Vadå abort o dödshjälp

 

I Världen i dag har Per Ewert skrivit en intressant ledare där han kritiserar ett program i SVT ”Striden om aborterna” som tar upp hur detta viktiga ämne har blivit föremål för diskussion och politiska motsättningar i USA.

Här kan du läsa Ewert artikel   

 I sin artikel som är publicerad under rubrik: ”Ännu ett snedvridet budskap i SVT.” tar Ewert upp två viktiga ämnen som löper parallellt. För det första: Hur osakligt och delvis okunnigt som denna viktiga samhällsfråga och debatt skildras i programmet. Grova förenklingar kombineras med rena faktafel om med en medveten propagandistisk kulturradikal vinkling. Men detta är vi tyvärr ganska vana vid numera när det gäller programverksamheten i Sveriges Television.

En bild på två skyddsvärda samhälles varelser.

Den andra saken som Ewert tar upp är hur frågan om abort skall diskuteras i sig. Här för Ewert, med all rätt, fram två etiska och humanistiska frågeställningar som programmet märkligt nog inte alls tar upp. Och som är centrala när abort och andra medicinsk etiska frågor diskuteras, t.ex. assisterad dödshjälp. Jag håller med Ewert i hans slutsats om att denna diskussion behöver tillföras ett perspektiv där man utgår utifrån en frågeställning om vad är en människa och hennes värde? Plus en fråga om vilka gränser är acceptabla för min frihet och statens rätt att begränsa min frihet? Tar man upp dessa frågor så blir diskussionen tydligare och ärligare. Men också något mer intellektuellt obehaglig, eftersom detta förhållningssätt framtvingar ett tydligt etisk ställningstagande och en existentiell reflektion. Men samtidigt blir diskussionen också mer rak, öppen och etisk.

Att se patienten som en människa med ett unikt 

människovärde är centralt inom medicinsk etik.

 

Hur viktigt det är att ta upp frågan om människosyn och att analysera relationen mellan individ och samhälle blir extra tydlig i en annan diskussion. I Dagens Samhälle har Theo Boer, en nederländsk professor i medicinsk etik (som har också varit verksam i Sverige), skrivit en intressant artikel om assisterad dödshjälp utifrån sina erfarenheter från Nederländerna och i Sverige. Och med anledning av den diskussion som under de senaste 2-3 åren har blivit mer aktuell här hos oss. Hans artikel är publicerad under rubrik: ”Professor: Varning för följderna av att legalisera dödshjälp.”

Här kan du läsa Boers artikel

En illustration av assisterad dödshjälp i form av en injektion.

Det är tydligt att Boer har omprövat sin tidigare ganska positiva inställning till assisterad dödshjälp. Nu drar han andra slutsatser bl.a. utifrån, vad han anser vara, en mycket negativ utveckling i Nederländerna. I sin artikel nämner han också utvecklingen i en av Kanadas delstater Quebec. Boer konstaterar att gränsen för önskat liv, för individens människovärde och syn på sjukdom, åldrade och svaghet har förändrats i en alltmer ohuman riktning på grund av assisterad dödshjälp. En utveckling som bland annat olika ideella organisationer för personer med fysiska och intellektuella funktionshinder länge har varnat för. Boers slutsats är att om man börjar tumma på människovärdes principen får man snabbt ett omänskligt samhälle. Man skapar ett sluttande plan där olika händelser samverkar och ömsesidigt förstärker varandra. 

Foto från Vipeholm anstalten i Lund.

Vilket inte minst de fasansfulla experiment som genomfördes på Vipeholm i Lund (som nu är en vanlig gymnasieskola) som då var en riksanstalt för personer med grava intellektuella funktionedsättningar. Vars människovärde och rättigheter samhället struntade i. De personer som var intagna på Vipeholm (det var faktiskt denna term som användes) tvingades medverka i forskning om karies och tandlossning genom att tvångsmatas med godis och sötsaker. Detta inträffade för inte inte så länge sedan. Och motiverades att dessa icke livsdugliga individer var en "belastning" för Folkhemmet och deras medverkan behövdes för att skapa en bättre tandhälsa. Denna "forskning" pågick från 1943 ända fram till till1960. Utifrån vad som Boer för fram och vad vi kan lära från den bristande humanism som härskade på Vipeholm är att etisk- och intellektuell avtrubbning, även i ett demokratiskt samhälle, kan skapa en direkt människofientlig kultur. Boers varning om att vi INTE i Sverige skall följa Nederländernas eller Kanadas exempel har relevans. Vilket vi kan lära av vår egen och Europas tragiska nutidshistoria.  

Ett äldre par vid livets slutskede.

I ett tidigare inlägg på denna blogg har jag upp en diskussion om den modell för assisterat självmord, Oregonmodellen, som Boer tar upp i sin artikel och som nu diskuteras i Sverige. Detta inlägg gav jag rubriken ”Avvisa dödshjälpsindustrins lobbyister.”

Här kan du läsa mitt inlägg

Barn i Auschwitz vid lägrets befrielse 1945. 

I ett ännu tidigare inlägg (som jag länkar till i inlägget ovan) tar jag upp exempel på hur en medveten etisk diskussion om människovärde och individens rätt skall föras på en samhällsnivå för att bli informativ och meningsfull. I detta sammanhang blir frågan om min och andras skyldigheter och rättigheter som samhälles varelse både naturlig och central. Dessa tankar kom att påverka politik, filosofi, juridik och kultur i västra Europa efter Andra världskrigets barbari. Skapade ett ideal som bl.a. gav en renässans för ett naturrättsligt synsätt präglat av den kristna humanistiska traditionen och den antika rättsfilosofin. I en medveten uppgörelse som skedde med olika totalitära politiska ideologier: kommunism, fascism och nazism. Men också med nationalism. Medan de totalitära ideologierna helt avvisades och delvis blev förbjudna. Så kom nationalism att bli ett ideal som man uppfattade vara en företeelse som man måste hålla tillbaka för att säkra demokratin och mänskliga rättigheter. Ideal som nationalstaterna hade misslyckats att bevara och skydda under mellankrigstiden. Men nu tycks ett nytt kulturellt barbari bl.a. i from av ett relativt människovärde vara på väg att återinföras. Göra en comeback. Undrar om detta verkligen är en utveckling som flertalet av oss vill ha i våra västerländska demokratier?

Här kan du läsa detta inlägg

Nazistiska ledare på de anklagades bänk 

under rättegången i Nürnberg 1945.

I detta inlägg tar jag upp den diskussion som Professor emeritus Anders Piltz (också katolsk präst i Lund o broder inom Dominikanorden) för i tidskriften Signum med anledning av Liberalernas krav om att stoppa alla planer på att införa samvetsfrihet inom vård och omsorg som finns bland annat i Norge och i flertalet andra nationer i Västeuropa. I t.ex. Tyskland är samvetsfrihet en grundlagsskyddad rättighet för en rad offentligt anställda som t.ex. poliser, militärer, lärare, läkare, advokater och domare. Detta starka rättsskydd för att få leva efter sina inre övertygelser och för mänsklig humanism är utformat utifrån Tysklands erfarenheter av de fruktansvärda brott som vanliga, annars fullt laglydiga, tjänstemän deltog i. Piltz har rätt. Att använda benämningen: Vårdvägran i stället för ordet: Samvetsfrihet är ett exempel på ett Orwellskt nyspråk.

George Orwell och exempel på hans nyspråk från hans 

dystopiska framtidsroman om ett nytt totalitärt samhälle, 

1984, från 1949.

Piltz, Boer, Ewert och andra visar vägen till hur dessa viktiga och ömtåliga frågor skall hanteras i den offentliga debatten. Och det finns faktiskt goda skäl att lära av historien när det gäller hur viktigt det är att begränsa mina och dina möjligheter att bestämma över andras liv och död (därför är t.ex. dödsstraff förbjudit i samtliga av EU:s medlemsstater). Men också att begränsa, även för en demokratisk stat, dess möjlighet att sätta sig över mitt samvete och begränsa mina möjligheter att få leva efter mina inre övertygelser så länge jag inte kränker någon annan person.

Domare förkunnar ett domslut vid Europarådets domstol för

 mänskliga rättigheter i Strasbourg.

Ewert börjar sin artikel med att konstatera:

”Abortfrågan skiljer sig från nästan alla andra ämnen inom lagstiftning och vårdetik. Som ingen annan fråga kan den skapa en så känslostyrd och osaklig atmosfär att en hederlig diskussion i princip upphör.”

Och detta har han tyvärr helt rätt i. Men det behöver inte vara så. Vi kan övervinna detta intellektuella hinder om vi verkligen vill föra en öppen och hederlig debatt.

Foto från en pro abort demonstration i USA.

Foto överst:

Abort reklam i Afrika.

Länk till denna blogg

Etiketter: Abort, Medicinsk etik, Dödshjälp, Oregonmodellen, Dödstraff, Samvetsfrihet, Naturrätt, Rättsfilosofi, Juridik, Människovärde, Per Ewert, Världen i dag, Anders Piltz, Signum, Theo Boer, Dagens Samhälle, USA, Sverige, Tyskland, EU, Europa, Nederländerna, Kanada, Quebec, Nazism, Tyskland, Nazityskland, Nürnberg rättegången, Vipeholm, Vipeholm anstalten, Vipeholm experimentet,   

Corona statistikens falska dödstal

 

I mitt förra inlägg på denna blogg (se länk i slutet av detta inlägg) tog jag upp den existentiella rädsla för lidande och åldrande som ligger bakom den moderna människans dödsskräck. En ångest som ligger bakom mycket av den Corona hysteri som nu sprider sig som en löpeld i våra västerländska samhällen. En hysteri som eldas på av media och som framtvingar olika panikartade och inte alltid så genomtänkta åtgärder av våra politiker och andra makthavare.

Ett exempel på presenterad Corona statistik.

I en intressant artikel i Läkartidningen ifrågasätter en medicinare Johnny Ludvigsson, professor i barnmedicin (pediatrik) vid Linköpings universitet den rapportering om dödsfall om covid-19 som förekommer både i officiella statistiken såväl som i media. Hans artikel är publicerad under rubrik: ” Fixeringen vid  antalet döda med covid-19 är missvisande.”

Här kan du läsa Ludvigssons artikel i Läkartidningen

Ludvigssons tes som jag instämmer i. Är att man i den officiella statistiken och rapportering av Corona pandemin inte gör någon skillnad mellan personer som avlider enbart på grund av Corona ifrån personer som avlider även på grund av andra orsaker som till lungsvikt, cancersjukdom, hjärtsvikt, där man också har kunnat konstatera covid-19. Och där man i flertalet fall (c:a 85%) har anledning att anta att själva Corona viruset ”endast” har påskyndat en död som troligen hade inträffat inom kort (dagar, veckor eller några få månader). Och denna insikt är viktig. Covid-19 liksom andra former av virus dödar i allmänhet inte i sig. Men de personer som har någon form av extra känslighet och överlever kan bli riktigt sjuka och tyvärr få biverkningar som t.ex. förlorad känsel och kronisk trötthet. Konsekvenser som för flertalet kommer efter en tid att minska eller helt försvinna. Medan för flertalet av oss andra får vi endast förskylningsliknade symtom och knappast ens märker att vi har fått Corona. Vilket i sig har underlättat smittspridning och försvårat att spåra smittan.  Detta kan vi t.ex. lära oss från Sars och andra pandemier. Flertalet av de äldre som har avlidit med Covid-19 i hemtjänst eller i särskilt boende skulle ha avlidit ändå. Vilket inte gör varje enskilt fall till något positivt, men som gör att statistiken inte alls är alarmerande som vi får itutat oss. Lögn, förbannad lögn och ren statistik är en komparation som än en gång har bevisat sin existens. 

Ett Corona prov.

En annan aspekt är att olika panik åtgärder som nu genomförs av nedstängning får konsekvenser för folkhälsan i samhället som man inte riktigt vill inse eller tycks ta någon som helt hänsyn till. I detta sammanhang har Ludvigssons resonemang om hur en långvarig ekonomisk lågkonjunktur med påföljande kraftigt ökad arbetslöshet djupt påverkar fysisk- och mental hälsa både för barn och vuxna relevans. Här tar Ludvigsson med all rätt upp lärdomar som vi kan dra ifrån de social medicinska konsekvenser som den så kallade 90-tals krisen har fått. Dessutom låsas vi inte känna till det faktum att covid-19 kommer finnas kvar beroende om vi stänger ner eller inte. I stället för att försöka bli av med viruset gäller för lära oss att leva med någonting som kommer att finnas kvar i samhället verken vi vill det eller inte. Använder munskydd eller inte.

En illustration över Corona pandemins globala spridning. 

Och naturligtvis måste vi skydda riskgrupper som äldre och kronisk sjuka. Att vi misslyckats med skydda äldre inom omsorgerna är en prakt skandal. Som vi har anledning att skämmas över. Och detta borde vi diskutera intensivt. Men det vill många inte ta tag i. Man kan misstänka att covid-19 hysterin används som en ursäkt för att dölja en rad missgrepp och misstag som man inte vill ta sitt ansvar för. Som t.ex. varför äldreomsorgen sedan lång tid tillbaka inte har anses vara ett viktigt politikområde och därför har en låg status med låga löner och osäkra anställningsvillkor. Flera epidemiologer för fram att det stora antalet timvikarier är en viktig anledning till varför Corona snabbt spred sig inom kommunernas äldreomsorg. En annan viktig fråga är varför har Sverige tillskillnad emot t.ex. både Danmark och Finland helt avvecklat den civila delen av totalförsvaret med dess stora förråd av medicinsk material eller slakten av den militära fältsjukhusen med deras respiratorer och annan intensivvårds utrustning? I våras när covid-19 bröt ut kördes på någon enstaka dag, både i Danmark och i Finland, material från olika förråd som tillhörde civilförsvaret eller den militära krigssjukvården ut till sjukhus och äldreboenden. Att Sverige hel saknar dessa resurser borde vi kritisk granska och debattera. Men tystnaden är nästan helt total.

En illustration på slakten av vår militära sjukvård.

 Mitt inlägg om vår militära sjukvård

Med all rätt lyfter Ludvigsson fram de riktlinjer som finns för prioritering av intensivvårdsplatser. Riktlinjer som politiker, andra beslutsfattare och media inte riktigt vill kännas vid. Ludvigsson skriver:

”I de riktlinjer som gavs i mars 2020 om prioritering vid brist på intensivvårdsplatser talar man om förväntad överlevnad [2]. Prioritet 1: »En patient med svår sjukdom eller skada med förväntad överlevnad på mer än 12 månader ges högsta prioritet för intensivvård. Måste man prioritera också mellan patienter i den gruppen utgår man från förväntad återstående livslängd, alltså från biologisk ålder«. Detta synsätt är accepterat inom sjukvården men har saknats i debatten.” 

Verkligt intressanta siffror.

Dessa riktlinjer är kloka, tydliga och lätta att förstå. Ser man på statistiken över de som avlidit i Covid-19 i detta perspektiv, statistiken över de som insjuknat, så får man ett annat perspektiv än de tal som gängse förekommer i debatten. Till detta kommer att alla åtgärder med nedstängningar och Lock downs inte kommer att få någon effekt på sikt. Sedan finns en aspekt till. Som jag tog upp i mitt förra inlägg. En allmän risk för att vår tilltro för politiker, vår lagstiftning och våra myndigheter allvarligt naggas i kanten. Att i panik vidta åtgärder som delvis saknar lagstöd (det är inte bara i Danmark som detta har skett där beslutet om att avliva samtliga minkar togs och genomfördes trots att politiker och polis visste att detta var olagligt), skapar misstänksamhet och en oro. Rent av ångest hos många. Till detta kommer de allvarliga sociala och ekonomiska konsekvenser som åtgärderna medför för enskilda medborgare och samhället i stort.

En stängd skola i London.

Besöksförbud inom hemtjänst och särskilda boenden saknar enligt experter på offentlig rätt lagstöd. Men naturligtvis har man rätt att ställa krav på besökarna t.ex. om klädsel, olika skyddsåtgärder som munskydd, skyddsrock, handskar och deras hälsoläge. Dessutom utgör rörelsefrihet en grundlagsskyddad rättighet som man ganska lättvindigt inte tycks bryr sig om. Om politiker och myndigheter som kommuner får bryta mot lagen. Kan detta ge livsluft åt ytterst obehagliga krafter på vänster och höger kanterna. Och ge inspiration och olika knäppgökars konspirationsteorier. Och detta behöver vi inte bjuda på. Här kan vi lära av Tyskland där myndigheternas olika åtgärder i hanteringen av Corona pandemin har retat upp vanligt folk som tillsammans med olika folkrörelser demonstrerar med både extrem vänster och extrem höger i massiva manifestationer i flera större städer. Tilltron till vår rättsstat och vår demokrati har tyvärr problem med sin trovärdighet ändå. Och detta är mycket allvarligt för oss nu och kan bli allvarligt för kommande generationer. Vi vet alla vilka konsekvenser som 1920-talets och det tidiga 1930-talets bristande tilltro till demokratin och olika myndigheter i central- och i mellan Europa fick. I form av nazism, i fascism, i judeutrotning och i ett världskrig. Vi måste vara mer rädd om vår demokrati och om att värna rättsstatens principer.

Demonstration i Berlin emot Corona politiken.

Länk till mitt förra inlägg om Corona hysterin

Länk till denna blogg

Etiketter: Corona, Corona pandemin, Corona hysterin, Johnny Ludvigsson, Linköpings universitet, statistik, Tyskland, Danmark, Minkfarmar, Rörelsefrihet, Grundlagar, Grundlagsskyddade rättigheter, Finland, Lock downs, Pandemi, Social medicin, Periadik, Barnmedicin, Intensivvård, Medicinska prioriteringar, Civilt försvar, Militär sjukvård, Militära fältsjukhus, Munskydd, Rättsstatens principer, Virologi, Epidemiologi,       

Corona, Lock down o det kokar i Paris

 

Det kokar i Paris! Protesterna mot Corona hantering och Lockdown sprider sig. Här i Paris är det katoliker som protesterar mot förbundet att få fria mässan. Liknade folkliga protester mot olika beslut om nedstängningar har förekommit i Spanien, i Portugal, i Italien och i Tyskland. Brittiska Daily Mail har en intressant artikel om protesterna i Paris.

Här kan du läsa artikeln i Daily Mail

Personer utanför Notre-Dame.

När skall vi Sverige börja ifråga sätta vår egen Corona hysteri? En hysteri som inte minst media har ett stort ansvar för. Förutom att de åtgärder som genomförs av olika regeringar innebär en inskränkning av vår vardag och vårt privat liv, vilket tyvärr inte helt kan undvikas, men som naturligtvis inte får genomföras alltför lättvindigt. Man kan fråga sig om de åtgärder som politiken nu inför ang. Corona kan komma att skapa olyckliga predikat inför framtiden. Det finns också anledning att fråga sig om virologisk och annan medicinsk sakkunskap skall få styra vilka åtgärder som vi nu inför? Här ser jag en risk för att den mentala smitta som Corona pandemin inger hos många i vårt samhälle även kan komma få påverka beslut inom andra områden. Som t.ex. beslut om: ekonomi, utbildning, miljö, socialpolitik, brott och straff, försvars- samt säkerhetspolitik. Områden där politiska beslut byggda på nojor, ångest, tillfälliga opinioner av uppagiterade och förskrämda folkskarors förutfattade meningar och intellektuella bekvämlighet kan komma att få ytterst allvarliga konsekvenser. En utveckling som endast kan brytas om vi låter sakkunskap åter få styra våra beslut.

Edvard Munchs berömda målning Angst från 1894. 

Ett tydligt exempel är beslutet om att stoppa servering av alkohol på korgen efter klockan 22:00. Detta beslut är sunt, men inte främst ur smittskyddssynpunkt. Det är tveksamt om detta beslut kommer att ha någon större effekt ur bakteriologisk aspekt. Men en inskränkning i tillstånd att servera alkohol under nattetid kommer att ha en stor positiv inverkan ur ett socialpolitiskt och ett brottsbekämpande perspektiv. Talar man med personal från akutsjuksjukvård, polis, socialarbetare och säkerhetsbranschen blir det tydligt att brott som misshandel, överfall, skadegörelse, rån och våldtäkt kraftigt ökar efter klockan 23:00. Det är intressant att notera under flera årtionden har denna kunskap från en obekväm verklighet helt negligerats. Men inte nu. Då är det plötsligt inga problem att införa ett alkoholförbud. Hej och hå liksom. För min del får politiken gärna efter att pandemin ha lagt sig införa ett varaktigt alkoholförbud efter klockan 24:00.   

En illustration av alkoholförbud efter 22:00 på krogen.

För egen del är jag övertygad om att den hysteri ang Corona som sprider sig i våra samhällen har med den moderna sekulära människans dödsskräck att göra. När åldrande, sjukdom, lidande och död, inte längre anses ha någon högre mening, inte längre utgör någon möjlighet till frälsning så måste dessa naturliga inslag i våra liv undvikas till varje pris. Men då får man också liksom på köpet, mer eller mindre, en allmän existentiell levnadsrädsla. En skräck som bl.a. tar sig i uttryck i olika desperata åtgärder från medelålders, samt äldre personer än så, till en osund hälsodyrkan. En konsekvens av detta är att personer äldre 50 år eller äldre anses utgöra ett skämt på arbetsmarknaden. Helt oberoende av utbildning, kunskap och erfarenheter. Att få ett nytt jobb även för en akademiker börjar blir svårt redan vid 40. Sverige var för övrigt en av de nationer inom EU som sist och ytterst motvilligt införde en lagstiftning mot åldersdiskriminering inom arbetsliv och utbildning. Ett beslut som vi tog först att efter att EU-kommissionen hotat dra Sverige inför EU-domstolen i Luxemburg.

I bland är tid och omtanke vad som behövs för att ge  

mening, linda oro samt ångest när vi blir gamla och sköra. 

  

Åldersskräck och ungdomsdyrkan tar sig bl.a. i uttryck att man skall gympa sig in i evigheten (som de flesta påstår sig inte tro på), äta sig och klä sig till evig ungdom. Samtidigt som allt färre gympar sin själ eller sin personlighet. Eller bryr sig om sin kulturella utveckling. 50-60 åringar med tonåringars eller 20-åringars kläder, mentalitet och olika uttryck är och förblir patetiskt. Kan liknas med Lasse Brandebys träffsäkra mansparodi Kurt Olsson. 

Kurt Olsson, en patetisk man, gestaltad av Lasse Brandeby. 

Ännu färre tänker på sitt liv som en förberedelse för sin nödvändiga död och som en väg till ett evigt liv. Och då blir perspektivet annorlunda. Inte förakta kroppen, men inte heller dyrka den, men vara tacksam för den. Men samtidigt se ett värde i att låta den och sin person påverkas av vad man har fått möta och fått uppleva under sitt liv. Med ålderdom, rynkor, ökad livserfarenhet och den påverkan som glädjeämnen, sorger och besvikelser medför för både kropp och själ. Numera kan jag tycka att en äldre kvinna som inte försöker dölja sin ålder, men inte heller ”Tantar” till sig och som bär sin kropp med en medveten stolthet faktiskt är vacker och te sig inbjudande. 

Ett tydligt exempel på en äldre kvinnas naturliga skönhet.

Leva nu kräver en medvetenhet om sitt liv då såväl som ens liv sedan. Men kan inte förstås genom rädsla och verklighetsflykt. Bl.a. för att livet aldrig stannar upp. Och din eller andras existens kan absolut inte, och framför allt inte, förstås genom ett förakt för din egen eller andras svaghet, ålderdom eller död. Att leva är rätt ok även när man som jag är över 60 år. Min fysiska ålder börjar märkas i min kropp. T.ex. i form av stelhet. Och vetskap om att min tid alltmer håller på att bli en brist vara inger en ökad glädje över att få vaka upp till en ny dag. Denna tacksamhet kände jag aldrig på detta sätt när jag var yngre. Tog då, liksom flertalet av oss då gör, livet för givit. Nu är jag mer medveten om vad gör med min tid. 

En läsvärd artikel om den andra vågen och ökat antal Corona fall

Ett äldre par på promenad.

                

Foto överst: En katolsk mässa firas i Notre-Dame.

Länk till denna blogg

Etiketter: Corona, Covid-19, Paris, Katolska kyrkan, Katoliker, Mässan, Kurt Olsson, 

Lasse Brandeby, Lock down, Existentialism, Evighet, Död, Dödsskräck, Liv, 

Frälsning, Ålderdom, Ångest, Tonår, Rynkor, Daily Mail, Ungdomskult, 

Omognad, Kriminalitet, Alkoholförbud, Notre-Dame, Sekularisering,                  

Johnson, Brexit, Överhuset o Biden

Ibland kan faktiskt debatter från det brittiska Överhuset (House of Lords) vara riktigt intressanta. Vars ledamöter kan vara ärliga och inte behöver ta olika taktiska eller partimässiga hänsyn. Bland annat på grund av att man inte kandiderar till olika ämbeten eller har nästa val att tänka på. Men också för att flera av Överhusets ledamöter har lång erfarenhet från olika samhällsområden utanför politik som t.ex. juridik, offentlig förvaltning, ekonomi, industri, handel, forskning och vetenskap samt kultur. Ett tydligt exempel på detta var när man i Överhuset nyligen tog beslut om vilken uppfattning som man skulle skicka till de folkvalda i Underhuset (House of Commons) ang regeringens förslag om att Storbritannien ensidigt skall bryta mot det internationella avtal som samma regering har slutit med EU om att garantera tullfrihet mellan Nordirland och Republiken Irland efter Brexit.

Michael Howard.

Lyssna och njut på det tal som en av överhusets ledamöter, Michael Howard  numera Lord Howard of Lympne, håller ang. regeringens förslag till avtalsbrott med EU. Howards tal är intressant ur flera perspektiv. En Youtube länk till hans tal och en artikel om hans anförande finns publicerat av sajten The New European.

Lord Howards tal och artikeln i New European

Boris Johnson.

En sådan omständighet är att Lord Howard som är aktiv företrädare för det konservativa regeringspartiet Torries, alltså partikamrat med Boris Johnson, och f.d. partiledare. Lord Howard har haft andra viktiga poster i brittisk politik t.ex. varit såväl inrikes- som handelsminister samt finansskuggminister i opposition. Men här går denna politiska veteran bestämt emot sin eget parti. Det är som om Ingvar Carlsson eller Göran Persson, båda f.d. socialdemokratiska statsministrar och partiledare, skulle offentligt gå ut och bedriva kampanj emot den nuvarande (S)-ledningens politik ang Sveriges relationer med Nato eller regeringens politik om LAS.

Göran Persson (S).

Detta är anmärkningsvärt också i London med tanke på att Michael Howard är en välkänd euroskeptiker. Var en av de allra första inom Torries att förespråkade att Storbritannien skulle lämna EU vilket var en anledning till att han fick avgå som partiledare 2005. Lord Howard var också aktiv i folkomröstningen för Brexitsidan och deras talesman i överhuset. Michael Howard är tillskillnad mot sin företrädare Ian Duncan Smith och sin efterträdare David Cameron, starkt kritik till hur regeringen har hanterat Brexit och Storbritanniens framtida relation med EU. Här instämmer han en hel del i den kritik som några f.d. premiärministrar som Theresa May, Gordon Brown, Tony Blair och John Major har fört fram.

Theresa May.

Lord Howards anförande är också intressant ur en annan aspekt. Det är sällan man får höra att någon i offentliga politiska sammanhang med en sådan tydligt och med en sådan styrka, både moraliskt och intellektuellt, försvara ett politiskt ställningstagande. Här agerar Lord Howard nästan demonstrativt mot den populism som alltmer har brett ut sig i våra västerländska demokratier under senare år. Vilket vi inte minst nu märker i USA med Donald Trump. En Trumpism som han indirekt anklagar sina egna partikamrater i regeringen för. Lord Howards etiska förhållningssätt och principfasthet imponerar på mig. Liksom hans retoriska förmåga. Engelsk politisk retorik när den är som allra bäst.

Donald Trump.

I ansedda The Guardian har Simon Jenkins skrivit en intressant artikel om Brexit förhandlingen mellan London och Bryssel. Där tiden för London håller på att rinna ut. Dessa måste avslutas denna vecka eller möjligen nästa för att både EU och Storbritannien skall kunna ta ett beslut om ett frihandelsavtal innan Storbritannien lämnar EU vid nyår. Jenkins för bl.a. fram att Storbritanniens förhandlings utrymme har krympt sedan Joe Biden vann över Donald Trump. 

Joe Biden.

Biden är, tillskillnad emot Trump, positiv både till EU och Nato. Och har redan gjort klart att USA inte kommer att ingå ett avtal om frihandel med London, utanför EU, om inte den fredsprocess på Nordirland som följde med det så kallade Långfredagsavtalet respekteras. Där samtliga parter är förpliktade till att hålla gränsen på Irland mellan Nordirland och republiken öppen samt tullfri. Ett avtal som förutom London, företrädare för protestanter och katoliker i provinsen, även USA och Irländska republiken skrev under. Biden har också uttryckt sitt ogillande över Brexit processen. Här kan Bidens irländska rötter ha betydelse. Jenkins artikel är publicerad under rubrik: "Boris Johnson has to stop playing games and agree with Europe."

Tony Blair f.d. brittisk premiärminister till vänster 

och Bill Clinton f.d. amerikansk president, till höger 

tillsammans vid en officiell sammankomst 

för att fira 20 års dagen av 

Långfredagsavtalet för fred på Nordirland

 som båda skrev under i Belfast 1998.

Här kan du läsa Jenkins artikel

En annan intressant artikel om överhusets hantering av regeringens Brexitavtal med EU har jag funnit i Huffington Post. Där Paul Waugh har skrivit en intressant artikel om de två omröstningar som överhuset höll ang regeringens UK International Market Bill och som Lord Howard tar upp sitt anförande. Waugh tar bland upp de två stora nederlag som Johnson regeringen fick utstå i överhuset. En omröstning slutade 433 emot förslaget och 165 för. Och den andra omröstningen 407 emot och 148 för. Dessa två resultat är de största nederlag som någon regering någonsin har råkat ut för sedan överhuset bantades ner 1990 och fick nuvarande regler för vilka av dess ledamöter som har rösträtt. Waughs artikel är publicerad under rubrik: "Lord´s huge defeat on Boris John´s plan to break UK international bill." 

Här kan du läsa Waughs artikel

Överhusets ledamöter i plenum.

Läsa mer:

Jag har i ett tidigare inlägg på denna blogg skrivit om Brexitprocessen och de motsättningar som den leder till i brittisk politik som inom det regerande konservativa partiet Torries.

Detta blogginlägg kan du läsa här

Länk till denna blogg

Etiketter: Brexit, Michael Howard, Torries, Storbritannien, EU, Nordirland, Irland, Boris Johnson, Konservativa partiet, Donald Trump, Trumpism, Joe Biden, Theresa May, Överhuset, House of Lords, House of Commons, Underhuset, Långfredsavtalet, Irländska republiken, Bill Clinton, Tony Blair, John Major, UK International Market Bill, Bryssel, Belfast,

Josef och Fars dag

 

När jag skriver detta är det Fars dag. Att kommentera och reflektera över en kulturartikel av Joel Halldorf om mansrollen tycker jag passar extra väl i dag. I sin text ställer denna akademiskt utbildade teolog med frikyrklig bakgrund, skribent och kristen samhällsdebattör, en viktig fråga: Kan Bibelns Josef vara en positiv förebild för vår tids män? Jag håller med Halldorf i hans slutsats om att Josef utgör en positiv förebild väl värd för oss män att försöka efterlikna. Då som nu. Hans artikel i Expressen är publicerad under rubrik: ”Jesus pappa Josef borde inspirera alla män.”

Joel Halldorf.

Här kan du läsa Halldorfs artikel

Den heliga familjen enligt renässans konstnären Giorgione.

En annan anledning att Halldorf har valt att skriva om manliga förebilder är den kulturdebatt som under senare tid har bedrivits i olika medier om olika mansroller och om den moderna mannen. Halldorf nämner två uppmärksammade exempel i sin artikel. Nästan uteslutande har det varit kvinnliga skribenter som varit aktiva i denna debatt. Medan få män tycks ha vilja eller intresse för att offentligt framträda i detta sammanhang. Vilket är märkligt. Vi har alla pappor. Och våra pappor är en nödvändig förutsättning för oss att bli till. Precis som när det gäller våra mödrar.

Josefin Holmström.

I denna debatt har det framförts en uppfattning om att det i vår tid saknas positiva pappa förebilder. Detta instämmer jag i. Här har Halldorf en viktig poäng. Han har också rätt i sin analys om det som Josefin Holmström i Svenska Dagbladet kallar för ”Kanske män” inte utgör någon positiv förebild för hur vi män skall vara.

Här kan du läsa Holmströms artikel

Om detta skriver Halldorf träffande:

”Obeslutsamma grabbar som har svårt att se bortom sin egen bekvämlighet.”

Även den andra manstypen som har fördömts, med all rätt, i denna debatt är den klassiska ”Macho mannen”, som Halldorf kallar för ”John Wayne stilen.” Ett mansideal som vi tidigare har gjort upp med, men som under senare år tycks vara på väg tillbaka inom populärkultur och i media.

John Wayne.

Halldorf nämner en intressant artikel av den kända journalisten Johanna Frändén i Aftonbladet som sågar båda dessa mansideal längs fotknölarna. Och inte utan orsak. Måste vi män erkänna. Halldorf sammanfattar båda dessa manstyper med att medan Kanske mannen är försiktig och kanske mer känslig än Macho mannen som är bättre på att ta för sig och veta vad han vill. Men att detta inte hjälper Kanske mannen som kan vara lika egoistisk och självupptagen som Macho mannen. Och detta ligger det en hel del i tror jag.

Johanna Frändén.

Här kan du läsa Frändéns artikel

Om dessa båda moderna mansideal inte håller måttet. Då blir frågan till vilken man skall man då se upp till? Som Halldorf uttrycker saken i sin artikel:

 ”Han ska vara stark men inte hård. Känslig men inte velig. Humoristisk men inte patetisk. Kvinnor är sedan länge bekanta med den här typen av motstridiga krav. Förhoppningsvis har de också lärt sig att är omöjligt leva efter listor. En bättre lösning är att hitta en god förebild- någon att imitera.”

Kurt Olsson en patetisk mansperson 

gestaltad av Lasse Brandeby.

Och detta gäller även för oss män under vår uppväxt när vi är pojkar och är på väg att bli män. Jag håller också med Halldorf om att det är viktigt att få möta manliga förebilder. Att ha någon, eller några män att liksom spegla sig i. Att bedöma sig emot. För tidigare generationer från antikens Grekland fram till 1960- talets flum pedagogik och olika olyckliga uppfostringsexperiment var detta en självklarhet. Och t.ex. i det gamla bondesamhället från medeltid och fram till tiden mellan de båda världskrigen ansågs det allmänt vara en stor ära för äldre män t.ex. farbröder samt mor- och farföräldrar att få vägleda yngre släktingar in i vuxenlivet. Tyvärr har denna insikt nästan helt försvunnit i vår tid. I den mån detta alls förekommit så är det helt andra ideal än den livsvisdom som följer av stigande ålder som efterfrågas och hyllas. I dess ställe har pengar, makt och status blivit ideal som förs fram.

En av mina barndomsidoler Farbror Melker från TV-serien: 

Vi på Saltkråkan, spelad av Torsten Olivercorna

I detta sammanhang och på en kvällstidnings kultursida har Halldorf modet, eller fräckheten, beror på man ser på saken, att föreslå att den kristna traditionens Josef som en förebild för alla oss män. Halldorf för i sin text en klok argumentering för sin uppfattning. Josefs ödmjukhet måste ha imponerat på hans omgivning och förmodligen var ett karaktärsdrag som Maria och hennes äldre släkting Elisabeth la märke till. Han är bredd att stiga åt sidan, inta en undanskymd roll, för att skydda sin flickvän och hennes barn. Som Halldorf konstaterar är dessa två personer mer viktiga för honom än han själv eller andra personer i hans omgivning. Han struntar helt i sin status, allmänna omdöme och sätter sin sociala position på spel för deras skull. Här är vi rymder av horisonter borta både från vår tids Macho man eller Kanske man.

En skildring av den gravida Marias besök hos 

sin äldre släkting och vän Elisabeth. 

Som då också var gravid

 trots sin relativt höga ålder och födde senare, 

enligt kristen tradition, Johannes Döparen.

Att mot alla religiösa- och sociala konventioner som gällde för judar i hans tid, och som ännu till stor del praktiseras inom ortodox judendom, valde Josef att inte förskjuta Maria när han fick veta att hon var gravid trots att han inte var fader till hennes barn. Detta måste det ha talats en hel del om i hans omgivning. Ha väckt förvåning och debatt. Gav säkert utrymme för olika elaka rykten. Dessutom så hade Josef enligt Mose lag inte bara rätt att bli befriad från sitt löfte att gifta sig med henne. Utan Maria skulle som äktenskapsbryterska förskjutas från samhället. Inte få gå i Synagogan eller till templet i Jerusalem. Inte få bo och verka bland andra. Kvinnor i hennes position hade i praktiken ett val mellan att bli prostituerad, tiggerska eller begå självmord. Om en kvinna togs på bar gärning med att ha sex med någon annan än sin man hade han och andra män rätt, till ock med under vissa förutsättningar, en skyldighet att stena henne till döds. Tänk på att denna småföretagare, hantverkare som i sin by var beroende av sitt anseende för att kunna försörja sig. Ändå valde andras väl framför sig själv. Detta är för Halldorf och mig ett lovvärt ideal. Men även Josef känner omgivningstryck och drabbas av tvivel. Han tänker först skilja sig från henne i hemlighet för att rädda hennes anseende. Men han ångrar sig.

Den förvåning som Josefs beslut väckte att inte överge Maria.

 Skildrat på en barock målning. 

Halldorf sammanfattar att Josef verken var någon Macho man eller Kanske man. Utan istället en kärleksfull, ödmjuk, ömsint och offervillig man. Han kräver inte sin rätt. Utan på ett nästan demonstrativt tydligt sätt väljer att avstå ifrån den. Men inte nog med detta. Som Halldorf skriver: ”I en kultur besatt av sexuell heder gifter han sig med en kvinna som omgivningen betraktade som fallen (lågstatus i en omfattning som vi har svårt att förstå i dag). Han framstod nog som en ganska misslyckad typ.”

 

En höggravid Maria med Josef.

Han backar inte ens när kvinnan, som han troligen älskade högt, oväntat blir gravid. Tala om inre styrka och mod. Här finns ingen velighet. Ingen feghet, lathet eller bekvämlighet som styr. Hans inre kompass är tydlig och målmedvetet han sätter andra före sig själv.  Och att en man som av andra i hans omgivning, troligen uppfattades som en rättfärdig jude, i dag skulle vi kanske säga ortodox jude, ändå trots allt valde att handla som gjorde. Är en aspekt av detta som ofta glöms bort. Kärnan i Halldorfs resonemang, som han kommer till slutet av sin artikel, är en viktig insikt om att det är just detta som gör Josef aktuell i vår tid både för troende såväl som inte troende. För kristna såväl som för judar eller muslimer. Är att Josef visar upp att för honom är föräldraskap inte bara en biologisk sak utan också en livshållning, en grundläggande attityd om att skydda och hjälpa de två liv som då tog ansvar för. Jag håller med Halldorf att det är denna etiska livshållning som gör honom till en förebild för oss män. En förebild hur vi män ska behandla kvinnor och barn som vi har vi vår närhet. Detta gör Josef till en förebild, väl värd, att reflektera över även när det inte är Fars dag.

Josef och Maria, från en filmatisering av Jesu liv.

Etiketter: Fars dag, Joel Halldorf, Josef, Maria, Elisabeth, Johannes Döparen, Bibeln, Kristendom, Den Heliga familjen, Judendom Islam, Familj, Etik, Heder, Josefin Holmström, Johanna Frändén, Föräldraskap, Macho man, Kanske man, Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet, Jesus, John Wayne, Kurt Olsson, Lasse Brandeby, Farbror Melker, Torsten Olivercrona, Vi på Saltkråkan,