Gunnar Hökmark har rätt. Nej Lukasjenko vann inget val. Svensk media måste lära sig att känna igen en diktatur och lära sig hur ”val” i en sådan fungerar. Och visst är det sorgligt att läsa flera märkliga texter i medierna om valet i Ukraina, av typ: ”kommer Lukasjenko att vinna ytterligare ett val”, eller ”lyckas oppositionen denna gång att besegra Lukasjenko?”. Hökmark kommenterar detta i ett inlägg på sin blogg under rubrik:
”Han vann inget val – media måste lära sig att rapportera från diktaturer.”
Inlägget på Hökmarks blogg kan du läsa här
Vladimir Putin undertecknar 2014 sin presidentorder om att annektera Krim.
Vad beror denna idioti på? Dels tror jag att detta beror på ryggmärgs reflexer hos många som är verksamma inom svensk media, och som har sina politiska sympatier från socialdemokratins vänsterkant och längre vänsterut än så, om att Putins Ryssland och Lukasjenkos Belarus (Vitryssland) inte är så farligt trots allt. Att dessa ”ledare” inte är rakt igenom politiskt ”ondskefulla”. Man tar dessa diktatorer och deras regimer delvis i försvar eftersom man genom sin socialism och kulturradikalism gillar regimer som kan uppfattas stå upp mot USA och väst.
Ett foto av ett nybyggt interneringsläger i Xinjang för provinsens muslimska folkgrupper uigurer och kazaker.
Denna politiska reflex
förklarar bland annat varför det har varit ganska tyst från vänsterhåll ang. Hongkong,
Tibet, Xinjiang (när det gäller Kina). Inte heller de övergrepp som sker av
Putins regim inom Ryssland mot aktivister för demokrati och mänskliga
rättigheter, eller en likgiltighet inför de övergrepp som har genomförts mot
många olika minoriteter t.ex. i Tjetjenien eller i övriga delar av Kaukasus.
Inte ens när etniska övergrepp drabbar folkgrupper nära oss som t.ex.
ingermanländare eller samer, reagerar svensk media eller det officiella
Sverige. De dåd som Kreml har genomfört mot oppositionella ryssar i väst, bagatelliseras
och bortförklaras som enskilda övergrepp av kriminella.
Den ryska avhopparen Sergej Skripal f.d. överste i militära underrättelsetjänsten GRU som tillsammans med sin dotter Julia blev utsatt för ett mordförsök med hjälp av nervgas av två officerare från GRU i brittiska Salisbury. Den kvinnliga polis, som syns på fotot och en manlig kollega till henne, som fann paret Skripal på en bänk utanför en pub och som med nöd och näppe lyckades rädda Sergej och Julia, blev också smittade av samma nervgas och allvarligt sjuka.
Från vänsterhåll finns det
också ett ointresse för utvecklingen av Krim efter att området erövrats från
Ukraina och den systematiska diskriminering som områdets icke ryska befolkning
t.ex. krimtatarer och pontenska greker utsätts för. Eller de övergrepp som utförs
av de rysk stöttade separatisterna i östra Ukraina. Den växande antisemitismen
i det ryska samhället som understödjs av officiella kretsar föregås med en
axelryktning och en gäspning. Samma förlåtande attityd finns dessutom ang de
övergrepp som har rapporteras av bland annat av Europarådet och FN om politiska
mord, skenrättegångar och ett omfattande valfusk av Lukasjenkos regim i Belarus.
Mustafa Dzjemilev, krimtatarernas officiella ledare 1991-2013, numera ukrainsk parlamentariker. Krimtaterna är ett mongolfolk, ättlingar till Djings Khan, som kom till Krim under 1200-talet. Den andra inhemska minoritetsgruppen pontenska greker kom till halvön redan under antiken. Områdets ryska befolkning kom först med Katarina den store välde i början av 1700-talet. Krimtatarerna tvångsförvisades av Stalin till Kazakstan, fick återvända till Krim först i slutet på 1980-talet.
Men jag tror också att
bristande kunskaper utgör en anledning. Få inom media har kunskaper om östra
Europa, eller Europa överhuvudtaget. Vilket märks i det ointresse som finns i
svensk media för vad som sker inom EU. Men inte bara när det gäller EU utan också andra europeiska organ
som Europarådet, Organisationen för fred och samarbete i Europa
(OSSE) eller Nato.
Foto från studion för TV-Avsien, Danmarks Rapport eller Aktuellt.
Men vi som bor i västra
Skåne är lyckligt lottade eftersom vi kan följa nyhetsbevakning av Europa i
danska medier. Få svenska tidningar har längre någon fast korrespondent i
Bryssel eller i Luxemburg eller i större metropoler som Rom, London, Paris,
Berlin, Madrid, Aten, Prag eller Budapest. Men det har danska medier fortfarande.
Sveriges Radio och Sveriges Television har korrespondenter som skall täcka södra
Europa eller hela Östeuropa. Inte bara verksamma inom media har generellt
dåliga kunskaper om Europa utan även intellektuella och akademiker överlag. Få studerar
numera Europeisk kultur, historia eller politik. Vilket märks. Ännu färre har
några kunskaper allas om den europeiska antiken eller den kristna historien.
Renässansmålaren Rafels fresk i Vatikanen, Skolan i Aten, som är en allegorisk gestaltning över det antika arvet. Här med Platon och Aristoteles i mitten av en krets med antikens mest kända filosofer.
Att Ukraina, Belarus och Ryssland har i många stycken en gemensam historia och en bakgrund som skiljer sig från övriga Europa är okänd materia för många även inom journalistkåren, bland diplomater eller statsvetare som borde ha bättre kunskap. Att dessa nationers historia utgår ifrån Kiverriket som kristnades på 900-talet från Bysans, Östrom. Och att detta rike INTE, till skillnad mot andra nationer inom den ortodoxa kristenheten, kom att påverkas av den västerländska antiken från Aten och Rom genom att man inte valde latin eller grekiska som sitt religiösa eller kulturella språk. I stället antogs Kyrkoslaviska. Detta språkval gjorde att arvet från den antika kulturen och vetenskapen inte kom att bli tillgänglig i Kiverriket.
En nutida gestaltning av Kiverrikets historia.
En annan viktig aspekt på utvecklingen i detta område är att denna enhet senare splittrades upp genom att framför allt Ukraina, men delvis också Belarus, senare kom att påverkas av en kultur med sina rötter i den europeiska antiken, bakvägen kan man säga, till skillnad mot Ryssland, genom inflytande från Litauen och Polen som man periodvis kom att lyda under. Att oppositionsledaren Tichankovskaja efter valet och ett mordförsök mot henne nu har valt att gå i exil just i Litauen, är logiskt ur flera skäl än rent geografiska.
Foto av Svetlana Tichankovskaja.
Detta kulturhistoriska arv förklarar mycket av den frånvaro av demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer som finns i Ryssland. Men den förklarar också den politiska rädsla som finns i Moskva för väst, som inte bara har med att förlora makten genom ett Euromaidan, i Sankt Petersburg eller på Röda Torget i Moskva, att göra. Men visst finns det hos Putin, och allmänt i den härskande eliten i Ryssland, en övertygelse om att väst inflytande, efter att ha förlorat Östeuropa, nu måste begränsas. Kombinerat med en vetskap om att en lyckad demokratisering av ett stort slaviskt folk kan komma att hota regimens överlevnad i Kreml. Genom att en sådan utveckling kan väcka en lust för ett mer västeuropeiskt samhälle även i själva Ryssland. Troligen har man satt en gräns för detta "hemska" som går vid östra Ukraina och Belarus. En demokratisering i Minsk skulle troligen mötas från Moskva genom en snabb och massiv militär operation. Och en varaktig ockupation av hela Belarus.
Foto från Självständighetstorget i Kiev 2014. Av demokratiaktivister omdöpt till Euromaidan (Europatorget) i den folkresning som avsatte den rysk stöttade regimen under ledning av Viktor Janukovytj. Liksom nu i Minsk var det inte endast en protest mot valfusk, korruption och våld som fick demonstranter att komma till torget. Utan var en protest mot ett kvardröjande Sovjetsamhälle och en strävan efter demokrati.
Den kulturella isolation
från Europa som kännetecknar mycket av rysk historia, och som förstärktes under Sovjet
tiden, gör att många ryssar faktiskt har olust känslor inför väst i flera
aspekter. Sedan gör arvet från Kiverriket att många ryssar anser att Ukraina
och Belarus utgör ”integrerade” delar av Ryssland som skall styras från Moskva.
Putin har sin officiella retorik återknutit till arvet från de medeltida tsarerna,
som utropade Moskva till det ”Tredje Rom”, efter att turkarna intog Konstantinopel
och gjorde slut på Östrom på 1400-talet. Och i detta ligger ett anspråk om att Moskva anses skall få styra över hela det gamla Östroms område. I Ukraina, med dess närhet till Polen
och Baltikum, uppfattar sig majoriteten av befolkningen som européer och att
man tillhör en euroepisk kulturtradition. Liksom delvis i Belarus. Detta
kulturella arv gör att kretsen kring Lukasjenko, liksom i Kreml, känner en
stark oro inför en risk av demokratisk ”smitta” ifrån väst. Lukasjenko vet att
Moskva låter Belarus få finnas kvar som egen nation så länge man inte blir en
politisk eller kulturell del av väst.
Ett val oppositionens valmöten i Belarus. Här utanför huvudstaden Minsk.
Dessa grundläggande fakta
bör man känna till om man bevakar och analyserar dessa tre nationer. Men för
att återgå till Hökmark, naturligtvis måste man göra upp med alla tendenser om
att spela under täcket med diktaturer och alla försök till att släta över
övergrepp mot mänskliga rättigheter. Valfusk är valfusk och ska inte maskeras om till någonting annat. Att resultat av ett valfusk är ointressant vet både Lukasjenko och Putin. Det var därför ledningen i Minsk lät fusket få ett uppenbart orimligt valresultat. Men också, tror jag, är en demonstration av makt inför demokratiaktivister och omvärlden, gör er inga illusioner, för vi kommer aldrig frivilligt släppa makten ifrån oss.
Ukrainas diktator Alexsandr Lukasjenko.
Foto överst:
En kvinna lägger ned sin röstsedel i en vallokal.
Om författaren: Gunnar Hökmark (M) var under många år riksdagsledamot och senare Europaparlamentariker. Leder numera den liberala tankesmedjan Frivärld med inriktning på europeisk utrikes- och säkerhetspolitik.
Gunnar Hökmark (M).
Etiketter:
Europa, Vitryssland, Belarus, Ukraina, Kiverriket, Kyrkoslaviska, Lukasjenko, Putin, Gunnar Hökmark, Ryssland, Moskva, Minsk, Kina, Tibet, Xinjiang, Hongkong, Tjetjenien, Kaukasus, Baltikum, Polen, Litauen, EU, Europarådet, Nato, Östrum, Bysans, Konstantinopel, Frivärld, OSSE, Organisationen för fred och säkerhet i Europa, Krimtatarer, Pontenska greker, Samer, Ingermanländare,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar