Är det befogat att stämpla kritik mot Putins nytotalitära Ryssland för brott mot mänskliga rättigheter, aggressiva utrikespolitik och angrepp på Ukraina som russofobi, och ska man i så fall i stället säga kremlofobi?
I en svenskspråkiga Hufvudstadsbladet, som ges ut i Helsingfors, har jag funnit en intressant artikel av Theresa Norrmén som är publicerad under rubrik: "Kremlofobi ".
I sin artikel försöker Norrmén besvara två frågor. Den första tar upp en diskussion som förs i Finland om kritik mot den politik som förs i Putins nysovjetiska Ryssland automatiskt kan avfärdas som ett utslag av russofobi eller en kalla krigs mentalitet? Denna diskussion har ännu mer aktualitet i Sverige, än den numera har i Finland, eftersom vi har ett starkare inslag av sovjtkramande vänster än vad som finns i vårt östra grannland. Tillskilland mot Sverige och flertalet andra länder i Västeuropa skar Finland inte ner på sin militära förmåga efter Berlin murens fall, behöll värnplikten och har öppnat upp för ett framtida medlemskap av Nato på ett helt annat sätt än vad som är fallet i Sverige.
Norrméns artikel i HFB
Norrmén skriver:
”Ordet russofobi har använts ganska ofta på senare år, inte bara på ryskt håll – det finns också finländare med specifika Rysslandsintressen som gärna odlar termen. Anklagelser om russofobi har drabbat bland annat finländska socialarbetare (på grund av finsk-ryska vårdnadstvister), Sofi Oksanen (som har skrivit om Estland under Sovjetockupationen) och Heidi Hautala (som intresserar sig för människorättsläget i Ryssland). Det finns russofiler som har kallats för russofober, trots att de har djupa kunskaper i ryskt språk och rysk kultur, breda ryska kontaktnät och starka vänskapsband till ryssar. Problemet med dem är nämligen att de har fel åsikter eller att de känner ”fel” ryssar – sådana som själva är russofober! ”
Sofi Oksanen
Norrméns andra fråga handlar om ordbruk och semantik. När kritik mot Putins regim och dess politik benämns med russofobi menar Norrmén att man i stället benämna denna kritik med ordet: kremlofobi.
Norrmén skriver:
” Det är nämligen fullt möjligt att vara rysk russofob. .... Timo Vihavainen rapporterade på sin blogg i november om ett rundabordssamtal kring temat russofobi, ordnat av ett ryskt forskningsinstitut underställt presidentens administration. Deltagarna var eniga om att det finns både ”intern” och ”extern” russofobi. Den interna russofobins rötter finns i "zapadniki”, de som på 1800-talet ville att Ryssland skulle följa den västliga utvecklingen i fråga om teknologi, industrialisering och liberalism. Kampen mot liberalismen fortgår i dag: ”Den moderna slavofila nationalismen, som verkar bli allt starkare, vill inte att Ryssland och Europa ska ha några gemensamma värderingar”, konstaterar Vihavainen.
Ryssland söker igen sin identitet, och många vill att ryskheten förankras i den ortodoxa religionen, i en konservativ inställning i fråga om familjevärden, jämställdhet och sexuella minoriteter, i synen på demokrati, statsstyre och samtidshistoria. Man skapar en mytisk klyfta mellan öst och väst, och de som försöker överbrygga den och föra in så kallade västliga värderingar är då interna russofober.
Ordboksdefinitionen på ”russofobi” må vara ”motvilja mot Ryssland”, men för dem som använder termen betyder den egentligen något annat: russofob är den som inte håller med Rysslands nuvarande politik och vägval. En mera träffande term vore alltså ”Kremlofobi”, men det är väl för specifikt för att kunna användas som slagträ.”
I sin artikel ger Norrmén ett exempel på den allmäna begrepps förvirring som råder genom att citera vad Putins utrikespolitiska rådgivare Sergej Markarov sa i en intervju i Svenska Dagbladet:
”Finland, Sverige, Polen och de baltiska länderna är de mest russofobiska länderna i Europa ”.
SvD:s intervju med Markarov
Kristian Gerner, en välkänd rysslandskännare och professor emeritus i Östeuropakunskap vid Lunds universitet, kommenterar intervjun med Markarov i samma tidning:
” Jag befinner mig nästan i chock efter att ha läst intervjun. Det är ledsamt och obehagligt att det så nära Kreml finns en person med en uppenbarligen närmast paranoid världsbild”.
Gerners kommentar i Svenska Dagbladet till Markarovs uttalande om russofobi
I ett annat inlägg på denna blogg har jag kommenterat att Sven Hirdman, f.d. diplomat och svensk ambassadör i Moskva, som utifrån sin politiska hemvist på socialdemokratins vänsterflygel och personliga intressen som t.ex. ledamot av styrelsen för ryska statliga skogskoncernen Rusforest, har använt ord som russofobi och kalla krigs mentalitet när Putin och hans regim har kritiseras i väst för brott mot mänskliga rättigheter, för sin aggressiva utrikespolitik eller sitt angrepp på Ukraina:
Blogginlägg om Hirdman och om Putins nytotalitära Ryssland
Professor Kristian Gerner
Ettiketter: Hufvudstadsbladet, Ryssland, Kristian Gerner, Sergej Markarov, Sofi Oskanen, Theresa Norrmén, Sven Hirdman, Ukraina, Finland, Sverige, Baltikum, De baltiska staterna, Estland, Lettland, Litauen, Polen, Russofobi, Kreml, Kremlogi, Russofob, Nationalism, Panslavism, Ortodoxa kyrkan, Kalla kriget, Kalla krigsmentalitet, Östeuropakunskap, Östeuropa, Lunds universitet, Timo Vihavainen, Zapadniki, Heidi Hautala, Mänskliga rättigheter, Europapolitik, Utrikespolitik, Säkerhetspolitik, Rusforest, Rysskräck, Rysshat,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar