Värnplikt och Natomedlemskap behövs

I en signerad ledare i Dagens Nyheter gör sig Carl Johan von Seth lustig över de tankar som den nye försvarsministern Peter Hultqvist (S) har presenterat om att under en övergångsperiod kombinera nuvarande yrkesförsvar med en återinförd begränsad värnplikt.



Peter Hultqvist (S)

Von Seths ledare i DN  

Skribenten gör det lätt för sig och ger inte en rättvisade bild av det danska systemet (det norska har jag mindre kunskap om). Värnplikten i klassisk tappning är omodern bl.a. för att alltmer avancerad utrustning ställer allt högre krav på professionell hantering. Men, och det är ett viktigt men, ett försvar har vi inte för skojs skull. Vi saknar i nuläget c:a 7000 soldater för kunna besätta samtliga poster i nuvarande- och planerade förband.

På denna blogg har jag skrivit om hur avvecklingen av värnplikten misskötes och att det är illusion att tro att vi kan klara försvarets personalförsörjning endast genom frivilligt rekryterad personal. Främst Kristdemokraterna och Folkpartiet har vågat att tänka om och har tidigare framfört förslag i linje med de tankar som Hultqvist nu framför.

Inlägg om ökad militär spänning runt Östersjön

Inlägg om KD:s o. FP:s kritik mot försvarets svarta hål

Inlägg om att utreda svenskt medlemskap i Nato



Bild från HMS Norrköping under övningen BALTOPS 2003

Tyvärr har Hultqvist och S-ledningen inte visat samma öppenhet när det gäller ett medlemskap i Nato. Även här har (FP) och (KD) vågat gå före. Nu har även Moderaterna vågat att öppet förespråka ett medlemskap. Tidigare har (M) svajat i frågan. Västerregeringen vill inte ens att frågan diskuteras ännu mindre att den utreds. Vår Nato-noja är märklig och helt ologisk inte minst med tanke på hur säkerhetsläget i Europa kraftigt har försämrats under senare år. Den förra Alliansregeringen gav ambassadör Tomas Bertleman i uppdrag se över hur nuvarande säkerhets- och försvarspolitik fungerar i perspektiv av måluppfyllelse och förslå förändringar. I onsdags presenterade han sina slutsatser.

Bertleman förslår bl.a. ett medlemskap i Nato för att han betvivlar vår förmåga att kunna försvara oss på egen hand. Ett annat skäl för ett Nato-medlemskap, enligt Bartleman, är att detta kommer att krävas för att Sverige ska kunna efterleva våra utfästelser om stöd till våra grannländer, i Norden och i Baltikum, i händelse av konflikt med Ryssland. På detta har utrikesminister Margot Wallström (S) svarat att "Denna regeringen kommer aldrig att föreslå ett medlemskap i Nato." 



Margot Wallström (S)

Det var en stor omställning, inte minst mentalt, för den svenska folksjälen när värnplikten skrotades. Men samtidigt måste man vara ärlig att slå fast att rekrytering av soldater har misskötes. T.ex. genom att erbjuda anställningsvillkor som inte är acceptabla för flertalet svenska ungdomar. Att endast erbjuda lön på 18000 och nyligen införa förbud att bo på kasern efter grundläggande utbildning är naturligtvis fel. Dessutom har Sverige vägrat, tillskillnad mot Danmark och länder som har haft professionella soldater länge, t.ex. Storbritannien, Kanada och USA, att införa olika belöningssystem för soldater, t.ex. gratis barnomsorg, förtur till civila statliga tjänster, möjligheter till kostnadsfri högre utbildning under- och efter tjänstgöring, erbjuda subventionerat boende etc.

Förutom dessa misstag som har med bristande försvarsresurser och en missriktad jämlikhets reflex att göra, så försvåras rekrytering av militär personal i Sverige av två grundläggande faktorer.

1. I t.ex. England finns gott av förebilder för unga av f.d. professionella soldater i form av äldre släktingar, och yrkesverksamma inom t.ex. idrott, utbildning, säkerhetsbransch, polis, kustbevakning, tull och räddningstjänst. Vi saknar denna tradition.

2. Vi saknar också i vår moderna historia de erfarenheter som många andra västeuropeiska länder har av krig och ockupation, som t.ex. Danmark och Norge, vilket gör att vi tenderar att inte ta försvaret och det militära på samma allvar som våra nordiska grannländer.

Därför kommer ett i huvudsak frivilligt rekryterat försvar behöva förstärkas av värnpliktiga under en övergångsperiod på 10-20 år. Men dessa ska naturligtvis få hygglig lön under sin utbildning, med privilegier, enligt vad som jag har skissat ovan, och därför placeras i reserven och kunna kallas in till tjänstgöring eller repetitionsutbildning, under 5-8 år efter utbildning. I Danmark är det främst mekaniker, personal inom samband, kommunikation och förråd, sjukvårdare, kockar och liknade som kallas in med tvång, medan "vanliga soldater" och befäl är yrkessoldater.



Bild ovan: Foto från ett logement ifrån värnpliktens senare decennier.

Bild nedan: Foto från ett sammanträde med Nato-ländernas utrikes- och
försvarsministrar i Bryssel.

Etiketter: Försvar, Säkerhetspolitik, Försvarspolitik, Värnplikt, Mönstering, Begränsad mönstering, Danmark, Norge, Personalförsörjning, Personalreserv, Nato, Medlemskap i Nato, Natomedlemskap, Personalförsörjning, Peter Hultqvist, Försvarsminister, Vänsterregeringen, De röd-gröna, Den röd-gröna regeringen, Löfvenregeringen, Socialdemokraterna, S, S-ledningen, Kristdemokraterna, KD, Folkpartiet, FP, Moderaterna, (M), Storbritannien, Kanada, USA, Tomas Bartleman, Carl Johan von Seth, DN, Dagens Nyheter, Grannländer, Sveriges grannländer, Baltikum, De baltiska staterna, Lettland, Litauen, Estland, Danmark, Norge, Finland,    

150 svenska jihadister krigar med IS

Vår nye justitieminister Morgan Johansson (S) har meddelat i en intervju i Sydsvenska Dagbladet att han vill införa en ny lagstiftning som ska göra det straffbart att delta i väpnat våld för organisationer som har stämplats som terroristorganisationer av FN. Johansson kan också tänka sig att snabbt införa en lag mot jihadistresorna.

Johansson i SDS

Morgan Johansson (S)

Bra och helt rätt. Men detta är inte tillräckligt. Jag kan inte förstå varför den nya västregeringen inte vill införa möjligheter att efter rättslig prövning kunna återkalla pass för de som deltar i olika terrororganisationers- eller i olika staters folkrättsbrott. Ett sådant förslag har redan införts av Storbritannien, Kanada och är på gång i flera andra västländer. Det finns dessutom redan nu en bred parlamentarisk majoritet för detta i riksdagen. Samtliga fyra Allians partier är numera för (sedan moderaterna har svängt) plus Sverigedemokraterna. Jag förmodar att S-ledningen har valt att inte vill ta strid med Vänsterpartiet och Miljöpartiet i denna fråga. Jag beklagar detta djupt. 

Tillsammans med folkpartiet och kristdemokraterna skulle S kunna också får igenom att möjligheter att återkalla medborgarskap för svenska medborgare som döms för krigs- eller folkrättsbrott. Flera västländer har redan en sådan lagstiftning. USA införde detta efter andra världskriget för att kunna återkalla medborgarskap för personer som bevisligen hade deltagit i nazismens brott. Danmarks S-ledda regering överväger en liknande lagstiftning.

Ett nytt foto från IS i Irak som organisationen medvetet
sprider på sociala medier.

Schweiz har infört en lag som förbjuder alla aktiviteter i Kalifatets namn. Vilket innebär även aktiviteter som finansiering, rekrytering av soldater och medlemmar eller att sprida propaganda för IS eller liknande organisationer. Jag skulle välkomna om Sverige och andra demokratier också vidtog liknande drastiska åtgärder emot islamistiska organisationer som Muslimska Brödarskapet, IS och al-Quaida.     

Det finns flera skäl för att stoppa jihadistresorna till Mellanöstern.
Säkerhetspolisen (Säpo) tror att så många som 150 personer från Sverige kan ha rest ner till det syriska inbördeskriget för att strida med grupper inspirerade av al-Qaida. Säpo har bekräftade uppgifter om 90 av dem.

Källa: The Economist, augusti 2014
Länk till The Economist
Tyvärr har siffrorna klart i underkant för Sverige och de flesta andra länder.

I Washington Post finns en intressant kartläggning av den norske islamistforskaren Thomas Hegghammer om varifrån de utländska jihadisterna kommer och hur många de är. Hegghammar uppskattar att mellan 1000-1700 jihadister kommer ifrån Europa.

Hegghammers artikel i Washington Post

Vid en presskonferens på onsdagen uppdaterade den operative chefen vid Säpo Anders Kassman lägesbilden gällande jihadresenärer från Sverige. Kassman sade att resandet ökat sedan sommaren, och att det tycks vara Islamiska staten (IS, tidigare ISIS) som har den starkaste dragningskraften på krigarna från Sverige.



I början av sommaren angav Säpo att antalet jihadresenärer uppgick till runt 80. Under sommaren växte siffran till minst 85. På senare tid har Säpo också börjat nämna att det finns ett mörkertal, dock utan att någonsin presentera en uppskattning av detta. Nu anger Kassman att 90 personer hitintills har rest till Syrien, men påpekar att detta tal gällde individer vars resor Säpo anser sig kunna verifiera enligt en rad egenformulerade kriterier, och att det verkliga antalet jihadresenärer "är betydligt många fler". Kassman tilla att mörkertalet antas ligga i linje med vad Magnus Ranstorp ,internationellt välkänd terroristforskare och numera professor vid Försvarshögskolan, tidigare har uppgivit; det vill säga att runt 150 personer har rest för att strida i Syrien och i Irak.  

Kassman uppgav vidare att Säpo har utgifter om att 23 namnangivna svenska jihadister har stupat.

En annan fara är naturligtvis när stridvana och traumatiserade jihadister återvänder hem till sina länder i västvärlden. Olika säkerhetstjänster, t.ex. brittiska MI-5, har bedömt att minst var tionde återvändare kan anses vara särskilt benägen att begå terroristbrott även på hemmaplan. 

Bild ovan: Ett foto på en samling internationella jihadister i Syrien.

Bild nedan: Ett avskyvärt foto från IS i Irak.

Etiketter: Islamism, Terror, Terrorism, Mellanöstern, IS, ISIS, Irak, Syrien, al-Quaida, Säkerhetspolisen, SÄPO, Säpo, Jihad, Jihadister, Jihadistresor, Morgan Johansson, Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan, Anders Kassman, S, Socialdemokraterna, Vänsterregeringen, Löfvenregeringen, Svenska regeringen, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Riksdagen, Kanada, Storbritannien, USA, Danmark, Schweiz, FN, Muslimska Brödarskapet, Thomas Hegghammer, Washington Post, Sydsvenska Dagbladet, Kalifatet, MI-5,    

Vänsterregeringens ny-socialistiska budget

I en klok ledare på Svenska Dagbladets, SvD-Opinion, under rubrik: "Rädda Sverige och avsett regeringen.", kommenteras vänsterregeringens första budget. I artikeln kan vi läsa bl.a:

SvD:s ledare

"När i dag statsbudgeten bärs fram genom huvudstaden till riksdagen är det en promenad som snarare bär karaktären av Golgata än Eriksgata. Förtroendet för finansministern har redan skadats svårt av den lika ovanligt flitiga som skarpa offentliga kritiken från en rad prestigefulla institutioner.

Budgeten är redan till stora delar känd och dess signalspråk har redan lagt en blöt och tung filt över den så nödvändiga tilliten och tron på framtiden som avgör i vilken mån människor och samhällen växer. Ökade skatter på arbete, dyrare kostnader för att anställa unga, ansvarslös bidragspolitik för sjukskrivna, den famösa utredningen om entreprenörer i välfärden som nu kommer att fungera som effektiv stoppkloss för investeringar i sektorn – sammantaget ser vi en skadlig politik som kommer att hämma samhällsutvecklingen. Dessutom: Det är en politik som går mycket längre till vänster än vad väljarna gav stöd för i valet."

Det är uppenbart att väljarna inte hade förväntat sig att vänsterpartiet och en alltmer radikaliserad miljöparti skulle komma att få en det stora genomslag på regeringens budget som nu har skett. Vänstersvängen är kraftig och mycket mer påtaglig än vad jag (många andra alliansväljare med mig) hade förväntat sig. Nu för att inte tala om vad många många S- och MP-väljare har gjort. Det är tydligt att miljöpartiet under sina nya språkrör ligger nära vänsterpartiets syn i flera viktiga frågor. Det är också tydligt att Stefan Löfven och andra ganska vettiga som finns i socialdemokratins ledning inte bara har fått vika sig för V och MP utan också för det egna partiets vänsterflygel. Det blir alltmer påtagligt att socialdemokratins ideologiska utveckling präglas av neo-socialistisk syn på människa och samhälle.

Miljöpartiets svek mot sin tradition av att värna valfrihet och mångfald inom vård-skola- omsorg och av att värna decentralisering samt småföretag är väldigt tydlig. Redan när Åsa Romson och Gustav Fridolin hade blivit valda kunde man ana denna utveckling, men denna radikalisering inom MP har gått betydligt mer långt och med en intensitet har överraskat mig. Det är tydligt att de delar av MP som har sin hemvinst ifrån hembygdsrörelsen, kooperationer och andelsföreningar, friskolor, småbrukare, hantverk och olika ideella organisationer har mist allt sitt inflytande sedan Mikaela Valterson förlorade sin strid mot Romson om att bli kvinnligt språkrör. I stället styrs nu MP av partiets vänsterfalang som har sina rötter i 1968 års kulturvänster. 

Finansminister Magdalena Anderssons första budget innebär att de politiska motsättningarna mellan höger- och vänster kommer att öka. Det enda parti som kan ha anledning att jubla över denna budget är kommunisterna i vänsterpartriet. Det finns även andra traditionalister som politiskt gynnas av denna utveckling. Nationalisterna och rasisterna i Sverigedemokraterna är också vinnare. 

Ny-socialism och en återgång till en neo-socialism av 1970-tals snitt skapar ett politiskt klimat i samhället som passar extremisterna både till vänster och höger. De största förlorarna är ungdomar och äldre som blir dyrare att anställa, verksammma inom alternativa välfärdsverksamheter eller de som arbetar med RUT-tjänster (ofta invandrar kvinnor), över en miljon löntagare som får ökad skatt och småföretag, inte minst i glesbygd. Arma Sverige!

Bild ovan: Finansminister Magdalena Andersson (S)



Ettiketter: Budget,  Maglena Andersson, Svenska Dagbladet, Åsa Romson, Gusav Fridolin, Mikaela Valterson, Miljöpartiet, MP, Vänsterpartiet, V, Budget, Budgetpropositionen, Nådiga luntan, Vänsterregeringens budget, Löfvenregeringens budget, S, Socialdemokraterna, Socialdemokratin, Stefan Löfven, Neo-socialism, Vänstersväng, Vänstervridning, Kommunister, Traditionalister, Nationalister, Rasister, SD, Sverigedemokraterna, Kulturvänster,      

Rysk höst runt Östersjön

Pågående utbåtsjakt (man ska kalla saker vid dess rätta namn) i Stockholms skärgård är en tydlig indikation på hur spänningarna i och runt Östersjön har ökat. Sverige är i högsta grad en del av denna nya hotfulla miljö. Sveriges regering och riksdag måste erkänna att situationen har förändrats och vårt säkerhetspolitiska läge har försämrats.

På kort sikt måste miniubåten lockaliseras och om nödvändigt bekämpas med vapenmakt. Endast en tydlig signal om att vi menar allvar med att försvara vårt territorium är ett språkbruk som går hem i Kreml. På medelkort sikt, det vill säga i år och under de närmaste åren, måste en märkbar förstärkning av försvarets resuser tillföras för att vakta våra gränser och för att avvisa när kränkningar sker, den så kallade insidentberedskapen.

Artiklar:
Sanna Rayman har skrivit en intressant ledare i Svenska Dagbaldet om det svenska försvaret och dess bristande resurser:
Rymans artikel

I Norrköpings Tidningar har Hans Stigsson Michaljov skrivit en ledare om att Sverige nu får betala notan för vår illusion om en evig fred efter Berlinmurens fall och vår ovilja att lära av våra egna misstag ifrån 1920-talets nedrustning: 
Michaljovs ledare i NT 

En osignerad ledare i Dagens Nyheter om att det är dags att säga farväl till neutralitetspolitiken:
DN:s ledare

På sin blogg skriver Gunnar Hökmark (M) EU-parlamentariker ett inlägg om att varför vi bör gå med i Nato:
Hökmarks blogginlägg

I Aftonbladet finns för ovanlighetsskull en insiktsfull ledarkrönika om Putnismen och dess hot mot demokratierna i väst. I artikeln slås fast att Putnism är facism:
Lindbergs ledarkrönika i Aftonbladet

I Svenska Dagbladet har Mats Johansson, ordförande för tankesmedjan Frivärld, skrivit en artikel om de rödbruna ideologier som utgör Putins vänkrets:
Johanssons artikel om Putin rödbruna vänkrets

På denna blogg har jag skrivit flera inlägg om Putnismens allians med europeisk höger- och vänsterextremism. Ett exempel på när denna oheliga allians manifisterades med all oönskad tydlighet var när man i Europa Parlamentet skulle rösta om EU:s avtal med Urkaina. Jag kommenterade denna omröstning i ett inlägg på denna blogg:                                                             
Mitt inlägg om omröstningen i EU-Parlamentet




Karnholmsfjärden i Stockholms mellersta skärgård där de första oberverationerna gjordes.

Under denna mandatperiod måste vi övervinna vår natonoja och ta beslut om medlemskap. Detta kommer att vara ett smärtsamt beslut för socialdemokratin och centern. Pacifistiska miljöpartiet och kommunisterna i vänsterpartiet kommer aldrig att acceptera ett medlemskap. Ett Natobeslut kan leda till att nuvarande vänsterregering spricker och att socialdemokratins pågående process mot neo-socialism av 1970-tals modell avbryts. I nuläget har endast Folkpartiet och Kristdemokraterna verkat för ett medlemskap medan moderaterna har svajat i frågan. Sverigedemokraterna har uttalt sig för ett starkare försvar men är mot ett Natomedlemskap av nationalistiska skäl. Det ska bli interssant och se om relalism och militära fakta äntligen ska få påverka vår försvars- och utrikespolitik.  Och om tiden äntligen är mogen för att öppet erkänna vår naturliga hemvinst bland västvärldens demokratier.

En annan omprövning som ett ökade hotet mot Sverige framtvingar är att vi öppnar upp för en delvis återgång till en värnplikt tills försvaret har löst sina rekyteringsproblem. FP och KD har redan förslagit detta. Här kan vi lära av Danmark och Norge som har behållt en begränsad mönstering och som kallar in värnpliktiga till vissa nyckelbefattningar och ger dessa soldater lön under sin värnplikt. Det borde vara uppenbart för alla att Sveriges militära beredskap måste öka kraftigt nu och under flera år. Detta kräver naturligtvis att försvaret har tillräckligt med personal.


Försvarsminister Peter Hultqvist (S)

En sak är helt klart att vår självständigt och frihet äventyras av underlåtenhet och kryperi för Moskva precis som Storbritanniens och Frankrikes passivitet mot Hitlers ambitioner under 1930-talet. Valdimir Putin kommer att gå så långt som man vi låter honom att gå. Här har den nya försvarsministern Peter Hultqvist (S) talat klarspråk medan utrikesminister Margot Wallström (S) har intagit en defensiv och överslätande attityd. Statsmister Stefan Löfven (S) har varit ganska tyst och regeringens miljöpartiskiska statsråd har uttalt sin ovilja att ens uttala sig.


Utrikesminister Margot Wallströn (S)

I Moskva har man noterat att priset för den ryska aggressionen hittentills har varit låg. Väst har inte agerat kraftfullt mot Moskva för deras övergrepp mot Gerogien, Moldavien och nu även mot Ukraina. Inte ens ockupationen av Krim har fått västvärlden till kännbara motåtgärder. Ska inte Gotland, sydvästra Finland och de baltiska staterna bli nästa etapp i putnismens ambitioner om att återskapa sovjetväldet måste vi stätta hårt mot hårt även om detta innebär bruk av militärt våld. En annan sak är fullt klar, att ensamma kommer vi aldrig att ha en chans att försvara oss vid en väpnad konflikt. Men tillsammans med våra nordiska- och baltiska grannar, och med stöd från USA och Storbritannien, kan vi få militära resusrer som kan möta upp det ryska hotet.

Efter invasionen av Ukraina har Rysslands aggressiva beteende intensifierats. Främst har luftrumskränkningarna blivit fler. Den 21 maj i år kränktes finländskt luftrum, veckan därpå gick ryska plan in i lettiskt luftrum fyra gånger på två timmar. I slutet av augusti kränkte ryska militärflygplan Finlands luftrum tre gånger inom loppet av en vecka, och den 17 september inträffade den allvarligaste kränkningen av svenskt luftrum hittills. Även till havs har det ryska beteendet blivit allt mer närgånget. De upprepade störningarna av finländska forskningsfartyg med svensk SMHI-personal ombord samt helgens troliga undervattenskränkning vittnar om detta.

Redan 2005 klargjorde president Putin sina ambitioner genom att hävda att Sovjetunionens kollaps var 1900-talets största geopolitiska katastrof. Uttalandet kan ses som början på en rad aggressiva ryska handlingar mot grannländer, några exempel:

2007 uppstod en diplomatisk kris mellan Estland och Kreml efter att det estniska parlamentet röstat igenom att flytta en sovjetisk staty från centrala Tallinn till en närbelägen militärkyrkogård. Efter bråket följde en massiv rysk cyberattack mot Estland som pågick i flera veckor.

2008 startade Ryssland ett krig mot Georgien. Liksom på Krim och i östra Ukraina i år hävdades i Georgien att de militära handlingarna var en nödvändighet för att skydda rysktalande minoriteter i landet. Sedan dess har Ryssland genomfört en massiv militär upprustning. Den förbättrade militära förmågan och aggressiva ambitionen har märkts av i ett antal militärövningar.

2009 genomfördes den ryska övningen Zapad (som betyder väst) som avslutades med en simulerad kärnvapenattack mot Warszawa. Långfredagen 2013 genomfördes ytterligare en bombövning, denna gång var måltavlan Sverige.

Listan på aggressiva ryska övningar och övertramp kan göras betydligt längre. Sammantaget pekar de på hur Ryssland försöker öka sitt inflytande i närområdet. Utvecklingen den senaste tiden visar att Sverige inte på något sätt är undantaget dessa ambitioner.

Bild ovan: En miniutbåt. Det är troligen av farkost av detta slag som svenska marinen nu jagar i skärgården.

Bild nedan: Soldater ifrån ifrån den militära underrättelsetjänsten GRU i Gerogien 2008. GRU har trupper för särskilda operationer, Spetzsnas. Troligen är det Spetzsnas som används för operationer av det slag som nu pågår i Östersjön. 



Etiketter: Östersjön, Putin, Sverige, Utbåtsjakt, Stockholms skärgård, Nynäshamn, Fösvaret, Utbåtar, Miniutbåt, Ukraina, Baltikum, Lettland, Estland, Litauien, Nato, Kränvapen, Natomedlemskap, Medlemskap i Nato, Värnplikt, Ukraina, Krim, Vänsterregeringen, Peter Hultkvist, Margot Wallström, Stefan Löven, Socialdemokraterna, S, Moderaterna, M, FP, Folkpartiet, Kristdemokraterna, KD, Sverigedemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, C, Centerpartiet, Peter Hultqvist, Margot Wallström, Georgien, Krim, Moldavien, Värnplikt, Insatsbredskap, Mönstering, Danmark, Norge, Militära resusrer, Försvarsanslag, Insatsförsvar, Zapad, Polen, Warszawa, Karnholmsfjärden, Spetzsnas, USA, Storbritannien,
 

Avskeda Kaplan nu

Nalin Pekgul (S) f.d. riksdagsledamot och tidigare förbundsordförande för S-kvinnorna anklagar Mehmet Kaplan (MP), ny bostadsminister, för att vara islamist och för att ha en dold politisk agenda.

Pekguls debattartikel i Dagens Industri

Pekgul om Kaplan i Expressen

Pekgul om Kaplan i Svenska Dagbladet

Tyvärr finns det all anledning att ta Pekguls anklagelser på allvar. Dels för att hon, likt mig, har träffat Kaplan i olika sammanhang och fått erfarenhet av vilka personer som han omger sig med.

Jag var tidigare bosatt på järvfältet i nordvästra Stockholm och var förtroendevald i Kista-Rinkeby stadsdelsnämnd. Vid något tillfälle samtalade jag med Pekgul som då uttryckte sin stora oro för en alltmer djupgående islamisering av Stockholms muslimer och för islamisternas växande inflytande i vänsterpartierna.  Kaplan var redan då  miljöpartistisk riksdagsledamot. Pekgul är precis som Kaplan fortfarande bosatt kring Järvafältet. Det andra skälet är hur Kaplan faktiskt har agerat i olika offentliga sammanhang bl.a. i form av hans uttalanden i media eller aktiviteter som han har tagit initiativ till i egenskap av ordförande för Sveriges Unga Muslimer och hans aktiviteter inom Sveriges Muslimska Råd och Islamiska förbundet. I sin debattartikel från den 14 oktober ger Pekgul några tydliga exempel dels på Kaplans allmänna politiska hållning men också hans allmänna förkärlek för extremism.

Ett exempel av flera på märkliga uttalanden från Kaplan är hans påstående om att islamism har skapats av västvärldens islamofobi. Detta uttalande är inte bara fel i sak utan innebär att islamismens ansvar för det förtryck och den terror som utförs i dess namn förs över på västerlandet. Det är märkligt att medierna inte har följt upp detta påstående och frågat Kaplan vad han egentligen menar. Detta påstående borde diskvalificera vem som helst för att bli medlem av regeringen. Tänk om någon offentligt skulle påstå att förintelsen skulle ha varit judarnas eget fel.

Nalin Pekgul är likt Mehmet Kaplan född i Turkiet och är uppväxt i Sverige. Pekguls familj har kurdiskt ursprung.

Pekgul har också rätt i sin analys att det är märkligt att Kaplan har blivit medlem av regeringen. Löfven måste ha känt till att Kaplan av flera utländska säkerhetstjänster t.ex. danska PET och brittiska MI-5 (förmodligen även av svenska SÄPO) har utpekats som aktiv islamist och misstänks vara medlem av Muslimska Brödskapet. Inte minst för att Kaplans islamism har diskuterats i danska medier och nu har även medier i Sverige börjar skriva om saken.

Just nu är Nalin Pekgul aktuell med sin bok: "Jag är ju svensk." som handlar en växande polarisering mellan konservativa muslimer och mer sekulära muslimer i Sverige.

Om Pekguls bok i P1



Ett foto från 1941 när Haj Amin al-Husseini träffar Adolf Hitler i Tyskland.
al Husseini var Stormufti av Jersualem mellan 1921-1948.

Muslimska Brödarskapet som har utvecklats till en main stream ideologi i flera muslimska länder är en ganska okänd organisation i Sverige. Muslimska Brödarskapet skapades av islamister i Egypten under slutet av 1920-talet och har en ideologi som förenar europeisk fascism (flera av rörelsens grundarare refererar öppet till Mussolinis Italien), panarabisk nationalism och religiös fanatism. Under 1930-1940 talet inspirerades Muslimska Brödskapet även av nazismen och flera ledande islamister träffade högt uppsatta nazister, t.ex. Stormuftin av Jerusalem som i Tyskland fick möta Adolf Hitler personligen och lovordade hans insatser mot judarna. Rörelsen har bevarat ett klart antisemitiskt arv och i flera länder utanför den muslimska världen har brödskapet samarbetat med högerextremister och aktivt givit stöd till deras verksamhet t.ex. nynazism i Tyskland, neofascism i Italien och högerradikal terror i Grekland. Brödskapet stöds politiskt och finansiellt av flera rika arabstater, inte minst Qatar, och av Iran.



Foto från 1943 när al-Hussini träffar SS-Reichführer Henrich Himmler.
Nyligen fann man dokument i tyska arkiv som visar att al-Husseni ska ha diskuterat
en palestinsk medverkan i slutgiltig lösning på "Jude-frågan" i Mellanöstern.
Det finns uppgifter som tyder på att Stormuftin ska ha fått ritningar på
Auschwitz av den nazityska ledningen.

Muslimska Brödarskapet stödjer flera islamistiska terroriströrelser som t.ex. Hamas (som också har Stormuftin av Jerusalem som idol) och IS. Brödskapets ideologiska hemvist i en tradition av europeisk högerextremistism och antisemitism har påtalats av flera f.d. vänsteraktivister som t.ex. Paul Johnson och Bernhard Levy.  Men denna kritiska debatt har till stor del inte förts i Sverige och när försök har gjorts att väcka den till liv, även här, så har denna kritik bestämt avvisats av en samlad svensk kulturradikalvänster med namn som t.ex. Åsa Lindeborg och Jan Guillou. I Sverige har några få vågat säga ifrån, förutom Pekgul, Göran Skytte och Widar Andersson är exempel på de få personer med bakgrund i vänstern som har vågat påtala obekväma fakta. Inte minst mot denna bakgrund välkomnar jag det personliga mod som Pekgul nu visar genom att offentligt våga ifrågasätta Kaplans ideologiska hemvist och hans politiska motiv.



Yssair Arafat, ledare för PLO under många år fram till sin död 2004.
Yssair mor (Khalifia al-Husseni) var kusin till Haj Amin al-Husseni.

Pekgul har rätt i sin analys att det alvarliga med Kaplans inträde i regeringen är att vanliga muslimer uppfattar att Kaplan och Muslimska Brödarskapets islamism nu blir upphöjd till norm som får stöd av den svenska staten. Detta är naturligtvis alvarligt och beklagligt av flera skäl. Redan nu känner många sekulära- och moderata muslimer sig hotade av växande islamism i flera av storstädernas invandrartäta förorter. Detta tryck och deras oro blir inte mindre av att Miljöpartiet och Löfven lyfter in Kaplan i regeringen av rent rösttaktiska skäl. Kaplans upphöjelse till statsråd är naturligtvis inte värdigt en demokrati som den svenska, lika lite som om en nazist eller om en stalinist skulle bli statsråd. Pekguls jämförelse mellan Jimmie Åkesson och Mehmet Kaplan har relevans.

Dessutom har Pekgul rätt i sin analys att få vågar kritisera Kaplan offentligt av rädsla för att bli beskyllda för att vara en islamofob eller rasist. Men denna debatt måste vi ta inte minst mot bakgrund av de uttalanden som Kaplan har gjort i turkisk press om IS. Alliansens partier måste snarast väcka ett gemensamt misstroendevotum mot Kaplan. Inte minst av moraliska skäl.
Ge Kaplan avsked nu!

Läsa mer:
Aje Carlbom, docent i socialantropologi vid Malmö Högskola, har skrivit en intressant artikel
i Dagens Samhälle under rubrik: "Kaplans islamism ett allvarligt problem för regeringen."

Carlboms artikel



Bild ovan: Nalin Pegkul

Bild nedan: Bostadsminister Mehmet Kaplan (MP).


Etiketter: Nalin Pekgul, Jag är ju svensk, Mehmet Kaplan, Islamism, Muslimska Brödarskapet, Muslimer, Svenska muslimer, Islamiska förbundet, Sveriges Muslimska Råd,  Sveriges unga muslimer, Islam, Islam i Sverige, Terror, Terrorism, IS, ISIS, Hamas, Antisemitism,  Stormuftin av Jerusalem, Jerusalem, Löfven, Stefan Löfven, MP, Miljöpartiet, Bostadsminister, Stockholm, Järvafältet, Kista, Rinkeby, Nordvästra Stockholm, Nazityskland, Nazism, Fascism, Högerextremism, Högerradikalism, SD, Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, Jan Guillou, Åsa Lindeborg, SÄPO, PET, MI-5, S, Socialdemokraterna, Säkerhetstjänster, Paul Johnson, Bernard Levy, Kommunism, Nationalism, Religiös fanatism, Panarabiska rörelsen, Panarabism, Iran, Qatar,  Vänsterregeringen, De röd-gröna, Rasism, Islamofobi, Auschwitz, SS, Haj Amin al- Husseini, PLO, Yssair Arafat, Aje Carlbom, Göran Skytte, Widar Andersson, Tensta, Hjulsta, Husby, Rinkeby, Kista,  Järva, Järvafältet, Adolf Hitler, SS, Henrich Himmler, MP, Miljöpartiet,

Valfrihet ger egenmakt

 

Den nya regeringens politik på välfärdsområdet styrs av mytbildning. Dessutom tror jag att en ideologisk betingad rädsla för hur starka och självständiga individer påverkar politisk makt har fått styra regeringens beslut om vinster. Vinst är inget negativt i sig. Inte ens inom välfärden. Men omfattning av valfrihet är central för vår livskvalité och utgör därför ett positivt värde i sig. Det är tydligt att Löfvens regering här har en helt annan syn än Alliansen.  Dessutom vadå privatisering? Privat är det när verksamheten inte betalas via skatten. Att kalla offentlig finansierad verksamhet som utförs av alternativa aktörer, i ideella föreningar, i kooperativ, sammanslutningar av brukare eller av företag, för privatisering är ett ideologiskt betingat Orwellskt nyspråk.    

Några intressanta artiklar tar upp detta:

Jacob Forssmed (KD) riksdagsledamot, skriver i Expressen om detta under rubriken: "Den sjätte oktober var en dålig dag för de äldre." 

Forssmeds artikel

Dagens Nyheter kommenterar S-MP regeringens uppgörelse med vänsterpartiet om vinster i välfärden, i en ledare med rubrik:  "Sämsta tänkbara början."

DN:s ledare om uppgörelsen med V

Henrik L. Barvå kommenterar i Nya Wermlandstidningen uppgörelsen om vinster i en ledare med rubrik "Om vänster i om välfärden."

Barvås ledare i NWT
 

En holländsk skolgård.

Debatten om vinster är också en kvasidebatt ur perspektivet att om t.ex. en skola håller bra kvalité, så får denna skola genom sitt rykte en tillströmning av elever som ökar intäkterna och som i sin tur resulterar i vinst. Vinst är en bra värdemätare på kvalité och ger motivation för initiativkraft. Om vinst ifrån t.ex. en skola plockas bort från verksamheten i en omfattning som gör att kvalitén sjunker, så märks detta direkt på att tillströmning av nya elever minskar. Det märkliga är inte att det finns vinster i välfärden. Men det märkliga är att skolor med lång kvalité eller andra verksamheter inom vård-skola-omsorg  som få erfterfrågar får finnas kvar.

Argumentet om att alternativa aktörer skapar verksamheter som inte behövs stämmer inte. Snare är det tvärt om. Efterfrågar ingen sjukgymnastik i din stadsdel, i ditt kvarter eller på din ort, så kommer verksamheten inte att få några kunder och därför inga intäkter. Ur detta perspektiv spelar det ingen roll om verksamheten drivs i alternativ regi där det offentliga står för den största delen av kostnaden t.ex. inom primärvård eller i de få verksamheter som är privata t.ex. skönhetssalonger. Vinster ger en tydlig signal om en verksamhet håller hög kvalité, är sund och har framtiden för sig. Kunskap om vad en vinst rent faktiskt är, och hur den uppkommer, är allmänt låg hos medborgarna. Detta faktum utnyttjar de röd-gröna medvetet i sin mytbildning.

En kiroprakter behandlar ryggsmärta.
Kiropraktorer, liksom akupunktörer, är huvudsakligen verksamma inom alternativa driftsformer. 

Ta som exempel en verksamhet som jag ofta har anledning att besöka. Systrarna Clarstedt, sjukgymnaster (inte Kiropraktorer, i egentligen fysioterapeuter) utanför Malmö som behandlar min rygg. Klart att Stina och Solveig måste få ta ut vinst för att kunna ta ut lön till sin själv och till sin anställda receptionist, göra avsättningar till sina egna pensioner, som egenföretagare får står för själv, kunna göra avsättningar för avskrivningar och bygga upp ett reservkapital för framtida inventeringar.

Argument om att vinster skapar snedfördelning är inte sant. En stor del av nya friskolor, nästan hälften, i äldreomsorg mer än hälften, vänder sig specifikt till olika svaga grupper som t.ex. etniska minoriteter (t.ex. Finska hemtjänsten i Stockholm) eller elever/vårdtagare med särskilda behov och förutsättningar, t.ex. hjärt-lugn sjuka eller elever med neuropsykiatriska funktionshinder t.ex. ADHD.

Att makten under senare årtionden har överförts från politiker och tjänstemän till enskilda medborgare är en frihetsreform som vi ska rädda om. Jag vill kunna få välja sjukgymnast, välja vem som skall laga mina tänder, kunna välja vem som ska sköta hemtjänsten i mitt hem när jag behöver få hjälp med mina vardagssysslor samt med min personliga hygien, och som förälder vill kunna få välja dagis eller skola åt mitt barn. Valfrihet i välfärden ger oss medborgare egenmakt som den nya regeringen nu vill återföra till politiker och tjänstemän.

Bildkälla: Wikipedia

Bild ovan: Bild från ett svenskt äldreboende

Bild nedan: Tyska dagisbarn på utflykt.

 

Etiketter: Omsorger, Välfärd, Välfärden, Välfärdpolitik, Vård-skola-omsorger, Skola, Skolpolitik, Häslo-och sjukvård, S, Socialdemokraterna, MP, Miljöpartiet, V, Vänsterpartiet, KD, Kristdemokraterna, Jacob Forssmed, DN, Dagens Nyheter, Alliansregeringen, Alliansen, Löfvenregeringen, Vinster, Vinst, Alternativ, Alternativa vårdgivare, Alternativa utförare, Valfrihet, Egenmakt, Mytbildning, Politisk mytbildning, Vinst, Vinster i välfärden, Sjukgymnastik, Sjukgymnaster, Fysioterapeuter, Kiropraktorer, ADHD, Neuropsykiatri, Hjärt- och lugn sjuka, Nyspråk, Orwellskt nyspråk, 

Erkännadet av Palestina saknar grund

Jag förstår den israeliska synpunkten. Den nya svenska regeringen uppfattas med all rätt i Jerusalem som direkt fientligt inställd till Israel. Inte minst med tanke på utnämningen av Mehmet Kaplan (MP), till ny bostadsminister, som enligt uppgifter i flera danska medier, misstänks av flera länders säkerhetsorgan, t.ex. danska PET, brittiska MI-5 och den egyptiska, förmodligen på saklig grund, för att vara aktiv islamist och medlem av Islamiska Brödarskapet. 



Mehmet Kaplan (MP)

Exempel på aktuella tidningsartiklar i ämnet:

Björklunds kritik i SVT-Debatt

Artikel i Dagen

Debatt artikel i Expressen

För mig är det klart att beslutet bygger på en allmän attityd av revolutionsromantik och antisemitism. Dessa båda fenomen är ett tydligt arv från 1968 radikala kulturvänster som ännu har ett stort inflytande på samhällsklimatet i Sverige. Den svenska vänstern, med miljöpartiet, har också ett sekulärt och ett antireligiöst patos som ligger bakom mycket den kritik som riktas mot Israel för att man uppfattar som en "reaktionär" religiös judisk stat. Att Israel är Mellanösters enda demokrati vill man inte riktigt kännas vid. Inte heller att Israel är unik i Mellanöstern när det gäller de kristnas situation. Israel, är det enda land i regionen, där antalet kristna ökar. Dels på grund av av invandring från övriga Mellanöstern men också på grund av att den judiska staten inte dödar, fördriver eller förföljelser kristna. Detta samtidigt som i övriga länder håller på att tömmas på sin kristna befolkning. Det finns också en tradition av en mer renodlad  ideologisk antisemitism inom svensk vänster.  Jag har tidigare bloggat om detta:

Mitt inlägg om vänsterns antisemitiska arv

Beslutet kan också anses utgöra ett tydligt exempel på att denna nya regering har slagit in på en mer restriktiv politik inte bara mot Israel utan även också mot västvärlden i stort. Redan nu hörs klara ställningstaganden emot Nato, mot EU och mot USA. Detta bär tydliga tecken på en medveten ideologisk återgång till en tidigare socialdemokratiskt dogm om att hålla avstånd mot Västeuropa och USA. I denna nyorientering finns också en övertygelse om att Sverige ska inta rollen som förespråkare av en tredje ståndpunkt mellan öst och väst, helt i linje med den utrikespolitik som genomfördes under Olof Palme, men som senare S-ledningar, inte minst Göran Persson, medvetet har distanserat sig ifrån.

Kritik mot det svenska beslutet att nu erkänna en Palestinsk stat kommer även från andra länder t.ex. USA, Australien och flera EU-länder. Man ska också se det svenska beslutet dels som en politisk markering direkt riktat mot den judiska staten (vilket vänsterpartiet och radikala socialdemokrater länge har haft som krav) och ett utslag av en svensk tradition av signalpolitik ( för miljöpartiet och S- ledning) inspirerad av Olof Palmes orealistiska- och idealitiska utrikespolitik där vi tror oss kunna påverka internationella kriser, i detta fall kunna tvinga fram ett fredsavtal mellan Israel och PLO.



PLO:s emblem.

Man kan gilla denna markering, eller man kan ogilla den, men vårt erkännande saknar folkrättslig grund. Krav för att erkänna Palestina saknar folkrättslig grund så länge ett fredsavtal med Israel inte har förhandlats fram och skrivits under av båda parter. För att erkänna en nationsbildning som en självständig stat krävs att man behärskar territoriet, har rett ut relationer med sina grannstater t.ex. ifråga om naturresurser, t.ex. tillgång till dricksvatten, har avtal som reglerar fördelning av gemensamma ekonomiska resurser och skulder. Lämnat garantier ang. inhemska minoriteter rättigheter etc. Den nya statens gränser måste också vara allmänt accepterad av sina grannar. Det finns flera goda skäl att efterleva dessa, till syns, formalistiska krav. Folkrättsliga beslut, som erkännande av en annan stat rent faktiskt är, skall som all annan juridik bygga på saklig grund. Regerings beslutet  strider också emot vår praxis att inte föregripa erkännande av nya statsbildningar innan dessa har fått denna status av världssamfundet och är internationellt reglerade. Av detta skäl har vi inte erkänt demokratin Taiwan på grund av oreglerade gränstvister med kommunistiska Folkrepubliken Kina.



Bild ifrån det sista officiella firandet av
DDR:s statsbildning 1989.

Exempelvis Sverige erkände inte dåvarande Östtyskland, DDR, förrän efter att ESS-avtalet skrevs under i Helsingfors 1979 mellan öst och väst. Som skäl angav flera S-regeringar bl.a. att DDR:s gränser inte ännu var internationellt reglerade och erkända t.ex. i floden Oder. 

Fallet med Kosovo är enligt min uppfattning tveksamt. Sverige har erkänt denna nationsbildning som en egen stat med motivering att ett avtal finns med representanter för den serbiska befolkningsminoriteten i den f.d. serbiska provinsen. Trots att jag stödjer Kosovos regering och dess folkvalda parlament, rent politiskt, och stödjer den albansk- muslimska majoritetens frigörelse från Serbien, så borde inte Sverige ha erkänt Kosovo så länge ett avtal saknas med den nationella regeringen i Belgrad. Nu är detta på gång på grund av krav från EU för ett framtida serbiskt medlemskap. Men Sverige borde ha vänta intill dess.

Det är detta skäl som gjorde att Alliansregeringen, Göran Perssons S-regering och flertalet andra EU-stater inte har erkänt en Palestinsk stat.

Även under Olof Palmes tid, 1973, frångick vi folkrättsliga principer när vi, som enda land i västvärlden, erkännde kommunistdikaturen Nordkorea vars gränser ännu inte är slutgiligt reglerade eller internationellt erkännda. Endast ett stilståendsavtal har slutits mellan de partnerna i koreakriget, men inget fredsavtal.

Tillägg:
Sedan jag skrev detta inlägg så har de nya vänsterregeringen förgäves sökt stöd för sitt beslut hos övriga EU-länder (beslutet innebär att Sverige blir ensam inom EU med att erkänna en Palestina) och hos övriga nordiska länder, vilket manifesterades när Nordiska rådets statsministrar samlades. Löfven fick även där kalla handen för sitt beslut att nu erkänna Palestina.





Mikaela Valtersson, f.d.
riksdagsledamot och
ekonomisk talesperson för MP.
Kandiderade till posten som
kvinnligt språkrör men förlorande
mot Åsa Romson.
Är nu ordförande för
Friskolornas Riksförbund.

Den nya regeringens beslut är ett brott mot den praxis som Sverige och flertalet andra demokratiska stater har ansträngt sig att slå vakt om. Att erkänna Palestina beslut ser jag som ett exempel, av flera, på att vår nya regering kommer att inta en mer radikal vänster sväng än vad jag, och många fler med mig, trodde innan valet. Och att Stefan Löfvens regering nu kommer att inta en position som ligger mycket mer till vänster än den som rådde under Perssons S-regering när det gäller Sveriges politik ang. Mellanöstern, övrig utrikespolitik, samt inom andra politikområden. Miljöpartiets orientering mot vänster under sina nya språkrör har påtalats av många. Sedan valet har det blivit tydligt att denna nyorientering är mer radikal än även vad en Allians väljare som jag trodde skulle komma att ske. Löfvenregeringens politik tycks märkligt nog också ha inspirerats av kulturvänsterns 1968 ideal. Det blir allt mer uppenbart att MP nu ligger V ganska nära i flera frågor. Man undrar hur personer som Mikaela Valterson har kunnat ha en central post i detta parti?  Undrar vad hon känner i dag om regerings beslut om vinstförbud i skolan, i sin nuvarande egenskap som ordförande för Friskolornas Riksförbund?



Bild ovan: Israeliska UD.

Bild nedan: Invigning av Newborn
momomentet i Kosovo. Ett resultat av
självständighetsförklaringen
den 17 februari 2008.

Etiketter: Palestina, Israel, Jerusalem, PLO, Mellanöstern, Utrikespolitik, Antisemitism, EU, Stefan Löfven, S, Socialdemokraterna, V, Vänsterpartiet, MP, Miljöpartiet,  Mikaela Valtersson, Alliansregeringen, Löfvens regering, Röd-grön röra, Röd-grön regering, EU, Folkrätt, Statsbildning, Nationsbygge, Nationsbildning, Internationell rätt, Internationellt erkännande, Sekulärt patos, Revolutionsromantik, Judisk stat, Vänsterradikalism, Tradition,  Idealistiska utrikespolitik, Orealistisk utrikespolitik, Samhällsklimat, Friskolornas Riksförbund, Serbien, Kosovo, Kina, Danmark, Danska medier, Taiwan, MI-5, PET, MP, Miljöpartiet, S, Socialdemokraterna, Olof Palme, Göran Persson, Kulturvänstern, 1968, Norkorea, Koreakriget, Nordiska Rådet,

Stoppa RFSU:s kampanj för barnsex

RFSU:S kampanj för barnsex är en etisk-moralisk härdsmälta!

På Nyheter 24.se har Bianca Meyer skrivit artikel som känns väldigt angelägen. Hennes text handlar om att RFSU faktiskt uppmuntrar till sexövergrepp på barn.

Bianca Meyers artikel

Likt Meyers blir jag upprörd över att RFSU i Malmö förespråkar sexövergrepp på barn och sexlekar för barn. Inte minst på grund av att jag själv är en pappa till en 9 årig dotter. Jag  undrar vilken annan i det svenska samhället som ens hade vågat att söka offentliga medel för detta? Som tur var avslog statliga Allmänna Arvsfonden ansökan om att få fortsätta ett projekt som påbörjades 2009 på formella grunder. Marcus Birro har rätt sin analys om att RFSU "befinner sig i samhällsdebattens radarskugga."

RFSU driver nu en kampanj för att man vill spränga det sista tabut inom sexualitetens område. Vilket innebär att perversionerna: tidelag och nekrofil denna gång lämnas därhän. Att i sexual liberalismens namn förespråka legalisering av sex med barn är inget nytt. Inom RFSU diskuterades frågan under vänsterradikalismens glansdagar runt 1968. Flera kända kulturpersonligheter i dåtidens Sverige som t.ex. Lars Ulfvenstam var inne på samma linje.  Nu när vi har en ny vänstervåg är man i gång på nytt. Då tog man inget slutgiltigt beslut men var allmänt positiv och "valde att inta en förstående attityd". Eftersom RFSU är den svenska radikalismens skötebarn så får organisationens verksamhet och attityder inte ifrågasättas eller kritiskt granskas. De få som försökt under senare år, t.ex. Marcus Birro, har blivit hudflängda i media och i det offentliga samtalet. 

Vilken kontrast är inte detta emot det förtjänstfulla arbete som organisationer av typ Rädda Barnen och BRIS bedriver. Dessa båda organisationer tar barns sårbarhet och utsatthet på allvar. RFSU:s brist på etik måste avslöjas och föras ut i den allmänna debatten. Dessutom kan man undra vilken syn RFSU egentligen har på barn och sexualitet?



Bild ovan: Illustration från Rädda Barnen på Facebook.
Bild nedan: Marcus Birro, journalist och samhällsdebattör.

Etiketter: Sexuella övergrepp, Barnsex, Sexuella lekar, Sexuella perversioner,  RFSU,  Pedofili,  Sexuella övergrepp, Sexuell liberalism, Rädda Barnen, BRIS, Bianca Meyer, Marcus Birro, Lars Ulfvenstam, Allmänna Arvsfonden, Tidelag, Nekrofili, Kulturradikalism, Värdenihilism, Västerradikalism, 1968, Moralisk-etisk härdsmälta, Perversioner, Malmö,  

Kataloniens folkomröstning påverkar Europa

I RT en tidskrift om internationell politik finns en artikel om Kataloniens konflikt med den spanska centralregeringen i Madrid.

Artikel om Madrids svar på Kataloniens folkomröstning

Nuvarande konstitutionella kris i Spanien till följd av Kataloniens krav på folkomröstning den 9 november har flera orsaker. Kulturella-, ekonomiska-, och politiska faktorer har betydelse. Katalonien, med Barcelona, och sina 7,5 miljoner invånare har ett eget språk, katalanska, som är äldre än spanska både i skrift och som talspråk (kastilianska). En mindre minoritet på några få tusen har aranesiska som modermål.  Mindre än 20 procent av Kataloniens befolkning är av spansk härkomst eller har spanska som sitt första språk. Katalonien har en historia, en kultur och en egen identitet som är annorlunda än den spanska. Under sin långa historia har regionen haft en tydlig orientering åt Frankrike och Italien (som också har en katalansk språkig minoritet), katalanska talas också i närliggande Andorra. Medan övriga Spanien har en kulturell och politisk tradition med tydliga drag av slutenhet och av isolering från övriga Europa. Än i dag märks detta på många sätt. T.ex. i Spanien är det få ungdomar som kan engelska, även bland akademiker. I Katalonien är det bättre. Kunskaper i både engelska och i franska är vanligare där än i övriga Spanien. Katalonien är en mer ekonomiskt- och socialt utvecklat än övriga Spanien. För många svenskar, likt mig själv, uppleves Barcelona som en mer öppen och en mer modern stad än Madrid.












Bild ifrån den 10 september i Barcelona, när c:a 1,5 miljoner deltog i manifestation för katalansk självständighet.  
Bilden visar hur demonstrater bildar ett V klädda i den katalanska flaggans färger. V som i Votar (rösta)
och i Voluntat (vilja).

Det ligger mycket i den uppfattning som framförs av den katalanska regeringen, med premiärminister Artur Mas i spetsen, om att Katalonien aldrig fick den självständighet som utlovades efter Francotiden. Att genomföra folkomröstningen, trots alla protester från Madrid, tvingar fram en omprövning av relationerna mellan samtliga regioner och centralregeringen. Särskilt med de regioner med annan kulturell identitet än den spanska. Kataloniens politiker, och andra folkvalda från landets olika regioner, dessutom rätt i sin argumentering om att Spanien har en federal- och regionalistisk tradition att falla tillbaka på. Utgången av folkomröstningen i Skottland, med dess svaga majoritet för fortsatt tillhörighet till London, har inspirerat politikerna i Barcelona och givit luft under vingarna för krav på självständighet för Katalonien.



Ett budskap från Katalonien till Skottland och övriga Europa.

Spanien har sedan tidig medeltid en tradition där nationens olika regioner har haft stort inslag av självstyre och anses utgöra egna "länder". Innan inbördeskriget avskaffade den republikanska vänsterregeringen, med socialister och kommunister i spetsen, det regionala självstyret med anledning av att man var orolig för uppror i konservativa regioner som Galicien (med sitt eget språk, galiciska, och sin keltiska kultur och sin orientering mot Portugal), Granada och Kanarieöarna (med deras kulturella orientering åt Nordafrika). Efter inbördeskriget fortsatte Franco dikaturen denna politik men nu med en spansk nationalistisk motivering. Under fascistdikaturen var denna enhetspolitik direkt riktad emot politiskt radikala regioner som Katalonien och Baskien medan mer pålitliga regioner som Galicien fick något större svängrum. Katalanska likt baskiska var under dikaturen förbjudet i arbetsliv, på allmän plats, i skolor och i andra intuitioner. Efter dikaturens fall behöll den nya spanska demokratin delar av både Francotidens konstitution och kombinerade den med delar av den republikanska. Senare har regeringen i Madrid motvilligt tvingas till eftergifter på grund av folkliga opinioner ute i regionerna men också på grund av krav från EU och Europarådet, men envist vägrat att återgå till de federala inslag som fanns 1923 års konstitution.



Kataloniens premiärminister Artur Mas.

Ett nej till folkomröstning från Spaniens författningsdomstol är att vänta. Ett domslut som har juridisk relevans enligt nu gällande författning, men knappast någon folkrättslig grund. Jag är ingen anhängare till att flera nationalstater bildas. Nationalstater har vi nog av. En ny nationalstat i Katalonien kommer att flytta en rad problem från Madrid till Barcelona utan detta behöver betyda att problemen blir lösta. Men man skulle bli herre i eget hus. Precis som i relationen mellan Edinburgh och London. Jag hoppades på ett ja i den skotska omröstningen och önskar att Katalonien håller sin omröstning för att detta stärker demokratin i Europa. Jag är inte säker på att ett ja i en katalansk omröstning, liksom vad ett ja skulle ha inneburit i den skotska, resultaterar i att vi får en ny nationalstat i Europa. Men detta skapar förutsättningar till omprövning och nytänk som jag välkomnar. Jag har full förståelse för det katalanska missnöjet, precis som det skotska, när det gäller kritik av huvudstadens politiker och maktorgan för den diskriminering, centralisering och maktdominans som man har blivit, och fortfarande blir utsatt för.



Den skotska folkomröstningen och den knappa nej-segern för London har
inspirerarat politikerna i Katalonien.  Lägg märke till den blå vita skotska flaggan.
Enligt publicerade opinionsundersökningar  skulle ja sidan få en klar vinst marginal
mellan 25-35 procent.

Vad är alternativet? Svaret är en verklig regionalisering och skapandet av federativa unioner mellan jämnbördiga "länder" inom nationalstaterna i Europa. En sådan utveckling kommer att dämpa krav på självständighet över hela Europa allt ifrån på Korsika, på Sardinen, på Färöarna, i Normandie, i Skottland, i Katalonien, i Flandern till oss på Gotland, i Sampí (Sameland), i Meänmaa (Tornedalen) och i Skåneland. Den katalanska folkomröstningen, kommer liksom den skotska, inte endast att påverka berörda länder. I flera europeisk nationer kommer en smärtsam omprövning att tvingas fram i form av att överge en centralistisk ordning där all verklig makt utgår från nationernas centrum till ett mer decentraliserat styre. Regionalisering (i t.ex. Sveriges fall) och en federativ union (i t.ex. Spaniens och Storbritanniens  fall) är en utveckling som det finns många skäl att ställa sig positiv till.



En talande bild från den skotska folkomröstningen om att mångfald av språk,
kulturer och traditioner är en tillgång för Europa.

I globaliserad värld blir det alltmer uppenbart att nationalstaterna är för små för många viktiga beslutet som påverkar medborgarnas vardag och är för stora, klumpiga och oflexibla för många andra. Detta gäller för beslut inom flera centrala politikområden som t.ex. arbetsmarknad, utbildning och social utveckling. Dessutom är en förställning om en flagga, ett språk och en kultur ingenting annat än en myt. Flertalet nationer i Europa, även Sverige, har aldrig haft denna homogena struktur. Utan har, som t.ex. i Spaniens fall, bestått av flera länder, i ordets ursprungliga betydelse, dvs ett sammanhängande område som lätt kan definieras och avgränsas, med sin egen historia och sin egna identitet, i många fall även med ett eget språk. Men vår livaktiga nationalstatliga enhetmyt har undertryckt och diskriminerat språk, kulturer, folkslag och identiteter, som nu lyftas upp och får ny livskraft  på grund av att globalisering leder till att nationalstaternas hegemoni försvagas. I Sveriges fall utgör våra inhemska minoriteter som samer, gutar, skåningar, tornedalingar, älvdalingar och jämtar tydliga exempel på grupper och landsdelar som har pressas ner på grund av krav på nationell enhet.



En symbolisk bild inför folkomröstningen i Katalonien den 9 november.

Det blir också alltmer uppenbart att av tradition centralstyrda nationer som Frankrike, Sverige och Storbritannien får allt svårare att möta globaliserings utmaningar och ha möjlighet att utnyttja dess fördelar. Medan nationer med decentralism som t.ex. Tyskland, Schweiz och Österrike kommer att klara sig bättre.

Läsa mer:
På denna blogg har jag kommenterat en utveckling där Storbritannien ersätts av en brittisk federation:

Ett federativit Storbritannien

Bild nedan: Katalanska flaggor vid V-demonstrationen i Barcelona.

Etiketter: Spanien, Katalonien, Katalanska,  Aranesiska,, Spanska, Galiciska, Baskiska, Baskien, Galicien, Portugal, Andorra, Italien, Frankrike, Regionalism, Självstyre, Folkomröstning, Regionalisering, Federalism, Federativa unioner,  Konstitution, Konstitutionell kris, Författning, Författningsdomstol, Grundlag, Folkrätt, Nationalism, Barcelona, Franco, Franco diktaturen, Inbördeskriget, Spanska inbördeskriget, Madrid, EU, Europarådet, Minoritetspråk, Minoritetskulturer, Minoritetspolitik, Europa, Europapolitik, Granada, Kanarieöarna, Belgien, Skottland, Skottar, Tyskland, Österrike, Schweiz, Sampí, Sameland, Skåneland, Färöarna, Korsika, Sardinen, Flandern, Skåningar, Jämtar, Färingar, Samer, Tornedalen, Tornedalningar, Jämtar, Älvdalen, Älvdalingar, Tornedalningar, Gutar, Gotland, Korsika, Normandie, Skotska flaggan, Katalanska flaggan,  Skottlands flagga, Kataloniens flagga, Edinburgh, London, Galicien, Galiciska, Baskien, Baskiska, Granada, Kanarieöarna, Fascism, Nationalism, Socialism, Kommunism, Artur Mas, Frankrike, Franska, Spanska, Kastilianska, Grundlag, Regionernas Europa, Meänmaa, Folkomröstning, Folkomröstning i Katalonien, Katalansk omröstning, Katalansk folkomröstning, omröstning, Skotsk folkomröstning, Skottlands folkomröstning, Skottlands omröstning,  Konstitutionell rätt, Folkrätt, Folkrättens principer,  Författningsdomstol, Förstaspråk, Modersmål, Minoritetsspråk, Nationellt språk, Globalisering,