På Timbros sajt Smedjan har Per-Ola Olsson skrivit en läsvärd artikel om hur stadens perspektiv alltmer får dominera politik och samhälle. Hans artikel är publicerad under rubrik. ”Banjohögern vill bara bli lämnad i fred.” I sin artikel tar Olsson tar upp vilka politiska konsekvenser denna utveckling får. Han pekar bland på att Sverigedemokraternas (SD) starka ställning på ”landet” inte enbart ska ses som ett demokratiskt problem utan också är ett tydligt tecken på ökad obalans i hur olika delar av Sverige utvecklas. Och detta instämmer jag i. Det hedrar honom att Olsson till skillnad emot vad som är vanligt i Sverige dessutom har insikt i att detta inte bara en fråga om relationen mellan stad kontra landsbygd utan också en fråga om relationen mellan Mälardalen och övriga delar av Sverige. En motvilja som växer sig allt starkare mot det mentala- och det politiska Stockholmsraster som har läggs ut över övriga landsdelar.
Här kan du läsa Olssons artikel
Han för fram ett tydligt pedagogiskt exempel på detta när han tar upp det så kallade Grishalsupproret i Skåne, där skåningar tog kamp för sin rätt att, i Skåne, får kalla Fläskkarré för Grishals vilket det heter på skånska. Detta är ett tydligt exempel på vad denna tradition kan leda till. Krav på att tvinga fram en enhetlighet har lett till att delar av Sverige med en helt annan, eller delvis annan, kultur, språk, tradition än den rikssvenska har trycks tillbaka och blivit utsatt för olika grader av diskriminering. Denna historia vill det officiella Sverige inte kännas vid eller erkänna. Men det är en verklighet som många ännu känner igen i Skåne, på Gotland, i Jämtland, i Älvdalen, i Orsabygden, i Sameland och i Tornedalen. I Sverige är det få som ännu tycks ha förstått att dessa frågor kommer att få ökad aktualitet även hos oss, liksom vad som nu sker runt om i Europa. I t.ex. Katalonien, i Baskien, i Skottland, i Wales, på Korsika, på Färöarna, på Sardinen, i Flandern, i Normandie, i Vento, i Sydtyrolen etc. på grund av att globalisering leder till att huvudstädernas dominans över sina nationer minskar. Och att övriga landsdelar i allt större omfattning kräver respekt och lika behandling av sina huvudstadsregioner.
Det är en riktig analys av Olsson att (SD):s starka ställning i glesbygd ska ses som en berättigad protest och en känsla av maktlöshet inför fenomen som avfolkning, arbetslöshet och att samhällets service ständigt försämras. I byn slås lanthandeln igen, skolan och dagis stänger, den sista bensinmacken läggs ned, bussen går allt mer sällan eller inte alls o.s.v. Jag håller också med om finns von Oben attityd gentemot glesbygd från storstadens makthavare i form av byråkrater och politiker.
Att beslut om att subventionera el-cyklar upplevs provocerande samtidigt som bensinpriset chockhöjs för hushåll som inte kan ta bussen till jobbet, skolan eller dagis är lätt att förstå. Innerstädernas miljökonsulter kan betala sina el-cyklar ur egen ficka. Dessutom har dom kollektivtrafik att tillgå. Medan folket på landet måste använda bilen. Glesbygdens folk ses, av storstadens kulturella etablissemang, t.ex. akademiker verksamma inom media, förvaltning och universitet, som ens fattiga och okultiverade kusin från landet som man skäms för. Ens gamla tant som göms undan för de ”fina” i stan. Att denna respektlöshet föder opposition är inte märkligt. Likt Olsson tycke jag detta märks tydligt i flera samhällsfrågor, vilket blir tydligt inte minst när det gäller vargjakt. Att t.ex. renskötande samer eller fåruppfödare i norra Skåne reagerar på förekomst av varg borde inte vara svårt att förstå.
I detta sammanhang brukar det föras fram en uppfattning om att (SD) har tagit landsbygden som gisslan. Jag vill påstå, likt Olsson, att är istället precis tvärt om. Det är ”Landet” har tagit SD som sin gisslan. En utveckling som har kunnat ske eftersom övriga partier, mer eller mindre, har övergivit dessa delar av Sverige. Har avlägsnat dessa bygder från den mentala kartan, slängt ut glesbygden från det politiska finrummet. Här är Kristdemokraterna delvis ett undantag. Medan det gamla landsbygdspartiet Centern numera struntar i landsbygdens folk och har fokus på unga välutbildade kulturradikala kvinnor i storstad. Jag är övertygad om att en fortsatt utveckling präglad av en okritisk dyrkan av "Det urbana" samt vad som uppfattas som "Det moderna" kommer att leda till ökade motsättningar mellan stad och landsbygd, vilket kommer göra (SD) ännu starkare.
Men egentligen är detta ett ganska märkligt sätt att kanalisera sitt missnöje. Då detta leder till ökat stöd för ett super nationalistiskt parti som i högre grad än andra partier betonar en felaktig myt om att Sverige är ett land, ett folk, ett språk, en kultur. Vilket är precis den politik som lagt grund för centralisering, avfolkning och en försämrad samhällsservice ute på ”landet”. I t.ex. Sameland, på Gotland och i Skåne vet vi väl att denna myt inte är sann. Det är just därför Grishals heter grishals och inte fläskkarré i Skåne. Liksom att väderkvarn i Skåne heter mölla.
Det måste sägas att dåtidens Sverige där mjölkbilen hämtade upp även hos småbrukaren, med endast några fåtal kor, inte endast var av ondo eller ett utslag av en hopplös dröm en naiv Sörgårdsidyll. Det finns inget automatiskt bra i nuvarande utveckling där flertalet mindre gårdar endast är bebodda under några få sommarmånader, eller där mindre samhällen i mellersta- och norra Sverige (i Skåne gäller detta främst på Österlen och i Göinge) snart saknar alla former av samhällsservice.
Att detta inte är en acceptabel utveckling borde vara självklart för alla. Dessutom är det tveksamt om detta är förenligt med vår svenska ambition om att vi vill ha ett samhälle för alla. Vi måste kunna visa upp att demokratin kan bättre och är ett politiskt system som även är till för boende i landsbygd eller på glesbygd. Ute i Europa är det vanligt att lanthandeln finns kvar genom offentligt stöd och att den dessutom är ortens bensinmack, utgör postkontor, utlämningslokal för mediciner och böcker. Och att den mobila vårdcentralen och tandläkarkliniken regelbundet stannar utanför och betjänar främst unga och äldre. Det är vanligt att lanthandeln också fungerar som bygdens hembygdsgård, pizzeria samt café. Och att innehavaren med sin familj dessutom bemannar taxi och utför kommunal service som t.ex. skolbuss samt snöplog. I Sverige har vi aldrig riktigt byggt ut detta system. Vilket är vanligt i t.ex. Danmark och Norge.
Ett mjölkbord från Bunge på Gotland.
Foto överst:
En av få lanthandelsbutiker som finns kvar i Skåne ute på riktiga "Landet", i Vitaby, Simrishamns kommun.
Etiketter: Per-Ola Olsson, Timbro, Smedjan, SD, Sverigedemokraterna, Landsbygd, Glesbygd, Landsbygdsfrågor, Glesbygdsfrågor, Nationalism, Regionalism, Lantbruk, el-cykel, Subvention av el-cyklar, Decentralisering, Centralisering, Banjohöger, Skränhöger, Operahöger, Kristdemokraterna, KD, Varg, Vargjakt, Mälardalen, Mälardalsdominans, Stockholmsraster, Östern, Göinge,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar