Tysk feghet om folkmordet i Ukraina

 

I Smålandsposten har Fredrik Haage skrivit en ledarartikel om den tyska eftergiftspolitiken mot Ryssland. Haages text är läsvärd och tänkvärd. Hans artikel här publicerad under rubrik: ”Tysk röta i folkmordets skugga.”

Här kan du läsa Haages text i SMP

Men sak saknas i Haags text. En analys om eftergiftspolitikens långsiktiga rötter. Haage tar den tyska återföreningen som utgångspunkt för politiska attityder i nutida tysk offentlighet om att det finns ett moraliskt behov att stryka Moskva medhårs. Haage har rätt. Återföreningen förstärkte en rädsla i Berlin för att inte ha betalat av sin historiska skuld till Ryssland för nazismens övergrep under Andra världskriget. En känsla som Kreml och Putin inte har varit sen att utnyttja. I detta sammanhang är det intressant att precis som Haage notera det faktum att Ukraina proportionellt drabbades hårdare av tyska övergrepp under Andra världskriget än Ryssland.

Foto från firandet av den tyska återföreningen 

den 3 oktober 1990.

Till synes märkliga beslut om t.ex. att vägra Ukraina medlemskap i Nato eller att ge Nordstream projektet både politisk stöd och skydd kan förstås utifrån en långvarig tysk tradition av pro-slavism. Vilket märkes även under nazismen. Fram till det tyska angreppet 1941 hade Adolf Hitler och Josef Stalin en god relation. Under den så kallade Ostpolitik under 1960- och 1970-talen återknöt förbundskanslern Willy Brandt (S) till en gammal tysk tradition från mellankrigstiden av nära samarbete österut. Ett exempel är att de restriktioner mot utveckling av olika vapensystem som påtvingats Tyskland efter Första världskriget kringgicks genom ett nära militärt samarbete med Sovjet.

Gerhard Schröder (S), tysk förbundskansler

1998-2005, möter Putin i Moskva.

Schröder är huvudarkitekt för den moderna

eftergiftspolitiken mot Ryssland som 

hans efterträdare kristdemokraten Angela 

Merkel drev vidare. Efter sin politiska karriär 

har Schröder varit verksam inom flera

ryska energibolag och har varit lobbyist

för gasledningen Nordic Stream.

Att Tyskland delvis mentalt vänder västra Europa ryggen är en tradition med djupa historiska rötter från reformationen. Under t.ex. 1800-talet hade det tyska området flera konflikter med Frankrike och övriga västra Europa t.ex. Napoleonkrigen, Dansk-tyska kriget 1864 och Tysk-franska kriget 1870. Och naturligtvis Första världskriget under tidigt 1900-tal.

Tyska soldater på västfronten i Frankrike

under Första världskriget.

Denna tradition har efter Det kalla krigets slut åter etablerats i tysk politik. Inom flera inom tyska vänsterpartier: (S), (MP) och inom ex-kommunistiska Die Linke finns en uttalad olust inför USA och Storbritannien som man upplever vara för kapitalistiska och socialt okänsliga för lågavlönande och andra marginaliserade grupper. I detta sammanhang finns också en kritik där man menar att Västeuropa i allt för hög grad har kommit att präglas av en individualism och av en värderealism. En kritik som särskilt förs fram av högerradikala AfD men som delas av politiker inom bl.a. (S) och (MP). I dessa avseende har man i Berlin haft en kulturell grundsyn som delvis legat närmare Moskva än både London och Washington. Inom Kristdemokraterna och liberala FDP finns en uppfattning om att Tyskland som är ett land utan egna naturresurser måste ha goda handelsförbindelser med Ryssland för att bevara sitt välstånd. I allt detta finns en tydlig parallell mellan Sverige och Tyskland. I Berlin, liksom i Stockholm, har funnits en stark tilltro på att genom goda relationer med Moskva kunna medverka till demokratisering och till att skapa ett mer humant ryskt samhälle.

Ukrainas president Wolodymyr Zelenskyj.

Bland många tyskar, framför allt yngre som växt upp efter Det kalla krigets slut, finns en insikt om att Ukraina inte bara för en kamp för sin egen överlevnad som nation, sin kultur, sitt språk och för sin demokrati. Kombinerat med en förståelse om Putin tillåts vinna i Ukraina så kan andra nationer, inklusive Tyskland, sedan stå på tur. Men för äldre tyskar finns dels skuldkänslor för det förgångna ännu kvar kombinerad med en djup ekonomisk och kulturell pragmatism. Utifrån det tyska sammanhanget blir det ännu mer påtagligt att Ukraina inte bara kämpar för sin egen demokrati och frihet. Utan att Ukraina också för vår kamp mot Putinismen. Slava Ukraini!

Slava Ukraini, Leve Ukraina!

Kollage överst:

En skildring av Moskvas makt över Berlin genom att placera de senaste tyska regeringscheferna: Olaf Scholz (S), Angela Merkel (CDU) och Gerhard Schröder (S) i en bur som kontrolleras av Putin. 

Länk till denna blogg

Etiketter: Tyskland, Ostpolitik, Pan-slavism, Ukraina, Vladimir Putin, Wolodymyr Zelenskyj, Olaf Scholz, Angela Merkel, Gerhard Schröder, Willy Brandt, Första världskriget, Andra världskriget, Nato, Det kalla kriget, Mellankrigstiden, Socialdemokrater, Nordic  Stream, Kristdemokrater, FDP, Die Linke, AfD, Fredrik Haage, Smålandsposten, Hitler, Stalin, USA, Storbritannien,