måndag 6 oktober 2014

Erkännadet av Palestina saknar grund



Jag förstår den israeliska synpunkten. Den nya svenska regeringen uppfattas med all rätt i Jerusalem som direkt fientligt inställd till Israel. Inte minst med tanke på utnämningen av Mehmet Kaplan (MP), till ny bostadsminister, som enligt uppgifter i flera danska medier, misstänks av flera länders säkerhetsorgan, t.ex. danska PET, brittiska MI-5 och den egyptiska, förmodligen på saklig grund, för att vara aktiv islamist och medlem av Islamiska Brödarskapet. 



Mehmet Kaplan (MP)

Exempel på aktuella tidningsartiklar i ämnet:

Björklunds kritik i SVT-Debatt

Artikel i Dagen

Debatt artikel i Expressen

För mig är det klart att beslutet bygger på en allmän attityd av revolutionsromantik och antisemitism. Dessa båda fenomen är ett tydligt arv från 1968 radikala kulturvänster som ännu har ett stort inflytande på samhällsklimatet i Sverige. Den svenska vänstern, med miljöpartiet, har också ett sekulärt och ett antireligiöst patos som ligger bakom mycket den kritik som riktas mot Israel för att man uppfattar som en "reaktionär" religiös judisk stat. Att Israel är Mellanösters enda demokrati vill man inte riktigt kännas vid. Inte heller att Israel är unik i Mellanöstern när det gäller de kristnas situation. Israel, är det enda land i regionen, där antalet kristna ökar. Dels på grund av av invandring från övriga Mellanöstern men också på grund av att den judiska staten inte dödar, fördriver eller förföljelser kristna. Detta samtidigt som i övriga länder håller på att tömmas på sin kristna befolkning. Det finns också en tradition av en mer renodlad  ideologisk antisemitism inom svensk vänster.  Jag har tidigare bloggat om detta:

Mitt inlägg om vänsterns antisemitiska arv

Beslutet kan också anses utgöra ett tydligt exempel på att denna nya regering har slagit in på en mer restriktiv politik inte bara mot Israel utan även också mot västvärlden i stort. Redan nu hörs klara ställningstaganden emot Nato, mot EU och mot USA. Detta bär tydliga tecken på en medveten ideologisk återgång till en tidigare socialdemokratiskt dogm om att hålla avstånd mot Västeuropa och USA. I denna nyorientering finns också en övertygelse om att Sverige ska inta rollen som förespråkare av en tredje ståndpunkt mellan öst och väst, helt i linje med den utrikespolitik som genomfördes under Olof Palme, men som senare S-ledningar, inte minst Göran Persson, medvetet har distanserat sig ifrån.

Kritik mot det svenska beslutet att nu erkänna en Palestinsk stat kommer även från andra länder t.ex. USA, Australien och flera EU-länder. Man ska också se det svenska beslutet dels som en politisk markering direkt riktat mot den judiska staten (vilket vänsterpartiet och radikala socialdemokrater länge har haft som krav) och ett utslag av en svensk tradition av signalpolitik ( för miljöpartiet och S- ledning) inspirerad av Olof Palmes orealistiska- och idealitiska utrikespolitik där vi tror oss kunna påverka internationella kriser, i detta fall kunna tvinga fram ett fredsavtal mellan Israel och PLO.

Plo emblem.png

PLO:s emblem.

Man kan gilla denna markering, eller man kan ogilla den, men vårt erkännande saknar folkrättslig grund. Krav för att erkänna Palestina saknar folkrättslig grund så länge ett fredsavtal med Israel inte har förhandlats fram och skrivits under av båda parter. För att erkänna en nationsbildning som en självständig stat krävs att man behärskar territoriet, har rett ut relationer med sina grannstater t.ex. ifråga om naturresurser, t.ex. tillgång till dricksvatten, har avtal som reglerar fördelning av gemensamma ekonomiska resurser och skulder. Lämnat garantier ang. inhemska minoriteter rättigheter etc. Den nya statens gränser måste också vara allmänt accepterad av sina grannar. Det finns flera goda skäl att efterleva dessa, till syns, formalistiska krav. Folkrättsliga beslut, som erkännande av en annan stat rent faktiskt är, skall som all annan juridik bygga på saklig grund. Regerings beslutet  strider också emot vår praxis att inte föregripa erkännande av nya statsbildningar innan dessa har fått denna status av världssamfundet och är internationellt reglerade. Av detta skäl har vi inte erkänt demokratin Taiwan på grund av oreglerade gränstvister med kommunistiska Folkrepubliken Kina.



Bild ifrån det sista officiella firandet av
DDR:s statsbildning 1989.

Exempelvis Sverige erkände inte dåvarande Östtyskland, DDR, förrän efter att ESS-avtalet skrevs under i Helsingfors 1979 mellan öst och väst. Som skäl angav flera S-regeringar bl.a. att DDR:s gränser inte ännu var internationellt reglerade och erkända t.ex. i floden Oder. 

Fallet med Kosovo är enligt min uppfattning tveksamt. Sverige har erkänt denna nationsbildning som en egen stat med motivering att ett avtal finns med representanter för den serbiska befolkningsminoriteten i den f.d. serbiska provinsen. Trots att jag stödjer Kosovos regering och dess folkvalda parlament, rent politiskt, och stödjer den albansk- muslimska majoritetens frigörelse från Serbien, så borde inte Sverige ha erkänt Kosovo så länge ett avtal saknas med den nationella regeringen i Belgrad. Nu är detta på gång på grund av krav från EU för ett framtida serbiskt medlemskap. Men Sverige borde ha vänta intill dess.

Det är detta skäl som gjorde att Alliansregeringen, Göran Perssons S-regering och flertalet andra EU-stater inte har erkänt en Palestinsk stat.

Även under Olof Palmes tid, 1973, frångick vi folkrättsliga principer när vi, som enda land i västvärlden, erkännde kommunistdikaturen Nordkorea vars gränser ännu inte är slutgiligt reglerade eller internationellt erkännda. Endast ett stilståendsavtal har slutits mellan de partnerna i koreakriget, men inget fredsavtal.

Tillägg:
Sedan jag skrev detta inlägg så har de nya vänsterregeringen förgäves sökt stöd för sitt beslut hos övriga EU-länder (beslutet innebär att Sverige blir ensam inom EU med att erkänna en Palestina) och hos övriga nordiska länder, vilket manifesterades när Nordiska rådets statsministrar samlades. Löfven fick även där kalla handen för sitt beslut att nu erkänna Palestina.



Mikaela Valtersson

Mikaela Valtersson, f.d.
riksdagsledamot och
ekonomisk talesperson för MP.
Kandiderade till posten som
kvinnligt språkrör men förlorande
mot Åsa Romson.
Är nu ordförande för
Friskolornas Riksförbund.

Den nya regeringens beslut är ett brott mot den praxis som Sverige och flertalet andra demokratiska stater har ansträngt sig att slå vakt om. Att erkänna Palestina beslut ser jag som ett exempel, av flera, på att vår nya regering kommer att inta en mer radikal vänster sväng än vad jag, och många fler med mig, trodde innan valet. Och att Stefan Löfvens regering nu kommer att inta en position som ligger mycket mer till vänster än den som rådde under Perssons S-regering när det gäller Sveriges politik ang. Mellanöstern, övrig utrikespolitik, samt inom andra politikområden. Miljöpartiets orientering mot vänster under sina nya språkrör har påtalats av många. Sedan valet har det blivit tydligt att denna nyorientering är mer radikal än även vad en Allians väljare som jag trodde skulle komma att ske. Löfvenregeringens politik tycks märkligt nog också ha inspirerats av kulturvänsterns 1968 ideal. Det blir allt mer uppenbart att MP nu ligger V ganska nära i flera frågor. Man undrar hur personer som Mikaela Valterson har kunnat ha en central post i detta parti?  Undrar vad hon känner i dag om regerings beslut om vinstförbud i skolan, i sin nuvarande egenskap som ordförande för Friskolornas Riksförbund?



Bild ovan: Israeliska UD.

Bild nedan: Invigning av Newborn
momomentet i Kosovo. Ett resultat av
självständighetsförklaringen
den 17 februari 2008.

Etiketter: Palestina, Israel, Jerusalem, PLO, Mellanöstern, Utrikespolitik, Antisemitism, EU, Stefan Löfven, S, Socialdemokraterna, V, Vänsterpartiet, MP, Miljöpartiet,  Mikaela Valtersson, Alliansregeringen, Löfvens regering, Röd-grön röra, Röd-grön regering, EU, Folkrätt, Statsbildning, Nationsbygge, Nationsbildning, Internationell rätt, Internationellt erkännande, Sekulärt patos, Revolutionsromantik, Judisk stat, Vänsterradikalism, Tradition,  Idealistiska utrikespolitik, Orealistisk utrikespolitik, Samhällsklimat, Friskolornas Riksförbund, Serbien, Kosovo, Kina, Danmark, Danska medier, Taiwan, MI-5, PET, MP, Miljöpartiet, S, Socialdemokraterna, Olof Palme, Göran Persson, Kulturvänstern, 1968, Norkorea, Koreakriget, Nordiska Rådet,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.