Regeringskris och politisk dörrmatta

 

”Det kommer att hojtas om hur oansvarigt det skulle vara med regeringskris ”mitt i pandemin” med ett år kvar till nästa val. Men allvarligt talat, vad är det för angelägna insatser som denna regering kan förväntas utföra och som vi skulle bli snuvade på?” PJ Anders Linder, chefredaktör för Axess, har i en klockren kommentar på Twitter analyserat dagens besked från Sverigedemokraterna om att man begär en omröstning om misstroende mot Löfven-regeringen i riksdagen. 

Protest mot bostadsbrist för studenter.

Om denna nya händelseutveckling i svensk politik kan man säga mycket. Dels har vi själva sakfrågan. Om hur vi skall få igång ett bostadsbyggande i Sverige som har varit för lågt sedan slutet av 1970-talet? En utveckling som innebär en accelererande bostadsbrist. En bostadsbrist som nu finns i 250 av 290 kommuner. Det finns ingen rimlig anledning att vi endast skall bygga cirka hälften av det antal bostäder som våra nordiska grannar gör per capita. År efter år, årtionde efter årtionde. Under det så kallade miljonprogrammets glansdagar på 1960-talet bygge vi raskt upp bostadsområden som vi sedan har fått stora problem med. En politik som många nu nostalgiskt vill gå tillbaka till. Att det inte blir bra när staten styr och ställer med massiva subventioner tycks nu många ha glömt. Att återinföra subventioner till byggföretag, tillverkare av byggmaterial och stora fastighetsägare skapar inte en vettig bostadspolitik. Denna politik har prövats och visat sig inte hålla måttet. Att återupprepa gamla misstag är att kasta medborgarnas skattepengar i sjön. Sedan glömmer vi bort att nuvarande hyresreglering infördes som en tillfällig krisåtgärd under Andra världskriget. Precis om i många andra nationer. Men i Sverige togs den inte bort efter kriget. I detta avseende skiljer vi ut oss jämfört med andra nationer i Västeuropa. Dessa historiska fakta vill inte (V) och hyresgäströrelsen kännas vid. 

Ett exempel från miljonprogrammets byggbom.

Något måste göras. Politiken måste läggas om. Det är just förekomst av marknadshyror som gör att det byggs betydligt mer i våra nordiska grannländer trots att man inte subventionerar byggandet. Däremot subventionerar man hyresgästerna och gör det förmånligt att äga och driva bostäder på flera andra sätt. Till detta kommer att utmaningen i att ordna bostad har försvårats av en ganska kraftig befolkningsökning som i sin tur huvudsakligen är ett resultat av den stora invandring som Sverige har haft under de senaste 30-40 åren. När gäller både invandring och bostadsbrist ligger vi nästan i topp inom EU. Har kommenterat förslaget om att införa marknadshyror i nyproduktion tidigare på denna blogg. I detta inlägg utgår jag från min egen erfarenhet av Danmark och erfarenheter från en god vän som var bosatt i Bryssel under flera år.

Detta inlägg kan du läsa här 

Sedan har denna regeringskris satt fingret på konstitutionella frågor. En sak som vi ofta tyvärr inte ägnar någon större uppmärksamhet. Våra grundlagar som t.ex. Regeringsformen som inleds med den olyckliga formuleringen: ”All makt utgår utifrån folket.”. D v s en övertygelse om att makt är rätt. Är viktiga och borde uppmärksammas mer. I vår gamla regeringsform från 1809, som gällde tills den nuvarande från 1973 antogs, där var tankar om maktdelning mellan regering, riksdag och olika myndigheter central. Men i våra nuvarande grundlagar saknas denna viktiga princip nästan helt. Att våra nuvarande grundlagar är en produkt av en långvarig socialdemokratisk maktdominans och har påverkats av 1960-talets studentmarxism märks. Som i citatet ovan. 

1809-års regeringsform.

Men det märks också på andra sätt. T.ex. förekomst av så kallad Negativ parlamentarism. En regering kan sitta kvar eller få tillträda till om inte 175 av riksdagens 349 ledamöter (d v s en majoritet) aktivt röstar emot. Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar röstade: Avstår (liksom (L) och (C), när Stefan Löfven fick sitta kvar. I praktiken innebär detta att hans nuvarande minoritetsregering aldrig har haft stöd av en majoritet av riksdagens ledamöter. Det var betydligt fler ledamöter som röstade emot Löfven som statsminister än som röstade för honom. Detta är ganska unikt jämfört med flertalet andra nationer i Västeuropa. Liksom att vi har Extraval som författningsmässigt begrepp. Vilket vi kan få nu. Detta innebär att oberoende om när ett extraval sker så skall alltid ett ordinarie val genomföras andra söndagen i september vart fjärde år. I andra nationer sker ett val efter ett nyval senast inom en fastställd tidsgräns, ofta var fjärde år. Utlyser regeringschef inget val innan dess (ett beslut som flertalet nationer måste godkännas av parlamentet) äger valet rum i alla fall innan tidsfristen löper ut.

Riksdagsledamöternas "röstknappar".

Ett annat exempel på att vår riksdag har mindre verklig makt mot regeringen än i fler talet andra euroepiska demokratier är att statsministern helt på egen hand kan bestämma om ett extraval skall genomföras. Som i så fall måste ske inom 3 månader. Röster en majoritet av riksdagen emot honom i misstroendeomröstning då är det märkligt nog inte säkert statsministern och hela regeringen avgår. Utan en statsminister som fått en majoritet emot sig i en omröstning om misstroende får en vecka på sig att meddela om han väljer att avgå eller utlysa extraval. Händer inget under denna vecka så avskedar talmannen statsminister och regeringen. Naturligtvis borde en statsminister som förlorar en förtroendeomröstning direkt tvingas att avgå med sin regering. Beslutet om vad som sedan skall se om val eller annat skall bestämmas av riksdagen. Verken statsministern eller talmannen skall skall kunna utlysa val utan att en majoritet av riksdagen instämmer. Både dessa alternativ ligger nu på bordet. Och ingen av dessa två alternativ kan uteslutas. När Göran Persson var statsminister gick (S) motvilligt med på att en regering automatiskt avgår inför ett val och kvarstår som så kallad expeditionsministär ( övergångsregering, d v s endast hanterar löpande administrativa ärenden) tills att riksdagen åter samlas efter valdagen. Och att då automatiskt en omröstning sker om statsministerns förtroende. Men även denna lilla eftergift för parlamentariska ideal satt hårt inne och kunde genomföras först efter långvariga och hårda förhandlingar mellan partierna. 

Riksdagens voteringstavla.

Vår tradition av en stark regeringsmakt och statscentralism har påverkat hur vi tänker om politikens spelregler. Att vi röstar till både till kommun och regioner på samma gång som till riksdagen är en konsekvens av denna centralism. Runt om i Europa anses framför allt den regionala nivån vara en viktig del av demokratin. I fler talet andra nationer utser man sina lokala- och regionala församlingar inte samtidigt som den nationella nivån. Dessa parlament väljs vid ett annat tillfälle. Ett annat exempel på att vi aldrig har bejakat parlamentarismen fullt ut i Sverige är att en regering kan sitta kvar trots att dess budget har röstas ner. I flertalet av EU:s medlemsländer innebär detta att regeringen anses avsatt och måste avgå. Men både Reinfeldt och Löfven fick sina budgetförslag nedröstade och kunde sitta kvar ändå. 

Finansminister Magdalena Andersson (S)

med regeringens förslag om statens budget till

riksdagen den så kallade "Nådiga Luntan" eller

Budgetpropositionen.

Utan att tänka efter uppfattar många svenskar instinktivt att nyval är ett exempel på att politiken inte fungerar. Medan det är precis tvärt om. Parlamentarism innebär att regeringen regerar på riksdagens uppdrag som är dess ägare och dess uppdragsgivare så länge riksdagen så önskar. Detta tänker vi ofta inte alls på i Sverige. Denna princip motiveras bl.a. av det faktum att vi väljare inte utser regering det gör riksdagen på vårt uppdrag. Det är vi medborgare som direkt i val utser riksdagen. Men det är riksdagen som väljer statsminister och regering. Därför anses riksdagen, parlamentet, inte regeringen, som den mest betydelsefulla politiska nivån. Att partierna är tydliga i valrörelsen med vilka partier man kan tänka sig att regera med och vilka men inte kan tänka sig att samarbeta under kommande mandatperiod blir en naturlig konsekvens av parlamentarism. Tyvärr gav verken Centern och Liberalerna inte riktigt tydliga besked om vilken regering han kunde tänka sig stödja efter valet. Något som blev tydligt för allmänborgerliga väljare när avtalet om Jökensamarbetet slöts med (S), (MP) trots att både (C) och (L) i valrörelsen hade lovat att arbeta för en borgerlig regering. Ett samarbete som likt sin föregångare, Decemberöverenskommelsen, försökte utgå ifrån att en regering kan komma undan faktum om vilka partier som finns representerade i riksdagen och hur många ledamöter respektive parti faktiskt har.

Foto när Löfven fick talmannens uppdrag att försöka bilda 

regering efter förra valet. 

Ute i Europa och i våra nordiska grannländer är det naturligt att man då och då har nyval eller att regeringar avskedas av sina parlament utan att detta anses som en bristande demokrati. I Sverige hade vi senast ett nyval 1958. Det vill säga för mer än 60 år sedan. Att vi tycks även i detta avseende får en mer europeisk politisk kultur välkomnar jag. Det är alltså helt i ordning att när partier tycker sig att ha anledning att anta att regeringen, som nu med den nuvarande rödgröna minoritetsregeringen, inte längre har riksdagens förtroende så prövas dess fortsatta existens genom en omröstning i kammaren. Eller som när (V) nu anser sig ha tappat sitt förtroende för regeringen.

Foto från förra gången vi hade en regeringskris

1958. Dåvarande statsminister Tage Erlander (S)

i mitten. Detta var den första gången 

den avslutande partiledardebatten sänds i TV.

Den sista delen av denna fråga är det så kallade spelet mellan partierna som har varit tråkigt att se. Helt enligt parlamentarismens ideal välkomnar jag av principiella skäl att (V) nu tycks önska se om man kan lyckas fälla Löfven. Men glöm inte att det är (SD) genom Jimmie Åkesson som har lämnat in en begäran till talmannen om att en omröstning skall ske. Att två partier som likt (S) och (MP) är emot marknadshyror nu går i bräschen för att avsätta regeringen för ett förslag som (C) och (L) är för. Precis som (M) och (KD) är ganska märkligt rent parlamentariskt. Normalt brukar partier som tycker lika i en avgörande fråga och som i detta sammanhang är i opposition mot den förda politiken gå ihop och försöka avsätta en regering. Men här är det egentligen inte marknadshyror saken gäller. Det handlar om att (V) vill ha inflytande för sitt stöd till regeringen. Och därför vill inte (V), tillskillnad emot (SD), ha en annan statsminister än Stefan Löfven. Man vill bara att regeringen och dess två samarbetspartier skall börja ta hänsyn till Vänsterpartiets uppfattningar i viktiga frågor. Som är en helt riktig tillämpning av parlamentarismens princip om att det är riksdagen som styr över regeringen. Denna omröstning är egentligen en omröstning om Jöken avtalets existens. Men (V) kommer inte att rösta på Kristersson som ny statsminister efter att regeringen har tvingats avgå. Så det hela känns lite meningslöst. Som ett onödigt spel för galleriet. Och detta instämmer nog Ulf Kristersson (M) och Ebba Bush (KD) i.

En talande bild om Jökensamarbetet.

Dessutom om det bli ett extraval så skulle riksdagen troligen få ungefär samma sammansättning som nu med skillnad att Liberalerna förmodligen åker ur. Genomförs ett extraval och det blir en annan majoritet, t.ex. genom att (L) klarar sig kvar och (MP) åker ut, så att en borgerlig regering kan träda till. Då kommer denna regering att tvingas till stora delar att styra med den nuvarande regeringens budget fram till nästa ordinarie val om ett år. Att (V) är sura på hur man i denna fråga, samt i många andra, har blivit behandlade av (S) är lätt att förstå. Att man har tröttnat på vara en dörrmatta åt (S) och deras självbild om att Sverige måste regeras av en (S)-märkt regering på sina egna villkor förstår jag också. Men att både moderater och kristdemokrater, likt mig själv, har kluvna känslor inför denna regeringskris. Är inte heller konstigt. Dessutom är dessa två partier, som jag, positivt inställda till tankar om marknadshyror i nyproduktion. Den som politiskt förlorar mest på detta är centern och Annie Lööf. Hennes argumentering om att man har ingått i Januariavtalet (Jöken) för att på detta sätt lyckas stoppa (V) och (SD) från att få inflytande håller inte längre. Naturligtvis kräver (V) inflytande om man parlamentariskt skall fortsätta stödja att regeringen får regera i minoritet. Och detta är inte heller svårt att förstå. Eller hur Annie Lööf?

Träffsäker satir eller?

Foto kollage överst:

Statsminister Stefan Löfven (S) och partiordförande Nooshi Dadgostar (V). 

Länk till denna blogg

På tal om dörrmattor.

Etiketter: Regeringskris, Nyval, Extraval, Marknadshyror, Parlamentarism, Negativ parlamentarism, Extraval, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna, Vänsterpartiet. Miljöpartiet, Liberalerna, Centern, Grundlagar, Regeringsformen, Övergångsregering, Expeditionsregering, Bostadspolitik, Bostäder, Bostadsbrist, Byggnation, Nya bostäder, Miljonprogrammet, Hyresreglering, Hyresgäströrelsen, Jöken, Januariavtalet, Decemberöverenskommelsen, DÖ, Svensk politik, Riksdagen, Nooshi Dadgostar, Stefan Löfven, Jimmy Åkesson, Ulf Kristersson, Ebba Bush, Magdalena Andersson,