Med bakgrund till det pågående ryska attacken mot Ukraina, dess demokrati och den ordning för öppenhet, säkerhet, fred och samarbete i Europa som slogs fast efter det Kalla krigets slut. Kan det vara lämpligt att inte "bara" fördöma vad som nu sker. Utan också försöka lära sig av de senaste dagarnas utveckling. En första slutsats man måste dra att denna utveckling inte bör ha kommit som en överraskning för någon. Vilket märkligt nog har varit fallet för många i svensk offentlighet. De baltiska staterna varade för denna utveckling direkt vid Sovjetunionens fall. Deras klarsyn om att Sovjetunionen aldrig mentalt, kulturellt och politiskt försvann som ett ideal från Kremls maktelit samt för många inom militären, säkerhetsorganen och delar av det gamla kommunistpartiet har visat sig vara en helt riktig analys. Balterna tillsammans med andra nationer som hade tvingats leva under Moskva såg faran men också vilken unik möjlighet som nu låg öppen för dem, tog snabbt chansen valde vägen till demokrati samt välstånd genom medlemskap i EU och Nato. Utvecklingen under Vladimir Putins tid vid makten har tydligt visat att de östeuropeiska folken har haft rätt och att det officiella Sverige med socialdemokraterna i spetsen har haft fel. Varit på fel sida om både historien och stått på sidan om förnuftet.
Mauno Koivisto (S).
I denna mörka stund för hela Europa där inte bara Ukraina blir utsatt våld och hot. Nu när ukrainska styrkor slåss för nationens överlevnad som en fri demokratisk stat och tvingas att med vapen i hand försvara grundläggande västerländska värderingar. Är det klokt och se vad vi Sverige kan lära från vårt nordiska broder nation i öst. Finland. Alla med finska rötter vet av egen erfarenhet hur det är för en mindre nation och för dess folk att ha Ryssland och tidigare Sovjetunionen som granne. Sedan Berlinmurens fall har finsk säkerhets- och utrikespolitik förändras och fått ett tydligt närmande mot västvärlds demokratier. Den så kallade Finlandiseringen som innebar en omfattade politisk självcensur och undergivenhet inför Moskva i finsk offentlighet har sedan Mauno Koivestos presidentskap, 1982-1994, förbytts i en medveten och pågående omorientering till väst. Koivesto som man närmast får beteckna politiskt som en gråsosse, inledde en medveten uppgörelse med Urho Kekkonens (C), president 1956-1982, agrara halvdemokratiska eftergiftspolitik gentemot Moskva.
Urho Kekkonen (C).
När man skall jämföra Finlands och Sveriges vägval efter Berlinmurens fall är det klokt att studera de stora skillnader som finns när det gäller utvecklingen av de båda nationernas försvars- och säkerhetspolitik under senare årtionden. Där det mentala klimatet i Helsingfors har genomgått en djup förändring som är tämligen okänd för de flesta i Sverige. Denna nyorientering märks på många plan. Och kan sammanfattas med att Finland har valt att inta en mer självständig och kritisk hållning gentemot Putins regim i Kreml än vad Sverige har gjort. Vilket också märks i hur man har reagerat i Helsingfors på den ryska upptrappningen utmed gränsen till Ukraina inför det anfall som nu har inletts. Särskilt tydligt har denna skillnad i officiell attityd mellan dessa två nationer kunna märkas sedan anfallet på östra Ukraina och Krim 2014. Man var även märkbar redan efter Putins tillträde 2002 då han öppet avslöjande sin dröm om uppdelning av Europa i intressesfärer mellan stormakter precis som skedde i Wienkongressen 1814 och i Jalta efter Andra världskriget. Precis som efter hans utfall mot väst under sitt ökända tal i Davos 2007, eller hans anfall på Georgien 2008. Det är först nu när ryska styrkor har gått in övriga delar av Ukraina som den officiella hållningen i Sverige yrvaket börjar nyktra till och börjar anpassas efter hur verkligenheten faktiskt ser ut i Europa. Medan Finland hela tiden likt balter och östeuropéer har lärt av historien och varit mindre idealistiska samt världsfrånvända och istället intaget en realistisk hållning ang Putin och Kreml.
Eurosedlar.
Ett annat exempel på denna kursändring är att det är tydligt att Finland deltar mer helhjärtat i EU-samarbetet än vad Sverige gör. Vårt östra grannland införde med stor politisk majoritet Euron som valuta istället för den finska marken. Inom säkerhetspolitiken så avvecklade man, tillskillnad emot oss, aldrig värnplikten inom det militära försvaret. Men behöll ett civilförsvar med förråd av medicinsk utrustning och materiell som består både av frivilliga som av värnpliktiga. Att man snabbt kunde få ut skyddsutrustning till både kommuner och sjukvård när Corona pandemin bröt ut, vilket Sverige inte allas hade resurser till. Just detta utgör en viktig förklaring till varför Finland har haft färre dödsfall i Covd-19 per capita än vad vi har haft. Detta faktum är en av de många kritiska slutsatser som Coronakommissionen nu slår fast i sin slutrapport.
En broschyr på svenska om Finlands totalförsvar.
Man har dessutom en mer öppen attityd i Helsingfors inför ett framtida medlemskap i Nato än vad som råder i Stockholm. Finland har tagit beslut om att skaffat sig en så kallad Nato-option som innebär man dels har deklarerat för omvärlden (läs Moskva) att vid ett ännu mer försämrat säkerhetspolitiskt läge är det troligt att Finlands regering snabbt ansöker om medlemskap. Med all sannolikhet kommer Finland att bli medlemmar i Nato före oss. Beslutet om en Nato-option ska också ses som tydlig markering att man inte tänker låta Kreml att få vetorätt när det gäller finsk utrikes- och säkerhetspolitik. Det finns numera också en majoritet i den svenska riksdagen för att bejaka en Nato-option, men den nuvarande regeringen med de socialdemokratiska statsråden: försvarsminister Peter Hultqvist, utrikesminister Ann Linde och statsminister Magdalena Andersson i spetsen aktivet motsätter sig beslutet och argumenterar emot detta i media. Nu, samtidigt när gatustrider utkämpas i Kyiev och flera andra ukrainska städer. Kan man konstatera att vi i Sverige har vi en märklig ordning att det är regeringen som på egen hand för vår utrikes- och säkerhetspolitik. Och kan därför i praktiken strunta i vad riksdagens majoritet tycker. Så länge det inte finns en majoritet för att avsätta regeringen. Frågan är hur läge det svenska centerpartiet som är för ett medlemskap skall acceptera regeringens passiva och farliga hållning?
En sorglig bild av den slakt som genomförs av
våra militära sjukvårdsresurser.
Det är troligt att en ny borgerlig regering efter valet beslutar att vi skall följa Finlands exempel. Om det då inte redan är försent. Men i detta avseende är Sverigedemokraterna tyvärr något av ett osäkerhet kort. I denna fråga har partiet svajat hit och dit. En klar majoritet av deras väljare är för ett medlemskap i Nato. Och detta vet Jimmie Åkesson och övriga i partiets ledning. Under senare tid har (SD) öppnat upp för man kan tänka sig säga ja till en Nato-option. Under vissa villkor. Men flera av partiets ledande företrädare har utifrån olika nationalromantiska ryggmärgsreflexer en dokumenterad ovilja emot både EU och Nato. Det kan krävas att det borgerliga partierna tydligt visar (SD) man inte tänker vika undan i denna fråga. Men ett fortsatt nej till fullvärdigt medlemskap tycks delvis fortfarande vara viktigt för (SD):s självbild om sig själv som ett högerradikalt nationalistisk parti. Åkesson och övriga i (SD) är likt Andersson och (S) svaret skyldig på frågan om man tror att Putin hade angripit Ukraina nu om denna nation redan hade varit medlem av Nato? Däremot när det ukrainska styrkornas motstånd har kämpats ner, vilket tyvärr troligen kommer att ske inom kort, så kan Putin stärkt av framgången med Belarus och Ukraina bli inspirerad gå vidare mot Baltikum, Polen och Finland.
Jimmie Åkesson (SD) o Natos logga.
Ett annat exempel på Finland närmade till väst och Nato är att man konstant under senare år har valt att köpa in amerikanska och andra västerländska vapensystem som flygplan, fartyg, fordon och missiler i stället för som tidigare där svenska flygplan och vapen från andra neutrala nationer utgjorde betydande delar av den totala arsenalen. Hultqvist, som i opposition mot delar av UD byråkratin, hårt driver på för ett utökat säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete mellan Stockholm och Helsingfors. Har två viktiga målsättningar för sin strävan. Dels en förhoppning om att ett utökat samarbete skall politiskt kunna bidra till att förhindra ett framtida svenskt Natomedlemskap, en fråga som han vet djupt splittrar socialdemokraterna, precis som skedde vid beslutet om att gå med i EU. Hultqvist har en medveten strategi om att detta samarbete med Finland skall utgöra ett attraktivt alternativ till ett Natomedlemskap för svensk opinion. Ett annat skäl är en förhoppning om att detta samarbete förutom ge de båda nationerna ökad militär förmåga även kan komma att underlätta svensk vapenexport till Finland.
Två finska jaktflygplan av typ amerikanska Hornet som Finland
valde att köpa in i stället för svenska JAS-Gripen.
Detta utökade två stats samarbete är bra. Och bör backas upp av oppositionspartierna. Men tvärtom, vad Hultqvist och andra ledande inom (S) tycks tro, skulle beslut om medlemskap i Nato både i Helsingfors samt i Stockholm underlätta en fördjupning av detta samarbete. Bland annat genom att i så fall skulle samtliga demokratier runt Östersjön äntligen ha samma spelregler för sin utrikes- och säkerhetspolitik. Vilket skulle stärka samtliga nationers möjlighet att stå emot ryska hot. Och skulle också underlätta både vapenexport och utveckling av egen producerade vapensystem. T.ex försäljning av JAS-Gripen, artillerisystemet Archer samt vår nya u-båts typ till Polen och de tre baltiska staterna. Regeringens krigsförklaring emot riksdagens beslut om Nato-option har noterats i Helsingfors och ökar på den misstro som finns om att Sverige inte skulle orka stå emot påtryckningar från Moskva om att inte leverera vapen och ammunition till Finland som denna nation hamnade i en konflikt med makthavarna i Kreml. Samma tvekan som regeringen nu har givit uttryck för ang leveranser av vapen till Ukraina.
En bild på Sveriges nya U-båts typ A 26.
Hitintills har två beställs till marinen.
Till detta kommer de övriga nordiska nationernas erfarenhet av krig och ockupation. I Finland minns man ännu väl att både Tyskland eller Ryssland inte respekterade Finlands neutralitet verken under frihetskriget när nationen vann sin självständighet efter Första världskriget såväl som under Andra världskriget. Utifrån sin historia har man i Finland, tillskinnad emot i Stockholm, lärt sig en viktig läxa. Att man måste våga stå upp mot Kreml liksom mot andra nationer med stormaktsambitioner. Ett tydligt exempel är att Finlands president Sauli Niinistö, från konservativa Samlingspartiet, tydligt sa ifrån till sina ryska värdar vid ett besök i Moskva. Då han medvetet gick utanför det diplomatiska protokollet och inför öppen ridå kritiserade i hårda ordalag den ryska regeringens mentalitet. Som han ansåg är oacceptabel i en relation mellan två nationer som vill ha fredliga relationer med varandra. Niinistö framförde sin kritik öga mot öga, t o m när media var närvarande, som ett svar på hur han uppfattade att den ryska utrikesministern Sergej Lavrov hade uppträtt mot honom vid deras privata samtal. Där Lavrov med sedvanlig arrogans och nonchalans mot Niinistö, försökt skrämma till tystnad för att den finska presidenten hade tagit upp den försämrade situationen i Ukraina och framfört synpunkter på ökade militära aktiviteter utmed den finsk-ryska gränsen. En tuff finsk attityd som noterades i Kreml. Som har givit finsk utrikes- och säkerhetspolitik respekt på hemmaplan såväl som utomlands.
Lavrov till vänster och Niiistö till höger.
Även i detta avseende har vi i Sverige en hel del att lära av vårt östra grannland. Heja Finland! Och vi får hoppas på svensk tillnyktring efter nästa val. Och att Sverige likt Finland inte darrar på manschetten inför Moskva ang Putins överfall på Ukraina. Det är just nu väldigt tydligt att vi måste sända tydliga signaler till Kreml om vad som sker i Ukraina kommer att följas av tydliga svenska åtgärder som nya sanktioner, beslut om Nato-option och att vi i så fall snabbt och drastiskt förstärker vår militära kapacitet genom vapeninköp av t.ex. amerikanska kryssningsmissiler. Och att vi inom kort löper linan fullt ut och blir medlemmar av demokratiklubben Nato.
Tecknar Olles bild av "Den ryska björnen" och Ukraina.
Foto överst:
Den ukrainska flaggan på Frihetstorget (Euromaidan, Europatorget) i huvudstaden Kyjiv (Kiev).
Etiketter: Finland, Ukraina, Sverige, Östersjön, Försvarspolitik, Säkerhetspolitik, Utrikespolitik, Nato, EU, Nato-option, Magdalena Andersson, Peter Hultqvist, Ann Linde, (S), Socialdemokraterna, (SD), Sverigedemokraterna, Euron, Corona, Covid-19, Coronakommissionen, Borgerlig regering, U-båtar, Stridsflygplan, Kryssningsmissiler, Sauli Niinistö, Sergej Lavrov, Mauno Koivisto, Urho Kekkonen, Finlandisering, Jimmie Åkesson, JAS-Gripen, U-båt A 20, Vladimir Putin, Kreml, Den ryska björnen, Euromaidan, Frihetstorget, Kyjiv, Kiev,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar