Därför marknadshyror i nyproduktion

 

Jag har länge undrat över svensk bostadspolitik. Varför kan man inte få tag i ett första hands kontrakt på en bostad i svenska städer, men i större huvudstäder med en växande befolkning som t.ex. Köpenhamn eller Bryssel? Varför är det omöjligt att direkt kunna få hyra en lägenhet i första hand i våra tre storstäder: Göteborg, Malmö, Stockholm eller i våra större universitetsstäder som t.ex. Umeå, Uppsala, Linköping eller Lund? Därför välkomnar jag att en statlig utredning nu presenterar ett förslag att införa så kallade marknadshyror i nyproduktion. Varför då?

Min slutsats är det verkliga stora problemet ang boende och bostäder i Sverige är att vi sedan 1940-talet har fört en socialistisk bostadspolitik som skapar flera onödiga strukturproblem så man kan sammanfattas så här:

" När prismekanismen är satt ur spel slutar bostadsmarknaden att fungera, och ersätts av godtycke, svarta pengar och köer."

Att marknadshyror leder till ökat bostadsbyggande 

är välkänt. Men att marknadshyror också

leder till sänkta hyror i förorter och höjda i centrum

är inte lika välkänt. D v s socialt mer rättvisa hyror.

Min kunskap om Köpenhamn är ganska god. Under några månader i min ungdom, 1979, hyrde jag en lägenhet i Köpenhamn. Min bostad fanns i Fredriksberg som anses som en rätt välmående del av Köpenhamn. Fredriksberg är en egen kommun som ligger som en ö mitt i huvudstaden. Ett danskt Arlöv, Solna, Sundbyberg eller Mölndal. I dag åker man till Fredriksbergs Metro station på c:a 7 minuter från det välkända varuhuset Magasin du Nord vid Kongens Nytorv i centrala Köpenhamn. Min bostad låg inte långt från där ingången till metron nu finns. Då jag bor utanför Malmö har jag nära till Köpenhamn kan jag följa samhällsdebatten i dansk media. Jag ser på dansk TV, lyssnar på deras radio och besöker staden ofta. I danska medier framhålls ofta den svenska bostadspolitiken som ett stort misslyckande. Den svenska bostadsmarknaden beskrivs som ett "Vilda Västern", inte utan anledning vill jag säga utifrån egna era erfarenheter av Lund, Malmö och Stockholm.

Fredriksbergs stadshus.

När flyttade in i min danska lägenhet ställde personalen på hyreskontoret, på ett privat bostadsföretag, endast ett krav på mig, att jag skulle betala in två månadshyror i förskott eftersom jag inte hade någon inkomst (jag hade nyligen avslutat min militärtjänstgöring och skulle läsa en kurs på universitet). Men det var inga problem att få en lägenhet de t o m frågade om jag inte vill hyra en nyrenoverad trea eller fyra rumslägenhet och dela den med någon, i så fall kunde man hjälpa till och förmedla mig några namn från lista på personer som hört av sig till kontoret med önskemål om att få dela lägenhet.

En illustration av växande bostadsköer.

Har inte Danmark högre hyror som Sverige? Jo det har man. I Danmark får betala mer i hyra än vad man skulle ha fått betala för motsvarande lägenhet i Sverige. I Danmark bor man på mindre yta än i Sverige och lägenhetsstandarden är längre. Min tvåa, som egentligen var en 1,5 rums lägenhet med gasspis och sovalkov, saknade hatthylla. Kylskåp och frys fick jag ordna själv. Danmark finns en fungerande marknad för begagnad köksutrustning. För en billig penning köpte jag ett litet kylskåp och ett minimalt frysfack, begagnat men i hyfsat skick. Man kan t.o.m. hyra köksutrustning i Danmark. Det lilla frysfacket hade jag på litet bord vid köksfönstret. Mitt kylskåp liknande en något för stor mikrovågsugn. Men det fanns gott om lediga lägenheter att hyra, då som nu, i alla prisklasser.

Än i dag är bostadsstandarden i Danmark lägre än i Sverige, vilket jag märkte när för ett år sedan besökte en vän som nu bor utanför Ålborg på norra Jylland.

Jomfru Ane Gade, 

en välkänd vy från Ålborg på nordvästra Jylland.

En annan god vän som var bosatt i Bryssel under några år. Enligt honom är det samma sak där som i Köpenhamn. När jag har varit i Bryssel har jag lagt märkte till att det finns lappar om lediga lägenheter lite varstans på olika språk och att man t.o.m. få möta personer, ofta medelålders kvinnor, som sitter utomhus vid små bord för att få ragga nya hyresgäster, de så kallade "Trottoar Madamerna". Lediga lägenheter finns t.o.m. att få vid turistfällan Grand-Place eller i närheten av olika EU institutioner. Även på dessa attraktiva platser finns lägenheter att få med relativt låga hyror.

Grand-Place, Bryssel. 

Men åter till frågan varför vi har en havererad bostadsmarknad i Sverige? Bostadsbrist i över 250 av 290 kommuner och alltmer av illegala inslag i form av svarta pengar under bordet för att kunna komma över ett kontrakt? Och en situation där personer i åratal får hanka sig fram genom att korttids hyra under osäkra former, i andra, tredje eller t o m i fjärde hand. Och varför bygger vi i Sverige endast hälften så mycket bostäder per capita jämfört med våra nordiska grannar?

En bov i dramat. Plan- och Bygglagen (PBL) 

försvårar och komplicerar nybyggnation.

Jag vill påstå att vi i Sverige sedan 1940-talet har den olyckliga kombinationen av en sönderreglerad bostadsmarknad som gör det olönsamt att bygga vanliga bostäder eller att förvalta dessa bostäder, och att vi under lång tid har saknat en statlig bostadspolitik. Under den förra borgerliga regeringen fick vi äntligen en bostadsminister, Stefan Attefall (KD), som vågade att ta i tu med de strukturproblem som präglar svensk bostadsmarknad. Attefall är mest känd för att ha infört de så kallade Attefallhus, utvidgade Friggebodar, utan bygglov och för sitt engagemang för att förändra Plan- och Bygglagen, PBL, för underlätta bygglov för bostäder. Attefalls reformförsök mötte på hårt motstånd från den dåvarande oppositionen, som nu i regeringsställning till stor del har fullfört hans politik. Motstånd kom också ifrån en rad särintressen. Allt ifrån kommunerna som vi slår vakt om sitt planmonopol, till hyresgäströrelsen, byggfack och stora byggföretag.

Interiör från ett Attefallshus.

Attefallhusen blev en succé, tyvärr var Attefall inte lika framgångsrik när det gällde förenkla PBL eftersom flera av hans förslag röstades ned i riksdagen genom en ohelig allians mellan västerpartierna och (SD). Attefall som numera är en fristående och aktiv bostads- och byggnadspolitisk debattör presenterade för ett år sedan ett eget förslag om marknadshyror i nyproduktion för att få fart på bostadsbyggandet i Sverige. Attefall har rätt i sitt konstaterade att det är ytterst få aktörer som har tillräckligt med finansiella muskler till att bygga ett 8 vånings hus och vänta i 70 år innan investeringen har betalat sig. En normal villa brukar skrivas av på c:a 30 år. Sedan har Attefall rätt i att statens kostnader för att subventionera byggföretag i stället kan föras över för att subventionera hyresgästernas boende. I sitt förslag föreslår Attefall att marknadshyror införs i nyproduktion. Och att dessa hyror successivt under en period på 10-15 år fasas in i nuvarande system med bruksvärdeshyror. Liknade tankar har presenteras av Liberalerna i deras nya bostadspolitiska handlingsprogram.

Stefan Attefall (KD) f.d. bostadsminister.

I både Danmark och i Belgien är det en annan situation än i Sverige. Det byggs både billigt och dyrt, efterfrågan styr hur mycket som produceras. I båda länderna råder en mycket jämnare fördelning mellan bostäder som du äger och bostäder som du hyr. En annan skillnad är även hushåll med normala inkomster bor kvar inne i centrum, vilket vi inte har gjort i Sverige sedan början av 1960-talet. Dessutom finns det i dessa länder kvar mindre privata hyresvärdar som äger ett hyreshus med ett begränsat antal lägenheter där man själv bor och som man själv förvaltar. Men i Sverige försvann denna kategori av hyresvärdar redan på 1950-talet. De bostäder som byggs i Sverige är lägenheter som är relativt stora med hög standard och därför är dyra att producera, för personer med god ekonomi och som har en liten exklusiv andel av hyresgästerna som målgrupp. Lägenheter som endast kommuner, HSB och Riksbyggen eller ett fåtal stora privata storföretag har resurser att producera och att förvalta.

Strandpromenaden, Västra Hamnen, Malmö.

Ett exempel på ett modernt och dyrt boende

som vänder sig exklusiv boendekategori.

Men i både Danmark och i Belgien anses bostadspolitiken vara ett viktigt politikområde. Staten är aktiv, inte med subventioner eller reglering av byggnation och hyressättning, men med åtgärder för att underlätta förvaltning och finansiering av bostäder. Låg beskattning, frikostiga regler för avskrivningar för reparation och underhåll och t.ex. förenklade regler för byggprocess, arvsskiften och ekonomisk redovisning, gör att bostäder har lättare att konkurrera med andra sektor när det gäller anskaffning av kapital. Detta förstärks ytterligare av att i både Danmark och i Belgien har vad vi i Sverige skulle kalla för marknadshyror, som gör det lönsamt att producera och äga hyresfastigheter, kombinerat med olika former av bostadsbidrag för hyresgäster med låga inkomster.

Här på Amagerbro, vid Nathanels Kirke, i en annan del av
Köpenhamn hyrde en vän lägenhet under några år
(det spetsiga huset bortom kyrkan till höger).

Min granne i Fredriksberg en äldre dam, Fru Hansen, hade tre olika "hyresbidrag", ett som allmänt gick ut till flertalet ensamstående pensionärer, ett annat för att hon hade låg pension och ett tredje för att hon i egenskap av diabetiker hade höga medicinkostnader. Detta gjorde att Fru Hansen hade råd att bo kvar i sin trea trots sin låga pension och att hyran enligt svenska mått var ganska hög. I Danmark finns då även andra typer av bostadsbidrag, t.ex. för studenter, barnfamiljer, förtidspensionärer, långtidsarbetslösa etc.

En annan äldre cigarrökande dam

(som inte är min f.d. granne Fru Hansen).

Men Fru Hansen tänkte flytta. "Jag behover det ikke", sa hon. Men hon ville ha pengar över till annat. I hennes fall resor till Medelhavet, sin sommarstuga på Jylland (som hon delade med sina barn och ett syskon) och för att tillfredsställa andra behov i livet: "Fleaskesteg og goe viner po fine resturanger og mine cigarrer kostar myget" (då var det inte helt ovanligt att kvinnor rökte cigarrer eller cigariller i Danmark)". Men jag som med min svenska mentalitet inte var van att man lämnar en lägenhet frivilligt. Frågade om du ångar dig och vill åter bo i en trea. Fru Hansen svarade: "Söde dreng (pojke), ickke nogre problemmer, lejligheter finnes for damer som meg." Fru Hansens svar har jag ofta tänkt på när jag har genomlevt den svenska bostadsmarknaden brister eller när den svenska bostadspolitiken förs på tal. Behöver vi verkligen ha det så som vi har det i Sverige? Förtjänar vi inte att ha det bättre? Att som Fru Hansen inte behöva bekymra sig för hur vi ska få tak över huvudet och ha någonstans att bo?

Gågatan Ströget i centrala Köpenhamn mellan

Rådhusplatsen och Konungens Nytorv.

Foto överst:

En syn som vi alltför sällan får se.

Byggkranar i våra större städer.

I detta fall från Stockholm.

Länk till denna blogg

Etiketter: Marknadshyror, Nyproduktion, Bostäder, Bostadspolitik, Bostadskö, Stockholm, Solna, Sundbyberg, Mölndal, Göteborg, Arlöv, Malmö, Lund, Umeå, Linköping, Uppsala, Köpenhamn, Ålborg, Ströget, Bryssel, Stefan Attefall, Attefallshus, (KD), Kristdemokraterna, Bruksvärdeshyror, Ströget, HSB, Riksbyggen, Västra Hamnen,