Sociallianses maktarrogans

 

 

 

Peter Eriksson (MP), europaparlamentariker som var miljöpartiets förra språkrör, f.d. ordförande för riksdagens utskott för frågor om rör våra grundlagar och politikens spelregler (Konstitutionsutskottet), har skrivit en mycket tankvärd debatt artikel i Dagens Industri med rubrik: " Något är fel i svensk politik". Erikssons text handlar om den så kallade Socialliansens makt arroganta december överenskommelse.

Erikssons försvarsartikel för parlamentarismen i DI 

Erikssons artikel är intressant ur många aspekter. Jag gillar att han i sin artikel tar upp hur specifik den svenska traditionen av så kallad negativ parlamentarism faktiskt är. I sin text redovisar de mycket specifika omständigheter i form av att socialdemokraterna var beroende av kommunisterna i då varande VPK, nuvarande V, för att kunna regera samtidigt som detta parti, med all rätt, inte ansågs ha demokratisk trovärdighet under det kalla kriget. Om detta skriver Eriksson:

 
Peter Eriksson (MP)

"Minoritetsregeringarna härstammar från en situation där just Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) inte ansågs som säkerhetspolitiskt trovärdigt med tanke på kopplingarna till Sovjetunionen och det kalla kriget.

Men det som en gång sågs som ett nödvändigt ont har nu blivit närmast ett ideal. Statsministern och flera av de borgerliga partiledarna talade på den gemensamma presskonferensen i lördags om att de var stolta över den tradition av minoritetsstyre vi har och hur det har gynnat landet. Det finns många auktoritära regimer i världen som skulle gilla en sådan formulering. "

I sin text sätter Eriksson fingeret på en frågeställning som är central för hur jag ser på decemberöverenskommelsen. En fråga som måste få ett svar men som ingen mer än Eriksson har vågat lyfta i offentligheten. Den om vilka konsekvenser som uppgörelsen får för det demokratiska systemets legitimitet? Här har Eriksson en viktig poäng. Jag delar den oro som Eriksson för fram i sin text.

För mig personligen har denna slutsats fått mig att lämna mitt Alliansparti i protest mot uppgörelsen och för första gången i mitt snart 60 åriga liv är jag partilös. Alliansen kan inte räka med min röst i nästa val.

I SVT:s Aktuellt såg jag moderaternas nuvarande vice gruppledare och tillträdande partisekreterare Tomas Tobé försvara uppgörelsen med argument om "systemet behöver ordning och reda.". Detta är en alvarlig felsyn på flera sätt bl.a. för att politik inte bara får handla om funktionalitet eller ännu värre om att försvåra för andra att få tillträde till inflytande, läs Sverigedemokraterna, utan ska i första hand handla om ideal och principer. Värderingar som man slås för med fredliga medel och försöker förverkliga inom det politiska livets ramar och regler.



Tomas Tobé (M).

I våra nordiska grannländer t.ex. Danmark och Norge har, liksom i Sverige, minoritetsregeringar var det normala under efterkrigstiden, men i dessa båda länder och i flertalet andra länder i Västeuropa, skulle det vara otänkbart att man skulle ens komma på tanken att sätta parlamentarismen på undantag som vi nu gör i vårt land. Överenskommelsen innebär att otroligt nog att Stefan Löfvens minoritetsregering kan ta beslut i viktiga frågor t.ex. om ny budget, utan att behöva förankra denna i en majoritet. I praktiken behöver vänsterregeringen inte alls förankra sin budget överhuvudtaget. Detta är så långt ifrån parlamentarismens princip om majoritetsstyre eller majoritetens acceptans man kan komma. Och detta har Alliansen märkligt nog givit grönt ljus till.  

Det danska systemet för hur en minoritets regering kan få igenom sin budget (Finans lov) utan att den danska riksdagen Folketinget kringgås genom att en så kallad Finans lovs runde genomförs är intressant och tilltar mig. Detta innebär att regeringen förhandlar med samtliga partier både enskilt samt gruppvis och att regeringen inte läger fram ett budget förslag förrän man vet att det finns en majoritet för den. Misslyckas man då avgår regeringen, med ett nyval som konsekvens eller att ny regering bildas, utan val, och få ta över ansvaret för att leda förhandlingarna. En finanslovs runde kan innebära att olika partier stödjer olika delar av budgeten. Överenskommelsen/
överenskommelserna redovisas öppet i budgeten och blir föremål för offentlig diskussion och analys.  

Folketingets sessionssal.

Dessutom har Eriksson rätt i sin uppfattning att regeringen finns till för riksdagen och inte tvärtom.  Riksdagen är direkt vald av väljarna på valdagen medan regeringen i sin tur utses av riksdagen. Om detta skriver Eriksson insiktsfullt: 

" Men partiledarna tar stora risker som inte redovisas. En sådan risk är att den demokratiska legitimiteten för vårt politiska system urholkas. I dag har vi ett mycket högt valdeltagande och en tilltro till politiken. Men det är inte naturgivet. Tilliten är en central pusselbit i ett fungerande samhälle, men den kan snabbt raseras. Om växande grupper anser att politikerna fjärmar sig från medborgarna genom att konstruera regler som bara gynnar dem själva och deras partier så kan det slå tillbaka i form av ökad misstro och konflikter i samhället.

I själva verket är decemberuppgörelsen ett bevis på att något är fel i det svenska politiska systemet.Våra ledande företrädare orkar inte röra sig utanför den egna bekvämlighetszonen och den sedan länge inpiskade blockpolitiken.

I stället för att kompromissa och bygga majoriteter, cementerar de nu revirgränserna för blocken ännu hårdare. Två allt mindre minoriteter ska kunna fortsätta att turas om att regera landet. Det är praktiskt för stunden men kommer att försvåra ännu mer för nödvändiga uppgörelser över blockgränsen i regeringsfrågan i framtiden.

Om vi, liksom de flesta andra moderna demokratier, hade haft en positiv parlamentarism inskriven i regeringsformen, alltså ett system där statsministern måste få ett aktivt stöd av en majoritet i den nyvalda riksdagen så hade partierna i större utsträckning varit tvungna att samarbeta och skapa majoriteter.

Jag har tidigare varit med och utrett den svenska grundlagen. Det var ett arbete över flera år och som började gälla så sent som 2011. Nu ändrar partiledarna det politiska systemet, efter en veckas förhandlingar och utan någon som helst utredning.

Efter att ett enskilt parti vägrat följa en praxis i riksdagen (läs Sverigedemokraterna) så tar de övriga sig stora friheter. Det är inte särskilt välbetänkt. Det är tydligt att det skulle behövas en ny utredning som ser över det politiska spelet och dess regelverk igen. Men utgångspunkten borde vara den motsatta mot decemberöverenskommelsens. Det politiska regelverket borde gynna och underlätta för samarbete och gemensamt ansvarstagande. "




Riksdagens plenisal.

Läsa mer:
Redaktör Tommy Hansson drar på sin blogg riktigt kusliga historiska paralleller från Nazi-Tysklands Tredje rike om vilka följder som kan följa på att kringgå riksdagens funktion i det politiska systemet. Hanssons inlägg har rubrik: "Demokrati marodörer lägger fram svensk "fullmaktslag". I sitt inlägg kommenterar och analyserar Hansson också den moderata EU-parlamentarikern Gunnar Hökmarks kritiska blogginlägg om uppgörelsen.

Hanssons blogg inlägg

På denna blogg har jag kommenterat uppgörelsen i ett tidigare inlägg:

Mitt inlägg om nej till extra val och nej till parlamentarism

Bild nedan: Adolf Hitler talar i riksdagen när den tyska fullmaktlagen antas 1933.




Etiketter: Peter Eriksson, Mp, Miljöpartiet, Decemberöverenskommelsen, Socialliansen, Konstitutionsutskottet, Riksdagen, Maktarrogans, Grundlagar, Grundlag, Parlamentarism, Negativ parlamentarism, Alliansen, Stefan Löfven, S, Socialdemokraterna, Vänsterregeringen, Regering, Opposition, Regeringsformen, Grundlagsutredning Grundlagsöversyn, Det kalla kriget, Kalla kriget, VPK, Vänsterpartiet Kommunisterna, Vänsterpartiet, V, Thomas Tobé, M, Moderaterna, Danmark, Norge, Minoritetsregeringar, Politiska systemet, Valdeltagande, Politisk legitimitet, Regeringsbildning, Budget, SD, Sverigedemokraterna,  Fullmaktslag, Tredje riket, Nazism, Nazi-Tyskland, Tommy Hansson, Fullmaktslag, Folketinget, Finans lov, Finans lovs runde,

 

Inget extra val och nej till parlamentarism

 

Man tar sig för pannan! Den i dag presenterade uppgörelsen är fel i sak, otaktisk sedd ur ett borgerligt- eller ur ett Allians perspektiv, men framför allt är den principiellt fel. Vänsterregeringens uppgörelse med Alliansen är odemokratisk och står i strid emot parlamentarismens princip om att makten ska ligga hos riksdagen för att denna församling är vald direkt av medborgarna och att regeringen inte bara väljs, utan också ska regera på riksdagens uppdrag. En nåd som riksdagen när som helst, eller medborgarna efter ett val, kan dra in. 

I Sverige har vi aldrig, tillskillnad emot flertalet andra länder i Västeuropa, tillämpat parlamentarismen fullt ut. Så därför har vi svårt att förstå att regeringskriser och nyval är naturliga inslag i en parlamentarisk demokrati. Att dessa fenomen visar att demokratin faktiskt fungerar och inte är ett tecken på politisk svaghet.

Varför har vi i Sverige inte har en fullt utvecklad parlamentarism? Det finns flera förklaringar. En är historisk. Att demokratin slog igenom relativit tidigt i Sverige innan parlamentarismen riktigt hade hunnit utvecklas i våra grannländer. Endast i Storbritannien hade en demokrati riktigt etablerats när vi fick vår första demokratiska författning 1809. När vi sedan tog ett andra steg i vår demokratiska utveckling med att införa rösträtt och lägga grunden för ett politiskt system byggt på partier 1865, hade demokrati och parlamentarism endast hunnit spridas till ett fåtal länder.  



En annan förklaring är att vi införde ett två kammar system 1865 där första kammaren var indirekt vald av några städer och landsting, medan andra kammaren var direkt vald som dagens riksdag. Röstregler, valbarhet och mandatperioder var inte samma för dessa båda karmar, vilket gjorde att det inte var självklart att valutgången i andra kammarvalet slog igenom när det gällde regeringsfrågan eller budget. Flera socialdemokratiska regeringar kunde sitta kvar under 1950- och 1960 talen tack vare eftersläppande majoriteter i första kammaren. Detta system avskaffades först 1970 när vi fick vår nuvarande enkamarriksdag, som valdes första gången 1973.  

Uppgörelsen är taktiskt fel därför att Alliansen tillåter att en mycket kraftig vänstersväng får styra i Sverige under denna mandatperiod. Trots att man hade kunna undvika både extraval och att Stefan Löfven blev statsminister eller skulle få sitta kvar. Inte minst efter att den rödgröna budgeten röstades ned borde Alliansen väckt misstroende omröstning för att fälla vänsterregeringen med hjälp av Sverigedemokraterna. En kraftig radikalisering som både S och MP genomgått ska inte kunna ligga till grund för regeringens politik när en vänstermajoritet saknas i riksdagen, helt enligt parlamentarismens principer. Dessutom innebär Löfven regeringens politik en vänstersväng som är den kraftigaste radikalisering sedan Olof Palmes första S-regering 1970.



Sedan finns ett skäl till. Här är en viktig fråga för svensk demokrati där de etablerade partierna med all rätt kan anklagas för att trixa och fixa för att behålla sitt maktmonopol och för att hindra inflytande för vanliga medborgare. Endast kommunisterna i vänsterpartiet och nationalisterna/rasisterna i SD har skäl att jubla. Nu har dessa två extremist partier fått bollen upplagd på straffpunkten av de demokratiska partierna till att inhämta sympati och röster på övriga partiernas bekostnad. Sedan blir inte saken bättre av att i detta fall har SD rätt. Uppgörelsen är odemokratisk! Sedan måste man fråga sig om parlamentariska regelverk ska få komma till hur som helt? Att detta inte ska få ske genom en veckas hemliga partiförhandlingar borde stå klart för alla som står bakom demokratins- och parlamentarismens ideal.

Sedan får man verkligen hoppas att det inte var rädsla för att möta väljarnas dom ang. svensk migrations- och flyktingpolitik som gjorde att extra valet ställdes in. Men denna misstanke är lätt att dra. Om så verkligen är fallet kan både politisk- och moralisk kritik riktas mot vänsterregeringens partier och Alliansen. Dessutom så är det just en uppgörelse av detta slag, fem i tolv, som kommer att gynna SD och deras sypunkter i denna viktiga samhällsfråga. Jag tycker, säkert många med mig, att denna taktiska förmån var en onödig mellandags present till detta parti.        

Henrik L Barvå, politisk redaktör på Nya Wermlandstidningen i Karlstad kommenterar uppgörelsen på Facebook med följande träffsäkra kommenterar:

"Men vänta nu här. Alliansen har kommit överens med S och MP om att enbart släppa fram en rödgrön budget som också V ställer sig bakom ("den största partikonstellationen"). Alltså accepterar de en större vänstersväng än annars eftersom utan v så är inte S-MP en större konstellation än alliansen.
Vad f-n är det för idiotöverenskommelse? Och då har jag inte ens berört att man i praktiken abdikerat från sitt oppositionsansvar att lägga och rösta för egna förslag. "

I Svenska Dagbladet kommenterar Tove Lifvendahl denna december överenskommelse i en ledare med rubrik: "Demokratisk problematisk överenskommelse".

Lifvendahls ledare i SvD

I sin artikel skriver Lifvendahl bl.a.:

"Men de demokratiska konsekvenserna av Decemberöverenskommelsen kan bli allvarliga, och är av sådan dignitet att det hade varit anständigt att väljarna hade fått säga sin mening om denna konstitutionella förändring av de demokratiska spelreglerna.

Fler frågor följer förstås i kölvattnet; kommer detta i praktiken att innebära första steget mot en helt annan sorts valsystem? Om sex partier nu anser att parlamentarism inte är fundament utan valbart tillägg när det passar de egna syftena, bör inte en djupare grundlagsdiskussion komma på bordet? Om det från både höger och vänster finns en vilja av att få fram två tydliga alternativ, har man inte också med det sagt att vi rör oss mot ett tvåpartisystem? "

På denna blogg har jag tidigare kommenterat det parlamentariska läget. I ett inlägg med titel: "Regeringskriser är bra för demokratin." 

Mitt inlägg om regeringskriser och demokratin

I detta inlägg skrev jag bl.a.:

"Nu har vi en regeringskris i Sverige. Äntligen vill jag trotsigt utropa. Sverigedemokraterna (SD) har meddelat att man tänker rösta för Allianspartiernas budgetförslag. Regeringens budget kommer att röstas ner i riksdagen om Stefan Löfven väljer att lägga fram sitt förslag. Statsministern har kommenterat den uppkomna situationen med att föra fram ett budskap om att Allianspartierna nu har ett ansvar för att hans regering inte har majoritet för sin budget.

Vem, om inte landets statsminister har ansvar för att regeringens budget går igenom? Att, som Löfven och (S) försöker göra, hävda att detta har oppositionen ansvar för, är en omvänd logik av Orwellska mått.
I en parlamentarisk demokrati är detta alltid regeringschefens ansvar. För parlamentarism bygger faktiskt på principen att det är parlamentet som utser regering. Och att det är riksdagen som ger regeringen i uppgift att regera på dess uppdrag. Är man en minoritetsregering, som Löfvens vänsterregering faktiskt är, så kan ens förslag när som helst bli nedröstad. Allianspartierna har ingen skyldighet att hjälpa S regera vidare tillsammans med MP och ge ett politiskt stöd för regeringens fortsatta beroende av kommunisterna i V. "



I ett annat inlägg i denna fråga kommenterar jag en ledare av Barvå i NWT där jag citerar en viktig slutsats i hans artikel:

"Det hjälpte inte att regeringen Löfven led ett förkrossande nederlag när dess budget röstades ned i riksdagen på onsdagen. I stället för att ta den logiska konsekvensen av det och avgå så klamrar den sig fast vid makten och bestämmer sig istället för att avsätta riksdagen." 

Mitt blogginlägg om att tvinga Löfven att avgå

I samma inlägg kommenterar jag vad Mons Krabbe, oberoende borgerlig skribent, skrev på sin egen blogg om regeringskrisen.

I sin artikel skriver Krabbe bl.a.:

"Dagens politiska kris för regering Löfven, med stundande nyval, illustrerar konsensussamhällets våndor. Bruket av ordet ”ansvar” är talande. Ansvar definieras här som att man lägger grunden för konsensus. Den som tillåter något annat är per definition en systemfiende. Både höger och vänster tycks mena att det är viktigare att se till att konsensus bibehålls än att partigrupperna verkar för att genomdriva sin egen politik.

Normativ mångkultur, könslös likriktning och klimatreligionen ska bli kittet i det nya samhället efter nationalismen. Det viktigaste är att samhället likriktas, att konsensus bibehålls. Ingenting tillåts hota detta samhällsprojekt. Ingen ska tillåtas påpeka att skelettet inte längre har kött på benen! "

Etiketter: Decemberöverenskommelsen, Nyval, Extra val, Regeringskris, Parlamentarism, Parlamentarismens princip, Regering, Regeringsskifte, Stefan Löfven, Vänsterregeringen, De rödgröna, Alliansen, Borgerliga partier, Opposition, Budget, Parlamentariska regler, Parlamentariska spelregler, S, Socialdemokraterna, SD, Sverigedemokraterna, Mons Krabbe, Konsensus,  Henrik L Barvå, Nya Wermlandstidningen, NWT, Tove Lifvendahl, SvD, Svenska Dagbladet,

Söder, Putin och Le Pen är nationalismens lakejer

Rolf Gustavsson, som var Svenska Dagbladets- och innan dess SVT:s, EU- och Europa korrespondent i Bryssel under många år, har skrivit en intressant krönika i sin gamla tidning med rubrik: "Ett 1800 tals spöke går runt i Europa." Numera är Gustavsson verksam som fristående skribent och föreläsare. 

Gustavssons text handlar om nationalism, EU, Europa och det starka samband som finns mellan nationalism och politisk extremism. Med all rätt påtalar Gustavsson den stora likhet som finns mellan Sverigedemokraternas Björn Söder, franska Nationella Frontens Marine Le Pen och Vladimir Putin med hans maktparti Nya Ryssland i deras syn på nationen, demokratin och Europa. Gustavsson har också en poäng i sin slutsats om att denna Ny-Nationalism har sina rötter i en första världskrigs mentalitet och i en unken 1800-tals imperialism.

Gustavssons krönika i SvD



Rolf Gustavsson.

Gustavsson skriver bl.a.:

"I dagens Europa lever faktiskt också en del av världskrigets gamla nationalegoism. Den har sina rötter i 1800-talet och den har återupplivats under de senaste sju årens djupa kris. Även när vi i globaliseringens tidevarv nu lär oss skriva år 2015 spökar fortfarande av del av detta arv från 1800-talet."



Marine Le Pen här tillsammans med Volen Siderov
ledare för det bulgariska högernationalistiska partiet
Attack.

"I det förgångnas föreställningar och fyrkantiga världsbild ligger synen på samhället som ett nollsummespel som enkelt utkristalliserar ”vi och dom” i vinnare och förlorare. Ur den föds hämnd och revanschism. Tanken att samarbete och integration över nationsgränserna kan leda till försoning och ge ömsesidiga fördelar passar inte in i mallen. Därför är de främlingsfientliga missnöjespartierna fientligt inställda till en organisation som EU. I stället odlar de föreställningar om att den enskilda nationalstaten är starkast på egen hand. Även på den här punkten ligger Björn Söder, Marine Le Pen och Vladimir Putin ganska nära varandra. "



Björn Söder (SD) vid riksdagens öppnande 2014.

Efter uppgörelsen med de totalitära ideologierna nazism, fascism och kommunism efter andra världskriget i Västeuropa (nationalism ansågs allmänt tillhöra denna grupp av förhatliga ideologier) infördes nya ideal om att,  tillskillnad mot tidigare, bejaka den mångfald som existerar av språk, kulturer och traditioner i och mellan nationalstaterna. En mosaik som ansågs utgöra en styrka för Europa och som ansågs utgöra ett skydd för demokratin. I stället för tidigare enbart ses som en belastning och källa för oro.

Vilket manifesterades t.ex. genom att införa utökat regionalt självstyre och ett ökat legalt skydd för minoriteter. Dessa rättigheter fick grundlagsskydd genom att skrivas in i de nya demokratiska författningar som antogs efter 1945. I flera länder infördes dessutom en andra kammare i de nationella parlamenten som utsågs av regionerna eller som utsågs i särskilda regionala val. Införande av nationella författningsdomstolar i flera länder är ett annat exempel. 

Erfarenheter ifrån situationen i Europa i slutet av 1800-talet, i början av 1900-talet samt under mellankrigstiden gjorde att flera politiker och statsmän var övertygade om att för att säkra fred och mänskliga rättigheter måste en rad övernationella åtgärder vidtas. En rad internationella organ skapades för säkra demokrati och samarbete i Europa. Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen), Europeiska Unionen (EU) och Europarådet är tre välkända exempel.Tyvärr har vi i Sverige aldrig riktigt bejakat denna regionalism och federalism. Vi förstår inte riktigt de tankar som ligger bakom det samarbete som har växt fram i Europa efter andra världskriget. Vi förstår inte heller den naturrättsliga renässans inom lagstiftning och internationell rätt som följde av uppgörelsen med fascism, kommunism och nationalism.    

Likt Gustavsson beklagar jag att tankespöken ifrån 1800-talet i form av folkgemenskap, blodsband, etnicitet m.m. åter tas fram på arenan från historiens skärphög där de hör hemma.

Det bara att hålla med Gustavsson i hans avslutande nyårs önskning inför 2015. Han skriver:

" Kan man inför 2015 önska sig att vi nu äntligen lämnar 1800-talet och tar avsked av första världskrigets föråldrade tankefigurer? " 



Bild ovan: Brittiska soldater i en skyttegrav i franska Somme 1916.

Bild nedan: Bild från firande av Europadagen (som firas runt om i Europa
den 9 maj) här i tyska Aachen vid gränsen till Frankrike. Lägg märke till
att ballongerna är i både franska- och i tyska flaggans färger för att markera
EU:s och Europatankens betydelse för fred och försoning.

Etiketter: Svenska Dagbladet, SvD, Rolf Gustavsson, Björn Söder, Marine Le Pen, Vladimir Putin, Sverigedemokraterna, Nationella Fronten, Sverige, Frankrike, Ryssland, Europa, Identitet, Idenitets- politik, SVT, Sveriges Television, EU, Europeiska Unionen, Europarådet, Nationalism, Imperialism, Extremism, Federalism, Minoriteter, Minoritetspolitik, Vänster extremism, Höger extremism, Vänster populism, Höger populism, EU-skeptisk, Europa-skeptisk, Folkgemenskap, Blodsband, Etcentitet, Första Väldskriget, Andra Väldskriget, 1800-talet, Sverigedemokraterna, SD, Nationella Fronten, Nya Ryssland, Nationalegoism, Globalisering, Ny-Nationalism, Ny-Imperialism, Regionalism, Volen Siderov, Attack, Bulgarien, Högernationalism, Vänsternationalism, Aachen, Europatanken, Främlingsfientlighet, Missnöjespartier, Nationalgränser, Nationalstater, Nationalstaten, Etnicitet, Migration, Minoritetspolitik, Författningsdomstol, Federalism, Regionalism, Fascism, Nazism, Kommunism, Aachen, Europadagen, Europatanken, Tyskland, Fred, Försoning, Naturrätt, Europadomstolen,  Internationell rätt, Lagstiftning, Juridik,   

Amatörregeringens julafton

I Sydsvenska Dagbladet har tidningens förra politiska chefredaktör Per T Ohlsson skrivit en läsvärd krönika om läget i svenska politik. Ohlssons text publiceras under rubrik: "Amatörernas julafton." 

Ohlssons krönika i SDS  



Per T Ohlsson.

Det mest intressanta i hans krönika är hans skildring av den skuld som man anser att förra S-ledaren och statsministern Göran Persson har för den nuvarande situationen inom svensk politik, en utveckling som Ohlsson är starkt kritiskt till. Ohlsson skriver:

" Förra söndagen intervjuades den tidigare statsministern Göran Persson i SVT:s Agenda. Han dömde ut den S-ledda minoritetsregeringens inviter till Folkpartiet och Centern. Det är, menade han, en tjugo år gammal modell som inte fungerar längre. Vad Persson inte sade var att han själv bär ett ansvar för detta.



Göran Persson (S).

Efter det socialdemokratiska bakslaget i valet 1998 inledde Persson ett samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet som fördjupades efter valet 2002. Han skapade därmed ett rödgrönt majoritetsblock. De fyra borgerliga partierna svarade 2004 med att formera den allians som två år senare erövrade regeringsmakten. Politiken låstes fast; det var som om smörjoljan rann ut ur maskinen. " 



Göran Hägglund (KD).

Denna analys är intressant. Jag måste erkänna att just denna aspekt delvis har fallit mig ur minnet. Men annars tycker jag att Ohlsson gör det lite väl lätt för sig. Visst har en förändrad strategi från socialdemokraterna gentemot kommunisterna i Vänsterpartiet och ekologisterna i Miljöpartiet försvårat ett samarbete över blockgränsen. Men jag vill påstå att andra faktorer spelar en större roll. Moderaternas tydliga förflyttning in mot mitten vilket lämnat högerkanten öppen för Sverigedemokraterna. Uppgörelsen om migrations- och flyktingpolitiken mellan Alliansen och Miljöpartiet skapade två populist frisedelar inom detta viktiga politikområde åt SD och MP som givit dessa två partier fritt spelrum i dessa frågor. Denna uppgörelse, som S sedan har anslutit sig till, har varit skadlig för Sverige på många sätt. Inte minst för att den har den lagt grund för en snabbt växande rasism som blir alltmer uppenbar i det svenska samhället. Denna utveckling är både väldigt fel men är också väldigt farlig. Heder åt Göran Hägglund och kristdemokraterna som vågar att ifrågasätta denna uppgörelse och påtala att det faktiskt finns ett behov av att även andra uppfattningar framförs i dessa frågor.

Men sedan tillkommer också ideologiska förändringar i partiernas politik och dess politiska profil som Ohlsson endast snuddar vid. Just detta bedömer jag har större betydelse för att skapa den situation som just nu råder i svensk politik än de misstag som Göran Persson begick när det gäller relationerna med V och MP. Moderaternas kraftfulla positionsförflyttning in mot mitten har skapt ett läge inom svensk borglighet där de tre mindre Allianspartierna ligger längre ifrån S än vad moderaterna nu gör. Och de tre övriga partierna har mer tydliga borgliga profiler än M. De mindre partierna består också överlag av väljare som tar mer tydligt avstånd från radikala samhällsideal än vad M:s väljare i större städer gör. Här har vi en viktig förklaring till varför Stefan Löfven fick kalla handen av både Folkpartiet och Centern.  

    

Stefan Löfven (S).

Det är uppenbart att väljarna inte hade förväntat sig att Vänsterpartiet och en alltmer radikaliserad miljöparti skulle komma att få en det stora genomslag på regeringens budget än vad som nu kom att ske. Vänstersvängen är kraftig och mycket mer påtaglig än vad jag (många andra alliansväljare med mig) hade förväntat sig. Det är tydligt att Miljöpartiet under sina nya språkrör ligger nära Vänsterpartiets syn i flera viktiga frågor. Det är också tydligt att Stefan Löfven och andra ganska vettiga som finns i Socialdemokratins ledning inte bara har fått vika sig för V och MP utan också för det egna partiets vänsterflygel. Det blir alltmer påtagligt att S ideologiska utveckling präglas av neo-socialistisk syn på människa och samhälle.

MP:s svek mot sin tradition av att värna valfrihet och mångfald inom vård-skola- omsorg och av att värna decentralisering samt småföretag är väldigt tydlig. Redan när Åsa Romson och Gustav Fridolin hade blivit valda kunde man ana denna utveckling, men denna radikalisering inom MP har gått betydligt mer långt och med en intensitet har överraskat mig. Det är tydligt att de delar av MP som har sin hemvinst ifrån hembygdsrörelsen, kooperationer och andelsföreningar, friskolor, småbrukare, hantverk och olika ideella organisationer har mist allt sitt inflytande sedan Mikaela Valterson förlorade sin strid mot Romson om att bli kvinnligt språkrör. I stället styrs nu MP av partiets vänsterfalang som har sina rötter i 1968 års kulturvänster. 

Finansminister Magdalena Anderssons neströstade budget innebar att de politiska motsättningarna mellan höger- och vänster ökade i svensk politik. Det enda partier som kan ha anledning att jubla över detta är kommunisterna i vänsterpartiet och nationalisterna och rasisterna inom Sverigedemokraterna.

Att denna polarisering är olycklig och hämmar svensk politik är endast delvis sant. Vänstersvängar hos flera partier är definitivt olyckliga. Men personligen välkomnar jag att S maktdominans är bruten och att Sverige håller på att bli ett mer normalt europeiskt land även politiskt. Med inslag av nyval och regeringskriser. Tillskilland mot Ohlsson så välkomnar jag faktiskt denna utveckling, för att den stärker demokratin då den flyttar makt från regeringen till riksdagen. Helt i linje med parlamentarismens ideal.

Bild ovan:  En spansk jultomte.

Bild nedan:  Åsa Romson (MP).



Etiketter: Svensk politik, Göran Persson, Stefan Löfven, Agenda, Sydsvenskan, Sydsvenska Dagbladet, Per T Ohlsson, Göran Persson, Vänsterregeringen, budgeten, Socialdemokraterna, S, Alliansen, Allianspartierna, Borgligheten, Borgerliga partier, vänstervridning, Vänster sväng, Konflikt, Blockgränsen, Mittenpolitik,  Blocköverskridande uppgörelser, SD, Sverigedemokraterna, KD, Kristdemokraterna, Göran Hägglund, Migration, Flyktingar, Migrationspolitik, Flyktingpolitik, SVT, Sveriges Television, Agenda, FP, Folkpartiet, C, Centern, MP, Miljöpartiet,  Ekologism, Gustav Fridolin, Åsa Romson, Mikaela Valterson, V, Vänsterpartiet, Kommunister, Nationalister, Rasister, Parlamentarism, Riksdagen, Regeringen, Magdalena Andersson,       

Äntligen förnuft och sans i flyktingpolitiken!

På DN-Debatt har kristdemokraternas partiordförande Göran Hägglund presenterat tre förslag till en omläggning av svensk flykting- och migrationspolitik.

Hägglunds artikel publiceras under rubrik: "Så kan vi minska kostnaderna för flyktingmottaget."

Hägglunds artikel på DN-Debatt

Hägglund föreslår bl.a. lägre bidrag, tillfälliga uppehållstillstånd i stället för permanenta och snabbare handläggning av asylsökande som sannolikt kan ges ett avslag. Förutom att minska antalet personer som ges permanenta uppehållstillstånd vill Hägglund öka ekonomiska incitament för nyanlända att snabbt skaffa sig en egen försörjning.

Bravo KD och modigt Hägglund! Dessa förslag kommer att väcka ilska hos en vänstern. Du och ditt parti kommer att beskyllas för svika flyktingar och gå Sverigedemokraternas ärenden. Men du har rätt i att nuvarande politik skapar spänningar i samhället som endast gynnar extrem vänster och extrem höger. Verken All Inn eller All Out utgör något trovärdigt alternativ för en svensk flyktingpolitik. Sans, eftertanke och en vilja till att lyssna in opinionen är viktigt även inom detta politikområde.

Med all rätt skriver Hägglund i sin artikel att "priset" för flyktingmottandet måste sänkas, dels för vi inte har råd att låta kostnaderna öka hur mycket som helst, men också för att fortsättningsvis kunna få acceptans för en fortsatt ambition om att Sverige ska respektera asylrätten och ge skydd åt dem som flyr undan krig och förföljelser.



Ett läger med flyktingar från Darfur.

Hägglunds tankar ligger väl linje i linje med vad en majoritet av det svenska folket vill. Flertalet svenskar efterfrågar en human politik när det gäller flykting- och migrationspolitiken. Men är inte beredda att säga ja till en obegränsad- eller kravlös generositet.

Många gråsossar och inte minst värde- och kulturkonservativa moderater samt kristdemokrater har proteströstat på Sverigedemokraterna för att inget annat parti, än just SD, har vågat ta upp debatten om migrationspolitikens kostander och konsekvenser för samhället. Denna utveckling har lätt till frustration, oro och känsla av maktlöshet. Dessa känslor i folkdjupet är farliga och utgör en viktig faktor för den växande rasism som blir alltmer uppenbar i Sverige.

En frustation som många kommunpolitiker runt om i landet delar och som inte minst har kommit till uttryck inom moderaterna. Visst kan integrationen förbättras. Och visst måste den förbättras. Men ingen integrationspolitik kan klara hur många personer eller och hur stora kostnader som helst. Framför allt inte om man har några som helst ambitioner att detta skall kunna ske med kvalité, humanitet och ha folklig förankring.   

Det mer än välkommet att demokratiskt sinnande väljare kan lockas bort från rasistiska SD och att nuvarande dominans från kulturradikala-och vänsterextremistiska ideal får ett minskat inflytande på svensk migrations-och flyktingpolitik. Tyvärr har ytterlighetsståndpunkter hittills fått dominera debatten i Sverige. Det är hög tid att populist frisedlarna för SD och MP dras in och andra ståndpunkter presenteras och får utrymme i aktuell samhällsdebatt.  

Om KD vågar att fortsatt driva denna fråga kan kristdemokraterna se fram emot valet i mars med tillförsikt. Jag hoppas att Hägglunds tydliga signal om att nuvarande politik måste läggas om också påverkar övriga partier inom Alliansen och Socialdemokraterna.

Att läsa mer:
Ivar Apri kommenterar Hägglunds förslag i liberala nyhetsmagasinet Neo:

Apris artikel i Neo

I Smålands Posten kommenterar Marcus Svensson Hägglunds förslag i en ledarartikel:

Svenssons ledare SMP

Bild ovan: Civila som flyr strider i Syrien.

Bild nedan: Göran Hägglund från valrörelsen 2014.



Etiketter: Göran Hägglund, KD, Kristdemokraterna, Flyktingar, Flyktingpolitik, Migration, Migrationspolitik, Integration, Integrationspolitik, Alliansen, Extra val, Nyval, Socialdemokraterna, Centern, Folkpartiet, Moderaterna, Sverigedemokraterna, C, FP, M, SD, Ivar Apri, Neo, Darfur, Marcus Svensson, Smålands Posten,           

Nya ryska hot mot Sverige och Östersjön

Under senare tid har Ryssland märkbart ökat sina militära aktiviteter i- och runt Östersjön. Det blir allt mer tydligt att Kreml medvetet vill provocera och testa hur andra länder militärt- och politiskt besvarar dessa aktiviteter. Även Sverige och Finland blir föremål för detta vapenskramel precis som de länder som är medlemmar i Nato.

I går släppte det holländska flygvapnet denna video som visar en närgången aktivitet av ryskt jaktflyg över Östersjön vid gränsen till baltiskt luftrum:

Holländska flygvapnets videofilm

I går publicerade BBC News Europe en artikel om detta under rubrik: 
 " Russia Baltic military actions 'unprecedented' - Poland. " 

BBC:s artikel om ryska militära aktiviteter i Östersjöregionen

Dagens Nyheter har publicerat en artikel, i samma ämne, under rubrik:
"Polsk minister: Sverige mest utsatt för rysk militär aktivitet."

 

Polens försvarsminister Tomasz Siemoniak.

I ett offentligt uttalande har Tomasz Siemoniak, polsk försvarsminister, framfört sin uppfattning om att ryska marinens och ryska flygvapnets aktivitetet i Östersjöområdet under den senaste veckan "saknar motstycke" och att Sverige är det land som varit mest utsatt. 

DN:s artikel om Polens uppfattning om ryska provokationer

Troligen är politiska motiv lika viktiga som rent militära för Moskvas fientliga agerande emot länderna runt Östersjön. Kreml och Putin vill visa att det är han som bestämmer och att andra länder måste ta hänsyn till ryska önskemål. Andra motiv finns säkert med och utformar det ryska agerandet. Förutom att skrämma politiker och den allmänna opinionen till att långsiktigt och successivt inta en undergiven attityd mot Moskva, en modern variant av kalla krigets Finlandisering, men som nu ska omfatta hela Västeuropa, har ledningen i Moskva också mer kortsiktiga mål.

Att förhindra att Sverige och Finland närmar sig Nato och på sikt blir medlemar är ett exempel från Kremls önskelista. Att försöka påverka utgången av de parlamentetsval som flera länder i regionen, inklusive Sverige, ska ha i början på nästa år, i en för Ryssland önskvärd riktning är säkert ett annat skäl. Förutom att skrämmas med hjälp av militära aktiviteter i luften och i vatten tycks det som att Kreml har satt i system att straffa länder när deras regeringar vidtar åtgärder som Putin ogillar. 

De senaste dagarna flygaktiviteter mot Baltikum kan ses som ett svar på att Polen och de baltiska ländernas regeringar samlades för att diskutera fram ett utökat militärt samarbete och för att enas om en gemensam strategi för att få fram mer militärt stöd från övriga Nato. Finland som i dagarna har drabbas av ryska kränkningar, straffades troligen efter beslut av dess regering att inkalla 230 tusen värnpliktiga i reserven till aktiv övningsverksamhet under nästa år. Aktiviteter mot Sverige har säkert förekommit, men ännu inte bekräftas av svenska myndigheter, som följd av regeringens beslut att återinföra en begränsad värnplikt och att utöka militär övningsverksamhet. Sverige och Finland har i dagarna, liksom tidigare de baltiska staterna, blivit utsatta för elektronisk krigsföring. 



Bild ifrån batterier som tillhör en datahall. 

I svenskspråkiga Vasabladet finns en intressant artikel om detta:

Vasabladets artikel om den ryska nätattacken mot Sverige och Finland    

De rödgrönas nederlag och den regeringskris som blev konsekvens av att budgeten röstades ned i riksdagen kan ha stimulerat Moskva till att passa på att visa sin dominans. Detta politiska maktvakuum uppfattar Kreml säkert som ett svenskt svaghetstecken som inger ett utmärkt tillfälle till att visa upp sina muskler. Precis som höstens undervattens kränkning i Stockholms skärgård som inträffade strax efter att den nya regeringens tillträde. 

Jag kommenterade, då i ett inlägg, situationen runt Östersjön under pågående ubåtsjakt på denna blogg: 

Inlägg om rysk höst runt Östersjön     

Norrköpings Tidningar har publicerat en mycket läsvärd ledare, under rubrik:
" Kärnuppgift i skakigt läge", i detta ämne. Denna artikel av Mattias Olsson tar upp flera intressanta aspekter.

Olssons artikel NT

Olsson skriver i sin artikel bl.a. följande:

"Beslutet kan ses utifrån flera perspektiv. Dels är det ett underkännande av den försvarsreform som ligger till grund för värnpliktens avskaffande (vilande) och införandet av ett frivilligt yrkesförsvar. Uppenbarligen har rekryteringen inte varit tillräcklig och luckorna ute på de förband som finns kvar gapar tomma. Dels är det ett kvitto på det allt allvarligare säkerhetsläget som råder i vårt närområde. Regeringen tar uppenbarligen, numera, detta på allvar.



Stridsfodorn 90, en svensk pansarskyttebandvagn.

Ett par frågor inställer sig. Varför fattas beslutet just nu? Den ryska övningsfrekvensen i Östersjön har varit hög en längre tid och kunskapen om utvecklingen i Ukraina har funnits länge. Kommer regeringen också att omvärdera budgeten för det svenska försvaret? Beskedet hittills har varit nej på den frågan. Finns det något samband mellan repmånadsbeslutet och att Finland i dagarna skickat ut krigsplaceringar till 230 000 soldater i reserven? Hur ser regeringen på den cyberattack som slog ut Telias bredband i Stockholm och på Gotland i veckan? Försvarsmakten kommenterar inte händelsen. "  

Men uppfattning är att man inte kan undvika att dra slutsatsen av detta att vi måste under flera år kraftigt öka våra militära resurser, bli medlemmar av Nato och att Sverige tillsammans med övriga europeiska demokratier måste ha både en politisk- och en militär beredskap för att möta den ryska aggressiviteten med aktiva motåtgärder. T.ex. genom att återinföra ett psykologiskt försvar. Men också åtgärder som även kan innebära användning av militära tvångsmedel.

På min blogg har jag i inlägg kommenterat frågan om att införa en ny ordning för försvarets personalförsörjning, enligt dansk eller norsk modell, där frivillighet kombineras med en begränsad värnplikt. Ett förslag som försvarsminister Peter Hultkvist (S) har lanserat. Ett förslag och en problembeskrivning som jag instämmer i. 

Inlägg om att värnplikt och Natomedlemskap behövs     

Bild nedan: Peter Hultkvist (S).



Etiketter: Östersjön, Försvar, värnplikt, Nato, Natomedlemskap, Medlemskap i Nato, Försvarsförmåga, Personalförsörjning,  Baltikum, De baltiska staterna, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Holland, Holländska flygvapnet, Ryssland, Kreml, Vladimir Putin, Ryska flygvapnet, Ryska marinen, Marina kränkningar, Flygkränkningar, Peter Hultkvist, Värnplikt, Finland, Övningsverksamhet, Militärt försvar, Militära kränkningar, Danmark, Telia, BBC, BBC World Service, BBC Europe, Norge, Gotland, Stockholm, Stockholms Skärgård, Undervattens aktivitet, Undervattens kränkningar, Ukraina, Krim, Kalla Kriget, Kallt krig, Cyberattack, Nätattack, Elektronisk krigsföring, Försvaret, Försvarsreform, Det svenska försvaret,  Yrkesförsvar, Värnpliktigt försvar, Professionellt försvar, Försvarsmakten, Norrköpings Tidningar, Tillys Blogg, Västerregeringen, Den rödgröna regeringen, Mattias Olsson, Vasabladet, Kreml, Moskva, Finlandisering, DN, Dagens Nyheter, Tomasz Siemoniak, ELN, Det kalla kriget,   

SD tar över glesbygden

På SvD Brännpunkt har etnologen Anders Vestlund skrivit en debattartikel som är läsvärd och väcker en del tankar. Vestlund menar att SD:s starka ställning på "landet" inte enbart ska ses dels som ett demokratisk problem utan också som ett tydligt tecken på en ökad obalans i hur olika delar av Sverige utvecklas.

Vestlunds artikel på Brännpunkt




SD:s partilogga.

Jag håller med Vestlund i hans analys om att SD:s starka ställning i glesbygd ska ses som en berättigad protest och en känsla av maktlöshet inför fenomen som avfolkning, arbetslöshet och att samhälles service ständigt försämras. I byn slås lanthandeln igen, skolan stänger, den sista bensinmacken läggs ned, bussen går allt mer sällan eller inte längre alls o.s.v.



Lanthandel i Vitaby, Simrishamns kommun, Österlen
i sydöstra Skåne.

Jag håller också med Vestlund om att det finns en von Oben attityd gentemot lands- och glesbygd från storstadens makthavare i form av media, byråkrater och politiker. Glesbygdens folk ses, av storstadens kulturella etablissemang, som ens fattiga och okultiverade kusin från landet som man skäms för. Ens gamla tant som göms undan för de "fina" i stan. Att denna respektlöshet föder opposition är lätt att förstå. Likt Vestlund tycker jag att detta märks tydligt i flera samhällsfrågor, inte mist när det vargjakt.

Jag håller också med Vestlund om att det inte är en fråga om att SD har tagit Sverige som gisslan – utan i stället att "landet" har blivit SD:s gisslan. Eftersom övriga partier, mer eller mindre, har övergivit dessa delar av Sverige. Liksom tagit bort dessa bygder ifrån den mentala kartan, avlägsnat glesbygden från det politiska finrummet. 



Europeisk gråvarg.

Jag är övertygad om att en fortsatt utveckling präglad av okritisk dyrkan av det urbana kommer att leda till ökade motsättningar mellan stad och landsbygd, vilket kommer att göra SD ännu starkare.

Det måste sägas att dåtidens Sverige där mjölkbilen hämtade upp även hos småbrukaren, med endast ett fåtal kor, var inte endast var av ondo eller är utslag av en hopplös dröm om en för alltid passerad Sörgårdsidyll. Det finns inget bra i nuvarande utveckling där flertalet mindre gårdar endast har folk under några få sommarmånader, eller där samtliga mindre samhällen i mellersta- och norra Sverige (i Skåne gäller detta främst på Österlen och i Göinge) snart helt saknar samhällsservice. Att detta inte är en acceptabel utveckling borde vara självklart för alla. Dessutom är det tveksamt om detta är förenligt med vår svenska ambitionen om ett samhälle för alla. Vi måste kunna visa att demokratin kan bättre och är ett politiskt system som även är till för boende i lands- eller glesbygder. 



Ett klassiskt mjölkbord från Bunge på Gotland.

Därför borde dessa sakfrågor uppmana övriga partier till diskussion, engagemang och inge insikt om att detta är ett alvarligt samhällsproblem som måste och kan lösas. Kan Danmark och Norge  klara av att ha en levande landsbygd så kan också Sverige hantera denna utmaning. Om bara viljan finns vill säga. Utarmning av lands- eller glesbygd är ingen naturlag för ett modernt Sverige eller en automatiskt konsekvens av vårt medlemskap i EU som SD påstår. Men att motbevisa denna argumentering kräver att nuvarande politik läggs om och en attityd förändring hos övriga partier. Inom Alliansen vilar ett särskilt ansvar på centern och kristdemokraterna att så sker. Dessa partier har historiskt visat en större förståelse för de boende i dessa bygder än moderaterna och folkpartiet.   

Bild ovan: Från Riksväg 19 genom byn Brösarp, Tomelilla Kommun,
på Österlen i Skåne.

Bild nedan: Ett idyllisk djurfoto från svensk landsbygd.


  

Etiketter: SD, Sverigedemokraterna, Regional utveckling, Regional balans, Avfolkning, Landsbygd, Landsorten, Landet, På landet, Glesbygd, Urbanisering, Modernisering, Vargjakt, Småbruk, Lantbruk, Näringsliv, Arbetsmarknad, Strukturomvandling, Regional jämnvikt, Sörgården, Sörgårdsidyll, Anders Vestlund, Svenskan, SvD, SvD Brännpunkt, Norge, Danmark, Modernism, Urbanitet, Det urbana, Brösarp, Tomelilla kommun, Österlen, Göinge, Skåne, Sverige, Gotland, Vitaby, Simrishamns kommun, Gotland, Bunge, EU, EU-medlemskap, Modernitet, Riksväg 19, Gråvarg, Europeisk gråvarg, Varg, Lanthandel, Centern, C, KD, Kristdemokraterna, FP, Folkpartiet, M, Moderaterna, Alliansen,            

Dom över Löfven och Reinfeldts avgång

 

I Expressen intervjuas f.d. statsminister och S-ledaren Göran Persson om Löfven, regeringens budgetnederlag, kommande extraval, S relation med MP, FP och C, och SD beslut att stödja Alliansens budget. I en artikel som fått rubrik:

"Göran Perssons dom över Stefan Löfven."

 

Expressens intervju med Göran Persson  

 

Göran Persson (S).

 

Det som mest kommer att uppmärksammas i denna artikel är Perssons tydliga ovilja emot att S ska regera med MP, hans missaktning för en annan f.d. S-ledare, Mona Sahlin, och hans uppfattning att Reinfeldts avgång var oförklarlig utifrån ett politiskt perspektiv. Som argument framför Persson sin uppfattning om att senaste val gav en klar icke-socialistisk majoritet i riksdagen. Detta har Persson som bekant helt rätt i.

 

Mona Sahlin (S) under valrörelsen 2010.

Persson säger i Expressen bl.a.:

 "Du hävdar att Fredrik Reinfeldts avgång var märklig. På vilket sätt var den märklig?

- Man ska komma ihåg att den riksdag som nu Löfven har blivit utsedd att vara statsminister inför har en kompakt borgerlig majoritet. Så vi hade en högerstatsminister som avgick efter det att högersidan i svensk politik hade fått en mycket kraftig majoritet. Det är unikt, tror jag."

Anders Borg (M) från valrörelsen 2014.

Jag tycker också att Fredrik Reinfeldts avgång var märklig. Jag tror att personliga skäl låg bakom. Troligen var Reinfeldt (även Anders Borg) trötta på att regera i minoritet och kan även ha tröttat på partipolitik överhuvudtaget. Mitt intryck är att båda ville gå vidare i sina liv och nu göra annat. Ett önskemål och en bristande motivation som jag tror fanns under flera år hos båda två. Deras kommenterar efter valet tyder på detta. Det verkar också som de båda tyckte att sitt parti skulle må bra av slippa regerandets börda under några år. Sakpolitiskt tycks många inom M uppfatta att konceptet: ”De nya Moderaterna” nu ha nått till vägs ände. Kanske kände både Reinfeldt och Borg av dessa inre opinionsvindar, vilket kan ha minskat deras motivation att fortsätta med politik. Oansvarigt mot både M och landet tycker jag. Istället borde Reinfeldt och Borg meddelat övriga alliansledare och sin egen partiledning efter valet 2010 att de båda önskade avgå under kommande mandatperiod för att arbetet med att få fram en ny moderat ledare och en annan finansminister skulle kunna påbörjas i lugn och ro. Och när detta arbete var klart, avgå.

De nya moderaternas logga.

 Sedan tillkommer nog en aspekt till. Under de senaste tio åren har M genomfört en kraftig positionsförändring mot mitten (liksom S har förflyttat sig vänster ut) vilket har medfört två konsekvenser för svensk politik som märkligt nog inte har uppmärksammats särskilt mycket i svensk offentlighet:

1. Moderaterna är i dag ett parti som ligger närmare S, i flera frågor, än de tre mindre partierna i Alliansen. FP, C och KD är och har, i dag, jämförelsevis mer tydliga borgerliga profiler som är klart mer ideologiska "rena" och ”smalare” än hos M. De tre andra partierna i Alliansen består också i högre grad av mer genuint borgerliga väljare med mer tydliga icke radikala ideal än vad många moderata väljare i större städer har. Vilket, förutom S vänstersväng och flera tydliga inslag av Neo-socialism i regeringens budget, förklarar varför Löfven så tydligt fick kalla handen av både C och FP.

 

Alliansens logga.

 

Rent sakpolitiskt skulle En stor koalition mellan S och M, enligt tysk modell, vara mer rätt än ett samarbete mellan S och någon/några av andra partierna i Alliansen. Men detta skulle vara förödande i många avseenden, inte minst ur demokratiskt synpunkt. Ett land behöver att dess regering utmanas och kritiskt granskas av en handlingskraftig och kompetent opposition. En opposition som är beredd och som är villig att ta över makten. Inte minst väljare och media behöver mötas av denna tydlighet.

”En ständigt pågående konfliktlösning under civiliserade former”, är träffsäker definition på beslutsfattande i en demokrati som jag har läst någonstans. Tyvärr kommer jag nu inte ihåg var jag fann dessa rader. Klokt sagt och osvenskt i sin attityd. Men rätt både i sak och i tanke. SD får inte vara ensamma att utgöra ett tydligt alternativ till en rödgrön regering. Vilket skulle vara förödande för väljarnas vilja att rösta fram borgerliga regeringar. Och skulle ge SD fler röster och olyckligtvis en roll som ett "pålitligt" alternativ för alla oss som inte vill ha S i regeringen.
 

2. M:s förflyttning åt mitten har lämnat fältet fritt för SD åt höger. Detta medvetna val av strategi från den moderaternas partiledning utgör en viktig bakgrund till SD:s framgång i senaste val. Ett vakuum till höger om mitten som märks inte minst i invandrar- och migrationspolitiken. Det finns också en lucka när det gäller flera viktiga frågor som rör livsstil, moral och värderingar inom t.ex. medicinsk etik, familjepolitik, utrikes- och säkerhetspolitik, rättsfrågor och lagstiftning, utbildning och kultur som KD skulle kunna fylla upp, vilket Kristdemokraterna ännu har lyckats särskilt bra med. Detta av liknande skäl som hos moderaterna, även om identitetskrisen inom detta parti ännu inte har gått lika långt som hos M.

Denna utveckling utgör förklaring till varför det finns många hemlösa värde- och kulturkonservativa väljare som valt SD istället för M eller KD. Väljare som röstar på SD trots att man överlag är negativt inställda till de inslag av högerradikalism som tydligt märks i detta partis politik. En utveckling som inte minst moderat- och konservativ landsortspress har uppmärksammat. Men som M:s och KD:s partiledningar inte tycks vilja ta till sig. 

 

     

Göran Hägglund (KD) från valrörelsen 2014.

 

Dessa båda fenomen har jag kommenterat på min blogg i två inlägg (i det senaste av de två finns en länk till det tidigare). I mina texter framför jag mina åsikter om att Löfven måste avsättas nu. Att de rödgrönas nyvalscirkus måste stoppas. Att Alliansen genast måste tvinga fram regeringens avgång genom en förtroendeomröstning i riksdagen innan jul. Att det faktum att SD har ett tveksamt förflutet, vilket detta parti verkligen har, men att SD:s förflutet inte är värre än hos den rödgröna regeringens stödparti V:

Mitt blogginlägg om att nu avsätta Löfven

Läs mer:

I dag fann jag en intressant artikel i Aftonbladet som tar upp SD:s framgångar, analyserat utifrån högerradikala partiers framgångar i övriga nordiska länder, Alliansens försvagning i valet och hur detta påverkar svensk politik i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet. Denna text är skriven ur ett socialdemokratiskt/socialistiskt perspektiv men kan ändå rekommenderas. Artikeln är välskriven och väcker en rad tankar:

Artikeln i Aftonbladet

 

Stefan Löfven (S) från EU-valrörelsen 2014.

Bild ovan: Fredrik Reinfeldt (M).

 

Etiketter: Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Alliansen, Göran Persson, De nya Moderaterna, M, S, KD, SD, C, FP, Moderaterna, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, Centern, Folkpartiet, Svensk Politik, Regeringskris, De rödgröna, Vänsterregeringen, V, Vänsterpartiet, Borgerlighet, Borgerligheten, Borgerliga partier, Expressen, Aftonbladet, Ny regering, Regeringskris, Budgetkris, Budgetmiss, Budgetmisslyckande, Budget, Demokrati, Beslutsfattande, Ta beslut, Blockgränsen, Stefan Löfven, Löfvenregeringen, Mona Sahlin, Göran Hägglund, Stefan Löfven,