torsdag 1 maj 2014

Efter Krim måste Sverige bli medlem av Nato



I Nya Wermlandstidningen har Henrik L Barvå skrivit en intressant ledare under rubrik:

"Det finns ingen väg tillbaka"

Bavrås artikel tar upp "Säkerhet i norra och östra Europa 2014" som var en säkerhetspolitisk konferens i regi av stiftelsen Frivärld.

På denna konferens diskuterades hur Europa påverkas efter Putins angrepp på Ukraina och hur detta påverkar Sveriges säkerhetshetspolitik och relation till Nato. Medverkande gjorde bland annat USAs ambassadör i Sverige.

Barvås artikel

Barvå tar upp i sin artikel en viktig frågeställning som många politiker och debattörer inte riktigt vill ta i. Frågan om frånvaro av informella säkerhetsgarantiner från Nato som Sverige faktiskt hade under Det kalla kriget.  Barvå skriver:

" Huvudtalare var den amerikanske ambassadören Mark Brzezinski, son till Zbigniew Brzezinski, president Carters gamle nationelle säkerhetsrådgivare.
 
Lagom till hans framträdande hade Svenska Dagbladet avslöjat vad ambassadören hade sagt inför försvarsberedningen. Där gjorde han klart för politikerna att Sverige inte kan räkna med någon hjälp från Förenta staterna eller Nato, och att det heller inte längre finns någon inofficiell säkerhetsgaranti, som vi hade under det kalla kriget."
 
Det är bara att hålla med Barvå i hans analys om att: " Enda utvägen ur det säkerhetsdilemmat är ett svenskt Nato-medlemskap."



Pauli Järvenpää

I detta sammanhang citerar Barvå Pauli Järvenpää säkerhetspolitisk forskare och tidigare finsk ambassadör bl.a. i Afghanistan. Barvå skriver:

" Pauli Järvenpää talade för ett finskt, och svenskt, Nato-medlemskap. Som det är nu så producerar vi snarare instabilitet i Östersjöregionen. Den lettiske parlamentsledamoten Atis Lejins påpekade att också små länder kan få stort inflytande i Nato, och exemplifierade det med att de tvingade fram en konkret försvarsplan för Baltikum. Den svenske Nato-ambassadören Veronika Wand-Danielsson berättande talande om hur Carl Bildt för bara ett par veckor sedan fick sitta ute och vänta medan de övriga diskuterade säkerhetsläget i Östersjön, något som ju angår oss i högsta grad.
 
I den svenska debatten har det också varit ganska tyst om det faktum att Ukraina faktiskt hade en ännu djupare relation till Nato än Sverige. I utländsk media har Ukrainas NATO relation kommenterats mycket. Man också tagit upp det internationella avtal som slöts efter Sovjetunionens upplösning om att Ukraina skulle överlämna sina kärnvapen till Ryssland och i gengäld skulle Ryssland och USA gemensamt garantera Ukrainas frihet och beroende. Ukraina uppfyllde sina förpliktelser.  Men detta avtal som Putin medvetet struntar i och visat sig inte varit mycket värt. Exemplet Ukraina visar också att det endast är NATOs medlemsländer som de facto får ett militärt skydd och har reella säkerhetsgarantier från USA och övriga Västeuropa i händelse av rysk aggression. Det har också i utländsk media kommenterats att verken Georgien eller Ukraina hade anfallits om dessa länder redan hade varit medlemmar av Nato.

I artikeln citeras den ryske oppositionspolitiken Vladimir Kara-Murza som uttrycker en klok tanke om Putins skäl för sin politik mot Ukraina:

"Putins agerande i Ukraina kommer sig, enligt Kara-Murza, av att han är livrädd för att ett framgångsrikt Ukraina skulle bli det goda exemplet för ryssarna och få dem att resa sig mot hans regim." 

Jag har på denna blogg kommenterat hur händelserna på Euromajdan gjort Putin rädd för den demokratiska smittan från ett annat slaviskt broder folk. Och citerar bland annat den finsk- estniske författaren Sofi Oksanen.

Oksanens kommentarer kring Putin och Ukraina

 
 









Sofie Oksanen

Barvå tar upp i sin artikel att Putinismens alltmer imperialistiska utrikespolitik också påverkar NATO. Han citerar forskaren Heather Conleys analys om den så kallade Transalantiska länken.  Barvå skriver bl.a.:
 
"Och nu är Nato dessutom på väg tillbaka till sin ursprungliga roll som territoriell försvarsallians i stället för internationell krishanterare. Conley förutspådde att Nato den kommande tiden kommer att kraftfullt slå fast de gemensamma försvarsgarantierna, uttrycka och ge stöd till länder som Ukraina, Moldavien och Georgien och basera mer militära förband i Centraleuropa. Man får hoppas att hon får rätt, för nu måste Putin motas i grind. "
 
Bavrå citerar i sin artikel Edward Lucas författare och redaktör på brittiska The Economist:

" Han menade att de balter som i 20 års tid talat för döva öron om hotet från Ryssland nu fått upprättelse. Vi måste nu ha tre saker i åtanke när det gäller grannen i öster: De är beredda att acceptera ekonomisk smärta och hårda sanktioner; de har förmåga och vilja att utöva våld, och har inget intresse av dialog; och de är beredda att skamlöst ljuga (”de använder interkontinentala ballistiska lögner” som Lucas sade).
 
Ukraina är egentligen inte målet, enligt Lucas. Det verkliga målet för Putinregimen är att slå mot väst, att försvaga och slå en kil mellan Europa och Amerika. Fångna av vårt eget önsketänkande har vi varit senkomna att inse de nya realiteterna, men det finns trots allt hopp om att Putin kanske överskattar sin förmåga här. "
 
Bild ovan: Sammanträde med  Natoländernas utrikes- och försvarsministrar i Bryssel.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Etiketter: Nya Wermlandstidningen, NWT, Henrik Bavrå, Ukraina, Vladimir Putin, Nato, Säkerhetspolitik, Carl Bildt, Sverige, Säkerhetspolitik, Försvar, Försvarspolitik, Militär, Baltikum, Estland, Lettland, Litauen, USA, USAs ambassadör i Sverige, Mark Brzezinski, Frivärld, Säkerhetsgarantier, Det kalla kriget, Försvarsberedningen, Svenska Dagbladet, SVD, Pauli Järvenpää, Atis Lejins, Veronika Wand-Danielsson, Östersjön, Vladimir Kara-Murza, Sofi Oksanen, Moldavien, Georgien, Heather Conley, Transatlantiska länken, Edward Lucas, The Economist, Krim, Putinismen, Utrikespolitik, Mike Wennerstig,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.