Stefan Hedlund har i en artikel på sajten: Det goda Samhället skrivit en artikel, med rubrik: "Mästerpopulisten i Centerpartiet" där han kritiserar politisk populismen i allmänhet och särskilt den populism som han anser att (C) och Annie Lööf representerar. Exemplifierad när det gäller regeringsfrågan och den så kallade Gymnasielagen, den olyckliga låtsas amnesti som partiet gav sitt stöd till.
Professor Stefan Hedlund.
Hedlund har rätt populismen hotar demokratin och är oetisk. All populism måste bestämt avvisas den etno-nationalistiska från höger, den individualistiska från mitten och social-kollektivistiska från vänster. Hedlunds kritik mot (C) och Annie Lööf är rätt i sak och tyvärr fog för sig. Är det någonting som svensk- och europeisk politik just nu behöver mer än någonsin sedan Andra världskrigets slut så är det anti-populism av det slag som Winston Churchill visade 1940 efter Frankrikes fall eller vad EU:s fäder: Alcide de Gasperi, Konrad Adenauer, Robert Schuman, Jean Monnet, Paul-Henri Spaak visade under 1950-talet. Och det engagemang för sanning och rätt som Vaclav Havels och Lech Walesas demokratirevolutioner visade upp under 1980-talet.
Winston Chruchill på Downing
Street 1943.
Winston Chruchill på Downing
Street 1943.
På denna blogg kommenterade jag nyligen Gymnasielagen och Afghanamnestin ur ett renodlat juridiskt perspektiv när det gäller hur den påverkar Schengen samarbetet om fri rörlighet inom EU.
Hedlund kommenterar, likt mig, att det är mycket märkligt att Annie Lööf som har en juristexamen från Lund inte tycks kunna känna till den europeiska lagstiftning som regelerar medborgarskap och flyktingstatus.
Vad jag särskilt gillar i Hedlunds artikel är hans konkreta angrepp på populismens kärna om att det inte existerar några gränser för resurser och att detta inte innebär målkonflikter mellan olika goda ting eller mellan olika grupper. Med analytisk- och pedagogisk skärpa tar Hedlund upp detta genom att berätta den så kallade ”julaftonsteoremet”.
Om detta skriver Hedlund:
"Politikern Henrik Åkerman myntade en gång ett särskilt begrepp för att karakterisera oviljan att inse betydelsen av att resurser alltid är begränsade. Det kallades ”julaftonsteoremet” och definierades så, att i valet mellan bättre sjukvård och en ytterligare semesterresa till Mallorca, väljer svenskarna bådadera. Det må ha varit roligt den gången. När det nu har upphöjts till ledstjärna för svensk migrationspolitik kan man hålla sig för skratt."
Annie Lööf (C), partiordförande.
Annie Lööf (C), partiordförande.
Riktigt partipolitisk och med udden riktad mot (C) blir Hedlund när han kommenterar de motstridiga och ologiska besked som Annie Lööf har givit i regeringsfrågan. Om detta skriver Hedlund:
"Direkt parodiskt blir det när hon uttalar sig i frågan om regeringsbildning efter höstens riksdagsval. I ena andetaget säger hon sig vara redo att äta sin högra sko, hellre än att sätta sig i regering tillsammans med Stefan Löfven. (Ett betydande antal högerskor lär efter detta uttalande ha sänts från väljare till partikansliet.) I det andra tar hon minst lika kraftfullt avstånd från att sitta i en alliansregering som tar stöd av Sverigedemokraterna.
Då ingen vettig människa längre kan tro att något av de traditionella ”blocken” har några som helst förutsättningar att kunna bilda regering utan att just ta stöd av SD tvingas Lööf förklara sitt ställningstagande med fullständigt sanslösa krumbukter.
Hennes lösning på regeringsfrågan är att Alliansen bildar en regering som ges passivt stöd av Stefan Löfven. Om inte frågan om möjligheter att faktiskt kunna bilda en fungerande regering hade varit så allvarlig hade man kunnat avfärda detta som direkt löjeväckande."
Då ingen vettig människa längre kan tro att något av de traditionella ”blocken” har några som helst förutsättningar att kunna bilda regering utan att just ta stöd av SD tvingas Lööf förklara sitt ställningstagande med fullständigt sanslösa krumbukter.
Hennes lösning på regeringsfrågan är att Alliansen bildar en regering som ges passivt stöd av Stefan Löfven. Om inte frågan om möjligheter att faktiskt kunna bilda en fungerande regering hade varit så allvarlig hade man kunnat avfärda detta som direkt löjeväckande."
Exempel på populism från vänster:
Occupy Wallstreet rörelsen i USA.
Foto ovan:
Ett exempel på högerpopulism.
Foto från ett valmöte med Lega Nord i Venedig.
Om skribenten:
Stefan Hedlund är Fil. dr. i Nationalekonomi och professor i öststatsforskning vid Uppsala universitet. Hedlunds forskning och författarskap om Rysslands strategi för att stoppa demokratisering i Ukraina och i Vitryssland har uppmärksammats också internationellt.
Etiketter:
Populism, Antipopulism, Svenska politik, Regeringsfrågan, (C), (SD), Gymnasielagen, Afghanamnestin, Schengen, Stefan Hedlund, Julaftonsteoremet, Det Goda Samhället, EU, Winston Churchill,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar