I dag (2022-04-08) meddelande Nymako Sabuni att hon avgår som partiordförande för Liberalerna (L). Detta besked överraskade de flesta av oss. Men egentligen var detta ett logiskt besked. Under de tre år som Sabuni var ordförande fick hon egentligen aldrig chansen. På dagens presskonferens märktes att Sabuni hade fått nog. Vilket man kan förstå med tanke på partiets usla opinionssiffror. Men minst lika viktigt för Sabuni var nog de ständiga interna påhopp och dolkstötar i ryggen som som många på partiets vänsterflygel ständigt utsatte henne för. I bland tog dessa personliga påhopp i uttryck av ren smutskastning. I dag meddelade även partiets partisekreterare Juno Blom att hon avgår. Och att partistyrelsen har utsatt Johan Pehrson, nu gruppledare i riksdagen och 1:vice ordförande, till tillfällig partiordförande fram till en extra partistämma som hålls i december efter valet.
Johan Pehrson (L), ny partiordförande.
Att en minoritet inte accepterar de beslut som partiets majoritet har tagit angående att lämna samarbetet med Socialdemokraterna (Jöken), att komma tillbaka till borgerligheten och att släppa fram en moderat statsminister även om detta innebär att en borgerlig regering blir beroende av Sverigedemokraternas (SD) stöd är anmärkningsvärt. Att Sabuni var en tydlig motståndare mot Jöken och besegrade partivänsterns kandidat, Erik Ullenhag till att efterträda Jan Björlund har fått partvänstern att se rött. Om man vill vara elak så tror jag att Sabunis annorlunda bakgrund också har legat henne i fatet. Liberalerna som av tradition har varit borgerlighetens intelligentsia har haft svårt att förstå att Sabuni med sin bakgrund som flykting från Kongo och uppväxt i ett invandrartät område har givit henne andra referensramar än de som är vanligt bland Liberalernas politiker och medlemmar. Vilket bland annat har tagit uttryck i hennes engagemang för integrationsfrågor som kamp mot hederskultur och klanvälde. Dessutom blev Sabuni vald vi en tidpunkt då gamla och de ideologiska motsättningar som länge har funnits inom partiet växte och fördjupades. Detta klimat inom partiet gjorde det svårt för en något osvensk politiker typ som Sabuni som är tydlig, beredd att ta konflikter och utformar sin politik utifrån djupa inre övertygelser, att verka inom (L). Pehrson som sakpolitiskt står Sabuni nära kanske har något lättare att skapa frid inom partiet med sin mer finstämda personlighet. Sammanfattningsvis kan man uttrycka saken som att flertalet allmänborgerliga väljare har uppfattat att Sabuni har varit bättre än sitt parti.
Lars Leijonborg, partiordförande 1997-2007.
Under Sabuni och långt innan dess är det uppenbart att Liberalerna (f.d. Folkpartiet) är ett parti som befinner sig i svår kris. En viktig anledning till detta är att (L) är sedan länge i praktiken är två olika partier med var sin uppfattning om vilken roll (L) skall ha i svensk politik. Och denna motsättning är inte ny utan går längre tillbaka än en delad syn på Jöken och om att samarbeta med (SD). I sin moderna tappning går denna ideologiska motsättning tillbaka till Lars Leijonborgs tid som partiledare 1997-2007. Där hans krav på språktest för medborgarskap gav en stor valframgång 2002. Men samtidigt resulterade i att en djup spricka inom partiet blev synlig. Flera ledande folkpartister ogillade då som nu starkt Leijonborgs mer kravfyllda inställning när det gällde partiets politik ang migration och integration. Hans företrädare på partiledarposten Bengt Westerberg är ett exempel på en välkänd folkpartist som öppet kritiserade Leijonborg för hans invandringspolitik.
Denna tradition av motstridiga viljor inom (L) har djupa historiska orsaker. Under Folkparti epoken bestod partiet av tre ganska motstridiga politiska "familjer". En del utgjordes av en grupp Frisinnade med sina rötter i 1800-talets rösträttsrörelse, ofta aktiva inom nykterhetsorganisationer och äldre frikyrklighet som metodister, missionsförbundare (som Leijonborg själv) och baptister. Kombinerat med lågkyrkliga inom svenska kyrkan. Denna grupp bestod av borgerligt småfolk, med ett starkt inslag av verksamt inom traditionella hantverksyrken, småföretag och lägre tjänstemän. Till denna del av partiet räknades också personer aktiva i olika andra slags idéburna organisationer som t.ex. Röda Korset, Hem och Skola och Amnesty. Folkpartister från landsbygd och mindre städer tillhörde oftast denna partifalang. Social trygghet, rättvisa och ett försvar för en traditionella borgerliga dygder som t.ex. flit, sparsamhet och offervilja har varit centrala begrepp för personer inom denna del av partiet. Denna grupp återfinns numera till stor del inom Kristdemokraterna (KD). Ett tydligt exempel på denna utveckling är att riksdagens nykterhetsgrupp som historiskt har domineras av liberaler i dag knappast har någon medlem alls från (L).
Ett foto från en av Röda Korsets second hand butiker.
En annan del av partiet brukar benämnas den Socialliberala som består främst av akademiker och intellektuella från storstad samt universitets- och högskoleorter. Där en dominans av lärare, forskare och journalister varit tydlig. Till denna del av partiet hör också yrkesverksamma inom kultur och olika fria yrken som författare, skådespelare och konsulter. Detta är en grupp inom (L) som av tradition står (S) ideologiskt nära. För denna del av partiet är kulturella- och intellektuella frågor centrala. Feminism och HBTQ tillsammans med internationella frågor anses viktiga. Denna grupp är ofta ganska kallsinniga till traditionella begrepp som familj, släkt, hembygd och religion. Självförverkligande och modernitet är centralt för denna del av partiet. Är vanliga bland förtroendevalda men utgör en minoritet av partiets väljare. Leijonborgs efterträdare Jan Björklund får räknas hit, liksom Sabunis utmanare om partiledarskapet efter Björklund, Erik Ullenhag. Denna del av partiet har under senare år tappat stort till (C) sedan detta parti slog in på sin kulturradikala kurs när Annie Lööf blev partiledare. Mindre delar har gått till (S) eller (MP).
Foto från Stockholm Pride.
Liberalernas tredje del i Sverige utgörs av en mer allmänborgerlig del som brukar benämnas Marknadsliberaler. Låga skatter, värna alternativ inom välfärdssektorn, olika frihetsfrågor samt lag och ordning är viktigt för denna del av partiet. Där flertalet är yrkesverksamma inom finanssektorn, exportindustrin och rättsväsendet. Sabuni och majoriteten av fotfolket ute i landet finns här. Johan Pehrsson hör också hit. Två f.d. partiledare i modern tid har särskilt tydligt representerat denna idétradition inom partiet. Per Ahlmark ordförande 1975-1978 och inte minst professorn i nationalekonomi och nobelpristagaren Bertil Ohlin ordförande 1944-1967.
Per Ahlmark, författare och f.d. partiordförande.
Denna del av partiet står ganska nära moderaterna och brukar vara tydliga motståndare till (S) och förespråka borgerlig samverkan med ett uttalat syfte att få tillstånd ett regimskifte. Denna del av partiet vill återvända till Leijonborgs och Ahlmarks mer tydligt borgerliga politik och för fram en åsikt om att (L) och Sverige måste byta sig loss för att inte för lång tid framöver fastna i Jöken. Vilket i sin tur anses skapa en ny period av långvarig socialdemokratisk maktdominans. Denna grupp inom partiet är beredd, under vissa villkor, att regera med (M) och (KD) i minoritet och kan tänka sig att acceptera att sådan regering blir beroende av stöd från (SD). Enligt valforskarna vid SOM-Institutet i Göteborg är marknadsliberaler i klar majoritet bland väljarna som röstar eller som kan tänka sig rösta på partiet. Det var marknadsliberaler bland Liberalernas gräsrötter som såg till att Nyamko Sabuni blev vald till ordförande i stället för Erik Ullenhag. Vilket skedde i en öppen strid mot tidigare partiledarna Bengt Westerbergs, ordförande 1983-1995, och Jan Björklunds, ordförande 2007-2019, vilja. Westerberg själv valde att avgå när han inte fick partiets stöd för sitt förslag om att samarbeta med Socialdemokraterna. Och han var också ledande i det interna partiuppror mot Leijonborg som tvingade honom att avgå.
Sofie Carsten Nielsen ordförande för socialliberala
Radikale Venstre.
I vårt södra grannland Danmark har den "knut" som en tydlig och öppen ideologiskt splittring mellan olika liberala ”familjer” medför lösts upp genom att det finns tre olika liberala partier i parlamentet. Men i Sverige där denna splittring har varit lika påtaglig har detta liberala problem aldrig hanteras på allvar. Dessa tre partier är: socialliberala Radikale Venstre (RV) som av tradition är ett stödparti till (S), nyliberala Liberal Alliance (LA) och högerliberala Venstre (V). Där (LA) ligger närmast den politik som Sabuni och Pehrson förespråkar. Och (V) mest påminner om moderaterna i Sverige. Det andra stora borgerliga partiet i Danmark, tillsammans med (V), Konservative Folkeparti (K) ligger närmst de svenska Kristdemokraterna i sin praktiska politik. (K) kännetecknas av sitt engagemang för etik, aktiv socialpolitik, en medveten strävan efter ordning och reda plus en effektiv förvaltning. Har sitt starkaste stöd av borgerliga akademiker anställda inom offentliga verksamheter som utbildning, sjukvård, försvaret och rättsväsendet. Medan (LA) är ett parti för städernas småföretagare och privatanställda tjänstemän. (V) har sitt starkaste stöd bland jordbrukare och hantverkare på landsbygd och i städerna från tjänstemän inom industri och handel. Medan (RV) numera är ett renodlat storstadsparti för intellektuella och fria yrkesutövare. Från början av sin historia bestod partiet främst av småbönder och landsbygdens småfolk. Olika ideella verksamheter som kooperativ och friskolor har varit centrala inslag inom (RV). Att inte försöka samla alla möjliga liberala yttringar inom ett och samma parti tror jag skulle kunna vara en framgångsväg också för Liberalerna i Sverige. Danmark visar vägen för hur liberalism kan få politisk framgång även i vår tid.
Alex Vanopslagh, partiordförande för nyliberala
Liberal Alliance.
(L) måste stanna kvar i den borgerliga familjen även om det sker till priset av partiet spricker. Vilket i sig inte behöver vara av ondo på sikt. Om den socialliberala minoriteten inom (L) inte kan acceptera Sabuni- och Pehrson linjen bör man lämna partiet. Vilket skulle äntligen ge ett lugn som (L) alltför länge har saknat. Partiet skulle då bli homogent och slippa att jämnt och ständigt att lägga kraft och tid på interna ideologiska konflikter som har funnits i (L) sedan 1920-talet. De kulturradikala opponenterna kan med fördel bilda ett nytt parti Radikalerna, enligt dansk förebild, eller gå över till (C) eller (MP). Men om en sådan utveckling räcker till för att (L) skall få tillräckliga många borgerliga taktröster för att klara 4 procent spärren och hålla sig kvar i riksdagen är en annan sak. Kanske är det redan för sent. Men det finns inget alternativ. Det är bara att chansa. Kör på Pehrson!
Jakob Ellerman-Jensen, avgående ordförande
för högerliberala Venstre.
Foto överst:
Nyamko Sabuni, f.d. partiordförande.
Etiketter: Liberalerna, Liberaler, Folkpartiet, Nyamko Sabuni, Johan Pehrson, Bengt Westerberg, Per Ahlmark, Bertil Ohlin, Lars Leijonborg, Erik Ullenhag, Jöken, Decemberöverenskommelsen, Uno Blom, Socialliberaler, Marknadsliberaler, Ny-liberaler, Danmark, Radikaler, Borgliga oppositionen, Integration, Borgerligt samarbete, Venstre, Liberal Alliance, Radikale Venstre,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar