Flathet göder terrorism

Människorätts organisationen Human Rights Watch konstaterar i sin årsrapport att läget för mänskliga rättigheter har försämrats i delar av Afrika, Asien och främst i Mellanöstern. Organisationen förklarar utvecklingen bl.a. genom att betona att de brott som stater begår mot mänskliga rättigheter ökar terrorism och ger politisk extremism från organisationer som ISIS/IS, al Quaida och Boko Haram ökad legitimitet.  

Om årsrapporten från Human Rights Watch

Vad jag tycker är särskilt intressant är att organisationen i sin dystra årsrapport tydligt riktar en hård kritik emot FN och enskilda stater för att man saknar planer och konsekventa åtgärdsprogram för hur man ska hantera att personer rekryteras som jihadist krigare i t ex. Irak, Syrien eller Nigeria, eller till islamitiska terrorister som genomför attentat  i Europa som t.ex. de som nyligen skedde i Paris.

Här förmedlar Human Right Watch en viktig insikt. Om inte länder som t.ex. Sverige har en lågsiktig och uthållig strategi för bekämpning av politisk terrorism som innehåller målmedvetna åtgärder mot dess finansiering, propaganda, rekrytering, anskaffning av vapen och annan utrustning etc. så underlättar man fortsatt terrorism och ökar risken för framtida terrordåd.   

Human Right Watch framför i rapporten en viktig uppfattning om att det inte endast räcker med militära insatser mot terroristorganisationer som t.ex. ISIS/IS utan att världssamfundets nuvarande attityd av "håglöshet och flathet" måste upphöra. Och detta har Human Right Watch helt rätt i. 

Att gulla med hemvändande jihadister från Irak och Syrien i form av socialbidrag och kommunala beredskapsjobb hör verkligen dit, liksom Sveriges vägran att lämna ut krigsförbrytare, eller att vår regering motsätter sig åtgärder som att dra in pass eller medborgarskap för personer som låter sig värvas till terror och tänker begå krigsbrott mot civila.  

Läsa mer:

Om organisationens årsrapport 2015 på deras hemsida med länk till rapporten i sin helhet     

Bild ovan: Jihadister från ISIS i Irak.

Bild nedan: Abubakar Shekau, ledare för Boko Haram
i Nigeria. 



Etiketter: Human Right Watch, Mänskliga rättigheter, Brott mot mänskliga rättigheter, Terrorism, Terroristorganisationer, Islamism, Islamiska organisationer, Islamistisk terror, al Quaida, ISIS, ISIS/IS, Boko Haram, Sverige, FN, Internationella samfundet, Europa, Asien, Afrika, Mellanöstern, Irak, Syrien, Nigeria, Frankrike, Paris, Jihadister, Jihadist krigare,

Glöm inte bort Churchill

I en ledare i Smålands Posten, med rubrik: "Låt oss infria Churchills dröm" uppmärksammas att det var nu är 50 år sedan Winston Churchill dog. I artikeln framförs med all rätt Churchills stora betydelse för att rädda den vänsterländska civilisationen ifrån dess fiender, de totalitära ideologierna nazismen/fascismen, kommunismen och hans kamp emot europeisk nationalism. I denna välskrivna artikel tas också upp Churchills principfasta engagemang för europeiskt sammarbete och frihandel.

SMP:s ledare om Churchill

I SMP:s ledare förs ett intressant resonemang om Churchills roll i historien: 

"Vanligtvis tonas betydelsen av historiska personligheters individuella insatser med tiden ned. Med lite avstånd finner historikerna mer strukturella förklaringar till världens utveckling.

Men i fallet Churchill verkar det vara tvärtom. I takt med att fler källor blir tillgängliga uppvärderas den brittiske statsmannens personliga betydelse för dagens värld. "

Om detta kan det sägas mycket. Jag håller med om att Winston Churchill tyvärr, fortfarande måste jag säga, är allt för aktuell i dagens Europa. Grundläggande västerländska värderingar hotas och ifrågasättas i vår tids Europa i en omfattning som vi har upplevt sedan 1930-talet. Väster- och höger radikal populism vinner allt större uppslutning bland väljare i många europeiska länder. Demokrati, marknadsekonomi och en lagstiftning byggt på rättsstatens principer föraktas och ifrågasätts av extrem nationalister i allians med kommunister, nynazister och Vladimir Putins ny-sovjetiska imperialism. Anti-amerikanism och dess USA-hat förenar, nationalister, extrem höger och vänster intellektuella. Vilket märks inte minst i vårt eget land med dess Nato-noja och neutralitetsfundamentalism. Euro-skepticism med dess ryggmärgmässiga motstånd mot att införa Euron och dess skräck inför ett frihandelsavtal mellan EU och USA är andra exempel.



Vladimir Putins politik står för värderingar
som Churchill tog upp en kamp emot:
religiös intolerans, rasism, diktatur
och nationalism.

För mig är det lätt att inse att vi skulle behöva en Churchill i vår egen tid. En politiker likt Churchill som redan 1932 förstod vad som var på gång, som nu förstår vad som håller på att ske i Europa. Som, likt vad Churchill då var, är beredd att sätta hela sin politiska karriär på spel och stå upp för vänsterländska ideal, även när få andra, då som nu, håller med. Och det finns en större risk än vad många vill inse, att vi just nu behöver en politiker likt Churchill som 1940, fast kampen då allmänt ansågs svår att vinna, vägrar att ge upp dessa ideal. Och som faktiskt var beredd att offra sitt eget liv i kampen för frihet och civilisation. 

Anne Applebaum, författare och välkänd amerikansk expert på Östeuropas moderna historia, fällde nyligen uppmärksammat yttrande: "Ett storkrig i Europa är ingen hysterisk idé utan utgör en ytterst påtaglig realitet." Churchill skulle om han verkat i vår tid inte haft svårt att instämma i denna dystra framtids utsikt och vidtagit åtgärder därefter. Men våra politiker tycks sakna denna handlingskraft och principfasta hållning emot demokratins fiender som kännetecknade Churchills politiska gärning.



Anne Applebaum författare bland annat till
"GULAG boken som de sovjetiska fånglägren"
och "Bakom Järnridån".

I ett annat inlägg på denna blogg kommenterar jag en intressant artikel i Dagens Nyheter av samhällsdebattören och cancerläkaren Georg Klein som han skrev i tidningens serie med svenskar som överlevde förintelsen.  I denna artikel skriver Klein om följande Churchills betydelse:

” Den ofta framförda uppfattningen att Förintelsen är ”obegriplig” är bara en undanflykt. Det är den inte. Men dess förverkligande var minst sagt osannolikt.

Man bör också notera att mordet på judarna var endast tänkt som ett första steg inom ”Generalplan Ost”. Senare skulle ”underlägsna raser” – bland dem alla slaviska folk – förslavas. De skulle lära sig att deras livsuppgift är att tjäna sina, ur ”rasbiologisk” synpunkt överlägsna germanska herrar. De skulle inte få skolas mer än att de kunde läsa trafikskyltar. Vågar man tänka igenom detta kan man inte undvika att ställa den mest skrämmande frågan: hur skulle Europa se ut i dag om inte Churchill hade funnits? ”

Vadå förintelsen, Vadå Auschwitz?

Inför 50 årsdagen av Chruchills bortgång har BBC skrivit en intressant artikel om honom där hans mest berömda tal m.m. finns samlat. Denna sida rekommenderas varmt. Ju mer man läser om Churchill, ju mer inser man att det tyvärr inte finns någon like bland ledande politiker i dagens Europa. 

BBC:s artikel om Winston Churchill 

Jag har också rekommendera den bok som Svante Nordin, Idé- och lärdomshistoriker ifrån Lund, har skrivit om Churchill: "Winston: Churchill och den brittiska världsordningens slut" som du kan beställa här ifrån Adlibris:

Nordins bok om Churchill

Sir Winston Leonard Spencer-Churchill föddes den 30 november 1874 och dog den 24 januari 1965. 

Bild ovan: Winston Churchill 1943.

Bild nedan: Churchill tar emot folkets jubel efter Nazi-Tysklands
kapitulation den 8 maj 1945. 



Etiketter: Winston Churchill, Europa, Andra Världskriget, BBC, Svante Nordin, Georg Klein, EU, USA, Frihandel, Demokrati, Rättstat, Lagstiftning, Kommunism, Nazism, Fascism, Nationalism, Vänsterpopulism, Högerpopulism, Extrem vänster, Extrem höger, Förintelsen, Auschwitz, Generalplan Ost, Euro-skepticism, Vänsterintellektuella, Vladimir Putin, USA, Alliansfrihet, Neutralitet, Neutralitetsfundamentalism, Totalitärism, Totalitära ideologier, ITTP-avtal, USA-hat, Anti-amerikanism, Frihandelsavtal, Nato-medlemskap, Euro, Nato-noja,    

Ta bort ebo lagen

I en intressant artikel på DN-Debatt presenterar Göran Hägglund (KD) ett förslag till en ny politik när det gäller flyktingars boende. Hägglunds artikel är publicerad under rubrik: " Skrota stödet till eget boende för asylsökande."

Hägglunds artikel i DN

Det är bara att hålla med Hägglund att politiken på denna del, liksom på andra delar av migrationspolitikens område, behöver förändras. Hägglund har också rätt i sin analys om detta inte endast behöver ske av ekonomiska skäl utan också på grund av både sociala orsaker såväl som av politiska skäl.

Om detta skriver Hägglund i sin artikel:

"Skrota ebo-lagen. Sedan 1994 har asylsökande samma rätt till dagersättning oavsett om de väljer att bo i Migrationsverkets boende eller ordnar eget boende (ebo). Trots namnet har ebo blivit inneboende, inte eget boende. Konsekvensen är trångboddhet, frekventa flyttar och socialt utanförskap. Det finns fall där tio–tolv personer trängs i en tvårumslägenhet. Oseriösa aktörer utnyttjar situationen och handel med adresser förekommer. Ebo leder även till att nyanlända koncentreras till vissa områden. Lokalpolitiker i kommuner som Malmö och Södertälje har därför länge försökt uppmärksamma oss rikspolitiker på de svåra och allvarliga konsekvenser som ebo medför. Våra svar till dem, och till allmänheten, har varit otillräckliga. Nu måste vi både inse och medge att verkligheten har gett dem rätt. Vi behöver en jämnare fördelning mellan landets kommuner av såväl nyanlända som asylsökande. Både för invandrarnas skull, och för att underlätta arbetet med att ta emot och slussa in dem i samhället. För att fler ska välja anläggningsboende, och för att därmed bryta den destruktiva trångboddheten, vill vi att dagersättningen för den som väljer ebo tas bort." 



En spansk gränsövergång.

Det är bra att Hägglund vågar ta upp denna helga ko inom migrationspolitiken till debatt. Precis som det var mer än vällovligt att Hägglund strax innan jul vågade presentera vettiga förslag om att minska kostander bl.a. genom att införa tillfälliga uppehållstillstånd och snabbare ärendetider för asylsökande ifrån länder som i allra flesta fall innebär avslag. När det gäller boendefrågan för flyktingar och pressade kommunpolitiker så är volymer av största vikt. Den utgör en osynlig elefant i rummet precis som när det gäller migrationspolitiken i stort.



Flykting och migration utgör en elefant
i rummet syndrom inom svensk politik.

Jag har kommenterat Hägglunds förslag innan jul till en ny mer realistisk migrationspolitik på min blogg: 

Hägglunds förslag till en ny inriktning på flykting- och migrationspolitiken 

Hägglunds förslag om att läsa bostadsfrågan dels genom slopa ebo, genom att få tillstånd en mer jämn fördelning mellan olika kommuner plus att införa vad han kallar modulbostäder med statliga garantier, är väl värd att pröva. Om detta skriver Hägglund bl.a.

"När antalet asylsökande och nyanlända ökar kraftigt på kort tid uppstår en akut bostadsbrist. Bostadsbristen drabbar enskilda, både de som väljer ebo och de som bor i anvisade boende med mycket låg standard. Bostadsbristen ökar också statens kostnader för mottagandet då Migrationsverket tvingas betala överpriser till privata aktörer som hyr ut bostäder. För att snabbt minska trångboddheten och kostnaderna bör staten kunna ge hyresgarantier för byggande av moderna modulbostäder med tidsbegränsade bygglov. Hyresgarantin minimerar risken för byggandet genom att staten garanterar att modulbostäderna kommer att hyras under en längre tid. Migrationsverket bör också ges möjlighet att själva äga boenden för asylsökande. Modulbostäderna går att flytta, och kan relativt snabbt sättas upp där de behövs. För att fler modulbostäder ska kunna byggas vill vi att en förhandlingsperson ges i uppdrag att arbeta med kommunerna. "

Vi kan vara säkra på två saker. Dessa tankar hur vettiga de än de kan komma att uppfattas av flertalet medborgare, så kommer dessa förslag att väcka debatt. Hägglund och kristdemokraterna kommer att beskyllas för att gå SD:s ärenden och bejaka en främlingsfientlig politik. Denna reaktion är fullt naturlig för alla de som lever i sina elfenbenstorn och därför inte kan se elefanten i rummet. Det andra är att många kommer att uppskatta att denna omprövning framförs även ifrån demokratiska politiker med humana motiv som dessutom tycker att vanliga medborgares oro och frågor är av värde.




Finsk kontroll av polis och tull vid ryska gränsen.

I ett annat inlägg på denna blogg om att förändra flykting- och migrationspolitiken kommenterade jag en artikel av Mats Edman chefredaktör för Dagens Samhälle. I sin artikel " "Att diskutera volymer är inget utslag av neofascism.", skriver Edman bl.a.:

"Min bild är att medborgarna förväntar sig att politiken är balanserad, utvecklar samhället istället för att långtidskonservera sociala problem. Friktioner märks i dag tydligast i kommuner och stadsdelar där andelen utrikes födda ökat kraftigt på kort tid. På många håll i landet kan man se hur stödet för SD växer i takt med flyktingmottagandet. 2018 eller 2022 kan SD vara lika stora som Moderaterna eller Socialdemokraterna. 

Eftersom regeringen och alliansen ännu inte vågat röra vid de hetaste potatisarna får kommunpolitikerna tala högre och vara tydligare. För de själva fixar inte att vare sig nu eller framöver erbjuda jobb, bostad och välfärd till uppemot 100 000 nya asyl- och anhöriginvandrare. Per år. Bara 2014-2018, fem korta år, blir det uppemot 500 000 personer eller motsvarande 15 stycken normalkommuner. Det kan blir mer eller mindre, men ekvationen kan inte gå jämt ut på mycket, mycket länge. "

Mitt blogginlägg om Edmans artikel

Hägglunds förslag är kloka och skulle ge svensk migrationspolitik en folklig förankring och ökad legitimitet. Hans förslag skulle också underlätta integration av flyktingar och asylsökande samt ge dessa en ökad livskvalité. KD:s förslag skulle också leda till att sociala-, ekonomiska- som politiska spänningar som den nyarande politiken innebär skulle minska.

För att återvända till Edmans ovan nämnda artikel:

"Fast utan verkligt progressiva reformer som syftar till att öka landets förmåga att erbjuda invandrare riktiga jobb hjälper inga decemberöverenskommelser mot SD:s tillväxt i opinionen. Allt som minskar incitamenten att anställa och arbeta slår fel. Och det är nog jobbskapande politik som det toleranta svenska folket vill se mer av, samt slippa bli missnöjesväljare. Om den leveransen uteblir väljer folket nya politiker men just SD är inte de mest lämpade för uppgiften. Snarare tvärtom.

Bild ovan: Ett typiskt exempel på en tillfällig skolmodul.

Bild nedan: Göran Hägglund (KD) ifrån sommarens politikervecka
i Almedalen.



Etiketter: Asyl, Flyktingar, Asylpolitik, Flyktingpolitik, Migration, Migrationspolitik, Göran Hägglund, Dagens Nyheter, DN, DN-Debatt, Kristdemokraterna, KD, Invandring, Invandringspolitik, Dagens Samhälle, Mats Edman, Ebo, Ebo-lagen, Migrationsverket, Eget boende, Bostadspolitik, Bostäder, Integration, Malmö, Södertälje, Tensta, SD, Sverigedemokraterna, S, Socialdemokraterna,  Flyktingförläggning, Modulbostäder, Modulboende, DÖ, Decemberöverenskommelsen,

Vadå förintelsen, Vadå Auschwitz?

Med anledning att det den 27 januari var 70 år sedan koncentrationsläget Auschwitz befriades publicerar Dagens Nyheter tre artiklar av svenskar som överlevde förintelsen. Den första är skriven av Georg Klein välkänd samhällsdebattör och cancerläkare.  Kleins artikel som har fått rubrik: "Vi ska minnas förintelsen som är helt obegriplig."

Kleins artikel i DN om förintelsen och antisemitism

Kleins budskap kan sammanfattas med det tankvärda Shakespeare citat som avslutar hans artikel.

”The readiness is all” (”Att vara beredd är huvudsaken”), säger Hamlet.”

Georg Klein har rätt. I hans klockrena citat uttrycks en viktig lärdom som alltför många, och alltfler tycks ha glömt i Sverige och västvärlden i övrigt, att de som inte lär av historiens misstag är dömda att återupprepa dess misstag och tragedier.

Klein har också en viktig poäng i sin varning för den ny-antisemitism som manifesteras i den allians som kulturradikalism, den socialistiska vänstern och islamistiska krafter bildar i svensk offentlighet och som är tydlig när det gäller synen på Israel samt på konflikten i Mellanöstern. Denna oheliga allians kan exemplifieras med vänsterregeringens beslut att erkänna en palestinsk stat, den ensidiga rapporteringen i svensk media på Hamas robot beskjutning och det militära ingripande från Israel i Gaza som därefter följde. Men också när det gäller det milda försvaret för Muslimska Brödarskapets vanstyre i Egypten eller förtigandet av PLO:s förtryck av facklig- och demokratisk opposition i de självstyrande områdena på Västbanken eller i ointresset för ta upp för Hizbollahs terror och ockupation av sydöstra Libanon.

Klein har i sin text ett stycke där han, med all rätt, betonar betydelsen av att ha en realistisk syn på människan och samhället. Jag tror likt Klein att avsaknaden av krig och katastrofer i det moderna Sveriges historia har minskat vår förmåga till en verklighetsförankrad samhällsanalys och att detta i sin tur utgör en viktig förutsättning för antisemitismen i vår land. Om detta skriver Klein:

 ” Det är viktigt att förstå hur saker och ting hänger ihop och vilka krafter styr människors handlingar. Betydelsen av att ha en illusionsfri bild av verkligheten kan inte överskattas.

Min bortgångne gode vän Stig Claesson (alias Slas) undrade en gång om mina erfarenheter från Förintelsen kunde ha gjort mig krigsskadad. Nej, Stig, svarade jag, det är du och övriga svenskar som är fredsskadade. Århundradena utan krig, revolution och andra stora omvälvningar har format er tro att människan är i grund och botten god.

Det är en farlig illusion. Människan är kapabel till vilka illgärningar som helst, särskilt under stressande omständigheter. Hon kan också vara hjälpsam och god. Denna plasticitet är av central betydelse för hela vårt väsen. ”
  
Kleins påpekande om att förintelsen inte alls är obegriplig, utan är i högsta grad fullt förståelig, är en insiktsfull tanke om väcker lusten till att vilja lära mer och ökar mitt engagemang för att aktivet verka emot alla former av rasism och antisemitism. Om att Europas moderna historia ger oss ett svar skriver Klein:

” Den ofta framförda uppfattningen att Förintelsen är ”obegriplig” är bara en undanflykt. Det är den inte. Men dess förverkligande var minst sagt osannolikt.

Man bör också notera att mordet på judarna var endast tänkt som ett första steg inom ”Generalplan Ost”. Senare skulle ”underlägsna raser” – bland dem alla slaviska folk – förslavas. De skulle lära sig att deras livsuppgift är att tjäna sina, ur ”rasbiologisk” synpunkt överlägsna germanska herrar. De skulle inte få skolas mer än att de kunde läsa trafikskyltar. Vågar man tänka igenom detta kan man inte undvika att ställa den mest skrämmande frågan: hur skulle Europa se ut i dag om inte Churchill hade funnits? ”



Winston Churchill tar emot folkets jubel efter
Nazi-Tysklands kapitulation den 8 maj 1945.

Kleins artikel är både tankvärd och läsvärd ur flera aspekter inte minst för att han i text ger en klar bild av de mentala-, politiska och kulturella förutsättningar som skapar judehat och antisemitism. Att Klein tydligt betonar att hur olika aspekter av detta hänger ihop och bildar en helhet är den största förtjänsten med hans artikel. Sedan är det bara att instämma i hans slutsats om att alla former av judehat och antisemitism måste bekämpas för demokratins skull, för humanismens- och frihetens skull men också för det är vi skyldiga förintelsens offer, dess överlevare och deras efterkommande.

Läsa mer
På denna blogg har jag i ett inlägg kommenterat regeringens märkliga erkännande av Palestina:

Erkännandet av Palestina saknar grund  



Bild ovan: Foto av överlevande barn i Auschwitz den 27 januari 1945

Bild nedan: Georg Klein

Etiketter: Georg Klein, Judar, Judendom, Antisemitism, Israel, Nazism, Förintelsen, Auschwitz, Adolf Hitler, Winston Churchill, Nazi-Tyskland, Tyskland, Europa, Hamas, Muslimska Brödarskapet, Egypten, PLO, Västbanken, Libanon, Hizbollah, Mellanöstern, Stig Claesson, Slas, Gaza, William Shakespeare, Hamlet, Andra Världskriget, Generalplan Ost, Palestina, Västbanken,    
                      

S Nato noja och neutralitets fundamentalism

I Göteborgs Posten har Gunnar Hökmark (M), EU-parlamentariker, skrivit en debattartikel om att svensk säkerhets- och försvarspolitik. Hans text är publicerad under rubrik: "Försvaret av Sverige måste kunna diskuteras fritt".

Hökmarks artikel i GP

Hökmark skriver i sin artikel bl.a.:

"Utanför en allians är ett land i dag betydligt mer ensamt än vad det var under kalla kriget. Margot Wallströms (S) reaktioner inför kraven på en diskussion om förutsättningarna för ett svenskt Nato-medlemskap är mot denna bakgrund anmärkningsvärda. Av flera skäl.

Trots en fundamentalt förändrad värld vill Margot Wallström och Socialdemokraterna inte lyfta sig ur den tankemodell som präglade det kalla krigets svenska säkerhetspolitik.

Men hennes argument mot en svensk diskussion om Nato är än mer anmärkningsvärda och allvarliga.

Det första är tanken att vi i ett fritt land inte fritt ska kunna diskutera hur vi ska kunna försvara vår frihet eftersom det kan tänkas oroa någon annan. I praktiken vill hon att vi ska böja oss inför dem som anser att länders fria säkerhetspolitiska val inte är deras egen sak att besluta över.

Det andra är att hon säger att omvärlden skulle bli oroad och att det skulle få negativa konsekvenser för vår säkerhet. Vår frihet att diskutera skulle vara ett hot mot vår säkerhet eftersom någon skulle uppleva den friheten som hotfull."



Vladimir Putin.

Hökmark har en viktig poäng i sitt resonemang om vad då hotfull? Som han framför i sin artikel kommer inte Tyskland, Polen, Danmark, Norge eller länderna i Baltikum, inte ens Finland, att uppleva en svensk anslutning till Nato som hotfull. Endast Ryssland kommer att ha synpunkter. Men ska vi verkligen låta Vladimir Putin få bestämma hur vår säkerhets- och försvarspolitik? Att dessutom använda dessa argument för att stoppa en utredning om ett svenskt Nato medlemskap är både märkligt men är också en omoralisk argumentering.  

Hökmark har också rätt i sitt påpekande att Sverige faktiskt i dag har en mer utsatt läge än under kalla kriget. Då kunde man tänka att Nato "automatiskt" skulle agera på ett anfall från öst på Sverige eftersom man skulle ha stora intressen av att förhindra en framryckning av Warszawa pakten i Östersjön. Men denna pakt finns inte längre. Nato har dessutom gjort klart både genom sin förra Generalsekreterare, den tidigare danska statsministern, Anders Fogh Rasmussen och USA:s nuvarande ambassadör i Stockholm, Mark Francis Brzezinski, att Sverige inte kan räkna med att få militär hjälp och ha skydd som medlemsländer har. Den plikt som finns att solidariskt ställa upp för varandra, som regleras i Natos stadga, gäller endast för medlemsländer.

 
Från ett sammanträde med Nato ländernas utrikes- och
försvarsministrar i Bryssel.

En annan dimission på denna märkliga Nato-noja och neutralitets fundamentalism är att vår ovana av tvetydighet om vad Sverige hör hemma politiskt i Europa nu åter manifesteras av S ministrar som Margot Wallström och statsminister Stefan Löfven. En tradition av en inrikes- utrikespolitiskt präglad försvars-och säkerhetspolitik. Inom S har funnits, och finns fortfarande, en misstänksamhet mot väst som jag aldrig har förstått. Många ledande socialdemokrater har också av rent partitaktiska skäl känt ett stort behov av att avlägsna Sverige för ett politiskt- och kulturellt inflytande från Västeuropas demokratier som tidigare var tydlig när det t.ex. gällde synen på EU. 

Man ska också vara medveten om att svensk socialdemokrati har stått ovanligt långt till vänster i Nordeuropeiskt perspektiv. För t.ex. dansk-, tysk-, holländsk-eller norsk socialdemokrati har kontakter med kommunistiska partier som vårt Vänsterpartiet varit helt uteslutet. Inom delar av svenska S har det också funnits en viss förståelse för sovjetiska och nu ryska synpunkter. Detta arv av kryperi för Moskva manifesterades under kalla kriget med att framföra Den tredje ståndpunkten och nu i en attityd inför Putins agerande i Ukraina med argument om man måste ha förståelse för att detta lands avtal med EU väcker ryska reaktioner. 

Wallström tillhör märkbart denna vänster falang inom Socialdemokratin. Löfven har också delvis intagit likande ståndpunkter, medan S-ministrar som försvarsministern Peter Hultkvist och näringsminister Mikael Damberg tillhör de delar av partiet som är mer Main stream socialdemokratisk ur ett europeiskt perspektiv.

   

Mikael Damberg (S)

Det hög tid att vi gör upp med denna vänster politik. Av politiska, militära, moraliska men också av rent ekonomiska skäl. Sverige hör naturligt hemma bland Västeuropas demokratier. Den ryska aggressiva utrikes- och försvarspolitiken är ett hot mot hela Europa som också påverkar oss och som vi måste möta gemensamt. Vi har också en moralisk skyldighet att ställa oss medvetet på demokratins sida mot Putins ny-sovjetiska imperialism.

Sedan tillkommer en ekonomisk utmaning. Sveriges försvar kommer troligen tillföras ökande ekonomiska resurser under de närmaste 5- 10 åren. Detta oberoende medlemskap i Nato eller ej. Men fortsatt neutralitet kommer att kräva ännu högre resurstillskott. Under kalla kriget låg våra försvarsanslag på 3 % av BNP, nu är vi nere i 1,2%. Natomedlemmar ska ha 2%. Försvarsanalytiker brukar nämna en nivå på 3,5-4 % för att få en försvarsförmåga som på egen hand klarar att bygga upp en avskräckning för militära angrepp. 

Försvaranslag på denna senare nivå måste anses orealistiska. Verken medborgare eller politiker kommer att acceptera försvarsanslag på denna nivå i fredstid (även om detta verkligen behövs). Så vårt val är i praktiken antigen medlemskap i Nato med resursförstärkning, på en för flertalet medborgare acceptabel nivå, vilket skulle ge en klart ökad militär säkerhet genom t.ex. att komma in under USA:s och Storbritanniens robotsköld, eller en fortsatt alliansfrihet som i praktiken inte gör det möjlighet att få en tillräcklig militär förmåga.

Beröringsskräcken för Nato är ännu mer märklig med tanke på vårt medlemskap i EU och den svenska solidaritetsförklaring som vi givit till våra nordiska grannar och Baltikum i händelse av konflikt eller krig i norra Europa. 

Bild ovan: Bild från HMS Norrköping under
den Nato ledda övningen Balttops 2003.

Bild nedan: Ett nyttig påminnelse om att demokratin och
freden inte kan tas för självklar i Europa. 
Berlinmurens så kallade Dödsremsa med vakttorn,
mineringar och självavfyrande vapen.   



Etiketter: Nato, Gunnar Hökmark, Försvar, Neutralitet, Försvarsförmåga, Försvarsanslag, Nato noja, Nato skräck, Medlemskap i Nato, Nato medlemskap, Göteborgs Posten, Östersjön, Östersjö regionen, Nord Europa, S, Socialdemokraterna, Socialdemokratin, Stefan Löfven, Anders Fogh Rasmussen, Natos Generalsekreterare, Militär förmåga, Avskräckningseffekt, Försvars förmåga, Militär förmåga, Margot Wallström, Peter Hultkvist, Mikael Damberg, Baltikum, Tyskland, Danmark, Norge, Holland, Nederländerna, Norge, Finland, Polen, USA:s  Stockholms ambassadör, Mark Francis Brzezinski, Vladimir Putin, Ryssland, Finland, Nato utredning, Kalla kriget, Det kalla kriget, Tredje ståndpunkten, EU, Solidaritetsförklaring, Kommunism, V, Vänsterpartiet, Warszawa pakten, Ukraina, USA, Storbritannien, Robotsköld, Försvarsanslag,

Nato bråk ja tack!

I Sundsvalls Tidning har Patrik Oksanen skrivit en läsvärd ledare om att en politiskt strid om ett svenskt Nato-medlemskap nu tycks ha startat. Oksanens artikel som har publicerats under rubrik:" Hetsig Natodebatt", kommenterar han debatten om att utreda ett svenskt medlemskap.

Ett krav som först kristdemokraterna och sedan folkpartiet vill ha som ett svar på det försämrade säkerhetsläget i Östersjön och i Baltikum efter Rysslands angrepp på Ukraina. Krav som centern och sedan moderaternas nya partiordförande Anna Kinberg Batra nu har ställt sig bakom.

Oksanens Nato-ledare i ST

På Folk- och Försvars Rikskonferens i Sälen fick kravet på en utredning om medlemskap förnyad aktualitet dels genom att folkpartiets ordförande Jan Björklund drev frågan i en paneldiskussion där även utrikesminister Margot Wallström (S), Annie Lööf (C) och Jonas Sjöstedt (V) deltog.

Av rapportering i media kan man förstå att Björklunds- och Lööfs krav på utredning irriterade Wallström och Sjöstedt. Vilket faktiskt gläder mig. Inte minst mot bakgrund av den undersökning som Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) nyligen presenterande. Enligt MSB är en klar majoritet av svenska folket äntligen för medlemskap (för första gången sedan MSB började mäta opinionen i denna fråga).

MSB:s pressmeddelande



Det kan vara värt att notera att i MSB:s undersökning uttalar en majoritet av befolkningen också sig för ett återinförande av värnplikt. Denna tillnyktring av svensk opinion är rätt i sak och behövs av säkerhetspolitiska skäl. En mer Nato vänlig opinion är motvikt mot den dominans av Neo-socialism och kulturradikala strömningar som  alltmer dominerar i svensk offentlighet, inte minst sedan senaste valet. 

Upprördheten hos Wallström och Sjöstedt kan kanske förklaras av att man vet att opinionen, som man under hela efterkrigstiden har kontrollerat när det gäller neutralitetspolitiken, nu är på väg att glida de Röd-Gröna ur händerna. Sedan har jag aldrig förstått den beröringsskräck för Nato (liksom tidigare även för EU) som har präglat den officiella svenska politiken sedan 1950-talet.

En neutralitet dogmatism som Wallström en flertal tillfällen har givit uttryck för under valrörelsen och sedan hon blev minister. Jag har aldrig heller förstått det behov av mankera ett avstånd till Västeuropas demokratier och ge uttryck för en allmän EU-skeptisk hållning. Inte minst sedan vårt EU-medlemskap och den officiella solidaritetsförklaring som vi angivit om våra nordiska grannländer och Baltikum. Sverige är en del av Europa, och hör naturligt hemma bland demokratierna i västvärlden.

Denna förändring av svensk opinion är också positiv ur två andra aspekter. Jag har aldrig riktigt köpt argumenten för en total avveckling av värnplikten. Vilket inte heller vårt östra grannland Finland gjorde. Att nu värnplikten, åtminstone delvis, återinförs välkomnar jag av både rent militära skäl men också av politiska skäl. Det är bra om vårt militära försvar åter blir en fråga för breda grupper i samhället, blir en livserfarenhet för unga män (kanske också kvinnor som i Israel) får dela.

Det andra aspekten är att jag ser en reell möjlighet till att en uppblossad strid om svenskt medlemskap i Nato mellan Alliansen och de Röd-Gröna kan spräcka det märkliga och odemokratiska avtal som ingicks innan jul, den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ), även benämnd som: Decembersvekt eller Julavtalet.

Förutom att detta avtal i praktiken innebär att parlamentarismen avvecklas och att den borgerliga oppositionen lägger sig platt för Löfvens vänsterregering, så finns i avtalet skrivningar om samråd och förhandlingar ang. säkerhets- och försvarspolitik. Om nu de borgerliga slänger in Nato frågan i de förhandlingar som redan inletts kan detta spräcka uppgörelsen. För en varm vän av parlamentarismen och dess ideal, är detta ljuva toner. Mer av sådant Alliansen! Hoppas jag.



Jens Stoltenberg (S), Natos nya Generalsekreterare,
f.d.  norsk statsminister.

Under det senaste åren har det försämrade säkerhets läget i Europa inte bara påverkat opinionen i väljarkåren utan också bland våra förtroendevalda, då främst inom partierna i Alliansen. Folkpartiet har i årtionden varit ganska ensamma i sina krav på medlemskap. Tidigt förra våren gick kristdemokraterna och Göran Hägglund ut och krävde en utredning på medlemskap som folkpartiet direkt anslut sig till. Moderaterna har tidigare tagit beslut om medlemskap men drev medvetet inte frågan under Reinfeldt och Borgs ledarskap. Centern var länge aktiva motståndare till Nato men kan nu tänka sig en utredning samtidigt som Kinberg Batra åter tycks vilja att detta ska bli en aktuell fråga för M:s politik.

Denna kursändring, denna omvändelse under galgen, är sen kommen men bör välkomnas av alla anhängare av sund och verklighetsförankrad utrikes- och säkerhetspolitik. 

I sin artikel skriver Oksanen bl.a.:

"I stället blev det en het och infekterad debatt som bröt ut efter att Centerpartiet tagit ställning för en Natoutredning. Med fyra Allianspartier för och regeringspartierna emot så är sprickan tydlig. Margot Wallström var riktigt irriterad efteråt och tyckte att utredningen skulle skada Sveriges intressen genom att skicka signaler om osäkerhet, men kunde inte svara på varför Finland kan utreda Nato-frågan men inte Sverige.

Inte heller blev hon gladare av att Nato-nejsägaren Jonas Sjöstedt ville hoppa utredningen och gå direkt till den politiska fajten och ta en folkomröstning på studs.

Samtidigt var Nato-bråket säkert befriande eftersom man inte riktigt behövde ta i flodhästen i vardagsrummet, ekonomin. Svenskt försvar har gått från att kosta runt 3 procent av BNP under kalla kriget till dagens 1,2 procent. Nato rekommenderar sina medlemmar att ligga på 2 procent, riktig alliansfrihet kostar mer. Men det ligger långt fram, det finns ett här och nu också."

Det är bara att hålla med Oksanen om vad han skriver i sin avslutande- och klokrena kommentar: 

"Och när Sveriges skarpaste Rysslandsanalytiker Gudrun Persson på FOI konstaterar att det enda vi vet med säkerhet angående Ryssland är att vi kommer att bli överraskade så är tiden för att ha ett politiskt gräl för att stoppa en utredning som en utredning föreslagit fel fokus."

Läsa mer:
Jag har tidigare, vid ett flertal tillfällen, på denna blogg tagit upp de ämnen som kommenteras i detta inlägg. Särskilt vill jag rekommendera följande inlägg: 

Hägglunds krav på Nato utredning

Efter Krim måste Sverige bli medlem av Nato

Rysk höst runt Östersjön

Värnplikt och Natomedlemskap behövs

Fyra samvetsröster om hotet från Ryssland

Nya ryska hot mot Sverige och Östersjön

DÖ spottar på demokratin

Bild ovan: Medlemsländernas flaggor utanför Nato högkvarteret i Bryssel.

Bild nedan: Anna Kinberg Batra (M).



Etiketter: Nato, Folk och Försvar, Rikskonferens, Sälen, Sundsvalls Tidning, Patrik Oksanen, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB, Värnplikt, Alliansen, Röd-Gröna, Margot Wallström, Jan Björklund, Göran Hägglund, Annie Lööf, Jonas Sjöstedt, Anna Kinberg Batra, Decemberöverenskommelsen, DÖ, EU, Finland, Baltikum, Östersjön, Försvarsanslag, Gudrun Persson, FOI, S, Socialdemokraterna, KD, Kristdemokraterna, M. Moderaterna, FP, Folkpartiet, C, Centern, V, Vänsterpartiet,

Ny flykting- och migarationspolitik nu!

Mats Edman chefredaktör för Dagens Samhälle har skrivit en krönika i sin tidning om de 6 partiernas överenskommelse innan jul och om att en ny inriktning på flykting- och migrationspolitiken måste till.

I hans artikel som publiceras under rubrik:
"Att diskutera volymer är inget utslag av neofascism.", 
ställer Edman två viktiga frågor:

1. Är en diskussion om volymer inom flykting- och migration ett utslag av Neo-fascism?

2. Ska vår "beröringsskräck" för Sverigedemokraterna låta SD få äga denna viktiga samhällsfråga?  

Edmans krönika i Dagens Samhälle

Edman besvarar sin första fråga genom att skriva bl.a. följande:

"Utan invandring kommer Sveriges befolkning att krympa och välfärden haverera. Men, som Assar Lindbeck och andra nationalekonomer påpekar, så är det en enorm skillnad mellan invandring till arbete respektive invandring till generösa välfärdssystem. Eftersom skatt på arbete och konsumtion finansierar välfärden finns det en ekvation att diskutera. Och begreppet ”volym” kan inte ens den mest behjärtansvärda idealist och anhängare av en fri värld utan gränser undkomma. "

Professor Assar Lindbeck.

Längre ned i sin artikel fortsätter Edman att med både klarsyn och en stor dos av personligt mod fortsätta att ta upp den varma potatis som en diskussion om volymer är inom detta område är. Personligen har jag aldrig riktigt förstått detta.

När jag under fler år var aktiv inom landstings- och regionpolitiken hände det att jag vid ett flertal tillfällen diskuterade volymer och kostnader för behjärtansvärda saker som t.ex. barnkirurgi och laserbehandling av cancersjuka utan att bli beskylld för att vara hjärtlös, ohuman eller fascistoid. Men detta anses inte riktigt acceptabelt inom flykting- och migrationspolitiken. Jag har inte förstått varför det inte ska finnas något behov att lyssna på medborgarnas synpunkter inom detta samhällsområde som i alla andra frågor, ta till sig deras kritik och lyssna på deras oro. Edman fortsätter att besvara sin första fråga bl.a. med:  

"Min bild är att medborgarna förväntar sig att politiken är balanserad, utvecklar samhället istället för att långtidskonservera sociala problem. Friktioner märks i dag tydligast i kommuner och stadsdelar där andelen utrikes födda ökat kraftigt på kort tid. På många håll i landet kan man se hur stödet för SD växer i takt med flyktingmottagandet. 2018 eller 2022 kan SD vara lika stora som Moderaterna eller Socialdemokraterna. 

Eftersom regeringen och alliansen ännu inte vågat röra vid de hetaste potatisarna får kommunpolitikerna tala högre och vara tydligare. För de själva fixar inte att vare sig nu eller framöver erbjuda jobb, bostad och välfärd till uppemot 100 000 nya asyl- och anhöriginvandrare. Per år. Bara 2014-2018, fem korta år, blir det uppemot 500 000 personer eller motsvarande 15 stycken normalkommuner. Det kan blir mer eller mindre, men ekvationen kan inte gå jämt ut på mycket, mycket länge. "



Ett bild av det nya multietniska Europa.
En grönsaksmarkand i London.

Det är bara att hålla med Edman. Hur denna fråga diskusteras i svensk offentlighet visar att den förda flykting- och migrationspolitiken utgör ett verkligt demokratiproblem. Vilket inte minst SD:s växande framgångar är ett tydligt tecken på.  Betänk att ett parti med rötter i svensk nynazism och i rasistiska organisationer för skinheads (skinnskallar på svenska) som t.ex. Bevara Sverige Svenskt kan ha stöd av 15 procent av väljarna. Detta stöd är till största delen en protest mot den förda politiken inom detta område. Denna massprotest är en allvarlig misstroendeförklaring som de demokratiska partierna i Alliansen och i vänsterregeringen måste ta till sig. Om detta skriver Edman med engagemang och klokskap:

 "Hur ska vi diskutera flyktinginvandringens konsekvenser, växande områden av utanförskap, alienation och främlingshat, kulturkrockar, religiösa konflikter och medeltida värderingar, fundamentalistiska och totalitära ideologier?

Att diskutera annat än symboliska insatser mot utanförskap, bidragsberoende, arbetslöshet, bostadsbrist, skolproblem och sociala spänningar har varit, och är fortfarande, närmast tabu i politiken.

Delvis beror detta tabu på Sverigedemokraternas solkiga historia och företrädarnas ofta illa dolda utlänningsförakt och islamofobi. Därför vår beröringsskräck för SD och för saken i sig. Det är också svårt att värja sig för den som drabbas av brunstämpling, så människor undviker att tala om dessa svåra ämnen. Men ska SD verkligen få äga denna för välfärden så centrala framtidsfråga? Och ska partiets synpunkter, även de som har fog för sig, alltid bekämpas? "



Inledningen på krisen som resulterade i DÖ.
Finansminister Magdalena Anderssons (S) 
så kallade Budgetpromenad
på Drottninggatan den 23 oktober 2014.  

En annan sak som Edman tar upp i sin krönika är den storm av kritik som Decemberöverenskommelsen (DÖ), även kallad Decembersveket eller Julavtalet, mellan Alliansen och regeringen har medfört. Även här kännetecknas Edman text av klarsyn och en vilja att kämpa för medborgarnas demokratiska värden som t.ex. insyn, delaktighet, dialog och lyhördhet. Om detta skriver Edman:

"I Dagens Samhällets Poll of Polls, baserad på opinionsmätningar i december, får SD omkring 15 procent. Döljer sig nästan en miljon neofascister bakom denna siffra? Nej, i huvudsak är det människor som är frågande och bekymrade över att vi misslyckats med integrationen och istället ser alienation och sociala motsättningar växa. Och som svar på deras oro och funderingar slöt alltså regeringen och allianspartierna en överenskommelse om att utestänga SD och dess missnöjda väljarbas från allt avgörande inflytande i riksdagen till 2022.  
 
Kanske funkar greppet, kanske inte. I sociala medier och på debattsidor har borgerliga, och en del socialdemokratiska, namn fört fram tung kritik mot uppgörelsen och dess demokratiska implikationer. Dit hör bland andra kunniga åsiktskribenter som Thomas Gür, Johan Westerholm, Dick Erixon, Cecilia Stegö Chiló, Hans Bergström och PM Nilsson på Dagens Industri. "

Här kan man bl.a. lägga till två tidigare partiledare för M: Ulf Adelsohn och Carl Bildt och en av partiets nuvarande europaparlamentariker Gunnar Hökmark. 



Carl Bildt (M) f.d. statsminister, partiledare och
utrikesminister.

Edman har en viktig poäng i sin analys om varför "vanligt hederligt folk" ger SD sitt stöd trots partiets historia och tydliga högerradikala profil. Edman har också rätt i sitt påpekande om att DÖ inte kommer att stoppa SD:s frammarsch om inte politiken läggs om. Sedan måste man instämma i Edmans uppfattning  om att SD:s inte utgör ett trovärdigt alternativ till att lösa samhällsproblem som utgör grund för missnöjet med flyktings- och migrationspolitikens konsekvenser. Edman skriver: 

"Regeringen och alliansen spelar just nu högt med demokratin, välfärden och framför allt medborgarnas tillit till samhällets institutioner. Det som brukar kallas "trygghet". En känsla av otrygghet har etablerats, särskilt av SD och de tre rödgröna partierna som länge nidmålat välfärden som mer eller mindre i fritt fall. Vilket inte alls är sant.

Fast utan verkligt progressiva reformer som syftar till att öka landets förmåga att erbjuda invandrare riktiga jobb hjälper inga decemberöverenskommelser mot SD:s tillväxt i opinionen. Allt som minskar incitamenten att anställa och arbeta slår fel. Och det är nog jobbskapande politik som det toleranta svenska folket vill se mer av, samt slippa bli missnöjesväljare. Om den leveransen uteblir väljer folket nya politiker men just SD är inte de mest lämpade för uppgiften. Snarare tvärtom. "

Läsa mer:
På denna blogg har tagit upp de frågeställningar som Edman så förtjänst behandlar i sin krönika.

Inlägg om DÖ ur ett nordiskt och västeuropeiskt perspektiv:

DÖ spottar på demokratin  

DÖ ur ett konstitutionellt- och parlamentariskt perspektiv:

Sociallianses maktarrogans

Om DÖ:s praktiska politiska konsekvenser:

Inget extra val och nej till parlamentarism

Om det intressanta förslag till en ny inriktning av flykting- och migrationspolitiken som kristdemokraterna presenterade strax innan jul:

Äntligen förnuft och sans i flyktingpolitiken

Bild ovan: Nordafrikanska flyktingar utanför Sicilien i Medelhavet.

Bild nedan: Skinheads (skinnskallar) på konsert i Berlin 2003.



Etiketter: Flyktingpolitik, Migrationspolitik, Flykting, Migration, SD, Sverigedemokraterna, Dagens Samhälle, Mats Edman, Alliansen, M, Kristdemokraterna, S, Socialdemokraterna, MP, Miljöpartiet, Vänsterregeringen, M, Moderaterna, Asyl, Asylinvandring, Flyktinginvandring, Parlamentarism, Decemberöverenskommelsen, DÖ, Decembersveket, Julavtalet, Flyktingsmottande, Assar Lindbeck, Thomas Gür, PM Nilsson, Dagens Industri, Johan Westerholm, Dick Erixon, Cecilia Stegö Chiló, Hans Bergström, Ulf Adelsohn,Carl Bildt, Gunnar Hökmark, DI, Neo-fascism, Neofascism, Fascism, Nazism, Ny-nazism, Nynazism, BBS, Bevara Sverige Svenskt, Skinheads, Skinnskallar, Rasism, Islamofobi,  Magdalena Andersson,    
 

Sverige har svag bredskap mot terrorism

I en artikel på Dagens Industris debattsida har Peder Hyllengren, forskare vid Försvarsskolan, skrivet en kritisk analys av vilken beredskap som finns i Sverige emot terrorism och dess organisationer. Det islamistiska attentatet i Paris mot vänstertidningen tidningen Charlie Hebdo ger Hyllengrens artikel extra aktualitet och relevans. I sin artikel med rubrik: " Sverige ligger långt efter i kampen mot terorrism. " skriver Hyllengren bl.a.:

"Attentatet mot det franska satirmagasinet Charlie Hebdos redaktion manar till eftertanke. Sverige är långt efter många andra länder när det gäller att förebygga radikalisering och förhindra rekrytering till terrorlistade grupper."

Hyllengrens artikel om vår beredskap mot terrorism i DI

Hyllengren ställer inledningsvis i sin artikel en fullt berättigad fråga: 

" Onsdagens brutala terrordåd i Paris mot tidningen Charlie Hebdo var inte bara avskyvärt till sin karaktär, det väcker också frågor om vad vi i Sverige gör för att förhindra att något liknande sker på svensk mark? Attentat mot tidningar kan verka långt borta men är faktiskt runt hörnet. Jyllands-Posten har varit utsatt för fyra försök till terrordåd, även Nerikes Allehanda har hotats och konstnären Lars Vilks lever med konstant livvaktskydd.



 

Annons:

En av tidningens sista framsidor innan attentatet.

I pratbubblan står det fritt översatt:

" 100 piskrapp om du inte dör av skratt."                          

Rekryteringen och resandet till al-Qaidainspirerade grupper är mycket omfattande, sannolikt har över 300 personer från Sverige anslutit sig till dessa grupper i Syrien och Irak. Det gör Sverige till ett av de länder i Europa med flest stridande per invånare och passerar antalet svenska nazister som anslöt som frivilliga till Waffen-SS under andra världskriget. Det finns heller inga indikationer på att resandet avtar. "

Hallengren har rätt hemvändande jihadistkrigare utgör en verklig fara. Jag har kommenterat detta i ett tidigare inlägg på denna blogg.

Inlägg om svenska jihadist krigare


Om detta hot skriver Hyllengren insiktsfullt:

" Utöver den brutalitet de gör sig skyldiga till på plats riskerar de som återvänder att komma hem radikaliserade med stridsvana, sänkt våldströskel och psykiska trauman. Det är en explosiv cocktail som medför att vissa återvänder med både avsikt och förmåga att utföra attentat i Sverige. På sociala medier var även svenska jihadister snabba med att hylla onsdagens massavrättning. "

Här är den svenska officiella hållningen märklig minst sagt. Detta märkts med all önskad tydligt nyligen när vår nya utrikesminister Margot Wallström (S) inte vill erkänna att IS/ISIS  begår folkmord i Syrien och Irak. Jag har kommenterat detta på denna blogg:

Inlägg om Wallström och IS/ISIS folkmord



ISIS Jihadister i Irak.

Har ledamöter av Sveriges regering svårigheter att ta till sig detta uppenbara faktum bör man kanske inte vara förvånad över den ovilja som har präglat hur vi i detta land agerar mot terrorism, både när gäller rekrytering och finansiering av terror och hur vi skyddar oss emot faktiska terroristattentat. Vår lagstiftning är ännu ganska tandlös, som Hyllengren med rätta konstaterar, fast en annan socialdemokrat, justitieminister Morgan Johansson nu vill agera mot de så kallade terroristresorna till Mellanöstern.

En annan fara som utgör ett verkligt hot för rekrytering till terrorism och politisk extremism är "ghettoiseringen" av våra miljonprogramsområden i städernas förorter. Vilket resulterar i ett djupt utanförskap. Denna fara, som det officiella Sverige, inte riktigt vill ta tag i, tillskilland emot länder som t.ex. Danmark, Storbritannien och just Frankrike. Innebär en socialpolitisk katastrof som inte enbart utgör en fara för islamistisk terrorism utan också för politiskt motiverat våld och kriminalitet ifrån både extrem vänster såväl som ifrån extrem höger. Jag har kommenterat detta på denna blogg:

Inlägg ang Rps rapport om de 55 laglösa No Go Zonerna i Sverige        





Foto från upploppet i Husby 2013.

Med all rätt betonar Hyllengren betydelsen av det förebyggande arbetet. Jag uppskattar att han i detta sammanhang nämner den viktiga roll som civilsamhället har. Dessa samhällsaktörer brukar vi negligera i svensk tradition. Vilket utgör ett viktigt skäl till att vi ännu ligger långt efter flera andra västeuropeiska länder när det gäller kamp mot terrorism och politisk extremism. Om detta skriver Hyllengren  bl.a.:

"Det förebyggande arbetet i Sverige har stor förbättringspotential. Det finns numera många förtvivlade anhöriga runt om i landet som sett en familjemedlem gå förlorad till jihadismens locktoner. På lokal nivå behöver det finnas struktur och kunskap för att motverka radikalisering, arbetet har alltför länge vilat på enskilda eldsjälar, i den mån det alls existerat. Många svenska kommuner har här en viktig försummad läxa att göra. Kunskapen finns; i Göteborg med dess överrepresentation av jihadister börjar ett förebyggande arbete ta form även om mycket återstår. I exempelvis Storbritannien och Danmark finns utvecklade strukturer för att hantera och bemöta problematiken, dörren står säkert öppen för dem som vill lära.

Det svenska civilsamhället behöver också göra mer. Att som vissa tongivande muslimska representanter vifta bort arbetet mot radikalisering som ”islamofobi” duger helt enkelt inte. Sådana representanter har inget att tillföra och fler goda krafter med ett genuint intresse av att motverka problematiken behöver göra sig hörda.

Avslutningsvis kan man inte annat än instämma den uppfattning som finns i slutet av Hallengrens artikel:

"Att den som strider för en terrorgrupp inte ska kunna återvända till Sverige som om ingenting har hänt är angeläget. Att ansluta sig till IS är ett val, ett val som ska leda till konsekvenser. Skärpt svensk lagstiftning är på gång och behövlig om än senkommen."

Bild ovan: Charlie Hebdos redaktion i Paris.

Bild ovan: Från en polisinsats i Frankrike till följd av attentatet.



Etiketter: Terrorism, Charlie Hebdo, Paris, Dagens Industri, DI, Försvarshögskolan, Peder Hyllengren, Islamism, Islam, Jihad, Jihadister, Islamofobi, Attentat, Terroristattentat, Pressfrihet, Yttrandefrihet, Sverige, Frankrike, Danmark, Storbritannien, LarsVilks, Nerikes Allehanda, Jyllands Posten, al-Quaida, IS, ISIS, IS/ISIS, Nazism, Waffen-SS, Andra världskriget, S, Socialdemokraterna, Matgot Wallström, Morgan Johansson, Jihadistresorna, Mellanöstern, Extrem vänster, Extrem höger, No-Go-Zoner, RPS, Rikspolisstyrelsen, Göteborg, Utanförskap, Ghettoiseringen, Socialpolitisk katastrof,