I irländska Times (The Irish
Times) fann jag en intressant artikel med
anledning av den artikel som Tony Blair
och John Major, f.d. brittiska
premiärministrar (Blair för socialdemokratiska Labour, Major för konservativa
Tories) gemensamt skrev i brittiska The
Times (denna artikel är bakom en betalvägg) med anledning av den lag om en hård Brexit (UK Interntional Market Bill) som Boris
Johnson nu försöker få igenom i underhuset.
Boris Johnson.
En lag som Johnson och hans regering öppet erkänner strider mot internationell lag, genom att man bryter det avtal som Johnson egen regering skrev under med EU. Ett avtal om att Nordirland skall få vara kvar i EU:s gemensamma marknad och att tullfrihet skall råda mellan Nordirland och Republiken Irland (Backstop). Detta löftesbrott har fått den irländska regeringen att gå i taket.
Teresa May.
Johnson regeringens lagförslag strider också mot det irländska fredsavtalet från 1989 som gjorde slut på den långvariga och blodiga konflikten på Nordirland mellan katoliker och protestanter. Ett avtal som förhandlades fram när Blair var premiärminister genom en aktiv medverkan både från USA, när Bill Clinton var president, och Republiken Irland (Långfredagsavtalet). Som bl.a. innehåller en ömsesidig förpliktelse om att garantera en öppen gräns mellan Nordirland och Irland.
Drottning Elisabeth II deltar i 20 års firandet av det irländska fredsavtalet i nordirländska Belfast. Här hälsar hon på Bertie Ahrean, som var irländsk premiärminister när avtalet skrevs under.
Kritiker både inom och utanför Tories oroar sig för att en ny fysisk gräns i form av handelshinder och tull skall resultera i att den gamla kulturella barriären återuppstår. Denna mentala gräns var en viktig drivkraft bakom konflikten. Och att detta i sin tur skall resultera i att sekteristiskt våld och terror åter blossar upp i Nordirland. Republikens regering och dess nyvalde premiärminister Micheál Martin, från högerliberala Fianna Fáil (som regerar tillsammans med kristdemokratiska Fine Geal och de Gröna) varnar nu för att Brexit processen i sig och framför allt en hård Brexit kommer att underlätta rekrytering till extremistgrupper som Provisoriska IRA eller Verkliga IRA på den katolska sidan, samt monarkistiska lojalister till Oranje Orden och Ulsters Försvarsförbund bland protestanter. Regeringen i Dublin menar att en sådan utveckling i Nordirland kommer att påverka hela Irland.
Affisch från Provisoriska IRA i Belfast till stöd för fängslade IRA-medlemmar som hungerstrejkar under The Troubles (inbördeskriget) innan Långfredagsavtalet undertecknades 1988.
Den gräns som tidigare delade ön har dessutom påverkat relationen mellan regeringarna i London och i Dublin, som tidvis har varit ansträngda. Att gränsen på den irländska ön raserades genom båda nationernas EU-medlemskap underlättade kontakter och handel. Som bl.a. har fått många protestanter från norr att arbeta och studera i söder, vilket var helt otänkbart innan 1989. Numera har republiken t o m en högre levnadsstandard och lägre arbetslöshet än Nordirland. Att fredsprocessen trots allt ännu är skör. Påtalas av många debattörer som är kritiska till regeringens planer.
Vid nuvarande gräns mellan Republiken och Nordirland. Endast färgen vid vägkanten skiljer sig åt.
En tredje f.d. premiärminister Teresa May stormar också mot Johnsons förslag. "Vem kommer att våga lita på Storbritannien vilja göra avtal med oss nu efter detta.", sa hon i en debatt om saken i underhuset. Och får medhåll av en annan tidigare premiärminister Gordon Brown. Sir Roger Gale, ålderspresident för den konservativa partigruppen, instämmer med May. På sin hemsida är han tydlig. ”Jag kan inte rösta för någonting som är olagligt.” Den skotska regionala regeringen hotar regeringen med domstol, och får stöd av den walesiska regeringen. Båda dessa regionala regeringar anser att detta avtalsbrott även strider mot brittisk lag.
Skottlands regeringschef, Nicola Sturgeon från nationalistpartiet SNP.
Statsadvokaten Jonathan Jones har
sagt upp sig i protest. Flera kända Brexitörer inom Tories som t.ex. Michael Howard, f.d. partiledare, handels- och inrikesminister, en välkänd anti-EU röst inom det konservativa partiet, och som var en av de
första som öppet förespråkade ett Brexit och Lord Nick MacPherson, f.d. minister och
gruppledare i överhuset, protesterar och kommer att rösta emot förslaget (överhuset kommer endast att fatta ett rådgivande beslut). Stark
kritik mot Johnsons förslag kommer också från två av Tories utskottsordförande
i underhuset. Tobias Ellwood och Sir Bob Neill, verksamma i försvars- respektive justitieutskottet.
Domare i Europadomstolen i Strasbourg.
Som om allt detta inte var illa nog nu flaggar regeringen för att Storbritannien även skall lämna Europakommissionen om de mänskliga rättigheterna från 1950 (som Sverige var medlem av redan innan vi blev medlemmar i EU) med motivering att brittiska domar inte skall kunna överprövas av Europadomstolen (Leave the human rights protections protocol). Att denna domstol inte är EU:s utan drivs av Europarådet och därför inte alls har med Brexit att göra påtalar flera kritiker som t.ex. Sir Ed Davey och Keir Starmer (partiledare för Liberaldemokraterna respektive Labour). Man anser att det därför inte finns någon anledning alls att ta upp denna fråga nu. Både Labour och Liberaldemokraterna motsätter sig att Storbritannien lämnar Europakommissionen.
Sir Ed Davey till vänster, Keir Stramer till höger.
Johnsons förslag kritiseras för att detta kommer att ge extra bränsle åt krav på självständighet för Skottland och Wales och på krav om att återförena Irland. Kritikerna menar att Johnson med sin bombastiska nationalism avvecklar Storbritannien och skapar ett Little Britain. För egen del blir jag alltmer övertygad om att unionen mellan nationerna i denna brittiska union nu kommer att lösas upp. Först genom självständighet för Skottland, följd av att Wales bryter sig loss samt att Nordirland och Republiken Irland förenas i en ny irländsk nation. Jag instämmer i den uppfattning som nu allt oftare förs fram, även inom Tories, att Johnson personligen påskyndar denna process och gör den mer eller mindre ofrånkomlig.
Adam Price partiordförande för Placid Cymru (walesarnas parti) som verkar för ett självständigt Wales. Ett parti som är på frammarsch. Har vunnit flera valkretsar till parlamentet i London.
Brittiska The Guardian har en intressant artikel som tar upp Johnson regeringens förslag och som ger en intressant sammanfattning av läget just nu i brittisk politik.
I ett tidigare inlägg på denna blogg ger jag en bakgrund till Brexitdebatten och de motsättningar mellan de olika nationerna inom Storbritannien som har växt sedan 1980-talet.
EU:s chefsförhandlare Michel Barnier.
Det är uppenbart att Johnson regeringen nu gör flera avsteg mot det konservativa partiets grundläggande tradition av att bejaka och slåss för laglighet, hålla ingångna avtal och att lösa konflikter genom förhandlingar. Man kan förstå att EU:s chefsförhandlare, Michel Barnier, har framfört ett ultimatum till London om att Johnson inom tre veckor måste dra tillbaka föreslaget.
Margaret Thatcher, senare Dame (Baroness of Kesteven).
För Margaret Thatcher, som var en välkänd EU-skeptisk premiärminister (1979-1990), var det självklart att Storbritannien skall hålla internationella avtal, även med EU. Under hela efterkrigstiden har det konservativa partiets sett sig självt som laglighetens främsta garant i brittisk politik. En tradition som Johnson nu väljer att utmana. Det blir att mer tydligt att Thatcherismens liberala kapitalism nu ersätts med en ny högerradikal populism och nationalism. Säga vad man vill om Thatcher, som jag aldrig gillade, men populist, till skillnad emot Johnson, det var hon aldrig.
Johnsons chefsrådgivare Dominic Cummings.
På Twitter såg jag en intressant formulering om detta: ”Att kretsen kring Johnson har kidnappat Tories och ersätter Thatcherism med Trumpism.” Det
är uppenbart att dessa initiativ har Johnsons chefsrådgivare Dominic Cummings som arkitekt och
upphovsman. Cummings har öppet deklarerat att hans syn på samhälle och politik
styrs av en ”break things philosophy”.
Att denna pseudo-anarkism har vunnit Johnsons öra är beklagligt. Det är nästan
som man saknar Margaret Thatcher i brittisk politik (och det trodde jag skulle
hända mig) för att nu inte tala om May, Brown, Blair eller Major.
En illustration av Little Britain som en konsekvens av Brexit. Lägg märke till att det är ett förenat Irland som återges på bilden.
Foto överst:
Ett fotocollage med Major till vänster, Blair till höger och Johnson i den lilla rutan till höger.
Etiketter: Brexit, EU, Storbritannien, Boris Johnson, Tony Blair, John Major, Teresa May, Gordon Brown, Dominic Cummings, Margaret Thatcher, Michel Barnier, Bill Clinton, Europarådet, Europadomstolen, Irland, Republiken Irland, Micheál Martin, Fianna Fáil, Finne Geal, Kristdemokraterna, De gröna, Nordirland, Skottland, Wales, Långfredagsavtalet, Irländska fredsavtalet, Underhuset, Överhuset, Tories, Konservativa partiet, Labour, Socialdemokrater, Brittisk politik, Brexitförhandlingar, Brexitavtal, Backstop, IRA, Verkliga IRA, Provisoriska IRA, Lojalister, Monarkister, Oranje Orden, Ulsters Försvarsförbund, Keir Stramer, Liberaldemokraterna, Ed Davey, Konservatism, Nationalism, Populism, Trumpism, Thatcherism,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar