Johnson, Brexit o Corona dödar UK!

Boris Johnsons Brexit populism och dess brittiska nationalism är på god väg att avveckla den union mellan England, Skottland, Wales och Nordirland som vi kallar Storbritannien (UK). Det finns flera anledningar till en utveckling mot ett ”Little Britain” som har påskyndas och som även har fördjupats i UK efter Brexit. Just denna aspekt på utvecklingen skildras i en läsvärd artikel som har publiceras i brittiska The Guardian av Rafel Behr under rubrik:

”A Scottish inpendence crisis is on it´s way – and english polititics is in denial ”.

Du kan läsa denna artikel här

Nicola Sturgeon, (SNP) partiordförande  och skotsk regeringschef.  

En ny aspekt på denna utveckling, som har pågått sedan början av 1980-talet, är ett ökat missnöje i Skottland med hur den nationella regeringen i London har hanterat Corona pandemin. Skottland har, skillnad mot England, lyckats väl i kampen mot Corona och Covid-19. Skottland tog tidigt ett beslut om en Lockdown. 

Foto från sessionssalen i det skotska parlamentet,  Holyrood, Edinburgh, som inrättades 1999.

I början av denna vecka firade man i Edinburgh att det hade gått 14 dagar utan några nya dödsfall i Skottland. Medan England, likt Sverige, har drabbats hårt. Till saken hör att det regionala parlamentet i Edinburgh som dominerats av det skotska nationalistpartiet (SNP) blev inledningsvis hårt kritiserade av Johnssons Toryregering i London för att man tidigt stängde ner och införde resektioner. En kritik som den regionala SNP regeringen i Holyrood struntade i.

Ett foto från Edinburgh som visar att Skottland, till skillnad emot England, genomförde en Lockdown.  

En annan ny konflikt är att Toryregeringen och parlamentet i London, som nu helt domineras av brexitörer, likt Johnsson, signalerar att man vill inskränka det regionala självstyret i Skottland och stoppa pågående utveckling mot ökat självstyre för Wales och Nordirland. Som skäl anges bland annat att de regionala regeringarnas positiva inställning till EU hotar Brexit och Storbritanniens relationer med sin omvärld efter att UK har lämnat Europeiska Unionen. Just denna nya konflikt i den alltmer spända relationen mellan Edinburgh och London skildras i ett intressant inlägg som jag fann på Sandra Whites hemsida. White är parlamentariker för SNP i det skotska regionala parlamentet. Hennes inlägg är publicerad under rubrik:                                                                                                                         

” UK´s Post-Brexit planes to control Scottish parlament is announced.”

Du kan läsa Whites inlägg här

Nicola Sturgeon argumenterar för en skotsk folkomröstning om självständighet efter Brexit. 

Jag håller med White om att detta endast är ett svep skäl. Johnson och hans Toryregering vet att man inte kan vinna i Skottland. Enligt senaste opinionsundersökningar skulle SNP vinna stort och få cirka 65 procent av rösterna som det var val nu både till det regionala parlamentet (som väljs i maj nästa år) och i ett eventuellt brittiskt nyval, i Skottland. 

Foto från en demonstration för skotsk självständighet i 

Glasgow. 

En ökad majoritet av väljarna i Skottland stöder kravet på självständighet, för närvarande cirka c:a 60 procent. En annan viktig anledning till detta är naturligtvis Brexit som skottarna röstade emot. Situationen är likartad i Wales där det regionala självständighetspartiet Plaid Cyrmu (walesarnas parti) har gått fram under senare år och nu har vunnit en handfull av valkretsarna i Wales. 


Foto från valmöte 2019,  med Adam Price, Plaid Cymrus
partiordförande. 

Plaid Cyrmu har i en nyligen publicerade långtidsplan slagit fast att partiets viktigaste mål är att få tillstånd en folkomröstning om ett självständigt Wales senast 2030. Likt SNP i Skottland slår Plaid Cyrmu fast att man önskar medlemskap av EU och att en anledning för ett självständigt Wales är Brexit. I högre grad, än SNP, anger Plaid Cymru att värnandet av sitt keltiska språk kymriska, som talas av c:a 20 procent av befolkningen, främst i västra Wales, är ett annat viktigt skäl för självständighet. 

 

Den f.d. brittiska EU-parlamentarikern Jill Evans  från Plaid Cyrmu packar ner den walesiska flaggan från sitt kontor i Bryssel. 

I Nordirland blev för första gången, sedan öns delning mellan Republiken Irland och Nordirland 1921, de nationalistiska och republikanska partierna större än de lojalistiska och unionistiska, som endast vann några få valkretsar. Detta historiska- och oväntade valresultat förklaras bland annat av att för första gången var protestantiska väljare beredda att rösta på katolska partier i protest mot Brexit. Nordirland har under de senaste 20-30 åren alltmer integreras med republiken. Alltfler i Nordirland arbetar, bor och studerar på andra sidan om gränsen. Samtidigt som en alltmer modern och välmående irländsk republik skrämmer allt färre protestanter i Nordirland. I dag har republiken t o m en klart högre levnadsstandard och en lägre arbetslöshet än i Nordirland.

Fredsbron,The Drogheda Bridge, mellan Nordirland och Irland.

Varför har det blivit så här? En viktig anledning är att Skottland och England under senare årtionden, har utvecklats åt olika håll. Samtidigt som England har mentalt isolerat sig från kontinenten och orienterat sig bort från Europa och sökt sig mot sina forna kolonier inom Samväldet som t.ex Kanada, Australien och Nya Zeeland, och emot USA, så har Skottland kulturellt, ekonomiskt och politiskt alltmer orienterat sig mot Irland, Nederländerna, Tyskland och Skandinavien. Detta samtidigt som Skottland, likt i Wales och i Englands sydvästra hörn, Cornwall och Devon, har ökat sitt intresse för keltisk kultur och tradition. Vilket bl.a. gäller för Skottlands gäliska språk, gáidlig. Skottland har också ett andra inhemskt minoritetsspråk: låglandsskotska, som är ett germanskt språk.

En skotsk gränsskylt på gäliska och  engelska.

Men även ekonomiskt- och socialt har både Skottland och Nordirland glidit bort ifrån England. En utveckling som ännu inte nått lika långt i Wales eller i det delvis gäliskt talande området i södra England (cornish) men börjar bli påtaglig även i dessa områden. Ett viktigt exempel är att den skotska arbetsmarknaden och socialförsäkringssystemet alltmer påminner om det skandinaviska och det tyska, medan utvecklingen i England har gått i en amerikansk utveckling. För Nordirland är det, i dag, betydligt viktigare för ekonomi och välfärd vad som sker i Dublin än vad som händer i London.

En gränsskylt från Cornwall på cornish  och engelska.

Jag förstår det missnöje och den frustration som finns i de icke engelska delarna över utvecklingen i UK. Att en populistisk Tory nationalism sedan 1980-talet har varit stark inom engelsk politik är en sak som är illa nog. En utveckling mot en ökad social och ekonomisk ojämlikhet inom unionen mellan de olika nationerna i UK, är en annan sak som ytterligare har ökat missnöjet med London. 

Ett fotomontage med Boris Johnson,  UK:s premiärminister, ang COVID-19  som han själv allvarligt insjuknade i.

Vad är alternativet? Det finns bara två sätt att förhindra att Boris Johnson blir sista eller näst sista premiärminister över ett förenat Storbritannien. 

1. På kort sikt: Ett ökat regionalt självstyre som bl.a. innebär att man i London ytterligare släpper övriga nationer i unionen fri.

2. På längre sikt, 15-20 år, att Storbritannien åter bli medlem av EU. 

Just dessa två saker föredrar jag framför en skotsk och en walesisk självständighet. Nationalstater har vi nog av i Europa. Regionernas Europa, enligt federalistisk tradition, är ett betydligt bättre alternativ för att på sikt förhindra en dominans av större nationer över mindre på ett europeiskt plan, än vad nationalism är, och inom nationerna på att förhindra att huvudstäder tillåts dominera på övriga landsdelars bekostnad. 

 

En illustration över Regionernas Europa.  Spaniens regioner. Spanien är mer än  Kastilien, liksom Sverige är mer än Mälardalen eller Storbritannien är mer  än London.

Men jag håller med både White och Behr att nuvarande situation och den utveckling som nu tycks trolig i UK inte är acceptabel för övriga nationer i den brittiska unionen. När det gäller Nordirland är saken annorlunda. Där är ett återförenat Irland det enda självklara alternativet och detta borde ha genomförts för länge sedan som en följd av den fredsprocess som gjorde slutet på inbördeskriget i Nordirland (The Troubles) under 1980-talet. Vad händer först? Ett återförenat Irland eller ett självständigt Skottland? Jag satsar på att Dublin och Belfast hamnar inom samma nation inom kort. Självständighet för Edinburgh och Cardiff lär dröja och är till skillnad mot en irländsk återförening inte en helt självklar utveckling men, är en utveckling kan inte uteslutas om det politiska klimatet i London inte förändrats.

 

London, Europas rikaste region och stad.

Bild överst:

En talade illustration över situationen i Skottland.

Länk till denna blogg

Etiketter:                                                                                                                        
Storbritannien, UK, Boris Johnson, Tory, England, Brexit, EU, Europa, Skottland, SNP, Nordirland, Wales, Cornwall, Devon, Cornish, London, Cyrmiska, Gáidlig, Låglandsskotska, Gäliska, Keltiska, Plaid Cyrmu, Dublin, Lojalister, Nationalister, Unionister, Republikaner, London, Cardiff, Belfast, The Guardian, Sandra White, Holyrood, Rafel Behr, Corona, Corona pandemin, Covid-19, Nicola Sturgeon, Adam Price, Lockdown, USA, Australien, Kanada, Nya Zeeland, Tyskland, Skandinavien,