I Axess Magasin har dess
chefredaktör PJ Anders Linder skrivit
en intressant artikel om åsiktsfrihet för vår högre utbildning och forskning. I
sin artikel ställer Linder en bra fråga om vilket svenskt universitet eller
högskola skall bli först med att säkra akademisk intellektuell frihet och en
fri forskning? Kanske Lund gissar han.
Hans artikel är publicerad under rubrik: ”Tävla om att bli Sveriges
Chicago.”
Här kan du läsa Linders artikel
Artikelns titel har inget med organiserad brottslighet eller Al Capone att göra. Utan är en referens till det medvetna arbete på att säkra åsiktsfrihet, kvalité och en forskning fri från olika externa intressen som har bedrivits på University of Chicago. Med all rätt lyfts detta universitet fram av Linder som ett föredöme. Numera anses allmänhet detta universitet vara en av USA allra främsta. Och hans bedömning att det snabbt blir allt sämre ställt på våra svenska universitet i detta avseende har tyvärr fog för sig.
Om detta skriver Linder bl.a.:
"Hur mår då den reella yttrandefriheten vid svenska universitet? Av de mest uppmärksammade fallen att döma handlar det mindre om att stora grupper nyfrälsta självrättfärdiga studenter gör livet surt för lärare och kamrater. Tvärtom har det i flera fall varit några enstaka individers klagomål som satt igång processerna. Det bildas någon sorts allianser mellan radikala aktivister, skräckslagna byråkrater och ryggradslösa chefer, som ängsligt vårdar högskolans varumärke och fruktar att inte framstå som tillräckligt progressiva.”
Linder fortsätter:
”Sten Widmalm,
professor i statskunskap i Uppsala, konstaterar i en stark artikel i Respons (5/2020)
att grova och svepande anklagelser i rasism- och miljöfrågor inte skapar
nämnvärda risker för sina upphovsmän. Annat är det om en forskare går tidens
vindar emot: ”En medicinare som säger något om kön och biologiska faktorer är
i sammanhanget litet värd i jämförelse med den som har statsideologin i ryggen
och som dessutom kan skapa en mobb i sociala medier.”
Två forskare vid Lunds universitet, Malte Alvesson och Erik J Olsson, professorer i företagsekonomi respektive teoretisk filosofi har skrivit en artikel i samma ämne som Linder. Deras artikel är publicerad i Göteborgs Posten under rubrik: ”Politiska krav på korrekthet viktigare än kvalitetskrav på universiteten.”
Här kan du läsa deras artikel i GP
I sex punkter konkretiserar båda debattörerna sin kritik över en utveckling som man uppfattar som en politisering och av-akademisering av våra universitet när det gäller forskning och utbildning. Tyvärr är denna utveckling inte ny. Fram till första världskriget hade universiteten en ganska fri ställning från övriga samhället. Studenter och lärare ansågs vara "Akademiska medborgare". Universiteten hade fram till slutet av 1800-talet t. o. m. sin egen rättsordning. Universitetsstyrelsen, Konsistoriet, som då bestod av tjänstgörande professorer, utgjorde även domstol. Ett välkänt exempel är1829 när Konsistoriet i Lund dömde en student till döden för mord på en annan student i ett svartsjukedrama i en av de så kallade studentkaserner som då fanns i staden. Detta hus finns ännu kvar. Huset kallas ännu för "Locus Peccatorium" (förargelsens hus) och utgör i dag kansli för Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige (Kulturen).
Med all rätt anser vi i dag att dessa historiska faktorer är otänkbara. Men nuvarande utveckling av våra universitet inte heller bra. Och blir alltmer negativ. Med allt samlare åsiktskorridorer, ökad populism, ett tydligare förakt för traditionell bildning och kultur. Vad beror denna långvariga förflackning på? Följande tre orsaker tror jag är särskilt betydelsefulla.
1. Att universitetens främsta syfte har förändrats från att ge bildning till en smal samhällselit som endast omfattade några få procent av varje årskull. Medan nuvarande roll för våra lärosäten är att ge utbildning och åt betydligt beredare grupper i samhället. För hundra år sedan var det i huvudsak jurister, präster, läkare och blivande gymnasie- och universitetslärare som undervisades på våra universitet. Sjuksköterskor, socionomer och förskolelärare för att nu nämna några exempel på nya yrkesgrupper som har tillkommit. Att ett modernt samhälle ställer högre krav på utbildning av hela sin befolkning är självklart. Men detta har samtidigt resulterat i en utveckling där kvantitet i allt högre grad har kommit att dominera över kvalité. Och där kvalité aspekter automatiskt alltmer har kommit att ringaktas. T.ex. fram till 1958 krävdes gymnasiebetyg i grekiska och latin för att få doktorera vid de teologiska och humanistiska fakulteterna. Fram 1904 krävdes latin i sin studentexamen för att överhuvudtaget få börja studera på universitet. För personer som fick doktorsgrad under 1940- 1950- och 1960-talen var kunskaper i flera främmande språk, förutom engelska, en självklarhet. I sin avhandling var referenslitteratur både i franska och tyska vanligt förekommande. För egen del tror att det hade varit bättre att universiteten hade fått specialisera sig på utbildning och forskning i de klassiska ämnena. Och att modern kvalificerad yrkesutbildning hade blivit ett uppdrag för fristående högskolor, som t.ex. Handelshögskolan i Stockholm, eller som de klassiska lantbruks-, social- eller sjöbefälsskolorna var ett exempel på. Där universiteten skulle specialisera på att i huvudsak förmedla bildning och högskolor på att ge kvalificerad yrkesutbildning. Problemet med de klassiska universiteten är att dessa är intuitioner som alltmer misslyckats med ge sina studenter både bildning och utbildning.
2. Under hela efterkrigstiden har socialdemokraterna, övriga delar av vänstern, och flera ledande liberaler känt ett främlingskap inför de traditionella universiteten och det klassiska europeiska bildningsidealet. Man har upplevt att universiteten i traditionell mening utgör förlegade borgerliga institutioner som stått i vägen för socialdemokraterna i deras folkhemsbygge, i deras ambition av att skapa ett nytt jämlikt samhälle, och för liberaler har universiteten och dess traditioner uppfattas som ett hot mot individens frigörelse från religion och andra kulturella ”tvångströjor”. När Olof Palme (S) var utbildningsminister, senare mångårig statsminister, infördes en första av många av de moderna ”reformer” som har haft som syfte att få ökad statlig styrning av universiteten, den så kallade UKAS-reformen, som fick studenter från både vänster och höger att demonstrera tillsammans 1968-1969. Denna "reform" innebär bland annat att professorernas makt minskade. En annan nyhet var att universitetsstyrelser med politiker och företrädare för andra samhällsintressen infördes.
3. Alvesson och Olsson har rätt i sin uppfattning allt detta har lett till att den balans som tidigare fanns mellan universitetens två olika roller som institution för akademisk forskning och statlig utbildningsmyndighet har gått förlorad. En konsekvens av detta är att universiteten dels har förvandlats till ”Utbildningsfabriker” och statliga ämbetsverk som skall förverkliga de samhällsförändringar som politiker och tillfälliga opinioner just nu önskar få genomföra. Då helt oberoende av vilka konsekvenser detta får för den akademiska kvalitén. Könskvotering av professorer och docenter. Eller när ledande befattningar skall tillsättas, som rektorer och universitetsdirektörer, skall alltid en man och en kvinna föreslås till regeringen. Är några tydliga exempel på den politisering av våra universitet som har accelererat under efterkrigstiden.
Mer allvarligt är naturligtvis krav på köns- och HBTQ certifiering av kurslitteratur och kursplaner. Allt detta drabbar naturligtvis både resultat och kvalité på verksamheten. Men var värre är, även studenternas möjligheter att klara av de krav som ställs på en alltmer kvalificerad och internationaliserad arbetsmarknad. Vårt svenska kunskapsförakt försvårar för våra studenter att kunna konkurrera internationellt. Exempel på det senare är att redan nu har ett par domar fallit i svenska domstolar där utländska studenter har tilldöms skadestånd när man har stämt svenska lärosäten för att den utbildning, man själv har betalat för genom kursavgifter, inte varit av tillräckligt god kvalité. Eller klarat av att leva upp till sina löften. Vilket naturligtvis är en skandal. Och ger oss ett dåligt rykte utomlands. Svenska universitet behöver en nystart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar