Corona och äldreomsorgens katastrof

En av mina Facebook vänner Johan Bengt-Påhlsson har lagt ut detta intressanta och aktuella inlägg från Erik Åsbrink (S) tidigare finansminister.

Bengt-Påhlsson kommenterar inledningsvis Åsbrink inlägg:

”Kloka och viktiga ord av förre finansministern Erik Åsbrink om den katastrofala situationen inom äldrevård och hemtjänst. Som existerat länge, men som brutalt uppenbarats i Coronakrisen”:

Erik Åsbrink (S)

Åsbrink skriver:

”Nu tänker jag ge mig in på ett område, där jag inte är expert men ändå har en bestämd uppfattning. Åldringsvården.

Hälften av de som dött till följd av coronapandemin har funnits i äldreomsorgen. En fjärdedel har haft hemtjänst. Att covid-19 främst drabbar äldre är ett faktum. Men varför lyckades man inte stoppa smittspridningen?

Personal inom hemtjänst i Sundbyberg (en grannkommun 
till Stockholm).

Nyligen publicerade uppgifter ger bilden att dödligheten på våra äldreboenden hittills i år bara varit marginellt högre än samma period föregående år. Men det finns skäl att fördjupa sig i frågan.

Sverige är kanske bäst i världen när det gäller barnomsorg. Det tog många år att åstadkomma detta. Barnomsorgen omfattar nästan alla barn. Och för personalen krävs en avancerad högskoleutbildning.

I äldreomsorgen gäller mycket lägre krav. Många av de anställda har föga utbildning och ibland dåliga svenskkunskaper. Många är timanställda eller vikarier. Om de känner sjukdomssymptom kanske de ändå går till jobbet, eftersom de annars inte skulle få någon sjukersättning. Jobbet har låg status.

Blivande undersköterskor under utbildning i Västerås.

Det krävs helt enkelt en fundamental omställning av äldreomsorgen. Krav på utbildning, tillsvidareanställningar, bättre betalt och högre status.

Det finns de som hävdar att någon månads ”lock-down” skulle ha gjort det möjligt att förbereda äldreomsorgen inför den kommande smittspridningen. Det är enligt min mening naivt. Problemet är mycket större än så. Det handlar om många års försummelser som det tar många år att rätta till.

Det kommer att kosta mycket pengar att rusta upp äldreomsorgen. Särskilt med tanke på att antalet ”äldre-äldre” kommer att öka kraftigt de kommande åren. Och för detta måste man göra prioriteringar. Kanske måste de åstundade höjningarna av pensionerna anstå, därför att äldreomsorgen måste gå före.

Det finns ingen anledning att äldreomsorgen ska ha lägre kvalitet än barnomsorgen.”

Ett annat foto av blivande undersköterskor.

Tyvärr har Åsbrink rätt i sin analys om att krisen i äldreomsorgen är skapad genom politiska beslut och frånvaro av beslut inom detta viktiga politikområde. Åsbrinks uppfattning om att det inte finns någon anledning till att ha lägre ambitioner för äldreomsorg än i förskolan och inom övrig barnomsorg är det svårt att argumentera emot.


Maria Larsson (KD) äldreminister 2006-2014

Äldreminister Maria Larsson (KD) tillsatte en statlig utredning som fick i uppgift att se över hur äldreomsorgen skulle kunna knytas närmare regionernas sjukvård. När (S) åter fick regeringsmakten 2014 lades utredningen ner. Likt Larsson tror jag att en viktig anledning till äldreomsorgens allvarliga kris står att finna i den sedan slutet av 1960-talet har avlägsnats alltmer från den vanliga sjukvården. Ädel-reformen som genomfördes 1992, kommunaliseringen av äldreomsorgen liksom när det gäller motsvarade "reformer" för psykiatri och handikappomsorg var ett feltänk och blev inte lyckad. Det var visat sig att kommunerna i har haft stora svårigheter att ta över ansvaret för vård- och omsorg av personer med omfattade behov. Ädelreformen innebar bl.a. att antalet sjuksköterskor kraftigt minskade inom äldreomsorgen och att fast läkarkontakt till stora delar helt togs bort. Jag håller med Larsson om detta inte bara är en fråga om resurser, även om detta naturligtvis är en viktig faktor, utan också är en fråga om att kommunerna till skillnad mot de dåvarande landstingen saknade både kunskaper och tradition av att ge sjukvård, vilket kommunerna numera tvingas till inom äldreomsorgen. 

 
Stockholms stadshus

På goda grunder finns det anledning att misstänka att de extra stora svårigheter som finns inom äldreomsorgen i Stor-Stockholm är en viktig förklaring till varför denna del av vår nation har drabbats hårdare av Corona pandemin än övriga Sverige. Var själv bosatt i Stockholm under 8 år märkte att det var lättare att få arbete i huvudstaden än i Skåne som jag kom ifrån och nu åter är bosatt i. Detta kan göra att personer som på andra håll hade valt att arbeta inom äldreomsorgen lyckas få andra och mer välbetalda jobb i Stockholmsregionen vilket tvingar fram att verksamheterna får ta emot personal där som man annars kanske inte hade anställt. Att som i Stockholm Stad ha en äldreomsorg där c:a 40 procent är timanställd är en skandal. Även om det inte är lika illa i övriga Sverige så har kommunerna inte klarat av att hantera äldreomsorgens personalförsörjning så ett bra sätt. Saken måste utredas i grunden och ett politiskt- såväl som ett moraliskt ansvarstagande måste utkrävas på lokal-, regional- och nationell nivå.

 Lena Hallengren (S) socialminister.

Foto överst:

Äldre och förskolebarn har på vissa håll medvetet förs samman för att berika varandra. Ett lovvärt initiativ enligt min mening. Många barn har i dag dålig kontakt med äldre generationer.

Länk till denna blogg

Etiketter

Corona, Äldreomsorg, Förskola, Barnomsorg, Corona pandemin, Covid-19, Eriks Åsbrink, Socialdemokraterna, Stockholmsregionen, Stor-Stockholm, Skåne, Pandemi, Corona pandemin, Smitta, Smittskydd, Personalförsörjning, Vård- och omsorg, Ädelreformen, Maria Larsson, Lena Hallengren,     

(S) svekfulla försvarspolitik

I Svenska Dagbladet har den politiska chefredaktören Tove Lifvendahl skrivit en läsvärd ledare om den pågående försvarsberedningen och dess haveri. Ett haveri som Socialdemokraterna får ta på sig. 

Hennes artikel är publicerad under rubrik: 

 ”Hultqvists ord håller till gränsen”.

Du kan läsa Lifvendahls ledare här

Tage Erlander (S) statsminister 1949-1969.

Lifvendahl har helt rätt i att Socialdemokraterna har svåra interna problem med försvarsfrågan vilket detta stora statsbärande parti har haft sedan 1920-talet, med undantag för Tage Erlanders tid som partiledare och statsminister 1946-1969. Problem som grundar i en djup rotad socialistisk- och världsfrånvänd idealism med tillhörande pacifism. Ett idéarv som gör att försvaret och vår militära förmåga i grunden inte anses vara en viktig fråga och tidvis, som under 1970- och 1980 talen, möts med både misstro och ett direkt avståndstagande. 

Margot Wallström (S), utrikesminister 2014-2019. 

Den förra utrikesministern Margot Wallströms idioti pacifism och förra statsminister Göran Perssons totala ointresse har djupa rötter både inom (S) som i det svenska samhället i stort. Jag har kommenterat detta i ett tidigare inlägg på denna blogg.

Du kan läsa detta inlägg här

Göran Persson (S) statsminister 1996-2006

I ett annat inlägg på min blogg kommenterar att vår neutralitet och dess hysteri bygger på en illusion. Allt utifrån historiska erfarenheter från bland annat Danmark och Norge som trots att dessa nationers politiska hållning i utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik som var en kompromisslös neutralitet blev angripa och ockuperade av Nazityskland 1940. Att deras illusioner om neutralitet krossades utgör en viktig anledning till att båda dessa nationer valde medlemskap i Nato efter 1949, trots sin tradition av neutralitet.

Du kan läsa detta inlägg här

Ett talande foto. Natos förra- och nuvarande General-

sekreterare. Liberalen Anders Fogh Rasmussen, till vänster,

f.d. statsminister i Danmark, 2001-2009, Natos 

Generalsekreterare, 2009-2014, här tillsammans med sin

efterträdare, socialdemokraten Jens Stoltenberg f.d.

statsminister i Norge 2000-01, 2005-2013.

     

Lifvendahl har också en viktig i poäng i sitt konstaterade av att Socialdemokraterna lurade mittenpartierna (L) och (C) på att skriva på den senaste försvarsuppgörelsen. Inom (S) finns helt enkelt inga politisk vilja till att bygga upp ett starkt svenskt försvar.

Björn von Sydow (S), försvarsberedningens ordförande 

sedan 2019, försvarsminister 1997-2002, riksdagens talman 

2002- 2006.

Likt Lifvendahl anser jag att två frågeställningar är särskilt aktuella just nu. Skall (L) och (C) stå på sig, inte svika sina löften till sina väljare om att försvarsberedningens analys skall förverkligas och våga ta strid med Stefan Löfven (S) även om det kan leda till en regeringskris? Eller skall dessa två partier nöja sig med att knyta näven i fickan och fegt rätta in sig i ledet och fortsatt acceptera en underfinansiering av försvaret och gap mellan krav och resurser? Den andra frågeställningen är om Stefan Löfven och några av partiets mer försvarsvänliga politiker som t.ex. Björn von Sydow tidigare försvarsminister och talman, skall internt ta strid och köra över pacifisterna och finansminister Magdalena Andersson? 

Magdalena Andersson (S), finansminister.

Nuvarande försvarsminister Peter Hultqvists hållning tycks vara att ligga lågt och försöka vara med vän med alla. Men även han måste välja sida i en strid som är skär djupt inom partiet och likt motsättningarna som fanns ang medlemskap i EU och som nu finns om ett framtida medlemskap i Nato. Motsättningar som ¹kan komma att splittra partiet. 

Försvarsminister Peter Hultqvist (S)

På Facebook har Kristdemokraternas representant i försvarsberedningen Michael Oscarsson kommenterat de samtal som förs inom beredningen med ett informativt inlägg som också är ett upprop för en försvarspolitik byggd på behov och realism istället för nuvarande ordning där önsketänkande och idealism får dominera. 

Hans inlägg har fått rubrik. 

”Det behövs ett starkare försvar.”

Jag väljer att ta med hela hans inlägg:

” Idag (den 19 maj) har vi haft ännu ett möte med Försvarsberedningen. Tyvärr är det uppenbart att regeringen och försvarsminister Peter Hultqvist fortsätter att slå dövörat till.

Man kan tycka att det är märkligt. Sällan har det nämligen rått så bred enighet om vad som behöver göras. Ja, för ett år sedan var även regeringen överens. Det försämrade säkerhetsläget hade gjort behoven tydliga. "Ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas" skrev Försvarsberedningen. ”Helheten i Försvarsberedningens förslag” skulle därför genomföras, lovade regeringen och dess stödpartier (DN debatt 30/8-19).

Försvarsberedningens ledamöter 2020.

Men nu, när löftet ska fullföljas, vägrar Hultqvist. Det försvarsministern erbjuder täcker inte ens 40 procent av Försvarsberedningens förslag.

Ett av hans argument att hålla nere försvarsutgifterna är pandemin. Men om det är någonting Corona-utbrottet har lärt oss så är det vikten av beredskap och den globala krisen lär snarare göra omvärlden än mer osäker. Vi kan inte spara på den nationella säkerheten.

Kristdemokraternas utgångspunkt är given. Målet är att försvarsanslaget ska vara ca 2 procent av BNP år 2030. Det är vad som krävs för att genomföra det försvarsberedningen tidigare varit enig om vad gäller förstärkt förmåga för att inte Sverige ska utgöra ett säkerhetspolitiskt vakuum i norra Europa.

Sveriges nya luftvärn amerikanska Patriot systemet.

Anslagshöjningarna för 2026 och 2027, alltså i nästkommande försvarsbeslut, ska beslutas redan nu för att säkra inriktningen. Och anslagen under de närmaste fem åren måste innehålla kompensation när tidigare ram inte säkrades i 2019 års penningvärde.

Det är inga konstigheter. Försvarsberedningen har i bred enighet definierat vad som behövs.

Det verkar som om det pågår en dragkamp mellan försvars- och finansintresset. Sveriges försvarsförmåga måste säkerställas. Nu måste Socialdemokraterna ge besked om man är beredd att fullfölja det som Försvarsberedningen var överens om i höstas. Statsminister Stefan Löfven måste sätta ner foten. Vilken försvarsförmåga ska Sverige ha?"

Försvarets nya mobila artilleri Archer.

Foto överst:

Försvarsberedningens borgerliga ledamöter på en gemensam presskonferens 2019. 

Länk till denna blogg

Etiketter:

Försvar, Socialdemokraterna, Säkerhetspolitik, Stefan Löven, Peter Hultqvist, Magdalena Andersson, Tage Erlander, Björn von Sydow, Kristdemokraterna, Michael Oscarsson, Liberalerna, Centerpartiet, Danmark, Norge, Nato, EU, EU-medlemskap, Nato-medlemskap, Margot Wallström, Göran Persson, Tove Lifvendahl, Svenska Dagbladet,