Adjö Storbritannien, adjö Europa!

Resultatet från gårdagens val i Storbritannien var ingen överraskning för mig. I ett tidigare inlägg på denna blogg har jag kommenterat att Labours kraftiga vänstersväng med kollektivism, revolutionsromantik och antisemitism gör detta parti inte valbart. Labours tok radikalisering förstörde möjligheterna för stanna kvar partier att besegra Torries och stoppa Brexit.

Du kan läsa detta inlägg här

Jag fann i The New European en läsvärd artikel om valresultet som är publicerad med rubrik: ”Future of the union (Storbritannien) in doubt after elections resultat in Scotland and Northen Ireland.”

Du kan läsa denna artikel 

Skottlands flagga.

Jag instämmer med artikelns slutsats om att brittiska nationalister har skjutit sig själv i foten genom Brexit. SNP (Scottish Nationalist Party) tog samtliga 59 skotska platser, utan fyra, till parlamentet i London. Att SNP skulle gå fram var inte oväntat men att detta parti skulle göra rent hus i Skottland var oväntat. Men är lätt att förstå. I Skottland känner sig många dubbelt svikna. Först för att en stor majoritet i Skottland röstade emot Brexit men också för att självständighets sidans knappa förlust i folkomröstningen 2014 berodde på att London använde Storbritanniens EU-medlemskap som argument för att Skottland skulle stanna kvar i unionen. Och några år senare drar samma London Skottland ut ur EU.

Nicola Sturgeon kräver efter valet en ny skotsk folkomröstning. 

Skottlands regeringschef Nicola Sturgeon.

I längden kommer inte London kunna tvinga Skottland att stanna kvar i Storbritannien mot sin vilja. Förutom frågan om självständighet och relationen till Europa finns en annan viktig anledning till valresultatet i Skottland. England och Skottland har delvis en historia och kultur som skiljer sig åt. Och sedan Andra världskrigets slut 1945 har dessa två länder inom unionen utvecklats ekonomiskt och politiskt åt olika håll. 


Vägskylt på gäliska och engelska i norra Skottland. 


Under senare årtionden har Skottland närmat sig Europa. Medan England sedan början av 1970-talet har avlägsnat sig från Europa och blivit mer nationalistisk och inneslutet i sin avsaknad av imperiets fornstora dagar. England har blivit alltmer likt USA medan Skottland har blivit alltmer likt Irland, Nederländerna och de skandinaviska länderna. En utveckling som särskilt märks inom utbildning och inom olika sociala områden. Dessutom har Skottland en struktur på arbetsmarknad och industri som är mer lik Skandinaviens än Englands.

Foto från en festival i den skotska 
huvudstaden Edinburgh.

För mig är det självklart att Brexit kommer att innebära självständighet för Skottland, ett återförenat Irland och på lite längre sikt ett självständighet Wales. Boris Johnsons avtal med EU innebär redan nu att Nordirland avlägsnas från London. Dessutom fick det walesiska partiet Placid Crymu (walesarnas parti) en framgång. Brexit har skapat en opinion för ett självständigt Wales som inte har varit lika stark som nu på över hundra år.


 Wales flagga.

I Nordirland (som röstade emot Brexit) gick anti-lojalistiska partier fram. Detta innebär att det för första gången sedan ön delades efter Första världskriget finns en majoritet i Nordirland för en förening med Republiken Irland. Samtliga valkretsar utom åtta vanns av republikaner och nationalister. 


Affisch från Provisoriska IRA 1977 för hungerstrejkande 
fångar innan Långfredagsavtalet undertecknades.  

Genom Långfredagsavtalet 1979 som gjorde slut på den väpnade konflikten i Nordirland har regeringarna i London och i Dublin en förpliktelse att ordna och ge stöd till en folkomröstning om en irländsk återförening när det finns en majoritet för detta. En folkomröstning i Skottland kommer snart att följas av en omröstning på Nordirland. Boris Johnson blir troligen den sista premiärministern för ett förenat Storbritannien. Brexit nationalismen är på god väg att, istället för återskapa engelsk storhet, bilda ett Små-britannien.  
.  

Nordirlands flagga.

I ansedda The London Economic fann jag en tankvärd artikel om brittiska valet utifrån ett demokratiskt perspektiv. Artikelns rubrik: ”This will go down as a dark day of British Democracy”, ger en bra samfattning om artikelns innehåll och budskap.

Du kan läsa denna artikel här

Jag delar den uppfattning som förs fram i denna artikel om att lögner, populism och grova förnekande av fakta hotar demokratin. Gårdagens valresultat kan ses utifrån ett sammanhang om att det just nu finns en stark internationell trend av ny-nationalism, radikal populism (från både höger och vänster) och ett förakt för demokratiska processer och internationellt samarbete. Manifesterat av politiker som Johnson, Trump, Duarte och Urban.

Denna nya förkärlek för populism märkets i valrörelsen där Tories och Labour, partier som har dominerat brittisk politik i 100 år, presenterade sig inför väljarna som ett nytt friskt alternativ mot etablissemanget.

Boris Johnson.

En vän till mig, som bor i London sedan många år tillbaka, kommenterar valresultat med sin träffsäkra kommentar:

"Den verklige segraren i detta val är Vladimir Putin, som dragit i trådarna bakom Brexitkampanjen - med benäget bistånd av Donald Trump.

Det är en märklig värld vi lever i."

Jag har i ett tidigare inlägg kommenterat uppgifter som tyder på en direkt inblandning av Putin, Kreml och Ryssland i Brexitprocessen.

Du kan lösa detta inlägg här

Donald Trump.

Foto överst: 
Westminster Palace i London, 
säte för brittiska parlamentet.

Etiketter:

Brexit, Storbritannien, England, Skottland, Wales, Nordirland, Boris Johnson, Torries, Labour, Jeremy Corbun, SNP, Nicola Sturgeon, Scottish Nationalist Party, Placid Crymu, London, Edinburgh, EU, Europeiska Unionen, Europa, Nederländerna, Danmark, Sverige, Norge, Finland, Island, Nationalism, Populism, USA, Donald Trump, Vladimir Putin, Westminster, Vänsterpopulism, Högerpopulism,