Utred svenskt medlemskap i Nato!

" Det är oansvarigt att inte vilja utreda Nato- medlemskap."

Det säger kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund i en intervju i Expressen.
Han kommer inte att släppa frågan och avslöjar att han kommer att gå emot både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven i sitt tal i Almedalen.

Expressens intervjuv med Hägglund




Göran Hägglund (KD) partiledare.

Det är bra Hägglund att du vågar ta denna fajt med både moderater och socialdemokrater. Han har helt rätt i sin analys att Sverige saknar förmåga att på egen hand försvara oss emot ett militärt angrepp från en stormakt (läs Ryssland). Dessutom har Hägglund minst sagt en poäng i att påpeka att när politiker, makthavare, vår omvärld och när medborgarna har kunskap om detta faktum så är det oansvarigt att inte ta upp frågan till debatt och ens våga att göra en översyn över konskevenser av ett medlemskap i Nato.

Jag är för ett medlemskap detta har jag varit sedan mitten av 1970-talet av flera skäl. Jag har tidigare tagit upp detta ämne på denna blogg. I ett inlägg tar jag upp den välkände chefredaktören och f.d. riksdagsledamoten för S, Widar Anderssons argumentering för ett medlemskap.

Widar Anderssons artikel om medlemskap i Nato

Det är som Andersson med rätt uttryckter saken; hur farligt kan egentligen en gemenskap med våra nordiska grannländer Island, Norge och Danmark och andra västeuropeiska demokratier vara? Man kan lägga till att en organisation som har en tidigare dansk statsminister Anders Fogh Rasmussen (från liberala partiet Venstre) som avgående ordförande (Generalsekreterare) och som nu får en norsk tidigare statsminister Jens Stoltenberg (från socialdemokratiska Arbeiderpartiet) som sin nye chef .

Dessutom har Finlands nye statsminister Alexander Stubb (från konservativa Samlingspartiet och tills nyligen utrikesminister) och försvarsministern från liberala Svenska Folkpartiet, Carl Haglund, uttalat att Finland bör bli medlem i Nato inom kort. En finsk folkomröstning i frågan kommer troligen att äga rum senare i år eller början på nästa år. Vi kan väl synka ihop oss med Helsingfors och ha en folkomröstning samtidigt också i Sverige?

Avslutningsvis kan man fråga sig om inte Rysslands alltmer aggressiva utrikespolitik och angrepp på Ukraina utgör ett argument för ett svenska medlemskap i Nato? Vad mer måste till innan politikerna vaknar upp ur sin Törnrosa sömn? Ett ryskt anfall på Polen och Baltikum? Men då är det för sent att bli medlemmar. Får då har ett storkrig i Europa inletts. Ett tredje världskrig.



Jens Stoltenberg  (S) f.d. statsminister i Norge och tillträdande Generalsekreterare i Nato.

Bild ovan Medlemsländernas flaggor utanför Natos byggnad i Bryssel.

Etiketter:  Nato, Almedalen,  Politikerveckan,Visby, Gotland, Visby, Generalsekreterare, Socialdemokraterna, Moderaterna, Norge, Danmark, Island, Finland, Göran Hägglund, KD, Kristdemokraterna, Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt, Anders Fogh Rasmussen, Jens Stoltenberg, Carl Haglund, Svenska Folkpartiet, Folkpartiet, FP, Samlingspartiet, Venstre, Arbeiderpartiet,  Polen, Baltikum, Estland, Lettland Litauen, Utrikespolitik, Säkerhetspolitik, Försvarspolitik, Sverige, Alliansen, De röd gröna, Moderaterna, Moderater, (M), Socialdemokraterna, Socialdemokrater, (S), Widar Andersson, Ukraina, Krim, Jens Stoltenberg, Anders Fogh Rasmussen,    

Löfven, Kastrup, Arlanda och Sveriges framtid

I Sydsvenska Dagbladet uttalar Stefan Löfven: "Arlanda bör växa förbi Kastrup".

Löfven om Arlanda och Kastrup



Kastrup Lufthavn.

För det första varför då? Jag är inte förvånad för att S- ledaren ger uttryck för det i Sverige vanliga tänket av Mäldardals fokusering och Stockholmsfixering. Inget utrymme för någon regionalism här inte. Du Löfven; För oss i Skåne är Kastrup också vår flygplats men det är inte Arlanda. Och för oss skåningar är det inget problem att både Kastrup och norska Gardemoen är större än Arlanda.

Jag blir trött. För detta tankeklimat är inte endast ett uttryck för kulturell nationalism som sitter i ryggmärgen hos svenska politiker, administratörer och samhällsdebattörer. Förutom att det finns odemokratiska inslag i denna  kultur, så är den dessutom ineffektiv och innehåller en omodern tilltro till nationalstatens suveränitet. Internationell forskning visar ganska entydligt att av tradition centralstyrda länder kommer att få svårare i ett längre perspektiv att möta globaliserings möjligheter och utamningar, som t.ex. Sverige, Frankrike och Storbritannien, jämfört länder med decentralisering och verklig regionalism som t.ex. Schweiz, Belgien och Österrike. Eller för att uttrycka det hela på ett annat sätt: nationalstaten klarar sig inte längre själv och blir allt mindre relevant för kunna påverka vår utveckling och vår framtid. Flertalet nationalstater, likt den svenska, är för stor för vissa samhällsfrågor och allt för liten för andra. I en globaliserad värld innebär detta att alltfler frågor som vi av tradition har hanterat på central nivå i nationalstaten behöver antigen regionaliseras eller hanteras på international nivå. 



Vy från Arlanda flygplats.

Till detta kommer vad som inom framtidsforskning kallas för Internationella utvecklingskorridorer som innebär en tanke på det finns naturliga geografiska områden över nationalstats gränserna i Europa för forskning, teknisk utveckling, kultur, arbetsmarkand och högre utbildning. Skåne anses allmänt ingå i en korridor som består av Köpenhamn, Roskilde, övriga Själland, Lolland, Falster ner till Schleswig- Holstein i norra Tyskland med Lübeck, Kiel och Hamburg. Göteborgs korridor består av norra Halland, Västergötland, Värmland, Bohus län och in i Norge med Sarpsborg, Oslo, Västlandet, Sörlandet till Bergen och Stavanger. För Stockholm gäller en korridor med Östergötland, Södermanland, Uppland, Gotland, in i Finland med Åland, Nyland, Helsingfors, till Riga och Estland. På längre sikt kan även S:t Petersburg tillhöra denna utvecklingskorridor men det kräver att förändrat klimat i Ryssland med demokratisering och mänskliga rättigheter, införande av rättskipning och lagstiftning som bygger på rättstatens principer, att marknadsekonomi införs och att den omfattande korruptionen avskaffas.



Interiör från plenisal i Schleswig-Holsteins delstatsparlament (lantdag) i Kiel.
Hamburg är en egen delstat (förbundsland).

Med det är inte endast Ryssland som behöver ett nytt politiskt- och kulturellt klimat, även Sverige måste förändras, andra tankar och nya tankesätt behöver ersätta vår nuvarande bild av Sverige som är ett arv från Gustav Wasas reformation, Stormaktstiden och en kvarlevande 1800-talets nationalism. En annan sak är nu helt tydlig att även med en S- led regering med Stefan Löfven så har vi ingen anledning att förvänta oss ett uppvaknade till realiteter i modernt Europa. Mitt budskap till Löfven blir: Släpp Sveriges olika delar loss, avskaffa detaljstyrningen från Rosenbad och inför en verklig regionalisering av politik och samhällsplanering.

Bild källa: Wikipedia.
Bild överst: Stefan Löfven, partiledare (S)
Bild nederst: Öresundsbron mellan Malmö och Köpenhamn.  



Etiketter: Stefan Löfven, S, Socialdemokraterna,  Regionalisering, Danmark, Öresund, Skåne, Norden, Norge, Röd-grön regering, Statsministerkandidat, Regional utveckling, National utveckling, Nationalism, Stockholmsfixering, Stockholm, Mälardalen, Mälardalsfokusering, Kastrup, Arlanda, Internationella utvecklingskorridorer, Utvecklingskorridorer, Naturliga utvecklingskorridorer, Utvecklingsområden, Nationalstater, Nationalstas gränser, Köpenhamn, Roskilde, Själland, Roskilde, Själland, Lolland, Falster, Schleswig-Holstein, Lübeck, Kiel, Hamburg, Göteborg, Halland, Västergötland, Värmland, Bohus län, Sarpsborg, Oslo, Bergen, Stavanger, Norge, Tyskland, Finland, Estland, Ryssland, Västlandet, Sörlandet, Bergen, Östergötland, Södermanland, Uppland, Gotland, Åland, Nyland, Helsingfors, Riga, S:t Petersburg, Samhällsplanering, Framtidsforskning, Gardemoen, Kastrup Lufthavn, Kastrups flygplats, Arlanda Flygplats, Europa, Nationalstater, Schweiz, Österrike, Belgien, Storbritannien, Frankrike, Rosenbad,

Alliansens tsunami och M:s försvarspolitik!

 

 Är säkerhetspolitiken Alliansers tsunami och har moderaternas försvarspolitik havererat?

I liberala magasinet Neo har jag läst en intervju som Ivar Apri har gjort med med Mikael Odenberg, tidigare moderat försvarsminister. I intervjun riktar Odenberg en hård kritik av Alliansens försvars- och säkerhetspolitik.

Odenberg i Neo

Jag vill sammanfatta Odelbergs kritik  i fyra punkter:

1. Att Fredrik Reinfeldt låter finansdepartementet och Anders Borg använda försvaret som budgetregulator istället för låta analyser av risker och behov styra tilldelning av försvarets resurser. I intervjun riktar Odenberg också kritik mot försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren (M).   

Finansminister Anders Borg (M

 Odenberg säger:

”Grundproblemet är fortfarande att det är finansdepartementet som styr och inte omvärldsbedömningarna och en välgrundad uppfattning om vad försvaret ska lösa för uppgifter.”

 

Cecilia Widegren (M)

2. Odenberg anklagar sitt eget parti för att en intern producerad taktik har fått styra försvarspolitiken i stället för att hur verkligen ser ut, t.ex. hur säkerhetsläget i Europa har försämrades efter Putins angrepp på Georgien 2008. I intervjun riktar Odenberg också kritik mot Cecilia Widegren (M) för hennes agerande som försvarsberedningens ordförande och att pragmatism och taktik i alltför stor omfattning har fått styra moderaternas politik i stort. En utveckling som Odenberg anser att Per Schlingmann är upphovsman till genom lanseringen av Nya Moderaterna.

 f.d. partisekreterare Per Schlingmann (M)

Odelberg säger:                                                                                                                                             

”Dessutom har man bundit ris åt egen rygg. Hela upplägget av den ekonomiska politiken har gått ut på att begränsa Socialdemokraternas ekonomiska manöverutrymme. De ska tvingas att gå till val på smått drakoniska skattehöjningar för att kunna genomföra vad de lovar under valrörelsen.            

Precis när man har låtit fällan slå igen, att allt ska betalas krona för krona, så går Vladimir Putin in och rövar åt sig Krim. Helt plötsligt inser man att nu måste vi anslå mer pengar till försvaret. Då hamnar man själv i den där knipan, för varifrån ska pengarna tas? Det är förstås en förarglig situation.”                                                                                                                                                                 

3. Odenbergs tredje huvudpunkt handlar om hur säkerhetsläget i Europa ska hanteras efter Putins angrepp på Ukraina. Odenberg anser att USA och Västeuropa måste stoppa Putin med aktiva medel.

Odelberg säger:                                                                                                                                                                  

” Min poäng är att Putin kommer att gå precis så långt som omvärlden tillåter honom att gå.                                                                                                                                                         

Putin utnyttjar inte primärt militär svaghet i Europa, utan politisk svaghet. Europa talar inte med en röst. I stället kommer egenintresset in. Fransmännen vill sälja fartyg för 20 miljarder, andra medlemsstater är oroade för sin gasförsörjning. Putin utnyttjar den politiska svagheten för att flytta fram Rysslands Position.                                                                                                                                                            
Det viktiga är att USA och Europa sätter gränser och är beredda att vidta de åtgärder som behövs i form av sanktioner och annat. Jag pratar inte i militära termer, utan i politiska  termer. ”                                 

4. Odenbergs sista punkt handlar om svensk anslutning till Nato. I detta sammanhang tar han upp den solidaritetsförklaring som Sverige tog beslut om 2009, som innebär att vi skrivit under på Lissabonfördragets formuleringar om att erbjuda hjälp till EU-länder.

 

 

 

 

Medlemsländernas flaggor vid NATOs högkvarter i Bryssel

 Odenberg säger:

”Sanningen är förstås att den logiska konsekvensen av solidaritetsförklaringen är att man går med i Nato. Man kan inte räkna med att få hjälp annars.”                                                                                  

Odenberg för också fram andra intressanta synpunkter som t.ex. att Alliansens övriga partier och socialdemokraterna i praktiken sitter i samma båt, vilket gör att vi tyvärr inte kan förvänta oss en annan inriktning på försvars- och säkerhetspolitiken under nästa mandatperiod oberoende av vilken regering vi då kan komma att få. Odenberg tror att miljöpartiet inte kommer att bedriva den radikala pacifistiska politik i en eventuell s-led regering, efter valet i höst, som partiet nu ger uttryck för. Han nämner MP:s försvarspolitiska talesman Per Rådberg som ett exempel på en klok politiker.  

Bild ovan: f.d. försvarsminister Mikael Odenberg (M)                                                                                             

Jag har i tidigare inlägg på denna blogg tagit upp försvarsberedningens arbete och Odenbergs kritik som delvis har fått stöd inifrån Odenbergs eget parti samt inom Alliansen av KD och FP.

Om Ukraina och försvarberedningen kritik mot M-ledningen

Per Rådberg (MP)

Etiketter: Mikael Odenberg, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Cecilia Widegren, Alliansen, Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Ukraina, Budgetpolitik, Budgetregulator, Vladimir Putin, Ryssland, Krim, Ukraina, Georgien, M, Moderaterna, Nya Moderaterna, Europa, Europapolitik, Europeisk säkerhetspolitik, Nato, Natomedlemskap, Lissabon fördraget, Solidaritetsförklaring, EU, MP, Miljöpartiet, Per Rådberg, KD, Kristdemokraterna, FP, Folkpartiet,     

Kremlofobi, russofob och russofobi

Är det befogat att stämpla kritik mot Putins nytotalitära Ryssland för brott mot mänskliga rättigheter, aggressiva utrikespolitik och angrepp på Ukraina som russofobi, och ska man i så fall i stället säga kremlofobi?

I en svenskspråkiga Hufvudstadsbladet, som ges ut i Helsingfors, har jag funnit en intressant artikel av Theresa Norrmén som är publicerad under rubrik: "Kremlofobi ".

I sin artikel försöker Norrmén besvara två frågor. Den första tar upp en diskussion som förs i Finland om kritik mot den politik som förs i Putins nysovjetiska Ryssland automatiskt kan avfärdas som ett utslag av russofobi eller en kalla krigs mentalitet? Denna diskussion har ännu mer aktualitet i Sverige, än den numera har i Finland, eftersom vi har ett starkare inslag av sovjtkramande vänster än vad som finns i vårt östra grannland. Tillskilland mot Sverige och flertalet andra länder i Västeuropa skar Finland inte ner på sin militära förmåga efter Berlin murens fall, behöll värnplikten och har öppnat upp för ett framtida medlemskap av Nato på ett helt annat sätt än vad som är fallet i Sverige.

Norrméns artikel i HFB

Norrmén skriver:

”Ordet russofobi har använts ganska ofta på senare år, inte bara på ryskt håll – det finns också finländare med specifika Rysslandsintressen som gärna odlar termen. Anklagelser om russofobi har drabbat bland annat finländska socialarbetare (på grund av finsk-ryska vårdnadstvister), Sofi Oksanen (som har skrivit om Estland under Sovjetockupationen) och Heidi Hautala (som intresserar sig för människorättsläget i Ryssland). Det finns russofiler som har kallats för russofober, trots att de har djupa kunskaper i ryskt språk och rysk kultur, breda ryska kontaktnät och starka vänskapsband till ryssar. Problemet med dem är nämligen att de har fel åsikter eller att de känner ”fel” ryssar – sådana som själva är russofober! ”

 

Sofi Oksanen

Norrméns andra fråga handlar om ordbruk och semantik. När kritik mot Putins regim och dess politik benämns med russofobi menar Norrmén att man i stället benämna denna kritik med ordet: kremlofobi.

Norrmén skriver:

” Det är nämligen fullt möjligt att vara rysk russofob.  .... Timo Vihavainen rapporterade på sin blogg i november om ett rundabordssamtal kring temat russofobi, ordnat av ett ryskt forskningsinstitut underställt presidentens administration. Deltagarna var eniga om att det finns både ”intern” och ”extern” russofobi. Den interna russofobins rötter finns i "zapadniki”, de som på 1800-talet ville att Ryssland skulle följa den västliga utvecklingen i fråga om teknologi, industrialisering och liberalism. Kampen mot liberalismen fortgår i dag: ”Den moderna slavofila nationalismen, som verkar bli allt starkare, vill inte att Ryssland och Europa ska ha några gemensamma värderingar”, konstaterar Vihavainen.

Ryssland söker igen sin identitet, och många vill att ryskheten förankras i den ortodoxa religionen, i en konservativ inställning i fråga om familjevärden, jämställdhet och sexuella minoriteter, i synen på demokrati, statsstyre och samtidshistoria. Man skapar en mytisk klyfta mellan öst och väst, och de som försöker överbrygga den och föra in så kallade västliga värderingar är då interna russofober.

Ordboksdefinitionen på ”russofobi” må vara ”motvilja mot Ryssland”, men för dem som använder termen betyder den egentligen något annat: russofob är den som inte håller med Rysslands nuvarande politik och vägval. En mera träffande term vore alltså ”Kremlofobi”, men det är väl för specifikt för att kunna användas som slagträ.”

I sin artikel ger Norrmén ett exempel på den allmäna begrepps förvirring som råder genom att citera vad Putins utrikespolitiska rådgivare Sergej Markarov sa i en intervju i Svenska Dagbladet:

”Finland, Sverige, Polen och de baltiska länderna är de mest russofobiska länderna i Europa ”.

SvD:s intervju med Markarov

Kristian Gerner, en välkänd rysslandskännare och professor emeritus i Östeuropakunskap vid Lunds universitet, kommenterar intervjun med Markarov i samma tidning:

” Jag befinner mig nästan i chock efter att ha läst intervjun. Det är ledsamt och obehagligt att det så nära Kreml finns en person med en uppenbarligen närmast paranoid världsbild”.

Gerners kommentar i Svenska Dagbladet till Markarovs uttalande om russofobi

I ett annat inlägg på denna blogg har jag kommenterat att Sven Hirdman, f.d. diplomat och svensk ambassadör i Moskva, som utifrån sin politiska hemvist på socialdemokratins vänsterflygel och personliga intressen som t.ex. ledamot av styrelsen för ryska statliga skogskoncernen Rusforest, har använt ord som russofobi och kalla krigs mentalitet när Putin och hans regim har kritiseras i väst för brott mot mänskliga rättigheter, för sin aggressiva utrikespolitik eller sitt angrepp på Ukraina:

Blogginlägg om Hirdman och om Putins nytotalitära Ryssland



Professor Kristian Gerner

Ettiketter: Hufvudstadsbladet,  Ryssland, Kristian Gerner, Sergej Markarov, Sofi Oskanen, Theresa Norrmén, Sven Hirdman, Ukraina, Finland, Sverige, Baltikum, De baltiska staterna, Estland,  Lettland, Litauen, Polen, Russofobi, Kreml, Kremlogi, Russofob, Nationalism, Panslavism, Ortodoxa kyrkan, Kalla kriget, Kalla krigsmentalitet,  Östeuropakunskap, Östeuropa,  Lunds universitet,  Timo Vihavainen, Zapadniki, Heidi Hautala, Mänskliga rättigheter, Europapolitik, Utrikespolitik, Säkerhetspolitik, Rusforest, Rysskräck, Rysshat,  

Respektera min röst, Reinfeldt

Respektera min röst!

Är det ett utslag av att respektera min röst i EU-valet och de europeiska väljarna inom EU att Angela Merkel står upp för Jean-Claude Juncker, tidigare kristdemokratisk premiärminister i Luxembourg , som nästa ordförande för EU- kommissionen? Och står Merkel upp bakom Lissabons fördragets principer om ökad demokrati och öppenhet inom EU, när hon försvarar den överenskommelse som partigrupperna i EU-parlamentet har gjort om att respektera resultatet i EU- valet?

 

Jag tycker att hennes mod imponerar. Och det börja bli dags att sätta saken på sin spets. Vad ska Europa välja? Valet står mellan en fortsatt brittisk utpressning eller en fördjupad demokrati inom EU.

 

Tidigare har britterna lagt in veto mot kandidater som har haft en stor uppslutning bland övriga medlemsländer. Två f.d. belgiska premiärministrar har råkat för detta, en liberal och en kristdemokrat. Men nu har vetorätten tagits bort. Och EU-parlamentet kan blockera en kandidat som inte har en majoritet i parlamentet bakom sig som Juncker nu har.

Övriga partigruppers kandidater till posten ställer sig nu bakom Juncker eftersom hans partigrupp Europeiska folkpartiet, EPP, blev störst. En av dessa är Guy Verhofstadt, tidigare premiärminister i Belgien, en av de f.d. regeringschefer som har stoppas av brittiska veton. Verhofstadt var partigruppen ALDE (liberaler och radikaler), kandidat till posten. En annan är Martin Schultz, tysk och avgående ordförande för parlamentet. Schultz var kandidat för den socialistiska gruppen. En annan medtävlare till Juncker, greken Alex Psiras, som kandiderade för partigruppen för kommunister och vänstersocialister, Enad europeisk vänster,  ställer sig nu också bakom Junckers kandidatur. Den gröna gruppen, och deras namn tyskan Ska Keller, svajade länge, men nu sägs att även de gröna ska respektera den överenskommelse som gjordes i parlamentet, innan valet och som flertalet av medlemsländernas regeringschefer accepterade, om att valresultatet ska få genomslag på beslutet om vem som blir kommissionens nästa ordförande. Vilket innebär en princip om att kandidat för parlamentets största partigrupp ska få posten, eller den kandidat från de olika partigrupperna som en majoritet i EU-parlamentet ställer sig bakom. I Sverige har det knappast alls uppmärksammas att fördraget ger parlamentet möjlighet att förslå ny ordförande direkt till Europeiska Rådet (regeringschefernas organ). De som stöder Juncker har full konstitutionell rätt att agera som man har gjort.

Dessutom hoppas jag att de kristdemokratiska- och de centerdemokratiska partierna i EPP sparkar ut moderaterna ur denna partigrupp i parlamentet. När EPP på sin kongress i våras, i Dublin, beslutade efter votering att Juncker skulle bli gruppens kandidat så röstade Alf Svensson för, som då satt på det kristdemokratiska mandatet i parlamentet. Svenssons efterträdare som KD parlamentariker i Bryssel/Strasbourg, Lars Aduktusson uttalade också sitt stöd för Juncker som EPPs kandidat. 

 

 

Alf Svensson, f.d. partiledare för kristdemokraterna och tidigare medlem av EU-parlamentet.

 

Det är skandal av stora mått att Reinfeldt spelar med i Camerons utpressning för att själv få en post i Bryssel efter det svenska valet. Enligt uppgifter i europeisk media, t.ex.brittiska The Guardian, tyska Die Welt, holländska Der Telegraaf, försöker Reinfeldt göra en kohandel med Cameron om att han själv ska få denna post, som tack för hjälpen med att stoppa Juncker, som nu i praktiken är de fyra största partigruppernas gemensamma kandidat.

Jag har kommenterat Junckers kandidatur och övriga partigruppers kandidater i detta inlägg:  

Merkel, Cameron, Juncker och EU

Ralf Grahn kommenterade mitt tidigare inlägg som jag länkar till här ovan. Samtidigt skickade Grahn  med en länk till ett inlägg på sin blogg om EU:s demokrati debatt och dess principer (på engelska). Detta inlägg är intressant och i den svenska debatten hörs tyvärr alltför sällan de breda humanistiska utgångspunkter med filosofiska (rättsfilosofiska) och etiska värderingar som Grahn tar upp. Men på kontineten är dessa vanligt förekommande:
 

 Ralf Grahns artikel om EU:s demokrati debatt och dess principer

En tredje artikel (på engelska) som jag rekommenderar är ett inlägg på en europablogg som drivs av ansedda: The London School of Economics där, författaren Mareike Kleine, för fram en rad intressanta argument för Juncker:

Artikel på Economics blogg för Juncker

Bilder från en träff på Harspund med premiärministrarna i Sverige, Holland, England och Tyskland.

Bild ovan (f. vänster): Mark Rütte, Holland, Angela Merkel, Tyskland, Fredrik Reinfeldt, David Cameron, Storbritannien.  

 

 

Etiketter: EU, EU-kommissionen, EU-parlamentet, EU-val, Lissabonfördraget, Angela Merkel, Jean-Claude Juncker, Fredrik Reinfeldt, David Cameron, Mark Rütte, Guy Verhofstadt, Ska Keller, Martin Schultz, Alex Psiras, EPP, Europeiska folkpartiet, De gröna, Liberaler, ALDE, Socialister, Kommunister, Enad europeisk vänster, Veto, Utpressning, Moderaterna, M, Ordförande för EU-kommissionen, Harpsund, Europa, Alf Svensson, Lars Aduktusson, Kristdemokraterna, KD, Kristdemokrater, Liberaler, S, Socialdemokrater, Kommunister, Vänstersocialister, Liberaler, Radikaler,  Bryssel, Strasbourg, Ralf Grahn,  EU:s demokrati debatt, Öppenhet, Subsidiaritet, Parlamentarism, Europeisk parlamentarism, The London School of Econmics, Mareike Kleine, Den gröna gruppen,     

Löfvens svåra val i vänsterpopulismens vågsvalp

I Gefle Dagblad har som vanligt David Nyström skrivit en klok och insiktsfull analys av läget i svensk politisk opinion. Nyströms artikel publiceras under rubrik:

 "En farlig vänstervridning  hotar Sverige i höst."

I sin artikel varnar Nyström för att våg av vänsterradikalism som får 1968 att likna en  mild västanvind.  Och detta  har Nyström tyvärr helt rätt i. Det är extremt för Sverige, för Norden och för norra Europa att partier till vänster om socialdemokratin samlar över 25 procent av partisympatierna. Detta sker i ett läge där ett sargat S- parti hamnar under 30 procent.

Nyströms artikel om Löfvens svåra val

I sin artikel tecknar Nyström en intressant bild om vilka konsekvenser detta kan få för Löfven och ambitioner att bli Sveriges nästa statsminister. Jag delar Nyströms analys om att detta försätter S- ledningen i läge där man tvingas göra ett strategiskt val. Röra sig in mot mitten, hålla dörren öppen för en medverkan av något borgerligt parti i en eventuell S-ledd regeringen efter valet, åtminstone i retoriken, och markera ett tydligt  avstånd mot vänsterpopulismen. Detta skulle ge en Löfven ökad trovärdighet bland väljare som står och tvekar mellan blocken, som vill ha sunda statsfinanser, som dessutom förstår att välfärden måste finaniseras genom arbete och tillväxt. Men en sådan strategi, kan som Nyström konstaterar, medföra en stor risk för att förlora vänstersossar till MP, V och FI. Eller så kan Löfven välja det andra alternativet och bejaka västerradikalismen och dess populism för att hålla samman partiet, på bekostnad av förlust av röster till Alliansen. Det är inget lätt val som Löfven har att göra. Det beslut som S-ledningen och Löfven gör medför stora konsekvenser för svensk politik. Då är det bra att han besöker Tony Blair. Hoppas att han lyssnar på hans råd.



Etiketter:  Stefan Lövén, S, Socialdemokraterna, De rödgröna, Alliansen, Tony Blair, MP, Miljöpartiet, V, Vänsterpartiet, FI, Feministiskt Alternativ, Gefle Dagblad, David Nyström,

Merkel, Cameron, Juncker och EU

Är britternas motstånd mot Juncker en skandal och står EU inför ett vägval mellan ökad demokrati och en fortsatt brittisk utpressning?

I brittiska The Economist fann jag en intressant artikel om utvecklingen av EU efter senaste valet till Europaparlamentet där i flera länder extrem- och populistiska partier fick framgång med en agenda om nationalism, rasism, främlingsfientlighet och en allmän skeptisk hållning till EU och europasamarbetet i stort. Dessa partier finns både till höger och vänster. I forna Östeuropa där väljarna ännu minns diktatur och förtryck, vann extrem partier och populism inte alls samma framgång, med Ungern som ett skrämmande undantag.

I artikeln tar man upp brittiska försök att stoppa Jean-Claude Juncker som ny ordförande för EU Kommissionen, som är EU:s verkställande organ som på uppdrag av medlemsländerna (och parlamentet i vissa frågor) läger fram förslag och verkställer beslut. Det är tydligt att The Economist finner den brittiska hållningen anmärkningsvärd. Jag delar denna uppfattning.

Artikel i The Economist om Merkel, Cameron och demokratin i EU 

”The vehemence of the criticism in the German press has been quite unusual. Bild, the main German tabloid, published an op-ed by its publisher, Matthias Döpfner, which described Cameron's opposition to Juncker as a scandal.

This much is certain: Europeans want Juncker as EU president. Schulz got the second-best result. A third, who didn't stand for election, can't be allowed to get the job. That would turn democracy into a farce. You may get away with something like that in the GDR [the former East Germany] or in far-right banana republics. But not in the EU. Otherwise it will abolish itself.”

David Cameron (till vänster)

I artikeln citeras den tyska tidningen Der Spiegel som kommenterar Camerons och Storbritanniens agerande och för samtidigt fram en uppfattning om att EU nu står inför en historisk vändpunkt. Der Spiegel skriver:  

”The EU cannot allow itself to be blackmailed by the British for another three years and refuse to give the people of Europe what was assured to them before the election—that they could use their vote to determine the next president of the European Commission. If the EU doesn't fulfill that promise, it will lose all credibility and acceptance [...] Britain is important to be sure. But the choice between a more democratic EU and Britain's continued membership is clear. Europe must choose democracy.”

EU:s grundlag som samtliga medlemsländer och dess regeringar har ställt sig bakom, Lissabon fördraget, ger EU:s enda direktvalda organ, Europaparlamentet, ökat inflytande när det gäller val av ny ordförande för kommissionen. Enligt fördraget får parlamentet möjlighet att direkt till Europeiska Rådet (statschefernas organ) att föreslå vem som ska bli ny ordförande. Dessutom togs vetorätten bort, som britterna tidigare flitigt har använt för stoppa kandidater som av London har upplevs vara för federalistiska. Under senare decennier har t.ex. två tidigare belgiska premiärministrar Jean- Luc Dehaene (kristdemokrat) och Guy Verhofstadt (liberal) stoppas av brittiska veton trots att dessa namn har haft en stor uppslutning från övriga länder t.ex. de nordiska. Nu agerar Cameron för att försöka stoppa en tredje: Juncker (kristdemokrat) från Luxemburg.  Efter det nya föredraget, 2009, ska beslut om ny ordförande tas med kvalificerad majoritet av medlemsstaternas regeringschefer i rådet och läggas fram för slutgiltigt avgörande i EU-parlamentet, som alltså kan blockera ett förslag från medlemsstaternas regeringar.



Jean-Claude Juncker

I Lissabons fördragets anda lanserade de största partigrupperna i EU-parlamentet inför Europa valet egna kandidater till ny ordförande för kommissionen. Den största gruppen Europeiska folkpartiet, EPP, (en center- höger grupp för kristdemokrater, centerdemokrater och skandinaviska konservativa) med moderaterna och kristdemokraterna som svenska medlemmar, lanserade Luxemburgs tidigare premiärminister Jean-Claude Juncker sin kandidat, den socialistiska/socialdemokratiska gruppen hade EU-parlamentets avgående ordförande Martin Schultz från Tyskland som sitt namn, den liberala, med folkpartiet och centern som medlemmar, valde Guy Verhofstadt, de Gröna hade tyskan Ska Keller, och gruppen för kommunister, västersocialister, anarkister och autonoma, med vänsterpartiet och kanske nu också med Feministiskt Initiativ som svenska medlemmar, valde föra fram greken Alexis Tsipras.



Guy Verhofstadt

Inför valet var alla dessa toppnamn och deras grupper eniga om den kandidat som kom ifrån den grupp som fick flest mandat i parlamentet skulle bli ny ordförande, och att gruppernas parlamentariker gemensamt skulle rösta nej till något annat namn.  Kandidaterna tog detta på allvar och bedrev en riktig president likande kampanj för sitt namn runt om i Europa, inom ramen för valet till EU-parlamentet. T.ex. Verhofstadt som besökte Stockholm och deltog i folkpartiets valrörelse. Efter valet blev EPP fortsatt största partigrupp, vilket ledde till att Verhofstadt och Tsipras erkände sig besegrade och uttalade sitt stöd för Juncker. Därefter uttalade Merkel, till Camerons stora missnöje, att hon ställer sig bakom Juncker, vilket Schultz också har gjort, men inte på ett lika tydligt som de övriga. Märkligt nog har de Gröna svajat i fråga, vilket har lett till kritik från de övriga i processen. Extermhögern med Le Pen:s Nationella Fronten och liknade partier lanserade ingen kandidat inte heller nationalisthögern med partier som Dansk Folkeparti och Sannfinländarna.  Inte heller den nya konservativa partigrupp som brittiska Torries har bildat med några konservativa partier från Östeuropa, efter att ha lämnat EPP under förra mandatperioden. Nyligen meddelade Sannfinländarna att man lämnar gruppen för nationella partier och går med  i den konservativa, även Dansk Folkeparti har uttryckt sitt intresse för att slå sig samman med Torries. Vilket för mig säger en hel del av om Camerrons Europapolitik.



Martin Schultz ( till höger)

Sverigedemokraterna som har varit på väg till den grupp av extrem höger med nynazister och neofasicister som Le Pen håller på bilda med partier som t.ex. Gyllene Gryning och Vlaams Belang, men tycks nu vara på väg att ompröva detta beslut. Svensken Kenneth Ekroth från SD har varit kassör för den arbetsgrupp som arbetat med att förbereda bildandet av partigruppen. SD har  tidigare i vår betalat in en administrativ avgift på 50 000 till denna arbetsgrupp. Partiets ungdomsförbud SDU har öppet försvarat kontakterna med Nationella Fronten. Mycket tyder på att SD väljer att göra sina ledamöter grupplösa i EU-parlamentet. Vad som händer efter vårt val till riksdagen i september är inte klart. Troligen har den negativa publicitet som SD:s flört med Le Pen fört med sig skämt partiet till en taktisk reträtt.



Ska Keller

Debatten om detta i Sverige har varit märklig på många sätt. Sveriges Television sände, som en av ytterst få public service bolag, inte de två TV debatter mellan partigruppernas samtliga kandidater som producerades av BBC och som sändes live från Bryssel. Svenska politiker har uttryckt ovilja till att acceptera ens tanken på att Europaparlamentet ska något inflytande på vem som blir ny ordförande för kommissionen. Man måste fråga sig är den gamla ordning är mer mer demokratisk som innebär att medlemsländernas regeringschefer stänger in sig bakom stängda dörrar, tar beslut utan någon insyn. Fredrik Reinfeldt har märkligt nog svarat ja på den frågan. Dessutom måste man fråga om vilken syn man har på EU-parlamentet om man inte accepterar att direkt valda parlamentariker ska ha något medinflytande på processen.



Alexis Tsipras

Som om detta inte var nog så tillkommer den märkliga diskussionen i Sverige om EU överhuvudtaget är demokratiskt. Men visst har beslut av demokratiskt valda regeringschefer i rådet, regeringarnas fackministrar i ministerrådet, och kommissionernas arbete som granskas av regeringarna, medlemsländers parlament och EU-parlamentet, och till slut anses inte heller detta direkt valda Europaparlament ha någon demokratisk legitimitet. Man skyller på det låga valdeltagandet, vilket är ett problem, men amerikanska presidenter brukar väljas i val med ett längre andel väljare än vad som har varit fallet i de två senaste valen till Europaparlamentet. Men ytterst få brukar för den skull ifrågasätta deras legitimitet för den sakens skull. Men detta innebär inte att man behöver gilla alla beslut som tas i EU, eller av medlemsländernas regeringar i EU frågor, eller att man måste anse dessa beslut har fattas av rätt instans. Men det gör jag inte heller med de beslut som tas i riksdagen, men jag ifrågasätter för den sakens skulle inte detta parlaments legitimitet. EU är en demokratisk organisation som stärkt demokratin och freden i Europa. Eller hur?     

Samtidigt som beslut om ny ordförande i kommissionen ska även en rad andra betydelsefulla poster besättas som t.ex. parlamentets talman, rådets ordförande, EU:s gemensamma representant i utrikesfrågor och övriga medlemmar av kommissionen där Cecilia Malmström är svensk representant.




Fredrik Reinfeldt

Bild ovan: Angela Merkel med EU kommissionens avgående ordförande  José Manuel Barroso.
Bild källa: Wikipedia.

 Wikipedias artikel på svenska om Jean-Claude Juncker

Etiketter: EU, Europeiska unionen, Angela Merkel. David Cameron, Jean-Claude Juncker, Jean- Luc Dehaene, Guy Verhofstadt, Alexis Tsipras, Ska Keller, Martin Schultz, Tyskland, Storbritannien, Belgien, Luxembourg, Bryssel, Der Spiegel, Der Bild, Östtyskland, DDR, Lissabon fördraget, José Manuel Barroso, Fredrik Reinfeldt, Sverigedemokraterna, SD, KD, FP, M, Nationella Fronten Le Pen, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Folkpartiet, Moderaterna, Europa, Kristdemokrater, Liberaler, Konservativa, Socialister, Kommunister, FI, Feministiskt Initiativ, EU-parlamentet, Europaparlamentet, BBC, The Economist, 

Sunt förnuft i bostadspolitiken!

En så kallad Friggebod, en förebild för Attefallshus.
Uppkallad efter dåvarande bostadsminister
Birgit Friggebo (FP).

Stefan Attefall (KD) bostads- och civilminister är  inte bara ett en av regeringens mer produktiva statsråd, utan också en av de mest framåt syftande. Inom bostadsområdet har Attefall genomfört en rad reformer trots motstånd från en rad särintressen som t.ex. byggindustrin, fack, kommuner och bostadsföretag.

Jag gillar också att Attefall i sin politiska gärning är månar om allmänintresset och vi vanliga, vanligtvis så tysta, medborgare. För denna ideologiska klarsyn är Attefall värd att tillerkännas respekt.

Nu har Attefall presenterat ett nytt helhetsgrepp för att förkorta, förenkla och effektvisera byggprocessen. I en debattartikel på DN-Debatt presenterar Attefall denna den största reformen på svensk bostadsmarkand på decennier. I sin artikel kritiserar Attefall att Socialdemokraterna  säger nej till alla förslag samtidigt som man inte presenterar några egna alternativ. Det är med all rätt som Attefall konstaterar att någonting radikalt måste till med tanke på vi har bostadsbrist i över 220 kommuner och det faktum att vi Sverige endast bygger hälften antalet bostäder jämfört med våra nordiska grannländer Danmark och Norge.

Attefalls artikel på DN-Debatt




En föregåande till Attefallshus
så kallade Hulthstugor på Värmdö.
Uppkallade efter dåvarande borgarrådet
Mats Hulth (S) i Stockholm.

Men med tanke på (S) nära anknytning till en rad kooperativa särintressen som byggfack, hyresgäströrelsen, Riksbyggen etc. var kanske inget annat vänta. Men det är klandervärt att sätta intresseorganisationernas egenintressen före bostadlösa ungdomar, trångbodda barnfamiljer och äldres behov av snabbt få en bostad som passar både för plånboken och andra behov.

Som en råd tråd, genom den stora mängd förslag och beslut som Attefall har arbetat fram, går en tanke på att det sunda förnuft måste råda även inom bostadspolitiken. Exempelvis införande av Attefallhus, utvidgade Friggebodar som kan tjänstgöra som små ungdomsbostäder på villatomter. En rad förenklingar har genomförts för ut- och ombyggnader av vanliga enfamilj hus, när det gäller t.ex. takkupor och altaner. En annan generell tanke i Attefalls bostadspolitik är att man noga ska pröva om en bestämmelse tjänar sitt syfte och vilka konsekvenser den medför, för byggtid, hyreskostnad etc.

För att sedan i nästa led i analysen ta bort bestämmelser som medför mer olägenhet än allmännytta samt analysera när en regel bör tillämpas och när man kan låta bli. Attefall menar,  liksom mig och många andra, att t.ex. bestämmelser om buller, ljud, ljus och annat kan anpassas efter den gällande situation, liksom krav på när detaljplan kan behövas. Allt för att snabba på byggprocessen och därigenom få fram fler bostäder. Men också för att koncentra offentliga resurser för att noga granska prospektering och byggnation när detta särskilt behövs t.ex. i miljökänsliga områden, när kulthistoriska värden behöver skyddas eller när särskilda sociala behov finns.

Attefall skriver bl.a. i sin artikel:

”- Vi ser nu att bostadsbyggandet ökar kraftigt – förra året ökade byggandet av flerfamiljshus med hela 55 procent. Och nyligen kom nya siffror från SCB som visar att uppgången fortsätter med kraft. Regeringen har lanserat en omfattande reformagenda inom bostadspolitiken. Förenklade regler och sänkta avgifter ska snabba på byggprocessen. Men S säger nej – samtidigt som deras egen bostadspolitiska verktygslåda är tom. ”

Satsrådet Attefall gör helt rätt i att våga utmana en rad särintressen och ta strid mot krafter som har medverkat till att skapa den största bostadsbristen i Sverige sedan 1950-talet. Bravo bostadsminstern, bravo Attefall!

På denna blogg har jag i år kommenterat svensk bostadspolitik och arkitektur i tre tidigare inlägg:

PM Nilssons artikel i DI om Attefalls politik

Modernismens arkitektur dödar våra städer

Ingen bostad nu

Detta senare inlägg är en jämförelse mellan bostadspolitiken i Köpenhamn, Bryssel och större svenska städer, bl.a. utifrån mina egna erfarenheter av dansk bostadsmarknad.

Bild ovan och i mitten: Från den 20 mars vid premiärvisning av Attefallhus på Sergels Torg i Stockholm.



Bostads- och Civilminister Stefan Attefall (KD)

Etiketter: Stefan Attefall, (KD), Kristdemokraterna, Bostadsminister, Regeringen, Alliansregeringen,  PBL, Plan- och bygglagen, Detaljplaner, Attefallshus, Friggebodar, Bostadpolitik, Nybyggnation, Byggprocess, Byggplaner, Flerfamiljhus, Enfamiljhus, Byggindustrin, Byggfack, Kommuner, Bostadsföretag, Privata bostadsföretag, Kommunala bostadsföretag, Hyresgäströrelsen, Riksbyggen,  Dagens Nyheter, DN, DN-Debatt, Arkitektur, Byggplaner, Bostadsbrist, Bostadskörer,