Löfven som Sveriges Netanyahu

 

Ibland han kan politiska händelser i olika nationer ha mer med varandra att göra än vad man först kan tro. Ett tydligt exempel på detta är att både Israel och Sverige samtidigt har genomgått parlamentariska kriser som avslöjat att sittande regeringar har saknat legitimitet i en djupare mening. Benjamin Netanyahus regering föll efter en förtroendeomröstning liksom Stefan Löfvens regering. Netanyahus regering i Israel och dess nya regering under Neftali Bennett och Yair Lapid har naturligtvis kommit till makten helt på laglig väg. Israel är faktiskt en fullvärdig demokrati vilket många i vårt land tycks ha svårt att inse. Det är särskilt intressant att Israels nya regering för första gången även innehåller partier som representerar nationens arabiska befolkning och dessutom några ledamöter från dess kristna minoritet.

Bennett, till vänster, Netanyahu, till höger.

Samma dag som riksdagen höll omröstning som misstroendeförklaring mot Stefan Löfven och hans regering så hade det israeliska parlamentet Knesset en omröstning mot nationens nya premiärminister. Denna omröstning hade den ganska nyligen nedröstade förre regeringschefen Netanyahu tagit initiativ till. Med motiv att han ansåg att den bereda koalitionsregering som hade förenat sig emot honom och röstat bort honom inte var legitim. Hans försökt att avsätta den nya regeringen misslyckades med siffrorna: 60-49. Netanyahu och hans höger populistiska parti Likurd är likt svenska socialdemokrater fånga av en egen självbild om att det endast är Likurd som kan och bör få regera. Netanyahu som envist vägrar acceptera sitt valnederlag och att flytta ut ur premiärministerns officiella bostad i centrala Jerusalem. Han riskerar därmed att bli den första f.d. folkvalda regeringschef som kan bli vräkt från sin tjänstebostad. Men jag tror absolut inte att Stefan Löfven kommer att vägra flytta ut ur sitt kontor i Rosenbad eller sin bostad i Sagerska huset om Ulf Kristerson blir ny statsminister. 

Stefan Löfven i Sagerska huset.

Men det finns flera andra likheter mellan det politiska klimatet i Sverige och Israel. En sådan gemensam faktor är att Likurd har dominerat politiken i Israel sedan slutet av 1980-talet på ett liknade sätt som Socialdemokraterna har dominerat politiken i Sverige sedan 1930-talet. I båda dessa nationer finns flera tydliga exempel de faror som finns för demokratin av ett långvarigt regeringsinnehav. Och när ett parti eller en politiker får sitta kvar vid makten för länge. Att växling vid makten är viktigt i en demokrati bevisas i Sverige genom de märkliga konstruktioner som de två maktavtalen: December överenskommelsen (DÖ) och Januariavtalet (Jöken) är exempel på. I Israel med  Likurds olika manövrar för att behålla sin makt och sin premiärminister. Allt detta visar tydligt upp hur lätt en ”Demokratur” kan etableras. Med detta menas när arrogans och maktfullkomlighet får utrymme att breda ut sig och får styra politiken.

Ett känt citat från författaren Vilhelm Moberg (1898-1973)

Moberg är mest känd för hans så kallade

Utvandrarserie, böcker om paret Carl-Oscar och Christina 

som tillsammans med några andra småländska bönder emigrerar

 till USA under 1800-talet. Moberg var också en

liberal samhällsdebattörer som offentligt kritiserade 

en socialdemokratisk arrogans, som enligt honom,

antog alltmer maktfullkomliga former. 

Just detta missbruk kallade Moberg för Demokratur.

I allt detta finns en viktig skillnad mellan Sverige och Israel. Att Netanyahu riskerar åtal och att bli dömd för korruption har skapat en policy inom Likurd om att skydda sin partiledare mot rättsvårdande myndigheter till vare pris. Premiärministern kan enligt Israels grundlag inte bli åtalad så länge han är regeringschef. Ingenting av detta finns med i svenska bilden som tur är. Men ett långvarigt maktinnehav ökar risker för att även vår politik kommer att drabbas av korruption. Winston Churchills resonemang i sina memoarer om att en statsman mår bra av att ha varit i opposition när man skall få träda till och att demokratin mår ännu bättre av att samma statsman får erfarenhet av att ha förlorat makten innan man kan komma tillbaka. Är helt rätt och är en insikt som inte får glömmas bort . 

Winston Churchill som en äldre statsman och som 

en ung kadett på Sandhurst.

Den politiska agendan i Israel är nästintill identisk med den som nu råder i Sverige. Sakfrågorna skiljer sig naturligtvis, men de hysteriska och hycklande brösttonerna från talarstolen är skrämmande lika. I Knessets talarstol dömde Netanyahu ut den nya regeringen som en fara för landets säkerhet. Den nya premiärministern Bennett beskylldes för att sakna trovärdighet, kapacitet, kunskap och internationellt anseende. Netanyahu förde fram att nu firar Israels fiender i allmänhet och Iran i synnerhet. Sedan gick han ännu längre i sin argumentering började svamla om Förintelsen. Budskapet var glasklart. Bara Netanyahu kan rädda den judiska staten för den förintelse som mullorna i Iran öppet eftersträvar.

En skylt med ett öppet antisemitiskt budskap

från 1930-talets Sverige. 

Vilket var ungefär samma budskap som när Löfven och andra försvarare Jöken-avtalet förde fram i riksdagens talarstol under omröstningen om misstroendeförklaring mot regeringen. Med skamlös tydlighet försvarades ett fortsatt innehav av regeringsmakten genom att varna för olika katastrofer om regeringen faller. Allra längst gick miljöpartiets gruppledare Annika Hirvonen som precis som Netanyahu hänvisade direkt till Förintelsen. Ett budskap som var i princip samma som Netanyahus: bara ett fortsatt rött-grönt maktinnehav kan rädda Sverige för att bli som Nazityskland. Just detta gör mig upprörd. Att utnyttja Förintelsen för att bevara sin egen makt är inte bara ett hån mot alla dem som föll offer för dess utrotning och deras efterlevande. Detta missbruk av Förintelsen innebär att dess grymhet och människoslakt relativiseras. Och är en direkt förolämpning judiska folket i stort och utgör ett indirekt argument emot staten Israels rätt att existera. 

Annika Hirvonen (MP).

Till sist kan det vara av intresse av att läsa och begrunda det tal som den nye bostadsministern Zeev Elkin höll Knesset precis innan den omröstning som Netanyahu hade tagit initiativ till för att kunna återkomma till makten.

Zeev Elkin.

”När du skapar en diskurs av hat och splittring är det legitimt, men när andra tänker annorlunda än du och kritiserar dig, då är det illegitimt.  ….. ”När du erbjuder Bennett, med sex mandat i Knesset, att bli primärminister i en rotationsregering med dig, då är det legitimt. Men nu när du inte sitter med i regeringen, då är det illegitimt.”  Elkin avslutade sitt tal trots högljudda burop och häcklade kommentarer från flera av Likurds parlamentariker. ”Det som gynnar dig kommer alltid att vara legitimt i dina ögon, medan det som gör att du förlorar makten är illegitimt.”

En karikatyr över att Liberalerna och Nyamko Sabuni 

har lämnat Jöken-avtalet och därmed skjutit det i sank.

Samma svårighet att kunna ifrågasätta sitt eget innehav av makt och att inse att makt för sakens egen skull skadar demokratin tycks saknas bland partier både i Sverige som i Israel.

Foto från ett historiskt ögonblick i Knesset 

när Angela Merkel som första tyska regeringschef

besöker parlamentet och håller tal.

Länk till denna blogg

Etiketter: Regeringskris, Jöken, DÖ, Stefan Löfven, Benjamin Netanyahu, Sverige, Israel, Förintelsen, Knesset, Riksdagen, Zeev Elkin, Annika Hirvonen, Winston Churchill, Neftali Bennett, Yair Lapid, Iran, Vilhem Moberg, Demokratur, Angela Merkel, Nyamko Sabuni, Liberalerna,  

Regeringskris och politisk dörrmatta

 

”Det kommer att hojtas om hur oansvarigt det skulle vara med regeringskris ”mitt i pandemin” med ett år kvar till nästa val. Men allvarligt talat, vad är det för angelägna insatser som denna regering kan förväntas utföra och som vi skulle bli snuvade på?” PJ Anders Linder, chefredaktör för Axess, har i en klockren kommentar på Twitter analyserat dagens besked från Sverigedemokraterna om att man begär en omröstning om misstroende mot Löfven-regeringen i riksdagen. 

Protest mot bostadsbrist för studenter.

Om denna nya händelseutveckling i svensk politik kan man säga mycket. Dels har vi själva sakfrågan. Om hur vi skall få igång ett bostadsbyggande i Sverige som har varit för lågt sedan slutet av 1970-talet? En utveckling som innebär en accelererande bostadsbrist. En bostadsbrist som nu finns i 250 av 290 kommuner. Det finns ingen rimlig anledning att vi endast skall bygga cirka hälften av det antal bostäder som våra nordiska grannar gör per capita. År efter år, årtionde efter årtionde. Under det så kallade miljonprogrammets glansdagar på 1960-talet bygge vi raskt upp bostadsområden som vi sedan har fått stora problem med. En politik som många nu nostalgiskt vill gå tillbaka till. Att det inte blir bra när staten styr och ställer med massiva subventioner tycks nu många ha glömt. Att återinföra subventioner till byggföretag, tillverkare av byggmaterial och stora fastighetsägare skapar inte en vettig bostadspolitik. Denna politik har prövats och visat sig inte hålla måttet. Att återupprepa gamla misstag är att kasta medborgarnas skattepengar i sjön. Sedan glömmer vi bort att nuvarande hyresreglering infördes som en tillfällig krisåtgärd under Andra världskriget. Precis om i många andra nationer. Men i Sverige togs den inte bort efter kriget. I detta avseende skiljer vi ut oss jämfört med andra nationer i Västeuropa. Dessa historiska fakta vill inte (V) och hyresgäströrelsen kännas vid. 

Ett exempel från miljonprogrammets byggbom.

Något måste göras. Politiken måste läggas om. Det är just förekomst av marknadshyror som gör att det byggs betydligt mer i våra nordiska grannländer trots att man inte subventionerar byggandet. Däremot subventionerar man hyresgästerna och gör det förmånligt att äga och driva bostäder på flera andra sätt. Till detta kommer att utmaningen i att ordna bostad har försvårats av en ganska kraftig befolkningsökning som i sin tur huvudsakligen är ett resultat av den stora invandring som Sverige har haft under de senaste 30-40 åren. När gäller både invandring och bostadsbrist ligger vi nästan i topp inom EU. Har kommenterat förslaget om att införa marknadshyror i nyproduktion tidigare på denna blogg. I detta inlägg utgår jag från min egen erfarenhet av Danmark och erfarenheter från en god vän som var bosatt i Bryssel under flera år.

Detta inlägg kan du läsa här 

Sedan har denna regeringskris satt fingret på konstitutionella frågor. En sak som vi ofta tyvärr inte ägnar någon större uppmärksamhet. Våra grundlagar som t.ex. Regeringsformen som inleds med den olyckliga formuleringen: ”All makt utgår utifrån folket.”. D v s en övertygelse om att makt är rätt. Är viktiga och borde uppmärksammas mer. I vår gamla regeringsform från 1809, som gällde tills den nuvarande från 1973 antogs, där var tankar om maktdelning mellan regering, riksdag och olika myndigheter central. Men i våra nuvarande grundlagar saknas denna viktiga princip nästan helt. Att våra nuvarande grundlagar är en produkt av en långvarig socialdemokratisk maktdominans och har påverkats av 1960-talets studentmarxism märks. Som i citatet ovan. 

1809-års regeringsform.

Men det märks också på andra sätt. T.ex. förekomst av så kallad Negativ parlamentarism. En regering kan sitta kvar eller få tillträda till om inte 175 av riksdagens 349 ledamöter (d v s en majoritet) aktivt röstar emot. Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar röstade: Avstår (liksom (L) och (C), när Stefan Löfven fick sitta kvar. I praktiken innebär detta att hans nuvarande minoritetsregering aldrig har haft stöd av en majoritet av riksdagens ledamöter. Det var betydligt fler ledamöter som röstade emot Löfven som statsminister än som röstade för honom. Detta är ganska unikt jämfört med flertalet andra nationer i Västeuropa. Liksom att vi har Extraval som författningsmässigt begrepp. Vilket vi kan få nu. Detta innebär att oberoende om när ett extraval sker så skall alltid ett ordinarie val genomföras andra söndagen i september vart fjärde år. I andra nationer sker ett val efter ett nyval senast inom en fastställd tidsgräns, ofta var fjärde år. Utlyser regeringschef inget val innan dess (ett beslut som flertalet nationer måste godkännas av parlamentet) äger valet rum i alla fall innan tidsfristen löper ut.

Riksdagsledamöternas "röstknappar".

Ett annat exempel på att vår riksdag har mindre verklig makt mot regeringen än i fler talet andra euroepiska demokratier är att statsministern helt på egen hand kan bestämma om ett extraval skall genomföras. Som i så fall måste ske inom 3 månader. Röster en majoritet av riksdagen emot honom i misstroendeomröstning då är det märkligt nog inte säkert statsministern och hela regeringen avgår. Utan en statsminister som fått en majoritet emot sig i en omröstning om misstroende får en vecka på sig att meddela om han väljer att avgå eller utlysa extraval. Händer inget under denna vecka så avskedar talmannen statsminister och regeringen. Naturligtvis borde en statsminister som förlorar en förtroendeomröstning direkt tvingas att avgå med sin regering. Beslutet om vad som sedan skall se om val eller annat skall bestämmas av riksdagen. Verken statsministern eller talmannen skall skall kunna utlysa val utan att en majoritet av riksdagen instämmer. Både dessa alternativ ligger nu på bordet. Och ingen av dessa två alternativ kan uteslutas. När Göran Persson var statsminister gick (S) motvilligt med på att en regering automatiskt avgår inför ett val och kvarstår som så kallad expeditionsministär ( övergångsregering, d v s endast hanterar löpande administrativa ärenden) tills att riksdagen åter samlas efter valdagen. Och att då automatiskt en omröstning sker om statsministerns förtroende. Men även denna lilla eftergift för parlamentariska ideal satt hårt inne och kunde genomföras först efter långvariga och hårda förhandlingar mellan partierna. 

Riksdagens voteringstavla.

Vår tradition av en stark regeringsmakt och statscentralism har påverkat hur vi tänker om politikens spelregler. Att vi röstar till både till kommun och regioner på samma gång som till riksdagen är en konsekvens av denna centralism. Runt om i Europa anses framför allt den regionala nivån vara en viktig del av demokratin. I fler talet andra nationer utser man sina lokala- och regionala församlingar inte samtidigt som den nationella nivån. Dessa parlament väljs vid ett annat tillfälle. Ett annat exempel på att vi aldrig har bejakat parlamentarismen fullt ut i Sverige är att en regering kan sitta kvar trots att dess budget har röstas ner. I flertalet av EU:s medlemsländer innebär detta att regeringen anses avsatt och måste avgå. Men både Reinfeldt och Löfven fick sina budgetförslag nedröstade och kunde sitta kvar ändå. 

Finansminister Magdalena Andersson (S)

med regeringens förslag om statens budget till

riksdagen den så kallade "Nådiga Luntan" eller

Budgetpropositionen.

Utan att tänka efter uppfattar många svenskar instinktivt att nyval är ett exempel på att politiken inte fungerar. Medan det är precis tvärt om. Parlamentarism innebär att regeringen regerar på riksdagens uppdrag som är dess ägare och dess uppdragsgivare så länge riksdagen så önskar. Detta tänker vi ofta inte alls på i Sverige. Denna princip motiveras bl.a. av det faktum att vi väljare inte utser regering det gör riksdagen på vårt uppdrag. Det är vi medborgare som direkt i val utser riksdagen. Men det är riksdagen som väljer statsminister och regering. Därför anses riksdagen, parlamentet, inte regeringen, som den mest betydelsefulla politiska nivån. Att partierna är tydliga i valrörelsen med vilka partier man kan tänka sig att regera med och vilka men inte kan tänka sig att samarbeta under kommande mandatperiod blir en naturlig konsekvens av parlamentarism. Tyvärr gav verken Centern och Liberalerna inte riktigt tydliga besked om vilken regering han kunde tänka sig stödja efter valet. Något som blev tydligt för allmänborgerliga väljare när avtalet om Jökensamarbetet slöts med (S), (MP) trots att både (C) och (L) i valrörelsen hade lovat att arbeta för en borgerlig regering. Ett samarbete som likt sin föregångare, Decemberöverenskommelsen, försökte utgå ifrån att en regering kan komma undan faktum om vilka partier som finns representerade i riksdagen och hur många ledamöter respektive parti faktiskt har.

Foto när Löfven fick talmannens uppdrag att försöka bilda 

regering efter förra valet. 

Ute i Europa och i våra nordiska grannländer är det naturligt att man då och då har nyval eller att regeringar avskedas av sina parlament utan att detta anses som en bristande demokrati. I Sverige hade vi senast ett nyval 1958. Det vill säga för mer än 60 år sedan. Att vi tycks även i detta avseende får en mer europeisk politisk kultur välkomnar jag. Det är alltså helt i ordning att när partier tycker sig att ha anledning att anta att regeringen, som nu med den nuvarande rödgröna minoritetsregeringen, inte längre har riksdagens förtroende så prövas dess fortsatta existens genom en omröstning i kammaren. Eller som när (V) nu anser sig ha tappat sitt förtroende för regeringen.

Foto från förra gången vi hade en regeringskris

1958. Dåvarande statsminister Tage Erlander (S)

i mitten. Detta var den första gången 

den avslutande partiledardebatten sänds i TV.

Den sista delen av denna fråga är det så kallade spelet mellan partierna som har varit tråkigt att se. Helt enligt parlamentarismens ideal välkomnar jag av principiella skäl att (V) nu tycks önska se om man kan lyckas fälla Löfven. Men glöm inte att det är (SD) genom Jimmie Åkesson som har lämnat in en begäran till talmannen om att en omröstning skall ske. Att två partier som likt (S) och (MP) är emot marknadshyror nu går i bräschen för att avsätta regeringen för ett förslag som (C) och (L) är för. Precis som (M) och (KD) är ganska märkligt rent parlamentariskt. Normalt brukar partier som tycker lika i en avgörande fråga och som i detta sammanhang är i opposition mot den förda politiken gå ihop och försöka avsätta en regering. Men här är det egentligen inte marknadshyror saken gäller. Det handlar om att (V) vill ha inflytande för sitt stöd till regeringen. Och därför vill inte (V), tillskillnad emot (SD), ha en annan statsminister än Stefan Löfven. Man vill bara att regeringen och dess två samarbetspartier skall börja ta hänsyn till Vänsterpartiets uppfattningar i viktiga frågor. Som är en helt riktig tillämpning av parlamentarismens princip om att det är riksdagen som styr över regeringen. Denna omröstning är egentligen en omröstning om Jöken avtalets existens. Men (V) kommer inte att rösta på Kristersson som ny statsminister efter att regeringen har tvingats avgå. Så det hela känns lite meningslöst. Som ett onödigt spel för galleriet. Och detta instämmer nog Ulf Kristersson (M) och Ebba Bush (KD) i.

En talande bild om Jökensamarbetet.

Dessutom om det bli ett extraval så skulle riksdagen troligen få ungefär samma sammansättning som nu med skillnad att Liberalerna förmodligen åker ur. Genomförs ett extraval och det blir en annan majoritet, t.ex. genom att (L) klarar sig kvar och (MP) åker ut, så att en borgerlig regering kan träda till. Då kommer denna regering att tvingas till stora delar att styra med den nuvarande regeringens budget fram till nästa ordinarie val om ett år. Att (V) är sura på hur man i denna fråga, samt i många andra, har blivit behandlade av (S) är lätt att förstå. Att man har tröttnat på vara en dörrmatta åt (S) och deras självbild om att Sverige måste regeras av en (S)-märkt regering på sina egna villkor förstår jag också. Men att både moderater och kristdemokrater, likt mig själv, har kluvna känslor inför denna regeringskris. Är inte heller konstigt. Dessutom är dessa två partier, som jag, positivt inställda till tankar om marknadshyror i nyproduktion. Den som politiskt förlorar mest på detta är centern och Annie Lööf. Hennes argumentering om att man har ingått i Januariavtalet (Jöken) för att på detta sätt lyckas stoppa (V) och (SD) från att få inflytande håller inte längre. Naturligtvis kräver (V) inflytande om man parlamentariskt skall fortsätta stödja att regeringen får regera i minoritet. Och detta är inte heller svårt att förstå. Eller hur Annie Lööf?

Träffsäker satir eller?

Foto kollage överst:

Statsminister Stefan Löfven (S) och partiordförande Nooshi Dadgostar (V). 

Länk till denna blogg

På tal om dörrmattor.

Etiketter: Regeringskris, Nyval, Extraval, Marknadshyror, Parlamentarism, Negativ parlamentarism, Extraval, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna, Moderaterna, Liberalerna, Vänsterpartiet. Miljöpartiet, Liberalerna, Centern, Grundlagar, Regeringsformen, Övergångsregering, Expeditionsregering, Bostadspolitik, Bostäder, Bostadsbrist, Byggnation, Nya bostäder, Miljonprogrammet, Hyresreglering, Hyresgäströrelsen, Jöken, Januariavtalet, Decemberöverenskommelsen, DÖ, Svensk politik, Riksdagen, Nooshi Dadgostar, Stefan Löfven, Jimmy Åkesson, Ulf Kristersson, Ebba Bush, Magdalena Andersson,                  

Att lära av en veteran från Normandie

 

På Facebook fann jag ett meddelande, i en för mig okänd person, Tor S Nilsson. Vars inlägg finns på en blogg: Rotherutsnosslinplace.Home.Blogg. Denna historia är en fascinerade berättelse om den åldrande mannen, en veteran från landstigningen i Normandie 1944, som smiter från sitt vårdhem i England för att kunna vara med i firandet av inledningen av Västeuropas befrielse från Nazismen under den så kallade D-dagen. Även känd under sitt militär kod namn: Operation Overlord. Det är uppenbart att denna historia har något viktigt att säga till oss. Ett budskap om att rätten för delaktighet i sitt eget liv och i samhällets utveckling är värden väl värd att kämpa för. Då 1944 som i vår tid 2014. Tyvärr fick denna veteran ta denna kamp för dessa värden en andra gång i sitt liv. Vilket vi alla borde känna stor skam över men också en stor tacksamhet för att denna äldre man väcker oss till insikt.

Ett foto när de allierades överbefälhavare

Dwight Eisenhower, senare USA:s president,

hälsar på en grupp fallskärmsjägare inför deras

avresa till Normandie. Ett förband som sattes in bakom

fiendernas linje flera timmar innan landstigningen

på stränderna började. Ett förband band som fick

75% förlustsiffror i döda och skadade.

Flertalet soldater på detta foto överlevde inte D-dagen.

Att förluster i denna omfattning kunde förväntas var 

Eisenhower väl medveten om när han talade med soldaterna. 

Att tala med unga män som han visste hade få 

möjligheter att överleva 

"brände djupa hål i min själ"

 skrev han senare i sina memoarer.

I blogginlägget med rubrik ”Den 6 juni en mans kamp för demokratin”. Kan man läsa bl.a. följande om denna man:

”En äldre engelsk herre som var med om de hemskheter som kriget innebar ville delta i en stor minnesceremoni som hölls till 70-års minnet för landstigningen i Normandie, Dagen D, Han önskade att träffa sina veteranvänner och hedra de vänner som aldrig kunde lämna stranden i Normandie. Han ville vara delaktig i sin omsorg.

Veteraner vid en krigskyrkogård i Normandie. 

Han vände sig därför till personalen på det servicehus som hade i och frågade om detta gick bra. De nekade honom med tanke på hans höga ålder och att det därför kunde vara farligt för honom. De tänkte inte på att just denne man som sett faran i vitögat när han sprang för sitt och våra liv på stränderna i Normandie.

 

Brittiska soldater under landstigningen i Normandie

Några dagar innan minnesceremonin i Normandie försvann han spårlöst från hemmet. Personalen blev naturligtvis orolig för honom. Runt den sjätte juni 2014 på årsdagen av landstingen i Normandie kom ett vykort till hemmet från den äldre mannen. Mannen sa stolt att han nu var med ett par glada krigsveteraner på den strand i Normandie där de sprang för 70 år sedan. … ”

Ett av flera krigsmonument i Normandie. 

Längre ner i samma inlägg kan vi läsa.

”Denna ceremoni vara oerhört viktig från honom och det är nog inte så märkligt för att han var då var med om ”här och nu”. Han visste inte om skulle få se morgondagens ljus. Detta var för honom en stark känsla som fortfarande satt kvar. Han var nämligen delaktig i en mycket stor händelse för världen då han stred för rätten över sitt och för andras rätt att vara delaktig i samhällets och sin egen utveckling, när han sprang på stränderna i Normandie.”

 

Brittiska veteraner vid 70-års jubileet i Normandie. 

Att personalen inte kunde se, eller förstod inte, hur denna stund i denna mans livshistoria hade påverkat honom. Är en stor brist. Man kan tycka att hans önskan om att få hedra minnet av alla dom som fick offra sitt liv denna dag. Och att lägga blommor på sina närmaste vänners gravar inte borde vara svårt att ta till sig. Att unga personer numera blir alltmer okunniga om Andra världskriget och inte har någon intellektuell förståelse att vi har våra veteraner från detta blodiga krig att tacka för vår demokrati och vår välfärd i västra Europa. Inger oro. 

Brittiska soldater på landstigningsplatsen 

med kodnamn: Sword i Normandie på Dagen-D.

Ett annat exempel på detta. I vår tid år uppgav en majoritet av eleverna i årskurs 9 i en nationell undersökning att de tvivlade på att förintelsen hade ägt rum. Bristande kunskaper i vår moderna historia utgör ett hot för vår demokrati. Det var bra Sveriges dåvarande statsminister Göran Persson (S) då reagerade på detta och skapade Forum för Levande Historia. Men då får inte skolan svika sitt ansvar att lära ut om detta världskrig och hur det har påverkat det Europa vi nu lever i. Det andra vi kan lära av denna engelska veterans äventyr i Frankrike är att personalen lät sina förutfattade meningar om äldre personer styra istället för att stätta sig ned med honom för att finna en lösning. I England finns olika veteranföreningar att kontakta som med glädje hade hjälp till. Att denna man nu istället på eget bevåg liftade med olika lastbilschaufförer till Normandie är naturligtvis igen ideal lösning för en gammal man. Men han tog strid för sin rätt till värdighet en gång till i sitt liv och vann denna gång också. Han kom så småningom hem till sitt servicehus. Undrar om personalen skäms? Undrar om vi skäms? För det gör faktiskt jag.  

 

En veteran som hedrar minnet av fallna kamrater

på krigskyrkogård i Normandie på 75 år dagen

av invasionen.

Inlägget i sin helhet kan du läsa här:

Tor S Nilssons inlägg

Länk till denna blogg

Sjukvårdare tar hand om en sårad soldat under D-dagen.

Etiketter: Dagen, Normandie, Landstigningen i Normandie, Krigsveteran, Andra världskriget, Veteran, Frankrike, England, historia, Nutidshistoria, Europeisk historia, Servicehus, Tor S Nilsson, Förintelsen, Antisemitism, Dwight Eisenhower, D-dagen, Operation Overlord, Frankrike, England, 

Ja till EU:s åklagare

 

Äntligen! Nu tycks Sverige sluta att motarbeta den nya myndighet inom EU som skall utreda korruption, fusk med moms, jordbruksstöd, olika former av investeringsstöd och annan ekonomisk brottslighet med olika EU-medel. Denna nya europeiska åklagarmyndighet (EPPO) har Sverige i vanlig ordning varit kritisk till. Varför då kan man undra? Mer om detta senare. 

Laura Corduta Kövesti, EPPO:s första chef.

Myndigheten som har sitt säte i Luxemburg startar nu upp sitt arbete. Varje medlemsland inom EU som ansluter sig skall utse två åklagare med uppgift att arbeta med brottsutredningar på uppdrag av EPPO och styras från Luxemburg. Det beräknas av EPPO kommer att arbeta med tre-fyra tusen fall per år. Myndigheten kommer att få en riktig tuffig som sin första chef, Laura Corduta Kövesi som tidigare var chef för Rumänens anti-korruptions myndighet. Vars orädda och principfasta agerande fick den dåvarande socialistiska regeringen på fall och ledde till åtal och dom mot flera ministrar. Laura Corduta Kövesti tvingades lämna sitt hemland på grund av att den organiserade brottsligheten försökte ta hämnd och utsatte henne för attentatsförsök och framförde hot mot flera anhöriga. Under de kommande åren kommer fusk med olika Corona stöd hamna i fokus för EPPO:s arbete. Det har uppmärksammas internationellt att EPPO beslutat inleda förundersökning mot Tjeckiens nuvarande premiärminister Andrej Babis för korruption med EU-medel ang nationella beslut om EU-stöd till släktingar och vänner. 

Här kan du läsa en artikel om Eppo på sajten Europaportalen

En illustration om EPPO som rättvisans organ inom EU.

Det är först nu när myndigheten har startat upp sin verksamhet som Sverige ganska motvilligt kan tänka sig att ansluta sig till EPPO. Nyligen signalerade statsminister Stefan Löfven (S) svensk omsvängning efter att (M) och (KD) meddelat att dessa partier nu är för svenskt medlemskap i EPPO. Vi försökte inledningsvis t o m att stoppa att EU ens skulle tillåtas att få bilda en europeisk åklagarmyndighet. Men blev nedröstade som tur är. Men denna mentalitet av att vänta nu, nej, behövs detta verkligen, vi avstår, är typisk för Sverige bristande engagemang för Europasamarbetet och för den europatanke som hela EU bygger på. Det är som den man som har sovit hemma hos sin flickvän i över 2 år ännu inte har en egen tandborste i hennes badrum. Ett klart tecken på bristande tillit för relationen. 

I visa sammanhang blir det fel med bara en tandborste.

Sverige är tyvärr, liksom vad britterna var, inte riktigt mentalt med, har inte förstått tanken med samarbetet och saknar vilja till att utveckla EU. Och tycks sakna en förståelse vissa grundläggande mekanismer som finns med i allt samarbete. T.ex. om man i sin bostadsrättsförening vill driva på för att t.ex. byta balkonger får man ibland acceptera att andra tycker att andra saker är mer viktigt, t.ex. nya lägenhetsdörrar, och vara beredd att ge detta sitt stöd för att senare kunna få genom sin önskan om balkonger. Men att hela tiden säga nej till allt påverkar hur du kommer att uppfattas i din bostadsrättsförening liksom hur Sverige uppfattas i EU-samarbetet. Och skada din trovärdighet som en seriös aktör eller medlem. Man behöver väl knappast lägga till att Sverige inledningsvis också sa nej till att inrätta en europeisk Coronafond.

En gränsbevakare i Frontex tjänst.

Vår attityd av nej för den sakens egen skull uppfattas som destruktiv i européernas ögon. Med all rätt vill jag påstå. Denna tvångsmässiga nej-mentalitet har vi tyvärr dokumenterat när flera andra viktiga frågor om att utveckla och effektivisera EU har kommit upp för beslut. Vi sa nej till att inrätta EU:s gränsskyddsmyndighet Frontex om bl.a. skall bekämpa illegal migration med människosmuggling och trafficking. Liksom i fallet med EPPO försökte vi få igenom ett förbud emot att den infördes. Men när 2015 stora skaror flyktingar började röra sig genom Danmark och närma sig Öresundsbron med Malmö och Skåne då gick vi med. Vi var också emot att bli medlemmar av EU:s civilförsvars mekanism tills det började brinna i våra skogar 2018 då gick vi med så att specialutbildade polska brandmän och vattenbombande flygplan från Spanien, Italien, Grekland och Portugal kunde flyga hit och bekämpa bränderna i Dalarna och i Värmland. Vi var dessutom inte med i det samarbete som EU hade inrättat efter Sars epidemin 2002 för inköp och distribution av material och utrustning till sjukvård vid olika krislägen som pandemier. Men när Corona bröt anslut vi oss. Så att vi kunde få tag i material från leverantörer i Asien via EU:s gemensamma upphandlingsorgan. 

Exempel på sjukvårdsmaterial inköpt via EU.

Vad är det vi är så rädda för? Irländare, polacker, spanjorer, österrikare och greker är inte farliga. Vill oss inget ont, inte ens tyskar och fransmän. Andra européer är annorlunda än vi men dessa skillnader kan tillföra oss någonting. Liksom vi har något att tillföra till övriga folk i Europa. Det är dags att börja på allvar engagera oss för EU-samarbetet så att vi kan få genom saker som vi tycker är viktiga t.ex. inom social trygghet, jämställdhet och miljö. Så kanske kan vi få våra ”balkonger” på plats på någon gång. Glöm inte att EU och Europa är inte där och vi är här. Utan vi är alla här i Europa tillsammans. Och det är hög tid att inte endast uppfattas som engelsk språkiga tyskar uppe i ett avlägset hörn av Europa som nervöst tittar på vad andra har för sig. Och i stället blir alltmer tysk- och engelskspråkiga européer som är aktiva i vad som händer och sker i Europa.

Européer på väg in för att besöka EU-parlamentet.

Illustration överst:

EPPO:s logga.

Länk till denna blogg

Etiketter: EU, Europapolitik, EPPO, Europeisk åklagarmyndighet, EU:s åklagarämbete, Europa, Frontex, Corona, Covid-19, EU:s civilförsvars mekanism, EU:s medicinska upphandling, Migration, Korruption, Antikorruption, Bidragsfusk, Ekonomisk brottslighet, Coronafond, Laura Cordruta Kövesti, Stefan Löven, Moderaterna, Kristdemokraterna, EU-medel, EU-stöd, Jordbruksstöd, Europaparlamentet, Europaportalen,

 

Därför marknadshyror i nyproduktion

 

Jag har länge undrat över svensk bostadspolitik. Varför kan man inte få tag i ett första hands kontrakt på en bostad i svenska städer, men i större huvudstäder med en växande befolkning som t.ex. Köpenhamn eller Bryssel? Varför är det omöjligt att direkt kunna få hyra en lägenhet i första hand i våra tre storstäder: Göteborg, Malmö, Stockholm eller i våra större universitetsstäder som t.ex. Umeå, Uppsala, Linköping eller Lund? Därför välkomnar jag att en statlig utredning nu presenterar ett förslag att införa så kallade marknadshyror i nyproduktion. Varför då?

Min slutsats är det verkliga stora problemet ang boende och bostäder i Sverige är att vi sedan 1940-talet har fört en socialistisk bostadspolitik som skapar flera onödiga strukturproblem så man kan sammanfattas så här:

" När prismekanismen är satt ur spel slutar bostadsmarknaden att fungera, och ersätts av godtycke, svarta pengar och köer."

Att marknadshyror leder till ökat bostadsbyggande 

är välkänt. Men att marknadshyror också

leder till sänkta hyror i förorter och höjda i centrum

är inte lika välkänt. D v s socialt mer rättvisa hyror.

Min kunskap om Köpenhamn är ganska god. Under några månader i min ungdom, 1979, hyrde jag en lägenhet i Köpenhamn. Min bostad fanns i Fredriksberg som anses som en rätt välmående del av Köpenhamn. Fredriksberg är en egen kommun som ligger som en ö mitt i huvudstaden. Ett danskt Arlöv, Solna, Sundbyberg eller Mölndal. I dag åker man till Fredriksbergs Metro station på c:a 7 minuter från det välkända varuhuset Magasin du Nord vid Kongens Nytorv i centrala Köpenhamn. Min bostad låg inte långt från där ingången till metron nu finns. Då jag bor utanför Malmö har jag nära till Köpenhamn kan jag följa samhällsdebatten i dansk media. Jag ser på dansk TV, lyssnar på deras radio och besöker staden ofta. I danska medier framhålls ofta den svenska bostadspolitiken som ett stort misslyckande. Den svenska bostadsmarknaden beskrivs som ett "Vilda Västern", inte utan anledning vill jag säga utifrån egna era erfarenheter av Lund, Malmö och Stockholm.

Fredriksbergs stadshus.

När flyttade in i min danska lägenhet ställde personalen på hyreskontoret, på ett privat bostadsföretag, endast ett krav på mig, att jag skulle betala in två månadshyror i förskott eftersom jag inte hade någon inkomst (jag hade nyligen avslutat min militärtjänstgöring och skulle läsa en kurs på universitet). Men det var inga problem att få en lägenhet de t o m frågade om jag inte vill hyra en nyrenoverad trea eller fyra rumslägenhet och dela den med någon, i så fall kunde man hjälpa till och förmedla mig några namn från lista på personer som hört av sig till kontoret med önskemål om att få dela lägenhet.

En illustration av växande bostadsköer.

Har inte Danmark högre hyror som Sverige? Jo det har man. I Danmark får betala mer i hyra än vad man skulle ha fått betala för motsvarande lägenhet i Sverige. I Danmark bor man på mindre yta än i Sverige och lägenhetsstandarden är längre. Min tvåa, som egentligen var en 1,5 rums lägenhet med gasspis och sovalkov, saknade hatthylla. Kylskåp och frys fick jag ordna själv. Danmark finns en fungerande marknad för begagnad köksutrustning. För en billig penning köpte jag ett litet kylskåp och ett minimalt frysfack, begagnat men i hyfsat skick. Man kan t.o.m. hyra köksutrustning i Danmark. Det lilla frysfacket hade jag på litet bord vid köksfönstret. Mitt kylskåp liknande en något för stor mikrovågsugn. Men det fanns gott om lediga lägenheter att hyra, då som nu, i alla prisklasser.

Än i dag är bostadsstandarden i Danmark lägre än i Sverige, vilket jag märkte när för ett år sedan besökte en vän som nu bor utanför Ålborg på norra Jylland.

Jomfru Ane Gade, 

en välkänd vy från Ålborg på nordvästra Jylland.

En annan god vän som var bosatt i Bryssel under några år. Enligt honom är det samma sak där som i Köpenhamn. När jag har varit i Bryssel har jag lagt märkte till att det finns lappar om lediga lägenheter lite varstans på olika språk och att man t.o.m. få möta personer, ofta medelålders kvinnor, som sitter utomhus vid små bord för att få ragga nya hyresgäster, de så kallade "Trottoar Madamerna". Lediga lägenheter finns t.o.m. att få vid turistfällan Grand-Place eller i närheten av olika EU institutioner. Även på dessa attraktiva platser finns lägenheter att få med relativt låga hyror.

Grand-Place, Bryssel. 

Men åter till frågan varför vi har en havererad bostadsmarknad i Sverige? Bostadsbrist i över 250 av 290 kommuner och alltmer av illegala inslag i form av svarta pengar under bordet för att kunna komma över ett kontrakt? Och en situation där personer i åratal får hanka sig fram genom att korttids hyra under osäkra former, i andra, tredje eller t o m i fjärde hand. Och varför bygger vi i Sverige endast hälften så mycket bostäder per capita jämfört med våra nordiska grannar?

En bov i dramat. Plan- och Bygglagen (PBL) 

försvårar och komplicerar nybyggnation.

Jag vill påstå att vi i Sverige sedan 1940-talet har den olyckliga kombinationen av en sönderreglerad bostadsmarknad som gör det olönsamt att bygga vanliga bostäder eller att förvalta dessa bostäder, och att vi under lång tid har saknat en statlig bostadspolitik. Under den förra borgerliga regeringen fick vi äntligen en bostadsminister, Stefan Attefall (KD), som vågade att ta i tu med de strukturproblem som präglar svensk bostadsmarknad. Attefall är mest känd för att ha infört de så kallade Attefallhus, utvidgade Friggebodar, utan bygglov och för sitt engagemang för att förändra Plan- och Bygglagen, PBL, för underlätta bygglov för bostäder. Attefalls reformförsök mötte på hårt motstånd från den dåvarande oppositionen, som nu i regeringsställning till stor del har fullfört hans politik. Motstånd kom också ifrån en rad särintressen. Allt ifrån kommunerna som vi slår vakt om sitt planmonopol, till hyresgäströrelsen, byggfack och stora byggföretag.

Interiör från ett Attefallshus.

Attefallhusen blev en succé, tyvärr var Attefall inte lika framgångsrik när det gällde förenkla PBL eftersom flera av hans förslag röstades ned i riksdagen genom en ohelig allians mellan västerpartierna och (SD). Attefall som numera är en fristående och aktiv bostads- och byggnadspolitisk debattör presenterade för ett år sedan ett eget förslag om marknadshyror i nyproduktion för att få fart på bostadsbyggandet i Sverige. Attefall har rätt i sitt konstaterade att det är ytterst få aktörer som har tillräckligt med finansiella muskler till att bygga ett 8 vånings hus och vänta i 70 år innan investeringen har betalat sig. En normal villa brukar skrivas av på c:a 30 år. Sedan har Attefall rätt i att statens kostnader för att subventionera byggföretag i stället kan föras över för att subventionera hyresgästernas boende. I sitt förslag föreslår Attefall att marknadshyror införs i nyproduktion. Och att dessa hyror successivt under en period på 10-15 år fasas in i nuvarande system med bruksvärdeshyror. Liknade tankar har presenteras av Liberalerna i deras nya bostadspolitiska handlingsprogram.

Stefan Attefall (KD) f.d. bostadsminister.

I både Danmark och i Belgien är det en annan situation än i Sverige. Det byggs både billigt och dyrt, efterfrågan styr hur mycket som produceras. I båda länderna råder en mycket jämnare fördelning mellan bostäder som du äger och bostäder som du hyr. En annan skillnad är även hushåll med normala inkomster bor kvar inne i centrum, vilket vi inte har gjort i Sverige sedan början av 1960-talet. Dessutom finns det i dessa länder kvar mindre privata hyresvärdar som äger ett hyreshus med ett begränsat antal lägenheter där man själv bor och som man själv förvaltar. Men i Sverige försvann denna kategori av hyresvärdar redan på 1950-talet. De bostäder som byggs i Sverige är lägenheter som är relativt stora med hög standard och därför är dyra att producera, för personer med god ekonomi och som har en liten exklusiv andel av hyresgästerna som målgrupp. Lägenheter som endast kommuner, HSB och Riksbyggen eller ett fåtal stora privata storföretag har resurser att producera och att förvalta.

Strandpromenaden, Västra Hamnen, Malmö.

Ett exempel på ett modernt och dyrt boende

som vänder sig exklusiv boendekategori.

Men i både Danmark och i Belgien anses bostadspolitiken vara ett viktigt politikområde. Staten är aktiv, inte med subventioner eller reglering av byggnation och hyressättning, men med åtgärder för att underlätta förvaltning och finansiering av bostäder. Låg beskattning, frikostiga regler för avskrivningar för reparation och underhåll och t.ex. förenklade regler för byggprocess, arvsskiften och ekonomisk redovisning, gör att bostäder har lättare att konkurrera med andra sektor när det gäller anskaffning av kapital. Detta förstärks ytterligare av att i både Danmark och i Belgien har vad vi i Sverige skulle kalla för marknadshyror, som gör det lönsamt att producera och äga hyresfastigheter, kombinerat med olika former av bostadsbidrag för hyresgäster med låga inkomster.

Här på Amagerbro, vid Nathanels Kirke, i en annan del av
Köpenhamn hyrde en vän lägenhet under några år
(det spetsiga huset bortom kyrkan till höger).

Min granne i Fredriksberg en äldre dam, Fru Hansen, hade tre olika "hyresbidrag", ett som allmänt gick ut till flertalet ensamstående pensionärer, ett annat för att hon hade låg pension och ett tredje för att hon i egenskap av diabetiker hade höga medicinkostnader. Detta gjorde att Fru Hansen hade råd att bo kvar i sin trea trots sin låga pension och att hyran enligt svenska mått var ganska hög. I Danmark finns då även andra typer av bostadsbidrag, t.ex. för studenter, barnfamiljer, förtidspensionärer, långtidsarbetslösa etc.

En annan äldre cigarrökande dam

(som inte är min f.d. granne Fru Hansen).

Men Fru Hansen tänkte flytta. "Jag behover det ikke", sa hon. Men hon ville ha pengar över till annat. I hennes fall resor till Medelhavet, sin sommarstuga på Jylland (som hon delade med sina barn och ett syskon) och för att tillfredsställa andra behov i livet: "Fleaskesteg og goe viner po fine resturanger og mine cigarrer kostar myget" (då var det inte helt ovanligt att kvinnor rökte cigarrer eller cigariller i Danmark)". Men jag som med min svenska mentalitet inte var van att man lämnar en lägenhet frivilligt. Frågade om du ångar dig och vill åter bo i en trea. Fru Hansen svarade: "Söde dreng (pojke), ickke nogre problemmer, lejligheter finnes for damer som meg." Fru Hansens svar har jag ofta tänkt på när jag har genomlevt den svenska bostadsmarknaden brister eller när den svenska bostadspolitiken förs på tal. Behöver vi verkligen ha det så som vi har det i Sverige? Förtjänar vi inte att ha det bättre? Att som Fru Hansen inte behöva bekymra sig för hur vi ska få tak över huvudet och ha någonstans att bo?

Gågatan Ströget i centrala Köpenhamn mellan

Rådhusplatsen och Konungens Nytorv.

Foto överst:

En syn som vi alltför sällan får se.

Byggkranar i våra större städer.

I detta fall från Stockholm.

Länk till denna blogg

Etiketter: Marknadshyror, Nyproduktion, Bostäder, Bostadspolitik, Bostadskö, Stockholm, Solna, Sundbyberg, Mölndal, Göteborg, Arlöv, Malmö, Lund, Umeå, Linköping, Uppsala, Köpenhamn, Ålborg, Ströget, Bryssel, Stefan Attefall, Attefallshus, (KD), Kristdemokraterna, Bruksvärdeshyror, Ströget, HSB, Riksbyggen, Västra Hamnen,