tisdag 30 september 2014

Avgrunden Malmö



I Realtid.Se som är branschtidning för bank- och försäkring har Tino Sanandaji skrivit en krönika med rubrik "Sorgebanet Malmö".

Sanadajis artikel om Malmö

I sin artikel förs fram ett dystert budskap om en stad som under decennier är på väg in i avgrunden. Sanandaji skriver bl.a.

"Ingen större svensk stad har högre arbetslöshet och mer fattigdom än Malmö. Malmö hamnar i botten oavsett vilket mått på socialt välmående vi studerar. "

I sin text ges flera tankvärda exempel hur omfattande Malmös kris är t.ex.



Ilmar Reepalu (S) stadens starke man under många år.
Kommunstyrelsens ordförande och kommunalråd 1985-2013

"Bland de i arbetsför ålder förvärvsarbetar ungefär 80 procent i Sverige. I Malmö däremot arbetar färre än 70 procent av de i arbetsför ålder, inklusive gränspendlare. Av stadens invandrarbefolkning saknar nästan hälften arbete. Malmö är rankad som 281 av 290 kommuner i termer av andelen elever som lämnar grundskolan med för få godkända betyg för att vara behörig för gymnasiestudier. Den öppna arbetslösheten ligger på 15 procent, tredje högst bland landets kommuner."

"Arbetslöshet och inkomststagnation har eroderat kommunens skattebas. När Ilmar Reepalu tog över år 1994 låg Malmös genomsnittliga skattekraft per invånare 2 procent under riksgenomsnittet. Idag ligger Malmös skattekraft per invånare 16 procent under riksgenomsnittet, lägre än Pajala och Jokkmokk. "



Jokkmokks järnvägsstadion.

"Stadens ekonomi går ihop genom att skattebetalare i övriga landet täcker de enorma hålen i budgeten. Förra året fick Malmö kommun över 4 miljarder kronor i kommunalt utjämningsbidrag, utan jämförelse mest av alla kommuner. Stadens egna skatteintäkter var 10 miljarder kronor. Malmö får nu ensamt lika mycket i kommunalt utjämningsbidrag som hela Övre Norrland, en region med betydligt fler invånare."

Pajala kyrka.

Pajala kyrka.

Hur kan det ha blivit så? I texten förklaras krisen för Malmö med en analys som är intressant. Den bild som tecknas i artikeln är klok, ger en rättvis bild om problemen och dess orsaker.

I artikeln ställs en viktig fråga: varför har vänsterstyret i Malmö kunnat komma undan sitt ansvar för en utveckling som fört Malmö ifrån en ganska välmående industristad till en avindustrialiserad social katastrof som bland annat präglas av nyfattigdom, utanförskap och politisk extremism? Sananadajis svar är intressant:

"En anledning till att ledningen i Malmö inte har utkrävts större ansvar är en spridd form av”Malmöfatalism”. Det låter ibland nästan som att Malmö till sin natur skulle vara en nedgången stad som vi inte ska förvänta oss mer av. Trots att staden så sent som på 1980-talet hade högre snittinkomster än övriga landet."

Jag håller med om att detta "andliga" klimat utgör en viktig orsak till Malmös strukturella problem. Men det finns flera andra orsaker till Malmös djupa kris.
 
Sananadaji har också rätt i sitt påpekande att Malmö är en Sveriges mest röda städer politiskt. Länge hade socialdemokratin egen majoritet och sedan mer än 20 år domineras fullmäktige av den samlade vänstern. En vänster som, likt stadens socialdemokrati, står långt till vänster och som har ändrat karaktär från en traditionell betongsocialism av folkhemskaraktär till en radikal kulturvänster med tydliga 1968 års ideal. Att flera av Malmös problem kan förklaras utifrån stadens politiska kultur av vänsterradikalism med sin förkärlek till olika vänsterprojekt som t.ex. genuspiloter, normkritisk barnfilm och intersektionalitet, har påtalats av många andra. Även inom socialdemokratin i Skåne finns kritiska röster emot ledningen i Malmö, inte minst från S-ledningar i andra kommuner som också har tvingas till krishantering för att möta svåra strukturproblem som t.ex. Landskrona, Kävlinge, och Trelleborg, för Malmös passitvitet och kulturpolitiska flum.

En annan grundorsak är förs fram i texten är Malmös djupa kris är en följd av en misslyckad integration. Malmö är en stad som på många sätt påminner som nedgångna f.d. industristäder i England och i Skottland. En traditionell- och föråldrad industristruktur hålls vid liv för länge med hjälp av olika bidrag och subventioner ifrån staten och genom det kommunala utjämningsystemet. När verkligheten slutgiltigt hann i kapp Malmö så försvann hela stadens industri under en ganska kort tidsperiod. T.ex. Kockums varv, textilindustrins flaggskepp: "Strumpan" (som tillverkade nylonstrumpor), Mazetti Chokladfabrik, flera mekaniska verkstäder etc. försvann från början 1960-talet fram till mitten av 1970-talet. Flera mindre företag som senare blev framgångsrika flyttade ifrån Malmö eftersom man inte fick köpa loss mark i stadens ägo. Åkerlund & Rausing och Tetra Pak, som mest kända exempel. Dessa företag flyttande till Lund redan på 1950-talet där de båda utvecklades till internationellt verksamma storföretag.    



Kranen på Kockums varv, en bild från 2000.
Två år senare monterade den ned och flyttades till ett varv
i Sydkorea.

Eftersom S- ledningen i Malmö medvetet valt bort att satsa på att stödja uppkomst av en modern arbetsmarknad med inslag av privat tjänstesektor och verksamhet med kunskapsinnehåll, för att förhindra uppkomst av "borgerliga jobb" som dåvarande kommunstyrelse ordförande Nils Yngvesson uttryckte saken, så följdes stadens avindustrialisering av inga jobb allas, verken på kort eller längre sikt. När Yngveson ombads att förklara varför han var emot en etablering av en högskola (som senare kom att etableras). fällde han sitt berömda yttrande om "att i Malmö ska man inte plugga utan man jóubba." Malmös integrationspolitik fortsatte som om dessa gamla enkla industrijobb fortfarande fanns kvar. För att inte få alltför många lediga bostäder åkte tjänstemän och politiker runt i landet och raggade flyktingar och invandrare till Malmö på grund av de frikostiga stadsbidrag som kommunerna fick under 1970- och 80- talen. Malmö hade ett överskott av lägenheter i kommunala fastighetsbolag, MKB, ända fram till mitten av 1990- talet.

I sin text tar Sananadaji upp stadens extremt låga skattekraft som en värdemätare på stadens kris. Detta synsätt är rätt ur många aspekter. Naturligtvis bör Malmö landets tredje största stad med sin gynnsamma placering vid Öresund, med närhet till Lund, till Köpenhamn och till norra Tyskland, ha en högre skattkraft än kommuner som både Pajala och Jokkmokk. Dagens miljardrullning till Malmö är inte hållbar på sikt, vilket även flera S- ledningar i andra kommuner offentligt har gett utryck för bl.a. i media.

Dessutom så är en kommuns skattekraft en indikator på vilken befolkningssammansättning man har och utgör en indikator på vilka resurser man har för att långsiktigt lösa problem. Under hela perioden sedan avindustrialiseringen började har Malmös skattekraft varit fallande både i relativa termer och i absoluta tal.  Denna utveckling måste brytas. Men för att lyckas med detta måste Malmö i grunden förändras.



Öresundsbron mellan Malmö och Köpenhamn.
Sedd ifrån den svenska sidan.

En slutsats man kan dra av detta är att Malmö måste få en annan sammansättning på sin befolkning.  Det måste bli möjligt att åter få en medelklass vilja leva sina liv i Malmö, finna en bra bostad och kunna få ett attraktivt jobb och betala in skatt. Men då måste t.ex. Malmös politiska ledning släppa till mark för företagsetableringar och egnahems bostäder, ökat inslag av friskolor och att nedslitna miljonprogramsområden i, t.ex. Rosengård, genomgår en grundlig förändring. Hela kvarter måste rivas och ersättas av nybyggnation bl.a. på grund av kraftigt eftersatt underhåll. Att socialt eftersatta områden också finns inne i själva stadskärnan är ganska unikt för Malmö jämförbart med andra svenska städer. En betoning på kunskap måste lyftas fram i stadens skolor. En av många åtgärder som måste till är att öka antalet friskolor i Malmö.

Ett litet utbud av alternativ för missnöjda elever och föräldrar är en orsak till att väl etablerade familjer lämnar Malmö. Andra orsaker att man flyr staden är att Malmö är mer belastat av kriminalitet och droger än flertalet andra större städer. Vänstermajoriteten i Malmö måste ompröva sin drogliberala inställning utveckla insatser mot kriminalitet och gängbildning. Dessa problem har sin grund i det utanförskap och i den sociala utslagning som präglar staden sedan decennier. Här spelar också  närheten till kontinenten och den socialpolitiska katastrofen i den köpenhamnska narkotika "fristaden" Christiania in. Narkotika missbruket påverkas även inhemska missgrepp som t.ex. sprutbytes projektet i Malmö och Lund.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet måste göra upp med den tradition som har utvecklas i form av vänsterradikalism och autonoma grupper som hyllar vårdsbejakade revolutionär romantik och antisemitism. En antisemitism som också tar sin näring ifrån en växande islamisering av Malmö. Stadens judiska befolkning har under flera år fått möta en ökad vardags rasism. Som följd har judiska familjer börjat att fly från staden. Denna skamfläck har även uppmärksammas utomlands bland annat av USA:s regering, Europarådet och EU-Parlamentet.  Malmö har inte bara problem med en växande västerradikalism, utan också av högerradikalism. Sverigedemokraterna är sedan flera mandatperioder starka i staden. Malmös kris är djupare än vad alltför många vill erkänna.



Bild överst: Rosengårds centrum.

Bild nedan: Statyn "Arbetets ära" på Möllan (Möllevångstorget)
som har utvecklats till ett centrum för vänsterradikalism och
olika autonoma grupper. 

Etiketter: Malmö, S, Socialdemokrater, Socialdemokraterna, Socialdemokraterna i Malmö, Socialdemokraterna i Skåne, Integration, Flyktingmottagning, Invandringspolitik, Invandrare,  Flyktingar, Realtid.Se, Tino Sanandaji, Fattigdom, Barnfattigdom, Socialt utanförskap, Integration, Skattekraft, MKB, Nils Yngvesson, Skattekraft, Förvärvsfrekvens, Ilmar Reepalu, Pajala, Jokkmokk, Utjämningsbidrag, Kommunalt utjämningsbidrag, Norrland, Övre Norrland, Skattebas, Landskrona, Kävlinge och Trelleborg, England, Skottland, Avindustrialisering, Kockums, Kockums varv, Mazetti, Strumpan, Skåne, Öresund, Köpenhamn, Danmark, Lund, Tyskland, Droger, Drogliberalism, Kriminalitet, SD, Sverigedemokraterna, Möllan, Möllevångstorget, Autonoma, Autonomvänster, Västerradialism, Högerradikalism,  Antisemitism, Christiania, Sprutbytes projektet, USA, EU, EU-Parlamentet, Europarådet, Folkhemet, Folkhemssocialism,  Betongsocialism, Kulturradikalism, Normkritisk film, Normkritisk barnfilm, Genuspiloter, Åkerlund & Rausing, Tetra Pak,
           

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar