Gårdagens märkliga besked från statsminister Magdalena Andersson om att ”ett svenskt medlemskap i Nato skulle destabilisera läget i norra Europa”, har väckt debatt. Många har med all rätt blivit upprörda. Hennes uttalande har kritiserats främst ur tre aspekter.
Att regeringen verbalt försöker döda en debatt om medlemskap i Nato påverkar inte bara oss. Utan även Finland. Anderssons uttalande har väckt kritik hos hennes socialdemokratiska statsminister kollega i Finland. Sanna Marin har kommenterat uttalandet med ett konstaterade om att nu gäller att ha en öppen debatt och kunna ta ett beslut medan Ryssland är upptagen med att kriga i Ukraina. Sedan kan det vara för sent. Marin konstaterar dessutom att efter Ukraina kan Putin vilja gå vidare till t.ex. Baltikum och Finland. Och då finns inga möjligheter att bli medlem även om man då önskar ett medlemskap. Detta är en helt riktig analys av den finska statsministern.
I Finland har (S) sett till att en öppen och förutsättningslös debatt nu förs om medlemskap där presidenten och samtliga partier deltar. Man undrar om Anderssons uttalade Nato-noja i praktiken tar bort all finsk tilltro om att Sverige skulle komma Finland till hjälp vid ett ryskt angrepp om rädslan för Moskva är så stor i Rosenbad att man inte ens NU vågar eller vill diskutera ett medlemskap i Nato? Och i Helsingfors undrar man, likt Marin, om nu Finland blir medlem i Nato, vilket tycks ske inom kort, skulle detta då i så fall destabilisera det säkerhetspolitiska läget i norra Europa? Och i Finland, likt mig, undrar man i så fall hur en sådan uppfattning stämmer överens med en uppfattning om att varje nation i Europa själv har rätt att utforma sin säkerhetspolitik utan att behöva fråga Putin om lov?
I mitt förra inlägg på denna blogg kommenterade jag de svenska socialdemokraternas tradition av världsfrånvänd pacifism och ovilja till att inse säkerhetspolitiska realiteter i Europa.
Anderssons yttrande är också märkligt med tanke på den debatt som nu håller på att blossa upp inom hennes eget parti. Alltfler (S)-debattörer som t.ex. Widar Andersson välkänd chefredaktör för tidningen Folkbladet och Anders Nygren f.d. biträdande finansminister nu har ändrat uppfattning och framfört en åsikt om att partiet nu snabbt måste säga ja till ett medlemskap. Sedan är Anderssons uttalande ett led i en tradition av (S)-märkt mental maktdominans. En tradition som utgår en självbild av att (S) inte är ett parti bland andra utan att utgör ett nav som alla andra partier snurrar omkring. I denna syn på sig själv ligger också en självuppfattning om att det är (S) och ingen annan som skall bestämma villkor för det politiska livet i Sverige. I största allmänhet och särskilt när det gäller försvars- och utrikespolitik.
Bortsätt från rad politiska, principiella och etiska invändningar man rikta mot detta synsätt så är det svårt att komma ifrån att det är märkligt att ett parti som har 25-30% av väljarna bakom sig agerar som om (S) är ett tydligt majoritetsparti för det svenska folket. Till detta kommer dessutom att det numera efter (SD):s omsvängning finns en tydlig majoritet i riksdagen för både en så kallad Nato-option och ett Natomedlemskap. Alltså rent parlamentariskt så kan därför (S) inte hävda att man har rätt till ett veto över riksdagen i fråga om medlemskap i Nato och om säkerhetspolitiken i stort.
Vilka alternativ finns till medlemskap i Nato? Inget vill jag bestämt påstå. Det brev som de båda statsministrarna skrev till EU:s regeringschefer med anledning av den klausul om solidaritet som finns i EU:s Lissabonfördrag (paragraf 42.7). Detta innebär bara att vi kan be EU-kretsen om hjälp vid ett ryskt anfall. Men detta fördrag tvingar INTE övriga medlemmar att militärt komma och hjälpa oss mot Putin. Detta fördrag innebär att varje annat EU-land kan bestämma hur och om man vill hjälpa oss. Att statsministrarna påminner sina kollegor om detta inför deras möte i Bryssel är bra. Men utgör också ett tydligt tecken på allvarligt säkerhetsläget är för oss och Finland. Att 42.7 nu döps om av vår regering till EU:s försvarsklausul är fel. EU har till skillnad emot NATO ingen paragraf 5 om innebär en skyldighet att militärt hjälpa varandra.
Det sista halmstrået som de benhårda Nato motståndarna inom (S) och i regeringen har fört fram är det uttalandet som den brittiska försvarsministern nyligen gjorde i Danmark om att hjälpa Sverige vid ett anfall. Vad är detta värt? Och vad innebär detta i realiteten? Den säkerhetspolitiska debattören och författaren Lars Wilderäng har kommenterat detta på sin blogg: Conrnucopia (där han dagligen uppdatera om situationen i Ukraina). Wilderäng skriver:
Detta innebär att försvarsministerns uttalande INTE NÖDVÄNDIGTVIS betyder att brittisk trupp, marina enheter eller flyg kommer att delta aktivt för att bekämpa ryska angripare. Med andra ord samma slags stöd som Ukraina nu får. Troligen skall man se detta uttalande som en brittisk förklaring om att trots Brexit så tänker London stå bakom EU:s medlemmar i denna sak. Och uttalandet kan också ses som ett led i den pågående psykologiska krigsföringen mot Moskva efter Rysslands anfall mot Ukraina.
Detta märkliga, vilsna och maktfullkomliga sätt som (S) nu hanterar ett beslut om svenskt medlemskap känner vi vill igen från hur partiets ledning agerade när Sverige blev medlemmar av EU. Just denna aspekt har Lars Adaktusson (KD), som är sitt partis utrikespolitiska talesperson, skrivit om i en intressant artikel på sajten Frivärld.
Adaktussons artikel kan du läsa här
Adaktusson har rätt i sin analys. Att hålla ihop partiet i den konflikt som finns mellan en radikal, mer renlärig samt idealistisk socialistisk falang och mer resultatinriktade gråsossar anses viktigare för (S) ledning än Sveriges väl. Då som nu. Adaktusson tillhör en växande majoritet som förstår att vi inte har något realistiskt alternativ till en snabb ansökan om medlemskap i Nato. Om vi inte vill fortsätta med att spela rysk roulett med vår frihet, vår demokrati och vår säkerhet. Det är just en insikt om detta man troligen har fått i Helsingfors efter Putins angrepp på Ukraina.
Att SD skulle ha "svängt" och numera förespråkar Nato-medlemskap är tyvärr önsketänkande.
SvaraRaderaDet kanske du har rätt i. (SD) har visat sig vara opålitliga i utrikes- och säkerhetspolitik. Men partiet har faktiskt skickat ut signaler om ett ändrat ställningstagande ang Nato.
RaderaKlart jag har rätt :) De rör sig mot att acceptera ett Nato-medlemskap, men är inte där än.
SvaraRaderaFör övrigt intressant artikel om det - av den oftast intressante Maggie Strömberg i SvD i dag (givetvis bakom betalvägg men jag kan skicka den till dig om du vill).