I Dagens Industri har två forskare vid ekonomihögskolan i Lund skrivit en intressant artikel där man kritiserar den pandemilag som riskdagen antog. Enligt skribenterna; den väl kände Lars Jonung, professor emeritus, och docent Fredrik N G Andersson är lagen ett populistiskt hastverk som inte uppfyller grundläggande krav på beredning och som dessutom saknar vetenskaplig grund. Deras artikel är publicerad under rubrik. ”Nedstängningar står inte på vetenskaplig grund.”
Här kan du läsa Joungs o Anderssons artikel i DI
Författarna framför att när lagen infördes så ville man inte lyssna på den kritik som fördes fram dels från medicinskt håll med också från ekonomer. I stället menar man att dels ren panik (som bland annat är ett utslag av den moderna sekulära människans dödsskräck och förakt för sitt eget och andras lidande och död, se länk till inlägg nedan) och ren populism. För egen del anser jag att beslutet om införa pandemilagen är en olycklig kombination av politiker som vill visa sig handlingskraftiga inför medborgarna för att vinna röster och få ökat inflytande, statstjänstemän och andra offentlig anställda som vill kunna roffa åt sig högre anslag och medierna som med hjälp av svarta rubriker och katastrof journalistik vill vinna i sin konkurrens om medborgarnas uppmärksamhet och annonsörernas plånböcker. Jonung och Andersson har rätt i sin analys om att under våren 2020 hade vi inte så mycket kunskap om Corona pandemin, vilket säkert också bidrog till den hysteri, som då, och som fortsatt, har kopplat ett grepp om de flesta nationer och internationella organisationer.
Att Jonung och Andersson i sin artikel presenterar några tydliga bevis på att vi nu, och sedan en tid tillbaka, har en hel del kunskap som tidigare har saknats. Och att denna kunskap fanns när lagen beslutades. Samt att denna kunskap faktiskt fördes fram då är, enligt min uppfattning, det mest intressanta i deras artikel. Och ett av de tyngsta argumenten mot pandemilagen. Att båda dessa ekonomer inte bara för fram ekonomiska argument som beskriver de konsekvenser som lockdowns och andra restriktioner för med sig för samhället och medborgarna är intressant. Denna del av deras resonemang gör deras text extra läsvärd. Att författarna i ett diagram visar att det inte finns något positivt samband mellan nedstängning och omfattning av Corona är väl värd och uppmärksamma. Jämför man olika nationer i Europa med varandra så finns hårt drabbade nationer både bland de som har genomfört lockdowns t.ex. Spanien, Frankrike, England och Italien. Och nationer med relativt höga tal men som inte har genomfört total nedstängning som t.ex. Sverige, Österrike och Schweiz. En konsekvens av denna insikt blir att Sveriges klart högre dödstal än våra nordiska grannar inte utgör ett argument för fler nedstängningar eller andra restriktioner. Utan har annan orsak (se tidigare inlägg som jag länkar till nedan).
Att författarna för fram en uppfattning om att sambandet mellan en nations dödstal och granden av nedstängning inte kan förklaras av åtgärdernas effektivitet mot pandemin utan att graden av dödstal mentalt tvingar fram hårda åtgärder. Är ett mycket intressant orsakssamband som har bekräftas av andra. Utifrån detta argument och annan presenterad forskning är det bara att hålla med Jonung och Andersson om att de krav som allt oftare framförs i svenska debatten om ökad nedstängning eller en lockdown måste avvisas. Lockdowns och andra restriktioner tar inte bort smittan som kommer att finnas kvar i vårt samhälle. I stället bör vi ha en osexig frågeställning: hur kan vi lära oss att leva i ett samhälle med Corona? Om vi inte ställer denna fråga kommer vi fortsätta med att begränsa människor men inte smittan.
Deras artikel avslutas med tankar om ekonomiska- och sociala konsekvenser för samhället och enskilda av den förda Corona politiken. Där man redovisar att det ekonomiska utrymmet för framtida inventeringar och privat konsumtion har urholkas. Vilket kommer att minska tillväxt och sysselsättning samt utrymmet för offentliga investeringar inom t.ex. vård, skola och omsorg. Tiotusentals arbetstillfällen kommer och har redan förlorats inom t.ex. service- och besöksnäringarna och detaljhandel. Och de som redan har förlorat sina anställningar inom dessa sektorer kommer att få söka sig till helt andra delar av arbetsmarknaden. En stor del av de jobb som redan har gått förlorade inom dessa sektorer är troligen varaktigt borta. Artikelförfattarnas varning om att många företag som fram till nu trots allt har klarat sig igenom de förda Corona restriktionerna, bl.a. genom de kostsamma subventioner som införts, inte kommer att klara fler inskränkningar även med fortsatt stöd är väl värd att uppmärksamma.
De varningar som dessa två ekonomer för fram och som många andra har givit uttryck för har viftas undan av populistiska makthavare och medborgare som alltmer blir påverkade via media av en officiellt sanktionerad Corona hysteri. För egen del undrar jag varför man inte redan nu tänker igenom vilka sociala- och ekonomiska konsekvenser den förda politiken kommer att få? T.ex. hur bördan av kraschade samhällsfinanser skall betalas och fördelas. En annan aspekt av detta är att urholkade statsfinanser kan utnyttjas av partierna för interna syften istället för en verklig omsorg om statens budget. Där ett tydligt exempel är regeringens förslag om att åter införa en fastighetsskatt. Vilket är mer är ett uttryck av en omsorg om de ambitioner som finns inom socialdemokratins radikala väster och inom Västerpartiet om att öka statens styrning och makt över vårt boende. Än en äkta oro för statens finanser.
En annan frågeställning som jag vill ta upp i detta sammanhang är att vi måste vara vaksamma på att de kraftiga avsteg vi gjort av grundläggande mänskliga rättigheter som mötes- och demonstrationsfrihet, näringsfrihet, religionsfrihet och rörelsefrihet kan komma att missbrukas. Det som vi har tillåtet nu ske kan i framtiden användas som ursäkt av politiker och andra makthavare för att framöver inskränka medborgarnas friheter. Att vi inte har orkat värna grundläggande mänskliga friheter på grund av pandemihysterin inger både olust och oro. (se länk till inlägg nedan). Att de inskränkningar som beslutats innehåller en rad ologiska konsekvenser som t.ex. att högst 20 personer får samlas när någon kyrkligt jordfästs men ingen sådan begränsning finns när någon profant begravas är ett exempel. Att endast 8 personer för samlas i kyrkor, kapell t o m i domkyrkor eller på bibliotek, men ingen sådan begränsning finns för gym och köpcentra är en annan uppmärksammad anomali.
Etiketter: Corona, Pandemi, Coronapandemin, Coronahysterin, Lockdowns, Pandemilag, Dagens Industri, Lars Jonung, Fredrik N G Andersson, Ekonomihögskolan i Lund, Mötesfrihet, Rörelsefrihet, Demonstrationsfrihet, Religionsfrihet, Dödstal, Smitta, Nedstängning, Restriktioner, Corona restriktioner, Covid-19, vaccin, Covid-19 vaccin, Katastrofrapportering, Katastrofjournalistik, Sekulärism, Dödsskräck, Fastighetsskatt,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar