Vår neutralitet är en villfarelse

I Natobloggen skrev Aaron Korewa nyligen ett intressant inlägg som är publicerat under rubrik: ”Neutralitet skyddar inte.” Hans text tar upp ett viktigt resonemang om att förklaringar om neutralitet inte skyddar för angrepp. Hans artikel är skriven mot bakgrund att i år är det 80 år sedan de neutrala nationerna Danmark och Norge blev angripna och ockuperade av Nazi-Tyskland i april 1940.

Du kan läsa hans inlägg här

Jag måste erkänna att jag fann denna artikel först i dag när jag rensande i min e-mails inbox. Hans artikel läsvärd. Förutom att skriva inlägg på denna blogg är Korewa också programansvarig vid McCain Institute i Washington (den nyligen avlidne senatorn John McCains Thinik tank, och i Frivärld här i Sverige). McCain är känd för sitt vittnesmål om sin långa tid då han som tillfångatagen stridspilot var krigsfånge i Nordvietnam. Där han blev utsatt för flera skenavrättningar och en omfattade fysisk- och mental tortyr som han vittnat om offentligt och skrivit en bok om.

Senator John McCain.

McCain gjorde sig också känd under senare år som en profetisk ropande röst i öknen i sitt republikanska parti. Han framförde en stark kritik mot Donalds Trumps, ryckiga, nyckfulla och (enligt McCain) ansvarslösa utrikes- och säkerhetspolitik som han ansåg spelade Putin och Moskva i händerna. En utveckling som han menade hotade att rasera den framgångsrika västerländska säkerhetsordning, där Nato har varit en hörnsten, som givit demokratierna i Europa och Nordamerika, välstånd, fred och stabilitet under efterkrigstiden.

 

Foto från ett sammanträde med Nato staternas

utrikes- och försvarsministrar i Bryssel.

I sin artikel för Korewa fram sin huvudtes om att vad som hände i Oslo och i Köpenhamn 1940 visar oss svenskar att neutralitet i sig inte är en automatisk fredsgaranti. Norge hade förklarat sig neutrala redan när nationen bildades efter unionsupplösningen med Sverige 1905. I Danmark var neutralitetspolitiken av ännu äldre datum. Efter det förödande nederlaget mot Preussen-Österrike i det dansk-tyska kriget 1864 då man förlorade en tredjedel av sitt territorium och en fjärde del av sin befolkning. Danmarks sydgräns gick tidigare precis utanför Hamburg. En mindre del av sitt förlorade område fick Danmark tillbaka efter en folkomröstning 1920, ett jubileum som har frias genom en rad aktiviteter runt om i Danmark under året. Efter denna militära och politiska katastrof  blev pacifism och neutralitet begrepp som kom att dominera dansk säkerhets- och utrikespolitik. Men detta hjälpte som bekant inte alls 1940.

Danmarks gräns kom att gå 
vid övre röda linjen efter 

katastrofen 1864. 

Den blå linjen efter 1920, 

och gick innan kriget 1864 

vid nedersta röda linjen. 

Korewa har rätt i sin analys om Danmarks och Norges medlemskap i Nato efter Andra världskriget kan förklaras utifrån att neutralitet visade sig för norrmän och danskar inte vara en fredsgaranti kombinerat med de negativa erfarenheter av förtryck och övergrepp som tyskarna begick under kriget. Jag håller med om att denna historiska utveckling förklarar att dessa två nationer övergav sin tradition av neutralitetspolitik efter 1945. I Danmark hålls minnet av Besättelsen (som den tyska ockupationen benämns i Danmark) levande liksom i Norge.

Koncentrationslägret Grini utanför Oslo.

Korewa har också rätt i sin kommentar om att det inte var neutralitet som räddade oss undan Hitler och förhindrade att vi fick gå samma utveckling till mötes som Danmark och Norge. Vi lyckades hålla oss utanför kriget tack vare en hel del tur och framför allt genom en helt omoraliskt eftergiftspolitik mot Nazi-Tyskland som på flera punkter allvarligt stod i strid mot folkrättens principer för hur en verklig neutralitetspolitik skall bedrivas av en nation gentemot krigförande parter. Vi tillät tysk trupptransport genom Sverige med tåg. Att kommunikationen mellan de militära staberna i Oslo, i Köpenhamn och i Berlin gick via vårt territorium och i delvis i svenska kablar, och inte minst exporten av svensk järnmalm till den tyska krigsindustrin som möjliggjorde dess upprustning och förlängde kriget med flera år. Vi skall vara glada för att USA, Sovjetunionen, England och Frankrike inte straffade oss, som man gjorde med Österrike, genom ockupation efter fredsslutet 1945.

Tyska soldater i Kalmar under Andra världskriget.

De mest intressanta med Korewas artikel är dock hans analys om nutid och framtid. Precis som han framför så har Sveriges läge försämras rent geografiskt sedan det Kalla krigets slut. I en militär konflikt mellan väst och Ryssland, kommer Moskva anse att både vi och Finland tillhör väst och agera därefter mot oss. Dessutom kommer fronten i detta nästa europeiska storkrig med nödvändighet går rakt igenom Östersjön (vilket inte var fallet på samma sätt tidigare genom att Polen och Baltikum då tillhörde öst, vilket gjorde att den förväntade direkta frontlinjen gick längre åt sydväst mellan Tyskland och Polen), som båda sidor måste kontrollera för att uppnå sina militära och politiska mål. I detta sammanhang har de tre öarna, danska Bornholm, svenska Gotland och finska Åland en särskild stor betydelse för Ryssland när det gäller att förhindra att förstärkningar från USA och England förs in till Tyskland, Polen och Baltikum, och för att kunna försäkra sig om att få ut sin flotta, sitt flygvapen och sina trupper närmare fienden för att kunna ta upp väpnad strid. För Nato gäller att förhindra att så sker. 

Foto av rysk robotkryssare av det slag som finns 

stationerade både i Östersjön och i Atlanten.

Det är inte helt omöjligt i sådant scenario att både Nato och Ryssland kräver att vi uppger vår neutralitet för att få tillgång till svenskt territorium. Både väst och öst vill stationera trupp, luftvärn och flygbas på Gotland. Norra delarna av både Sverige och Finland kan tänkas vara intressant för Ryssland för att kunna förhindra att försträckningar flygs in till Norge och Centraleuropa. Östersjön utloppen skulle bli centrala för väst för få in försträckningar och för att kunna förhindra att den ryska marinen och flygvapen får fri väg ut till Atlanten. 

Ex General Karlis Neretnieks.  

I detta sammanhang länkar Korewa till ett intressant inlägg, på samma blogg, av den svenske Ex-Generalen Karlis Neretnieks som har publicerad under rubrik: ”Optionen neutralitet är en chimär.”

Du kan läsa Neretnieks inlägg här      

Korewa avslutar sitt inlägg med ett viktigt påpekande om att en eftergiftspolitik av samma slag som vi svekfullt förde 1940 inte ens är möjlig nu. Som han skriver, jag citerar:

”En sådan linje vore dels såklart moraliskt fel. Sverige är på inget sätt neutralt mellan Vladimir Putins förtryckarstat och den västerländska gemenskapen, vi är en integrerad del av det senare. Vårt medlemskap av EU och vår solidaritetsförklaring från 2009 förbinder oss att bistå våra grannar.”

Hans slutknorr är helt rätt i sak och utgör en träffsäker kritik av den svenska mentaliteten. Korewa skriver:

Danska soldater under en Nato övning.

”Arvet från att våra erfarenheter för 80 år sedan skiljer sig från Norge och Danmark lever kvar. En inte helt ovanlig uppfattning i Sverige är att vi kan avgöra själva om vi kommer att dras med i ett krig eller inte. Detta för neutralitetspolitiken rätt centrala antagande vilar tyvärr på villfarelser.”

På denna blogg har jag skrivit om hur vi till skillnad mot Finland har lyckats att slarva bort både vår civila- som vår militära beredskap. En av de förklaringar som jag för fram i mitt inlägg är att detta beror på att vi är ett ”svårt fredsskadat land”.

Italienska brandplan i aktion mot skogsbrand i 

Värmland 2018.

Du kan läsa detta mitt inlägg här

Alltså: 

Ja till Europa, ja till EU och ja till Nato medlemskap, nu genast om jag får lov att be.

Länk till denna blogg

Foto överst:

Danmarks kung Christian X (Drottning Margrethes farfar) fortsätter att ta sin dagliga ritt genom centrala Köpenhamn iklädd i dansk generalsuniform även under den tyska ockupationen, som här i oktober 1940.

Svenska soldater vid Visby ringmur, från det 

nyligen återupprättade P5 

(Gotlands Garnison).

Etiketter:

Nato, Nato medlemskap, Svenskt medlemskap i Nato, USA, John McCain, Donald Trump, Karlis Neretnieks, Vladimir Putin, Östersjön, P5, Gotlands Garnison, Norge, Danmark, 1940, Besättelsen, Säkerhetspolitik, Försvarspolitik, Gotland, Åland, Bornholm, Polen, Tyskland, Dansk-tyska kriget 1864, Aaron Korewa, Frivärld, Andra världskriget, Natobloggen, McCain Institute, Kalla kriget, Baltikum, Estland, Lettland, Litauen,