Debatten om Soran Ismail är en ”hittapåhistoria"

"När började medierna ersätta engagerade inslag i viktiga frågor med tredagarskampanjer om vad som helst?"

Ulf Bjereld professor i Statskunskap vid Göteborgs universitet och aktiv socialdemokrat har på sin blogg lagt ut ett brev som Mats Svegfors, bl.a. tidigare chefredaktör för Svenska Dagbladet, landshövding i Västmanland och VD för Sveriges Television, har skrivit till honom med anledning av debatten om Soran Ismail och krav på att SVT:s opartiskhet.  I sitt brev kritiserar Svegfors bl.a. Bjereld för hans kritik mot beslutet av stänga av Ismail från att höras i Sveriges Radio under valrörelsen.  I sin ungdom lämnade Ulf Bjereld socialdemokratin för Kommunistiska Partiet Marx-Leninisterna (revolutionärerna) (KPML(r) ) men återvände tillbaka till S.



Professor Ulf Bjereld (s), Göteborgs Universitet.

http://ulfbjereld.blogspot.se/2014/02/den-sjavfornedrande-journalistiken-ett.html

Jag bifogar Svegfors brev i detta inlägg i sin helhet. Jag vill bestämt påstå att Svegfors har rätt i sin analys om av på avpolitiseringen av det svenska samhället. I sitt brev ger Svegfors några intressanta exempel som jag  menar är helt riktiga. Svegfors har rätt i att denna utveckling är olycklig. Detta har bl.a. öppnat upp för Sverigedemokraterna och hållit ett dåligt reformerat kommunistparti kvar i riksdagen (Vänsterpartiet) trots kommunismens fall i forna Östeuropa och avvecklingen av Berlinmuren. Nuvarande i utveckling i Ukraina (som har märkligt nog har uppmärksammats i ringa omfattning i Sverige. Våra grannländer t.ex. Danmark och Norge har en helt annan nyhetsbevakning på vad som sker i Kiev.) kommer med all sannolikhet inte att påverka detta. Jag tror likt Svegfors att det är just denna avpolitisering som gör många inte riktigt förstår problematiken med politiserade personer i en TV eller i en radio kanal med ett public service uppdrag.

Läs gärna Mats Svegfors brev här och reflektera över vad han här har skrivit. Hans kritik av journalistikens utveckling och dess påverkan på samhällsdebatten är tyvärr berättigad.



Mats Svegfors

Bild ovan: Soran Ismail tillsammansmed sin flickvän.

"
Den självförnedrande journalistiken"

"Detta med Soran Ismail och Sveriges Radio är egentligen rätt enkelt. Å ena sidan ska public service vara sakligt och opartiskt. Å andra sidan ska public service stå upp för demokratiska värderingar, bland dem allas lika värde. När det uppträder en part i det centrala samhällsspelet som inte står för de demokratiska värderingarna uppstår ett dilemma. I vilken utsträckning ska public service generellt vara opartisk visavi denna part och i vilken utsträckning ska public service generellt ta ställning visavi denna part. Hur ska de motstående värdena eller målen vägas mot varandra. Dilemmat är enkelt. Men lösningen är inte enkel.

Avvägningen är intressant och viktig. Den kan vara väl värd seminariediskussioner. Den hanteras avsevärt mycket bättre med hjärnan än med ryggmärgen. Redaktionella chefer och radioledning kan göra si eller så. Skäl kommer alltid att återstå för en annan avvägning. 

I några dagar har nu förts en upphetsad diskussion utifrån ett enskilt beslut inom Sveriges Radio. Respektabla samhällsdebattörer som Karin Pettersson i Aftonbladet, Björn Wiman i Dagens Nyheter, Ulf Bjereld vid Göteborgs universitet och Lars Nord vid mittuniversitetet har kapat de intellektuella förtöjningarna. Jag behöver inte citera. Beslutet att Soran Ismail inte ska verka som programledare i Sveriges Radio inför valet har fördömts. Heder och ära har tagits ifrån dem som medverkat till beslutet. Och public service anses plötsligt böra göra upp med det som definierar public service. Med min bakgrund vet jag vilken omvårdnad opartiskheten ständigt kräver. Beskäftigheten i kritiken mot Sveriges Radio blir i mina ögon så genant för kritikerna. 

Jag skriver inte dessa rader primärt för att fortsätta diskussionen om opartiskhet. Jag skriver i stället därför att jag under den senaste tiden av helt andra skäl har funderat över och skrivit om nyhetsjournalistik och när jag nu följer diskussionen om Soran Ismail och public service uppfylls jag av en lika påtaglig som stark känsla: tack och lov för att jag har lämnat journalistikens värld. Så förnedrande dessa moraliserande förenklingar är. Så frånstötande dessa ställningstaganden utan egna krav på reflektion och kunskap är. Det blir nästan övertydligt när den milda Anne Sseruwagi, chef för P4 Malmöhus, överröstas i Studio Ett. Hon försöker redogöra för sammanhang. Och möts av den alltid lika upphetsade Janne Josefsson som jämför Sveriges Radio med skumraskföretag som Uppdrag Granskning granskar.

När blev det så här? När började medierna ersätta engagerade inslag i viktiga frågor med tredagarskampanjer om vad som helst?

Jag tror att det har både med journalistikens kommersialisering och samhällets avpolitisering att göra. Journalistiken kännetecknas alltmer av kraven på behovet av att sälja. Den spektakulära debatten, ofta med kändisar inblandade som good eller bad guys, säljer. Soran Ismail är därvidlag arketypisk som aktör i ett medialt tredagarsdrama. Och avpolitiseringen lämnar ett stort tomrum efter sig. Med något ska det fyllas. Och detta någonting blir paradoxalt nog ickehändelser och ickeproblem.

Ska jag fästa mönstret vid en enskild händelse kommer tobleroneaffären upp för min inre blick. Förvisso varade den avsevärt mycket mer än tre dagar. Men komponenterna fanns där: en i sak totalt oviktig händelse, kopplingen till inte bara en utan flera mycket känd personer, det obegränsade moraliserandet och därtill kravet på offerhandlingen. Ingvar Carlsson skulle avstå från sin utpekade efterträdare. (Att hon sedan var en tämligen ung kvinna gjorde verklig inte saken sämre.) 

 

Göran Persson

Intressant med tobleroneaffären är dessutom att den i tid sammanfaller med samhällets avpolitisering. Göran Persson, den värderingsfrie rationaliseringsingenjören, blev statsminister i stället för den värderingsburna Mona Sahlin. Och efter ett antal år ersattes ingenjören (s) Göran Persson av ingenjören (m) Fredrik Reinfeldt. 

I tidigare skeden var det Watergate och Norrmalmstorgsdramat som var formativa för journalistiken. Då handlade journalistiken om en yttre verklighet. Nu skapar journalistiken helt fiktiva dramer. Jag är pretentiös nog att påstå att diskussionen om Soran Ismail och Morgonpasset är en ren ”hittapåhistoria”. Det finns inget att hetsa upp sig eller moralisera över. Kommentarerna blir absurda. Statsvetarprofessorn Ulf Bjerelds text på den egna bloggen (http://ulfbjereld.blogspot.se/ ) är närmast osannolik för den läsare som ställer sig vid sidan av mediedramat och bedömer texten. Hans kollega Lars Nord, som satt med i den senaste public serviceutredningen, får plötsligt för sig att programreglerna bör göras om utan att ha komma på detta när han nyss deltog i det utredningsarbete som var ägnat just sådana frågor? 

Jag kan mycket om public service. Jag ser och inser fullt ut bristen på kunskap, reflektion, sans, måttfullhet och relevans hos kommentatorer och debattörer. Tänk om det är likadant med journalistiken om järnvägen, polisen, sjukvården, Nuon, den privatiserade äldrevården, friskolorna och all annan upphetsningsjournalistik som vi utsätts för.

När jag väl tänker den tanken känner jag återigen: så välsignat skönt att vara ute ur detta mediala kvicksandsfält. Det finns förnedringsjournalistik som förnedrar dem som journalistiken skildrar. Men det finns mer av förnedringsjournalistik som framförallt förnedrar journalistikens aktörer själva."

Mats Svegfors

 

 

 

Mona Sahlin

 

Etiketter: Ulf Bjereld, Mats Svegfors Soran Ismail, Sveriges  Radio, SvT, Göteborgs universitet, Statskunskap, Sveriges Television, TV, Publice Service, Svenska Dagbladet, SvD, Kommunism, Vänsterpartiet, V, Avpolitisering, Göran Persson, Ingvar Carlsson, Mona Sahlin, Socialdemokraterna, S, Statsminister, M, Moderaterna, Journalistik, Mittuniversitet, Karin Pettersson, Aftonbladet, Björn Wiman, Dagens Nyheter, DN, Lars Nord, Radioledning, Nyhetsjournalistik, Sensationsjournalistik, Anne Sseruwagi, P4, Radio Malmöhus, Uppdrag Granskning, Janne Josefsson, Studio Ett, Tobleroneaffären, Fredrik Reinfeldt, Watergate, Norrmalmstorgsdramat, Morgonpasset, KPMLr, KPML, Cillia Benkö, Förnedringsjournalistik, Sveriges Radio, Morgonpasset, Berlinmuren, Nyhetsförmedling, journalistik, samhällsjournalistik,