Merkel, Cameron, Juncker och EU

Är britternas motstånd mot Juncker en skandal och står EU inför ett vägval mellan ökad demokrati och en fortsatt brittisk utpressning?

I brittiska The Economist fann jag en intressant artikel om utvecklingen av EU efter senaste valet till Europaparlamentet där i flera länder extrem- och populistiska partier fick framgång med en agenda om nationalism, rasism, främlingsfientlighet och en allmän skeptisk hållning till EU och europasamarbetet i stort. Dessa partier finns både till höger och vänster. I forna Östeuropa där väljarna ännu minns diktatur och förtryck, vann extrem partier och populism inte alls samma framgång, med Ungern som ett skrämmande undantag.

I artikeln tar man upp brittiska försök att stoppa Jean-Claude Juncker som ny ordförande för EU Kommissionen, som är EU:s verkställande organ som på uppdrag av medlemsländerna (och parlamentet i vissa frågor) läger fram förslag och verkställer beslut. Det är tydligt att The Economist finner den brittiska hållningen anmärkningsvärd. Jag delar denna uppfattning.

Artikel i The Economist om Merkel, Cameron och demokratin i EU 

”The vehemence of the criticism in the German press has been quite unusual. Bild, the main German tabloid, published an op-ed by its publisher, Matthias Döpfner, which described Cameron's opposition to Juncker as a scandal.

This much is certain: Europeans want Juncker as EU president. Schulz got the second-best result. A third, who didn't stand for election, can't be allowed to get the job. That would turn democracy into a farce. You may get away with something like that in the GDR [the former East Germany] or in far-right banana republics. But not in the EU. Otherwise it will abolish itself.”

David Cameron (till vänster)

I artikeln citeras den tyska tidningen Der Spiegel som kommenterar Camerons och Storbritanniens agerande och för samtidigt fram en uppfattning om att EU nu står inför en historisk vändpunkt. Der Spiegel skriver:  

”The EU cannot allow itself to be blackmailed by the British for another three years and refuse to give the people of Europe what was assured to them before the election—that they could use their vote to determine the next president of the European Commission. If the EU doesn't fulfill that promise, it will lose all credibility and acceptance [...] Britain is important to be sure. But the choice between a more democratic EU and Britain's continued membership is clear. Europe must choose democracy.”

EU:s grundlag som samtliga medlemsländer och dess regeringar har ställt sig bakom, Lissabon fördraget, ger EU:s enda direktvalda organ, Europaparlamentet, ökat inflytande när det gäller val av ny ordförande för kommissionen. Enligt fördraget får parlamentet möjlighet att direkt till Europeiska Rådet (statschefernas organ) att föreslå vem som ska bli ny ordförande. Dessutom togs vetorätten bort, som britterna tidigare flitigt har använt för stoppa kandidater som av London har upplevs vara för federalistiska. Under senare decennier har t.ex. två tidigare belgiska premiärministrar Jean- Luc Dehaene (kristdemokrat) och Guy Verhofstadt (liberal) stoppas av brittiska veton trots att dessa namn har haft en stor uppslutning från övriga länder t.ex. de nordiska. Nu agerar Cameron för att försöka stoppa en tredje: Juncker (kristdemokrat) från Luxemburg.  Efter det nya föredraget, 2009, ska beslut om ny ordförande tas med kvalificerad majoritet av medlemsstaternas regeringschefer i rådet och läggas fram för slutgiltigt avgörande i EU-parlamentet, som alltså kan blockera ett förslag från medlemsstaternas regeringar.



Jean-Claude Juncker

I Lissabons fördragets anda lanserade de största partigrupperna i EU-parlamentet inför Europa valet egna kandidater till ny ordförande för kommissionen. Den största gruppen Europeiska folkpartiet, EPP, (en center- höger grupp för kristdemokrater, centerdemokrater och skandinaviska konservativa) med moderaterna och kristdemokraterna som svenska medlemmar, lanserade Luxemburgs tidigare premiärminister Jean-Claude Juncker sin kandidat, den socialistiska/socialdemokratiska gruppen hade EU-parlamentets avgående ordförande Martin Schultz från Tyskland som sitt namn, den liberala, med folkpartiet och centern som medlemmar, valde Guy Verhofstadt, de Gröna hade tyskan Ska Keller, och gruppen för kommunister, västersocialister, anarkister och autonoma, med vänsterpartiet och kanske nu också med Feministiskt Initiativ som svenska medlemmar, valde föra fram greken Alexis Tsipras.



Guy Verhofstadt

Inför valet var alla dessa toppnamn och deras grupper eniga om den kandidat som kom ifrån den grupp som fick flest mandat i parlamentet skulle bli ny ordförande, och att gruppernas parlamentariker gemensamt skulle rösta nej till något annat namn.  Kandidaterna tog detta på allvar och bedrev en riktig president likande kampanj för sitt namn runt om i Europa, inom ramen för valet till EU-parlamentet. T.ex. Verhofstadt som besökte Stockholm och deltog i folkpartiets valrörelse. Efter valet blev EPP fortsatt största partigrupp, vilket ledde till att Verhofstadt och Tsipras erkände sig besegrade och uttalade sitt stöd för Juncker. Därefter uttalade Merkel, till Camerons stora missnöje, att hon ställer sig bakom Juncker, vilket Schultz också har gjort, men inte på ett lika tydligt som de övriga. Märkligt nog har de Gröna svajat i fråga, vilket har lett till kritik från de övriga i processen. Extermhögern med Le Pen:s Nationella Fronten och liknade partier lanserade ingen kandidat inte heller nationalisthögern med partier som Dansk Folkeparti och Sannfinländarna.  Inte heller den nya konservativa partigrupp som brittiska Torries har bildat med några konservativa partier från Östeuropa, efter att ha lämnat EPP under förra mandatperioden. Nyligen meddelade Sannfinländarna att man lämnar gruppen för nationella partier och går med  i den konservativa, även Dansk Folkeparti har uttryckt sitt intresse för att slå sig samman med Torries. Vilket för mig säger en hel del av om Camerrons Europapolitik.



Martin Schultz ( till höger)

Sverigedemokraterna som har varit på väg till den grupp av extrem höger med nynazister och neofasicister som Le Pen håller på bilda med partier som t.ex. Gyllene Gryning och Vlaams Belang, men tycks nu vara på väg att ompröva detta beslut. Svensken Kenneth Ekroth från SD har varit kassör för den arbetsgrupp som arbetat med att förbereda bildandet av partigruppen. SD har  tidigare i vår betalat in en administrativ avgift på 50 000 till denna arbetsgrupp. Partiets ungdomsförbud SDU har öppet försvarat kontakterna med Nationella Fronten. Mycket tyder på att SD väljer att göra sina ledamöter grupplösa i EU-parlamentet. Vad som händer efter vårt val till riksdagen i september är inte klart. Troligen har den negativa publicitet som SD:s flört med Le Pen fört med sig skämt partiet till en taktisk reträtt.



Ska Keller

Debatten om detta i Sverige har varit märklig på många sätt. Sveriges Television sände, som en av ytterst få public service bolag, inte de två TV debatter mellan partigruppernas samtliga kandidater som producerades av BBC och som sändes live från Bryssel. Svenska politiker har uttryckt ovilja till att acceptera ens tanken på att Europaparlamentet ska något inflytande på vem som blir ny ordförande för kommissionen. Man måste fråga sig är den gamla ordning är mer mer demokratisk som innebär att medlemsländernas regeringschefer stänger in sig bakom stängda dörrar, tar beslut utan någon insyn. Fredrik Reinfeldt har märkligt nog svarat ja på den frågan. Dessutom måste man fråga om vilken syn man har på EU-parlamentet om man inte accepterar att direkt valda parlamentariker ska ha något medinflytande på processen.



Alexis Tsipras

Som om detta inte var nog så tillkommer den märkliga diskussionen i Sverige om EU överhuvudtaget är demokratiskt. Men visst har beslut av demokratiskt valda regeringschefer i rådet, regeringarnas fackministrar i ministerrådet, och kommissionernas arbete som granskas av regeringarna, medlemsländers parlament och EU-parlamentet, och till slut anses inte heller detta direkt valda Europaparlament ha någon demokratisk legitimitet. Man skyller på det låga valdeltagandet, vilket är ett problem, men amerikanska presidenter brukar väljas i val med ett längre andel väljare än vad som har varit fallet i de två senaste valen till Europaparlamentet. Men ytterst få brukar för den skull ifrågasätta deras legitimitet för den sakens skull. Men detta innebär inte att man behöver gilla alla beslut som tas i EU, eller av medlemsländernas regeringar i EU frågor, eller att man måste anse dessa beslut har fattas av rätt instans. Men det gör jag inte heller med de beslut som tas i riksdagen, men jag ifrågasätter för den sakens skulle inte detta parlaments legitimitet. EU är en demokratisk organisation som stärkt demokratin och freden i Europa. Eller hur?     

Samtidigt som beslut om ny ordförande i kommissionen ska även en rad andra betydelsefulla poster besättas som t.ex. parlamentets talman, rådets ordförande, EU:s gemensamma representant i utrikesfrågor och övriga medlemmar av kommissionen där Cecilia Malmström är svensk representant.




Fredrik Reinfeldt

Bild ovan: Angela Merkel med EU kommissionens avgående ordförande  José Manuel Barroso.
Bild källa: Wikipedia.

 Wikipedias artikel på svenska om Jean-Claude Juncker

Etiketter: EU, Europeiska unionen, Angela Merkel. David Cameron, Jean-Claude Juncker, Jean- Luc Dehaene, Guy Verhofstadt, Alexis Tsipras, Ska Keller, Martin Schultz, Tyskland, Storbritannien, Belgien, Luxembourg, Bryssel, Der Spiegel, Der Bild, Östtyskland, DDR, Lissabon fördraget, José Manuel Barroso, Fredrik Reinfeldt, Sverigedemokraterna, SD, KD, FP, M, Nationella Fronten Le Pen, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Moderaterna, Europa, Kristdemokrater, Liberaler, Konservativa, Socialister, Kommunister, FI, Feministiskt Initiativ, EU-parlamentet, Europaparlamentet, BBC, The Economist,