Professor Assar Lindbeck.
Längre ned i sin artikel fortsätter Edman att med både klarsyn och en stor dos av personligt mod fortsätta att ta upp den varma potatis som en diskussion om volymer är inom detta område är. Personligen har jag aldrig riktigt förstått detta.
När jag under fler år var aktiv inom landstings- och regionpolitiken hände det att jag vid ett flertal tillfällen diskuterade volymer och kostnader för behjärtansvärda saker som t.ex. barnkirurgi och laserbehandling av cancersjuka utan att bli beskylld för att vara hjärtlös, ohuman eller fascistoid. Men detta anses inte riktigt acceptabelt inom flykting- och migrationspolitiken. Jag har inte förstått varför det inte ska finnas något behov att lyssna på medborgarnas synpunkter inom detta samhällsområde som i alla andra frågor, ta till sig deras kritik och lyssna på deras oro. Edman fortsätter att besvara sin första fråga bl.a. med:
"Min bild är att medborgarna förväntar sig att politiken är balanserad, utvecklar samhället istället för att långtidskonservera sociala problem. Friktioner märks i dag tydligast i kommuner och stadsdelar där andelen utrikes födda ökat kraftigt på kort tid. På många håll i landet kan man se hur stödet för SD växer i takt med flyktingmottagandet. 2018 eller 2022 kan SD vara lika stora som Moderaterna eller Socialdemokraterna.
Eftersom regeringen och alliansen ännu inte vågat röra vid de hetaste potatisarna får kommunpolitikerna tala högre och vara tydligare. För de själva fixar inte att vare sig nu eller framöver erbjuda jobb, bostad och välfärd till uppemot 100 000 nya asyl- och anhöriginvandrare. Per år. Bara 2014-2018, fem korta år, blir det uppemot 500 000 personer eller motsvarande 15 stycken normalkommuner. Det kan blir mer eller mindre, men ekvationen kan inte gå jämt ut på mycket, mycket länge. "
Ett bild av det nya multietniska Europa.
En grönsaksmarkand i London.
Det är bara att hålla med Edman. Hur denna fråga diskusteras i svensk offentlighet visar att den förda flykting- och migrationspolitiken utgör ett verkligt demokratiproblem. Vilket inte minst SD:s växande framgångar är ett tydligt tecken på. Betänk att ett parti med rötter i svensk nynazism och i rasistiska organisationer för skinheads (skinnskallar på svenska) som t.ex. Bevara Sverige Svenskt kan ha stöd av 15 procent av väljarna. Detta stöd är till största delen en protest mot den förda politiken inom detta område. Denna massprotest är en allvarlig misstroendeförklaring som de demokratiska partierna i Alliansen och i vänsterregeringen måste ta till sig. Om detta skriver Edman med engagemang och klokskap:
"Hur ska vi diskutera flyktinginvandringens konsekvenser, växande områden av utanförskap, alienation och främlingshat, kulturkrockar, religiösa konflikter och medeltida värderingar, fundamentalistiska och totalitära ideologier?
Att diskutera annat än symboliska insatser mot utanförskap, bidragsberoende, arbetslöshet, bostadsbrist, skolproblem och sociala spänningar har varit, och är fortfarande, närmast tabu i politiken.
Delvis beror detta tabu på Sverigedemokraternas solkiga historia och företrädarnas ofta illa dolda utlänningsförakt och islamofobi. Därför vår beröringsskräck för SD och för saken i sig. Det är också svårt att värja sig för den som drabbas av brunstämpling, så människor undviker att tala om dessa svåra ämnen. Men ska SD verkligen få äga denna för välfärden så centrala framtidsfråga? Och ska partiets synpunkter, även de som har fog för sig, alltid bekämpas? "
Inledningen på krisen som resulterade i DÖ.
Finansminister Magdalena Anderssons (S)
så kallade Budgetpromenad
på Drottninggatan den 23 oktober 2014.
En annan sak som Edman tar upp i sin krönika är den storm av kritik som Decemberöverenskommelsen (DÖ), även kallad Decembersveket eller Julavtalet, mellan Alliansen och regeringen har medfört. Även här kännetecknas Edman text av klarsyn och en vilja att kämpa för medborgarnas demokratiska värden som t.ex. insyn, delaktighet, dialog och lyhördhet. Om detta skriver Edman:
"I Dagens Samhällets Poll of Polls, baserad på opinionsmätningar i december, får SD omkring 15 procent. Döljer sig nästan en miljon neofascister bakom denna siffra? Nej, i huvudsak är det människor som är frågande och bekymrade över att vi misslyckats med integrationen och istället ser alienation och sociala motsättningar växa. Och som svar på deras oro och funderingar slöt alltså regeringen och allianspartierna en överenskommelse om att utestänga SD och dess missnöjda väljarbas från allt avgörande inflytande i riksdagen till 2022.
Kanske funkar greppet, kanske inte. I sociala medier och på debattsidor har borgerliga, och en del socialdemokratiska, namn fört fram tung kritik mot uppgörelsen och dess demokratiska implikationer. Dit hör bland andra kunniga åsiktskribenter som Thomas Gür, Johan Westerholm, Dick Erixon, Cecilia Stegö Chiló, Hans Bergström och PM Nilsson på Dagens Industri. "
Här kan man bl.a. lägga till två tidigare partiledare för M: Ulf Adelsohn och Carl Bildt och en av partiets nuvarande europaparlamentariker Gunnar Hökmark.
Carl Bildt (M) f.d. statsminister, partiledare och
utrikesminister.
Edman har en viktig poäng i sin analys om varför "vanligt hederligt folk" ger SD sitt stöd trots partiets historia och tydliga högerradikala profil. Edman har också rätt i sitt påpekande om att DÖ inte kommer att stoppa SD:s frammarsch om inte politiken läggs om. Sedan måste man instämma i Edmans uppfattning om att SD:s inte utgör ett trovärdigt alternativ till att lösa samhällsproblem som utgör grund för missnöjet med flyktings- och migrationspolitikens konsekvenser. Edman skriver:
"Regeringen och alliansen spelar just nu högt med demokratin, välfärden och framför allt medborgarnas tillit till samhällets institutioner. Det som brukar kallas "trygghet". En känsla av otrygghet har etablerats, särskilt av SD och de tre rödgröna partierna som länge nidmålat välfärden som mer eller mindre i fritt fall. Vilket inte alls är sant.
Fast utan verkligt progressiva reformer som syftar till att öka landets förmåga att erbjuda invandrare riktiga jobb hjälper inga decemberöverenskommelser mot SD:s tillväxt i opinionen. Allt som minskar incitamenten att anställa och arbeta slår fel. Och det är nog jobbskapande politik som det toleranta svenska folket vill se mer av, samt slippa bli missnöjesväljare. Om den leveransen uteblir väljer folket nya politiker men just SD är inte de mest lämpade för uppgiften. Snarare tvärtom. "
Läsa mer:
På denna blogg har tagit upp de frågeställningar som Edman så förtjänst behandlar i sin krönika.
Inlägg om DÖ ur ett nordiskt och västeuropeiskt perspektiv:
DÖ spottar på demokratin
DÖ ur ett konstitutionellt- och parlamentariskt perspektiv:
Sociallianses maktarrogans
Om DÖ:s praktiska politiska konsekvenser:
Inget extra val och nej till parlamentarism
Om det intressanta förslag till en ny inriktning av flykting- och migrationspolitiken som kristdemokraterna presenterade strax innan jul:
Äntligen förnuft och sans i flyktingpolitiken
Bild ovan: Nordafrikanska flyktingar utanför Sicilien i Medelhavet.
Bild nedan: Skinheads (skinnskallar) på konsert i Berlin 2003.
Etiketter: Flyktingpolitik, Migrationspolitik, Flykting, Migration, SD, Sverigedemokraterna, Dagens Samhälle, Mats Edman, Alliansen, M, Kristdemokraterna, S, Socialdemokraterna, MP, Miljöpartiet, Vänsterregeringen, M, Moderaterna, Asyl, Asylinvandring, Flyktinginvandring, Parlamentarism, Decemberöverenskommelsen, DÖ, Decembersveket, Julavtalet, Flyktingsmottande, Assar Lindbeck, Thomas Gür, PM Nilsson, Dagens Industri, Johan Westerholm, Dick Erixon, Cecilia Stegö Chiló, Hans Bergström, Ulf Adelsohn,Carl Bildt, Gunnar Hökmark, DI, Neo-fascism, Neofascism, Fascism, Nazism, Ny-nazism, Nynazism, BBS, Bevara Sverige Svenskt, Skinheads, Skinnskallar, Rasism, Islamofobi, Magdalena Andersson,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar