Just nu under Putins och Kremls angreppskrig mot Ukraina och den aktuella diskussion om svenskt medlemskap i Nato finns det goda skäl för att rikta en mycket hård kritik för den ansvarslöshet och bristande förmåga till katastrof tänk som under årtionden har präglat svensk säkerhetspolitik. För egen del vill jag hävda att den idiot pacifism som vår förra utrikesminister Margot Wallström (S) representerade har djupa rötter inte bara inom det socialdemokratiska partiet utan också i det svenska samhället i stort. Och är ett led i en livaktig idétradition som har sina politiska rötter i 1920-talets masslakt av det militära försvaret. Då mer än hälften av resurserna togs bort på kort tid.
Oroliga svenskar läser löpsedlarna, i Stockholm,
den 1 september 1939 då Andra Världskriget
bröt ut.
När den svenska upprustningen började strax innan Andra Världskrigets utbrott 1936. Då var vår militära förmåga på en så pass låg nivå att den nästan måste anses utgöra ett dåligt skämt. Vår ”upprustning” började från ett djupt hål, nästintill ett vacuum, vilket gjorde att detta tog lång tid och stora resurstillskott innan det allmänt kan anses att Sverige hade byggt upp en någorlunda militär kapacitet. Det var inte förrän under mitten av 1960-talet, med våra landskaps jagare i marinen, Tunnan, Lansen och Draken inom flygvapnet och våra pansarbrigader inom armén, som vi fick ett försvar med muskler. Under slutet av 1970-talet påbörjades sedan en nedrustning som pågick fram till efter Rysslands annektering av Krim och delar av östra Ukraina 2014.
Saab, J-35 Draken.
Under senare år har en försiktig och en långsam förstärkning av våra militära resurser påbörjas. Nuvarande situation ang våra försvarsresurser har klara likheter med 1936. Utifrån denna bakgrund måste det anses mycket märkligt att (S)-regeringen fram till för några dagar sedan har ansett att försvaret skall förstärkas på kort sikt genom att redan beslutade framtida förstärkningar kan flyttas fram. Likt 1936 då partierna, med undantag av kommunisterna i (SKP), beslutade att försäkra försvaret genom att direkt tillskjuta pengar som i dagens pengavärde skulle motsvara c:a 300 miljarder, måste en snabb och kraftfull upprustning beslutas och betalas. Vårt försvar har länge varit för svagt och varit underfinansierat. Vår regering och våra politiker har inte varit beredda att betala riskpremien. Under 1950-talet låg våra försvarsanslag på 5-6 procent av BNP. Nuvarande nivå ligger på 1,3-1,4 procent. Krav från borgerliga partier om anslag till försvaret på 2 procent (vilket krävs av Natos medlemsländer) är ett minimum. Om vi är oansvariga nog att fortsatt stå utanför Nato måste vi upp en nivå som minst motsvarar 3-4 procent av BNP. Där ligger de baltiska staterna nu. Efter Rysslands invasion av Ukraina så har Lettland meddelat att man nu kommer att ta ett nytt beslut om att höja sina försvarsanslag till 5-6 procent. Det vill säga till svensk 1950-tals nivå.
En soldat i tidstypisk uniform från 1939.
Men man får inte glömma bort att flertalet andra partier har delvis skuld till denna utveckling men att huvudansvar för denna ansvarslösa katastrof måste läggas på socialdemokratin. Dåvarande statsminister Göran Persson (S), statsminister 1996-2006, ytterst märkliga och världsfrånvända attityd ang försvar och beredskap som: "någonting irrelevant i vår tid". Tage Erlanders (S) tid som statsminister 1946-1969 får anses utgöra ett undantag. Medan Per Albin Hansson (S), statsminister 1932-1936, 1936-40, får anses utgöra en (S)-ledare som delvis insåg faran. Fredrik Reinfeldt (M) statsminister 2006-2014 kommentar om att "försvaret är ett särintresse" är en numera klassisk och ett välkänt exempel på den världsfrånvända attityd som fått prägla svensk försvars- och säkerhetspolitik sedan 1920-talet.
Den berömda författaren av grekisk härkomst Theodor Kallifatides (som definitivt inte kan anses utgöra någon konservativ hök) har uttryckt saken som att ”Sverige är i grunden ett svårt fredsskadat land.” Och detta har han helt rätt i.
Varför har då blivit så här?
1. En förklaring är vänstern så totalt har dominerat svensk politik sedan början av 1900-talet. Och en vänster som har varit, i ett västeuropeiskt perspektiv, ovanligt idealiskt och dogmatisk världsfrånvänd. (S) har nästintill alltid kunnat få genom sin politik med stöd av kommunister, men delvis också av liberaler och centerpartister.
Olof Palme (S) statsminister 1969-76, 1982-86.
2. Sedan har mentaliteten i Sverige även präglats av att vi, tack vare en hel del tur klarade oss undan de båda världskrigen, så har fred liksom både blivit en politisk religion men också kommit att anses som ett orubbligt naturligt tillstånd för den svenska nationen.
Berlin 1945.
3. En tredje förklaring tror är att vi likt britterna har en uppblåst och orimlig självkänsla som inte minst märkts i vår svala relation till Europatanken och EU. Men också när det gäller Nato. Vi tror att vi är lite bättre, lite smartare, lite godare, mer utvecklade och mer humana än andra européer. Och att vår nation och vårt folk utgör en internationell moralisk stormakt. En "godhet" som vi tror oss vara kapabla att föra över på andra.
En träffsäker affisch från London.
4. Sedan måste vi försvarsvänner och andra som har en mer realistisk och verklighetsbaserad syn på dessa frågor rannsaka oss själva. Vi har varit för fega, för bekväma, för lata och inte varit beredda att få smuts på fingrarna och ta fajten med socialdemokratin, organisations Sverige och varit för rädda för att bli uthängda i medierna? Detta gäller inte minst när det är fråga om den totala nedmonteringen av den civila beredskapen. Vi har t.ex. inte trätt fram och förklarat hur viktig den militära fältsjukvården är för den civila katastrof medicinen. Ett samband som under Corona pandemin och Covid-19 ingen kan ha undgå att lägga märke till.
På min blogg har jag tagit upp detta i ett inlägg.
I mitt förra inlägg på denna blogg tog upp Sveriges- och Finlands relation till Nato utifrån Putins anfall på Ukraina.
Foto överst:
Ett fotocollage med Jens Stoltenberg, generalsekreterare i Nato och tidigare (S)-statsminister i Norge, Sveriges- och Finlands statsminister Magdalena Andersson (S) respektive Sanna Marin (S).
Ett foto från 1980-talet från en övning
där civil räddningstjänst samverkar med
militär sjukvård.
Etiketter:
Försvar, Nedrustning, Civilt försvar, Militärt försvar, Armén, Marinen, Flygvapnet, Tage Erlander (S). Per Albin Hansson(S), Margot Wallström (S), Fredrik Reinfeldt (M), Corona, Covid-19, Fältsjukhus, Katastrof medicin, Theodor Kallifatides, Olof Palme, EU, Nato, Jens Stoltenberg, Sanna Marin (S) Brexit, Theodor Kallifatides,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar