Väst o Putins panslaviska imperium

 

Martin Kragh som är biträdande chef för Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska Institutet i Stockholm och docent vid Institutet för Rysslands- och Eurasienstudier vid Uppsala Universitet har skrivit en väldigt intressant ny bok om Ryssland, Putin och hans kulturkrig mot väst: ”Det fallna imperiet: Ryssland och väst under Vladimir Putin”. Utgiven av Fri Tanke förlag. Kragh skriver återkommande för Svenska Dagbladets kultursida om östeuropeisk politik och historia. Kraghs bok finns redan nu att ladda ner som e-bok och kan förbeställas i bokhandeln. Kragh blev känd då han efter att ha kritiserat Aftonbladets politiska ledarskribent Åsa Lindeborg för att vara en "Putinist", vilket resulterade i att han själv blev beskylld av tidningen för att vara en agent för brittiska underrättelsetjänsten. Publiceringar som senare blev fällda i Pressens Opinionsnämnd. Till saken hör att Lindeborg är en öppet bekännande kommunist som inte har gjort avbön efter Berlinmurens fall och vid ett flertal tillfällen fört fram Kreml trogna synpunkter i svensk offentlighet bl.a. när det gäller Rysslands annektering av Krim och Donbas i Ukraina. 

Åsa Lindeborg.

Kraghs bok kan du beställa här på Adlibris

Kraghs bok kan du beställa här på Bokus

Militärpolis griper en person utanför en

tunnelbanestation i Moskva. I tunnelbanan

är det militärpolis (MP) som ansvarar för ordningen.

Ett arv från kriget i Afghanistan där jakt

på desertörer och värnpliktsvägrare blev en

hög prioriterad uppgift. Ofta rekryteras dessa MP

från olika asiatiska minoritetsfolk. 

Det märks att Kragh kan ryska och har levt under några år i Moskva. Jag som själv har besökt Moskva några gånger känner igen mig i hans beskrivning av den ryska oförsonliga mentaliteten som bl.a. präglas av en genuin misstänksamhet emot omvärlden, en förkärlek att lösa konflikter med våld (vilket också tydligt märks mellan individer), en nationell kultur med starka inslag av rättslöshet, en attityd av makt är rätt kombinerat med ett öppet förakt för svaghet

och förkärlek för centralism. En annan företeelse som slår en med häpnad är en offentlig attityd som utgör en motsägelsefull blandning av både ett kulturellt mindervärdighets komplex och ett grandiost storhetsvansinne. 

Boris Jeltsin.

När jag har varit i Ryssland har fått en bestämt känsla av att arvet från både mongolerna och de enväldiga tsarerna ännu är stark i det ryska samhället. Jag delar Kraghs uppfattning att Boris Jeltsins tid vid makten, 1991-1999, var ett positivt undantag, med alla dess brister, i en tradition som annars präglats av envälde och diktatur. Och att Vladimir Putin egentligen bara återgår till en normal rysk offentlighet av auktoritär imperiebyggande uppbyggd utifrån en panslavisk kulturuppfattning om Ryssland som en naturlig ledare för alla slaviska folk som även omfattar områden utanför Rysslands nuvarande gränser t.ex. Polen, Ukraina, Belarus och Lettland. Det har ofta förvånat mig att ryssar i gemen ser ner på andra f.d. sovjetiska folk. Inte minst från forna muslimska republiker. Umgås man med vanliga ryssar får man också höra negativa omdömen om vitryssar och ukrainare som ”Lillryssar”. Det är utifrån denna tradition som man förstå att flertalet ryssar faktiskt stöder anfallskriget mot Ukraina.

En illustration om att Ukrainas kamp mot Ryssland 

inte bara är militär. Flickor i Ukrainsk folkdräkt.

I sin bok (har den som e-bok) gör Kragh en viktig poäng av det som hände i Ryssland 2012 när Alexej Navalnyj samlade oppositionen mot vad som uppfattades vara en märkbar åter-sovjetisering av det ryska samhället utgör en viktig brytpunkt i det moderna Rysslands historia. Att Navalnyj lyckades mot alla odds få hundra tusentals demonstranter att delta i olika offentliga möten med krav på olika demokratiska reformer sände chockvågor in i Kreml. Protester som slogs ner med kraftfullt våld. Och ledde till att klimatet hårdnade ytterligare för olika demokratiaktivister. 

Alexej Navalnyj på de anklagades bänk

i en av flera politiska rättprocesser som förts

mot honom efter att han återkom till Ryssland

efter att ha vårdats i Tyskland på grund av att ha

förgiftas av den militära underrättelsetjänsten GRU.

Under detta år började Kreml tala klarspråk om att Ryssland befann sig i en kulturell kamp emot väst. Redan då kunde man ana, menar Kragh, vad som nu händer i Ukraina. En utveckling som för första gången manifesterades internationellt i Putins ökända tal i München 2007 som närmast var en en kulturell- och politisk krigsförklaring mot väst. Och sedan har det bara utvecklingen rullat på mot det stup där Ryssland och Europa nu befinner sig. Jag delar denna uppfattning. Och Kragh har även rätt i sin analys om det enda som kan förändra läget är ett regimskifte i Kreml och demokratisering av Ryssland. Denna insikt gör det klart för mig att Putin och Ryssland inte kan få tillåtas vinna i Ukraina även om detta skulle leda till en väpnad konflikt mellan Nato och Ryssland. Kragh har en viktig poäng i sitt konstaterade att Rysslands tryck mot Sverige och Finland kommer att öka oberoende av om vi går med i Nato eller ej.

Vladimir Putins ökända anförande i München 2007.

Läs mer:

En intervju med Martin Kragh i Aftonbladet ang sin bok:

Som du kan läsa här 

I Svenska Dagbladet har Kragh själv skrivit en intressant artikel om hur han ser på utvecklingen i Ryssland, dess anfallskrig i Ukraina och allt sämre relationer med väst utifrån inhemska historiska, kulturella och religiösa faktorer.

Som du kan läsa här

Foto från ukrainska Butja efter att staden

befriats efter rysk ockupation och en massaker

på civila. 

Länk till denna blogg

Etiketter: Martin Kragh, Fri Tanke förlag, Det fallna imperiet, Vladimir Putin, Kreml, Ukraina, Nato, Sverige, Finland, Lillryssar, Polen, Belarus, Lettland, Moskva, Boris Jeltsin, Alexej Navalnyj, Butja, GRU, Krim, Donbas,